John Blund – HC Andersen – Söndag

John Blund Söndag

John Blund Söndag

Söndag.

”God afton!” sa John Blund, och Hjalmar nickade, men sprang bort och vände stamfaderns porträtt mot väggen, så att det inte skulle prata med, liksom det gjorde kvällen förut.
”Nu skall du berätta historier för mig: om ”de fem gröna ärterna, som bodde i en ärtskida” och om ”tuppbenet som friade till hönsbenet,” och om ”stoppnålen, som var så fin av sig, att hon inbillade sig vara en synål!’0
”Man kan också få för mycket av det goda!” sa John Blund ; ”jag vill helst visa dig något, det vet du väl. Jag vill visa dig min bror. Han heter också John Blund, men han kommer aldrig till någon mer än en gång. När han kommer, tar han med sig oss på sin häst och berättar historier för. Han kan bara två. En, som är så makalöst vacker, att ingen i världen kan tänka sig den, och en, som är så otäck och ryslig ja, det kan inte beskrivas!” Så lyfte John Blund lille Hjalmar upp i fönstret och sa ”Där kan du se min bror, den andre John Blund. Man kallar honom också Döden. Ser du, han ser alls inte stygg ut, som i bilderböckerna, där han är bara ben och knotor. Nej, det är silverbroderi han har på rocken: det är den vackraste husaruniform. En kappa av svart sammet fladdrar efter honom över hästen! se hur han rider i galopp.”

Hjalmar såg, hur denne John Blund red framåt och tog både unga och gamla människor upp på hästen. Några satte han framtill, och andra satte han baktill. Men alltid frågade han först: ”Hur står det till med betygsboken?” ”Bra” sa de allesammans; ”ja, låt mig själv se!” sa han, och så måste de visa honom boken. Alla de, som hade ”mycket gott” och ”utmärkt gott”, kom framtill på hästen och fick höra den vackra historien, men de, som hade ”tämligen gott” och ”medelmåttigt”, de måste sitta baktill och fick höra den rysliga historien. De darrade och grät, de ville hoppa av hästen. Men de kunde inte det, ty de hade genast vuxit fast vid hästen.
”Men Döden är ju den vackraste John Blund!” sa Hjalmar, ”honom är jag inte rädd för!”
”Det skall du inte heller vara!” sade John Blund, ”se bara till, att du har en god betygsbok”
”Ja, det är lärorikt” mumlade stamfaderns porträtt, ”det hjälper ändå att säga sin mening” och så var han belåten.
Se, detta är historien om John Blund. Nu kan han själv i afton berätta dig något mera.

John Blund – HC Andersen – Lördag

John Blund Lördag

John Blund Lördag

Lördag.

”Får jag nu höra några historier ” sade lille Hjalmar, så snart John Blund hade fått honom i säng.
”I afton har vi inte tid med det,” sade John och spände upp sitt vackraste paraply över honom. ”Se nu på de här kineserna” Hela paraplyet såg ut som en stor, kinesisk skål med blå träd och spetsiga broar med små kineser på, som stod och nickade med huvudet. ”Vi ska ha hela världen uppsnyggad till i morgon,” sa John, ”det är ju då en helig dag, det är söndag. Jag skall upp i kyrktornet för att se efter, om de små kyrktomtarna polerar klockorna, så att de ljuder vackert. Jag ska ut på fältet och se efter, om vindarna blåser dammet av gräs och blad. Det som är det största arbetet, jag skall ta ner alla stjärnorna och polera upp dem. Jag tar dem i mitt förkläde. Men först måste var och en numreras, och hålen, vari de sitter där uppe, måste också numreras, så att de kommer på sina rätta platser igen. Annars skulle de inte sitta fast och vi få för många stjärnskott, då den ene efter den andra ramlar ner.”
”Hör nu, vet ni vad, herr Blund” sa ett gammalt porträtt, som hängde på väggen i rummet, där Hjalmar sov. ”Jag är Hjalmars stamfar. Ni ska ha tack för att ni berättar historier för gossen, men ni får inte förvilla hans begrepp. Stjärnorna kan inte tas ned och poleras. Stjärnorna är klot liksom vår jord, och det är just det goda med dem.”
”Tack ska du ha, du gamle stamfar!” sade John Blund.” Tack ska du ha. Du är ju huvudet för familjen. Men jag är äldre än du. Jag är en gammal hedning. Romarna och grekerna kallade de mig Drömmarnas gud. Jag har varit i de förnämsta hus och besöker dem ännu. Jag förstår att umgås med både små och stora. Nu kan du berätta” Därmed gick John Blund och tog paraplyet med sig.
”Nu får man tydligen inte mera säga sin mening!” sa det gamla porträttet.
Och så vaknade Hjalmar.

