Hans och Greta

Hans och Greta – Bröderna Grimms saga om syskonen som sätts ut i skogen.

I utkanten av en stor skog bodde en fattig vedhuggare tillsammans med sin hustru och sina två barn, pojken hette Hans och flickan hetter Greta. Det var svårt för mannen att föda dem alla, och en gång när det blev det dyrtider i landet, kunde han inte längre skaffa mat för dagen. En kväll när han låg i sin säng och vred och vände sig i tankar och bekymmer, suckade han och sa till sin hustru: “Vad ska det bli av oss? Hur ska vi kunna ge våra stackars barn barn mat när vi inte har något själva att äta?”
“Vet du vad vi gör, mannen min?” svarade hustrun. “Tidigt i morgon bitti tar vi med oss barnen ut i den allra tätaste skogen. Där gör vi upp en eld och ger dem ett stycke bröd, och sedan går vi till vårt arbete och lämnar dem där. De hittar inte vägen hem igen, och på det sättet blir vi av med dem.”
“Nej hustru” sa mannen “det går jag inte med på. Hur skulle jag ha hjärta att lämna mina barn ensamma i skogen? De vilda djuren kommer snart och river ihjäl dem.”
“Å din narr” sa hustrun “Då måste vi ju svälta ihjäl alla fyra. I så fall är det lika bra att du börjar hyva bräder till våra kistor meddetsamma.” Och hon lämnade honom ingen ro förrän han gick med på hennes förslag.
“Men jag kan ändå inte låta bli att tycka synd om de stackars barnen” sa mannen.
De båda barnen var så hungriga att inte heller de hade kunnat sova utan hört allt vad styvmodern hade sagt till fadern. Greta grät bittra tårar och sa till Hans “Nu är det ute med oss!”
“Seså, Greta” sa Hans, “Var inte orolig, Jag ska nog finna på råd.” Och när föräldrarna hade somnat, steg han upp, tog på sig sin lilla rock, öppnade dörren och smög ut. Där ute lyste månen klart, och de vita kiselstenarna framför huset glänste som silvermynt. Hans böjde sig ner och stoppade så måmnga stenar han bara kunde få plats med i sin rockficka. Sedan skyndade han sig tillbaka in och sa till Greta: “Var inte ledsen, lilla syster, utan sov nu lugnt. Gud kommer inte att överge oss.” Och så kröp han ner i sängen igen.
Redan i daggryningen innan solen hade hunnit upp, kom hustrun och väckte de båda barnen. “Stig upp nu latmaskar, vi ska ut i skogen och hämta ved!” Därefter gav hon dem var sin brödbit och sa: “Där har ni lite till middag, men ät inte upp det i förväg, för det blir inget mer.” Greta gömde brödet under sitt förkläde eftersom Hans hade stenarna i sin ficka. Sedan gav de sig iväg till skogen, alla fyra. När de hade gått en stund, stannade Hans ideligen och tittade tillbaka mot huset. “Vad tittar du på, och varför blir du hela tiden efter? Se dig för nu, och rör på benen!”
“Ack far” sa Hans “Jag tittar bara efter min vita kattunge som sitter däruppe på taket och vill säga adjö åt mig.” “Dumma unge, det är inte din kattunge, det är morgonsolen som skiner på skorstenen” sa modern. Hans hade naturligtvis inte tittat efter sin katt utan för varje gång han stannade kastade en av de blanka kiselstenarna.
När de kommit mitt in i skogen, sa fadern “Samla nu ihop ved, barn, så ska jag tända en brasa åt er så att ni inte fryser.”
Hans och Greta samlade ihop ett helt litet berg av rs. Fadern tände på, och när elden flammade riktigt högt, sa modern: “Lägg er nu vid elden, barn, och vila ut. Vi går längre in i skogen och hämtar ved. När vi är färdiga, kommer vi tillbaka och hämtar er.”
Hans och Greta satt vid brasan, och när det blev middagstid, åt de sitt bröd. Och eftersom de hörde yxhugg, trodde de att fadern var i närheten. Men det var inte yxhugg de hörde utan en gren som fadern bundit upp i ett torrt träd för att den skulle slå i vinden. När de suttit så länge, blev de så trötta att de inte längre kunde hålla ögonen öppna utan somnade in. Det hade redan hunnit bli svart om natten innan de vaknade igen.
Greta började gråta och sa: “Hur ska vi nu kunna ta oss ut ur skogen?” Men Hans tröstade henne: “Vänta bara lite tills månen har kommit upp. Då finner vi lätt vägen!”. När sedan fullmånen hade stigit upp, tog hans sin lillasyster vid handen och följde kiselstenarna. De skimrade som nypräglade silvermynt och visade barnen vägen. Hela natten gick de och kom i daggryningen åter till faderns hus.
De knackade på dörren, och när modern såg att det var Hans och Greta sa hon: “Ni elaka barn, varför sov ni så länge i skogen? Vi trodde att ni inte alls ville komma tillbaka.” Men fadern gladde sig. Han hade känt sig mycket betryckt över att ha lämnat dem ensamma kvar i skogen.
Kort därefter grinade åter nöden mot dem ur alla hörn, och barnen hörde en natt hur modern sa till fadern när de låg i sängen “Nu är allting uppätet igen. Vi har bara ett halvt bröd kvar. Sedan är det slut med oss. Barnen måste bort. Vi får ta med oss dem ännu längre in i skogen, så att de inte hittar tillbaka. Det är enda räddningen för oss.”
Det värkte i hjärtat på mannen, som tyckte att det varit bättre om de hade delat sista matbiten med barnen. Men hustrun ville inte lyssna till något som han sa utan trätte på honom och kom med förebråelser. Den som hade sagt A måste också säga B, och eftersom han hade givit efter första gången, måste han göra det också nu.
Även den här gången hade barnen legat vakna och hört samtalet. När ders föräldrar sov, steg Hans återigen upp för att gå ut och hämta kiselstenar – liksom förra gången – men hustrun hade låst dörren, och Hans kunde inte ta sig ut. Men han tröstade lilla syster och sa: “Gråt inte Greta, utan sov nu lugnt. Den gode guden kommer att hjälpa oss.”
Tidigt nästa morgon kom styvmodern och väckte barnen. De fick ett stycke bröd, som dock var mindre än förra gången. På vägen till skogen smulade Hans sönder sin brödbit i ficka och stannade ofta och kastade en smula på marken.
“Vad står du där och tittar på, Hans?” frågade fadern. “Kom med nu!”
“Jag tittar efter min lilla duva, som sitter på taket och vill säga adjö till mig” svarade Hans.
“Dumma unge” sa kvinnan “det är ingen duva utan morgonsolen som lyser på skorstenen.”
Men Hans kastade en smula efter smula på vägen.
Kvinnan förde barnen ännu djupare in i skogen till ett ställe där de tidigare aldrig varit. En ny stor brasa tändes, och modern sa: “Sitt nu här, och blir ni trötta, kan ni sova en stund. Vi går ut i skogen och hugger ved, och i kväll när vi är färdiga kommer, kommer vi och hämtar er.”
När det blev middagstid, delade Greta sitt bröd med Hans, som ju hade strött ut sitt längs vägen. Sedan somnade de, och det blev kväll, men ingen hade kommit och hämtat de stackars barnen. De vaknade först när natten stod mörk, och Hans tröstade sin lilla syster och sa: “Vänta bara, Greta, tills månen går upp, då kommer vi att se de brödsmulor som jag strött ut. De visar oss vägen hem.”
När månen steg upp på himlen, gav de sig iväg, men de fann inga smulor, ty de många tusen fåglar som flyger omkring i skogen och på åkrarna, hade pickat upp dem. Hans sa till Greta: “Vi ska nog finna vägen!” Men de fann den inte. De vandrade hela natten och ytterligare en dag från morgon till kväll men kom inte ut ur skogen. De var väldigt hungriga, ty de hade bara ätit lite bär som de funnit på marken. Och eftersom de var så trötta att benen inte orkade bära dem, la de sig under ett träd och somnade.
Det var nu tredje morgonen efter att de hade lämnat faderns hus. De började åter gå men kom bara djupare in i skogen, och de förstod att om de inte snart fick hjälp, skulle de gå under. Vid middagstiden såg de en vacker snövit fågel sitta på en gren. Den sjöng så ljuvligt att de måste stå stilla och lyssna på den. Efter sångens slut lyfte den vingarna och flög alldeles framför dem, och de följde den tills de kom fram till ett litet hus. Där satte sig fågeln på taket. När barnen kom närmare, så de att hela det lilla huset var byggt av bröd och hade tak av kakor, och fönstren bestod av smält genomskinligt socker.
“Det här var något för oss!” sa Hans. “Här får vi oss en välsignad måltid! Jag tar ett stycke av taket, och du, Greta, kan äta av fönstret – det är sött och gott!”
Han sträckte på sig och bröt av ett stycke av taket för att känna efter hur det smakade. och Greta ställde sig vid rutan och knaprade på den. Då hördes en pipig röst inifrån huset:
“knaper-knaper, knaper-knaper-mus,
vem är det som knaprar på mitt hus?”