John Blund – HC Andersen – Fredag

John Blund Fredag

John Blund Fredag

Fredag.

”Det är otroligt, vad det finns mycket äldre folk, som gärna vilja ha fatt på mig!” sa John Blund, ”det är i synnerhet sådana, som ha gjort något ont. ’Käre, lille John,’ säger de till mig, ”vi kan inte få ihop ögonen, och så ligger vi hela natten och se alla våra onda gärningar. Vilka som leder de små trollen att sitta på sängkanten och spruta hett vatten över oss. Om du ändå ville komma och jaga bort dem, så att vi kan sova gott.” Så suckar de så djupt. ”Vi vill så gärna betala för det. God natt, John. Pengarna ligger i fönstret” ”Men jag gör det inte för pengar,” sa John Blund.
”Vad ska vi nu ha för oss i natt ” frågade Hjalmar.
”Ja, jag vet inte, om du har lust att komma på bröllop i natt igen, det är av annat slag än det i går.
Din systers stora docka, hon som ser ut som en karl och kallas Herman, skall gifta sig med dockan Berta. Det är dessutom dockans födelsedag, och därför skall det komma så många presenter.”
”Ja, det känner jag nog till!” sa Hjalmar. ”alltid när dockorna behöver nya kläder, så låter min syster dem fira födelsedag eller hålla bröllop. Det har visst skett minst hundra gånger!”
”Ja, men i natt blir det bröllopet hundra ett, och när hundra ett är slut, så är allt förbi. Därför blir också detta så makalöst. Se bara!”
Och Hjalmar kastade en blick bort åt bordet; där stod det lilla papphuset med ljus i fönstren, och alla tennsoldaterna skyldrade gevär utanför. Brudparet satt på golvet och lutade sig emot bordsbenet helt tankfullt, och det kunde det ju ha skäl till. Men John Blund, klädd i farmors svarta kjol, vigde dem. Då vigseln var över, stämde alla möblerna i rummet följande vackra sång, som var skriven av blyertspennan; den gick på taptomelodien.

Vår sång skall komma som en vind till brudeparet i salen in.
De stå så stolta som en pinn’ och är gjorda av handskeskinn.
Hurra, hurra, för pinn’ och skinn!
Det sjunga vi högt i väder och vind:

Och nu fingo de presenter, men de hade undanbett sig alla ätbara saker, De hade nog av sin kärlek.
”Ska vi nu ligga på landet eller resa utrikes?” frågade brudgummen. Så blev svalan, som hade rest mycket, och den gamla gårdshönan, som fem gånger hade legat ut kycklingar, tagna till råds. Svalan berättade om de härliga, varma länderna, där vindruvorna hängde så stora och tunga, där luften var så mild, och bergen hade färger, som man här alls icke känner till.
”De ha likväl inte vår grönkål!” sade hönan. ”Jag låg en sommar med alla mina kycklingar på landet. Där var en sandgrop, som vi kunde gå och krafsa i, och så hade vi tillträde till en täppa med grönkål. Ack, vad den var grön. Jag kan inte tänka mig något vackrare.”
”Men den ena kålstocken ser ut liksom den andra,” sade svalan, ”och så är här ofta så fult väder”
”Ja, det är man van vid!” sade hönan. ”Men här är kallt, det fryser”
”Det gör kålen gott!” sade hönan. ”Dessutom kan vi också ha varmt! hade vi inte för fyra år sedan en sommar, som varade i fem veckor. Här var så hett, att man inte ens kunde dra andan, och så har vi inte alla de giftiga djur, som de har utomlands. Vi är fria från rövare. Den är en dålig varelse, som inte tycker att vårt land är det vackraste. Han förtjänade sannerligen inte att vara här” Så grät hönan. ”Jag har också rest; jag har åkt i en bytta över tolv mil. Det är alls inte något nöje att resa!”
”Ja, hönan är en förståndig kvinna” sa dockan Berta, ”jag tycker inte heller om att resa bland berg, det är bara upp och så ned igen. Nej, vi ska flytta ut till sandgropen och promenera i kålgården”
Och därvid blev det.