Barnen svarade:

“Vinden är det som susar,
ner från himlen den brusar.”

Och de åt vidare utan att låta sig störas. Hans, som tyckte att taket smakade gott, slet loss ett stort stycke av det, och Greta slog ut en hel rund fönsterruta och satte sig att äta på den.
Då gick plötsligt dörren upp, och en urgammal gumma, stödd på en krycka, kom ut. Hans och Greta blev så fruktansvärt rädda att de tappade vad de hade i händerna. Men gumman vaggade bara med huvudet och sa: “Å, kära barn, kom in ni bara och stanna hos mig, så ska inget ont hända er.”
Hon tog dem båda vid handen och förde in dem i det lilla huset. Där dukades det upp med god mat, mjölk och pannkaka, med socker på, äpplen och nötter. Därefter bäddades två små sängar och vita lakan, och Hans och Greta lade sig och trodde de hade kommit till himlen.
Men gumman hade bara spelat vänlig. Egentligen var hon en elak häxa som lurade till sig barn. Kakhuset hade hon byggt för att locka dit dem. När hon väl hade fått ett barn i sitt våld, dödade hon det, kokte det och åt upp det. För henne blev det en riktig festdag. Häxor har röda ögon, och därför kan de inte se särskilt långt, men de har lika fint väderkorn som djuren och kan lukta sig till när människor närmar sig. När Hans och Greta var på väg mot hennes hus, skrattade hon elakt och skadeglatt och sa: “De där har jag snart fast – de ska inte slippa undan.”
Tidigt på morgonen innan barnen ännu hade vaknat, steg hon upp, och när hon såg de båda ligga där med sina runda, röda kinder, mumlade hon för sig själv: “Det där blir en riktig godbit!”
Sedan grep hon tag i Hans med sin beniga hand, drog honom med sig till ett litet stall och spärrade in honom bakom en gallerdörr. Det hjälpte inte hur mycket hon än skrek.
Därefter gick hon in till Greta, skakade henne vaken och röt: “Upp med dig din latmask, och bär in vatten och koka något gott åt din bror som sitter där ute i stallet och ska bli gödd. När han blivit ordentligt fet, ska jag äta upp honom”
Greta började gråta bittert, men ingenting hjälpte – hon måste göra vad den elaka häxan ville.
Hon fick koka den läckraste mat till Hans men fick fick själv nöja sig med kräftskal. Varje morgon gick gumman ut i stallet och sa: “Stick ut ditt finger, Hans, så får jag känna om du snart är tillräckligt fet.”
Men Hans stack i stället ut en liten benpipa, och gumman som hade dåliga ögon, kunde inte se vad det var utan trodde det var pojkens finger, och hon förundrade sig över att han aldrig började bli fet. När det hade gått fyra veckor och Hans hela tiden var lika mager, förlorade hon tålamodet och ville inte vänta längre.
“Hör på, Greta” sa hon till flickan. “Bär ni in duktigt med vatten. Det kvittar om Hans är fet eller mager. I morgon ska jag slakta honom och äta upp honom.”
Å, så flickan jämrade sig medan hon måste bära vatten! Så tårarna strömmade nerför hennes kinder!
“Käre Gud, hjälp oss då!” utropade hon. “Om bara de vilda djuren i skogen hade ätit upp oss, så att vi åtminstone hade fått dö tillsammans!”