John Blund – HC Andersen – Torsdag

John Blund Torsdag

John Blund Torsdag

Torsdag.

”Vet du vad”, sa John Blund, ”bli nu inte rädd. Här ska du få se en liten råtta” och så höll han sin hand med det lätta, täcka djuret fram emot honom. ”Hon har kommit för att bjuda dig på bröllop. Här är två små råttor, som i natt ämna inträda i det äkta ståndet. De bor nere under din mammas skafferigolv, det skall vara en så trevlig lägenhet.”
”Men hur skall jag kunna komma genom det lilla råtthålet i golvet ” frågade Hjalmar.
”Låt det bli min sak” sade John Blund ; ”jag skall nog få dig liten.” Så rörde han med sin trollspruta vid Hjalmar, som strax blev allt mindre och mindre. Slutligen var han så stor som ett finger. ”Nu kan du låna tennsoldatens kläder. Jag tänker, att de ska passa, och det ser så stiligt ut med uniform, när man är på kalas”
”Ja visst!” sade Hjalmar, och så var han i ögonblicket klädd som den grannaste tennsoldat.
”Vill ni inte vara så god och sätta er i er mammas fingerborg,” sade den lilla råttan, ”så skall jag ha den äran att dra er!”
”Nej män, skall fröken själv göra sig besvär!” sade Hjalmar, och så åkte de till råttbröllop.
Först kom de in under golvet i en lång gång, som inte var högre, än att de nätt och jämnt kunde köra där med en fingerborg. hela gången var illuminerad med lysved.
”Luktar här inte gott? ” sa råttan, som drog honom. ”Hela gången är smord med fläsksvål. Det kan inte vara bättre!”
Nu kom de in i bröllopssalen. Här stod till höger alla de små råttdamerna, och de tisslade och tasslade, som om de gjorde narr av varandra. Till vänster stod alla råttherrarna och strök sig med tassen om mustascherna. Mitt på golvet såg man brudparet. De stod i en urholkad ostkant och kysstes så förskräckligt mycket inför allas ögon, de var ju förlovade, och nu skulle de strax hålla bröllop.
Det kom allt fler och fler gäster. Den ena råttan var nära att trampa ihjäl den andra. Brudparet hade ställt sig mitt i dörren, så att man varken kunde komma ut eller in. Hela rummet var, liksom gången, smort med fläsksvål. Det var hela trakteringen. Till dessert förevisades en ärt, i vilken en liten råtta av släkten bitit in brudparets namn. Det vill säga första bokstaven. Det var något alldeles utomordentligt.
Alla råttorna sa, att det var ett ståtligt bröl1op och att konversationen hade varit så utmärkt.
Så åkte Hjalmer hem igen. Han hade visserligen varit på fint kalas, men så hade han också måst krypa ihop ordentligt, göra sig liten och ta på sig tennsoldatsuniform.

John Blund – HC Andersen – Onsdag

John Blund Onsdag

John Blund Onsdag


Onsdag.