“Bespara dig lipandet” sa gumman, “det hjälper i alla fall inte.”
Tidigt nästa morgon måste Greta gå ut, hänga upp kitteln med vatten och göra eld under den. “Men först ska vi baka” sa gumman. “Jag har redan hettat upp bakugnen och knådat degen färdig.” Hon knuffade den stakars Greta fram till bakugnen, och Greta kunde se hur flammorna redan slog ut från den.
“Kryp nu in och känn efter om det är riktigt hett där inne, så att vi kan sätta in brödet” befallde häxan.
Så fort Greta hade kommit in i ugnen, ämnade hon stänga till luckan, så att flickan blev stekt och hon kunde äta upp henne, också.
Men Greta förstod vad häxan hade i sinnet och sa: “Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt. Hur kommer jag dit in?”
“Dumma gås” sa gumman. “Öppningen är stor nog. Jag skulle själv kunna komma in där, ser du väl.” Och så kravlade hon fram till bakugnen och stack in huvudet i den.
Då knuffade Greta till henne så att hon åkte in i ugnen, stängde järnluckan och sköt till regeln.
Hu, så häxan började tjuta! Det var alldeles förfärligt. Men Greta sprang raka vägen till Hans, öppnade stallet och ropade: “Vi är räddade, Hans, den gamla häxan är död!”
Då flög Hans ut som en fågel ur sin bur när luckan hade öppnats.
Å, så glada de var! De föll varandra om halsen, hoppade runt och kysste varandra. Och eftersom de inte längre behövde vara rädda, gick de tillbaka in i häxans hus. Där hittade de kistor med pärlor och ädelstenar i var enda vrå.
“De här är ännu bättre än kiselstenar” sa Hans, och stoppade fickorna fulla. “Jag vill också ha med lite hem” sa Greta och fyllde sitt förkläde.
“Men nu ska vi bort”, sa Hans, “så att vi kommer ut ur den förhäxade skogen.”
När de vandrat några timmar, kom de till ett stort vattendrag. “Här kan vi inte ta oss över”, sa Hans. “Jag ser varken vadstenar eller bro.”
“Här går inte heller några båtar” svarade Greta, “Men där simmar en vit and. Om jag ber henne, hjälper hon oss nog över.” Och så ropade hon: “Lilla and, Lilla and, där står Hans och här står jag. På din rygg tag, över till den andra strand!”
Den lilla anden kom genast fram till dem. Hans satte sig på den och ville att systern skulle sitta bredvid.
“Nej” sa flickan, “det blir för tungt för anden. Den får ta en i taget.”
Det gjorde den snälla anden, och när de båda lyckligt och väl hade nått den andra stranden och gått vidare en stund, tyckte de att skogen såg välbekant ut, och slutligen fick de också långt borta se faderns hus.
Då började de springa, störtade in i stugan och föll fadern om halsen.
Fadern hade inte haft en glad stund sedan han hade lämnat barnen kvar i skogen. Dessutom hade hans hustru dött.
Greta skakade ut vad hon hade i sitt förkläde så att pärlor och ädelstenar trillade och rullade över hela stugan, och Hans öste upp näve efter näve ur sin ficka och kastade ut dem också.
Därmed var det slut på alla deras bekymmer, och glada och nöjda levde de tillsammans.

Hans och Greta
Hans och Greta

Lämna ett svar