Nej, vad regnet öste ned där ute! Hjalmar kunde höra det i sömnen. Då John Blund öppnade ett fönster, stod vattnet ända upp till fönsterkarmen. Det var en hel sjö där ute, men det präktigaste fartyg låg invid huset.
”Vill du segla med, lille Hjalmar,” sade John Blund, ”så kan du i natt komma till främmande länder och vara här igen i morgon!”
Så stod Hjalmar med ens i sina helgdagskläder mitt på det präktiga fartyget. Strax blev vädret gott, och de seglade genom gatorna, kryssade omkring kyrkan, och nu var allt en stor, vild sjö. De seglade så länge, att intet land kunde skönjas mer, och de såg en flock storkar, som också kom hemifrån och skulle till de varma 1änderna. Den ena storken flög bakom den andra. De hade redan flugit så långt, så långt. En av dem var så trött, att hans vingar nästen inte kunde bära honom längre. Han var den allra sista i raden och snart blev han ett långt stycke efter. Slutligen sjönk han med utbredda vingar allt lägre och lägre. Han gjorde ännu ett par slag med vingarna, men det hjälpte inte. Nu rörde han med sina fötter vid tågverket på fartyget. Nu gled han ned utför seglet och bums! Där stod han på däcket.
Så tog skeppsgossen honom och satte in honom i hönsburen bland höns, ankor och kalkoner. Den stackars storken stod där helt försagd mitt ibland dem.
”Sicken en!” sade alla hönsen.
Kalkontuppen blåste upp sig, så tjock han kunde bli, och frågade, vem han var. Ankorna gick baklänges och knuffade till varandra: ”Rappa dig, Rappa dig…
Storken berättade om det varma Afrika. Pyramiderna och om strutsen, vilken sprang som en vild häst genom öknen. Men ankorna förstod inte vad han sa. Så knuffade de till varandra: ”Ska vi komma överens om, att han är dum ”
”Ja, visst är han dum!” sa kalkontuppen, och så kacklade han. Då teg storken alldeles och tänkte på sitt Afrika.
”Det är ett par vackra, smala ben ni har!” sade
kalkonen. ”Vad kostar alnen ”
··skratt, skratt, skratt!” snattrade alla ankorna, men storken låtsade, som om han alls icke hörde det.
”Ni kan gärna skratta med ” sa kalkonen till honom, ”ty det var mycket kvickt sagt, eller var det kanske för simpelt för honom, ack, ack. Han är inte mångsidig. Låt oss fortfara att vara intressanta för oss själva” och så skrockade hönsen, och ankorna snattrade. ”Gick gack Gick gack ” Det var förskräckligt så roligt de själva funna det.
Men Hjalmar gick bort till hönsburen, Öppnade dörren, kallade på storken. Han hoppade ut på däcket till honom. Nu hade han vilat sig, och det var liksom om han nickat åt Hjalmar för att tacka honom. Därpå bredde han ut sina vingar och flög till de varma länderna. Men hönsen skrockade, ankorna snattrade och kalkontuppen blev alldeles eldröd i huvudet.
”I morgon ska vi koka soppa på er” sa Hjalmar, och så vaknade han och låg i sin lilla säng. Det var ju en förunderlig resa, som John Blund hade låtit honom göra den natten.

John Blund – HC Andersen – Tisdag

Tisdag.

Så snart Hjalmar var i säng, rörde John Blund med sin lilla trollspruta vid alla möblerna i rummet. Strax började de prata, och allesammans pratade de om sig själva. Undantaget var spottlådan, som stod tyst och förargade sig över, att de kunde vara så fåfänga att bara tala om sig själva. Bara tänkte på sig själva och alls inte ha någon tanke för den, som stod där så anspråkslös i vrån och lät spotta på sig.
Över byrån hängde en stor tavla i en förgylld ram. Det var ett landskap. Man såg höga, gamla träd och blommor i gräset. En stor sjö med en flod, som flöt bakom skogen, förbi många slott, långt ut i det vilda havet.
John Blund rörde med sin trollspruta vid tavlan, och då började fåglarna på densamma att sjunga, trädens grenar rörde sig, och skyarna riktigt flög. Man kunde se deras skugga över landskapet.
Nu lyfte John Blund upp lille Hjalmar mot ramen, och Hjalmar stack benen in i tavlan, mitt in i det höga gräset. Där stod han ; solen sken mellan trädens grenar ned på honom. Han sprang bort till sjön och satte sig i en liten båt, som låg där. Den var målad röd och vit, seglen glänste som silver. Sex svanar, alla med guldkronor om halsen och en strålande blå stjärna på huvudet, drog båten förbi de gröna skogarna. Där berättade träden om rövare och häxor och blommorna om de täcka små älvorna och vad fjärilarna hade berättat för dem.
De vackraste fiskar, med fjäll som silver och guld, simmade efter båten. Emellanåt gjorde de ett hopp, så att det sade plask i vattnet, och fåglarna, röda och blå, små och stora, flög efter i två långa rader. Myggen dansade och ollonborren sade brum, brum. De ville allesammans följa med Hjalmar, och var och en hade en historia att berätta.
Det var en seglats, som hette duga. Än var skogarna så täta och så mörka, än var de som den vackraste trädgård med solsken och blommor, och där låg stora slott av glas och marmor. På altanerna stod prinsessor, och alla vor de små flickor, som Hjalmar kände väl igen. Han hade lekt med dem förr. De sträckte ut handen och var och en höll den vackraste sockergris, någon bakelsegumma kunde sälja. Hjalmar tog i den ena ändan av sockergrisen, i det han seglade förbi. Prinsessan höll väl fast i. den, och så fick de vardera sin bit. Hon den minsta, Hjalmar den allra största. Vid varje slott stod små prinsar på vakt. De skyldrade med guldsabel och lät det regna russin och tennsoldater. Det var riktiga prinsar, det!
Än seglade Hjalmar genom skogar, än genom stora salar eller mitt igenom en stad. Han kom också genom den, där hans sköterska bodde. Hon som hade burit honom, då han var en helt liten gosse. Som hade hållit så mycket av honom. Hon nickade och vinkade och sjöng den vackra lilla vers, hon själv hade diktat och sänt Hjalmar:

Jag tänker på dig så mången stund, min egen Hjalmar, du kära!
Hur kysste jag ej din lilla mun, din panna och kinderna skära. Jag hörde dig säga de första ord, jag skildes med tårat öga.
Vår Herre välsigne dig här på jord,
en ängel du är från det höga I

Och alla fåglarna sjöng med, blommorna dansade på sina stjälkar, och de gamla träden nickade, som om John Blund berättat historier också för dem.

John Blund - HC Andersen - Tisdag

John Blund – HC Andersen – Tisdag

John Blund – HC Andersen – Måndag

John Blund - Måndag

John Blund – Måndag

Måndag.

”Hör nu på!” sa John Blund om aftonen, då han hade fått Hjalmar i säng. ”Nu ska jag göra fint!” och så blev alla växterna i blomkrukorna stora träd, som sträckte sina långa grenar fram under taket och längs väggarna. Rummet såg ut som det vackraste lusthus, och alla grenarna var fulla av blommor. Varje blomma var vackrare än en ros, luktade så gott, och om man ville äta den, var den sötare än sylt. Frukterna glänste som guld, och så fanns det bullar, som nära nog spruckit av russin; det var makalöst. Men i detsamma började det jämra sig så förskräckligt borta i bordslådan, där Hjalmars skolböcker låg.
”Vad står nu på” frågade John Blund och gick bort till bordet och drog ut lådan. Det var griffeltavlan, som det knakade och knäppte i. Det hade kommit en felaktig siffra i talet, så att det höll på att falla sönder. Griffeln hoppade och sprang i sitt segelgarnssnöre, som om den varit en liten hund. Den ville hjälpa talet till rätta, men den kunde inte det. Och så var det Hjalmars skrivbok, som det jämrade sig. Det var riktigt otäckt att höra! Längs varje sida stod alla de stora bokstäverna., var och en med en liten bredvid sig. En hel rad nedåt. Det var en sådan där förskrift, och bredvid den åter stod några bokstäver, vilka trodde, att de såg ut som denna. Dem hade Hjalmar skrivit. De låg nästan som om de fallit över blyertslinjen, som de skulle stå på.
”Se, så skulle ni hålla er!” sa förskriften. ”se så här åt sidan, med en rask sväng!”
”Ack, vi ville gärna,” sa Hjalmars bokstäver, men vi kan inte, vi är så dåliga”
”Då ska ni ha medicin!” sade John Blund.
”Ack nej!” ropade de, och så stod de så raka, att det var en ren fröjd.
”Ja, nu få vi inte berätta historier!” sade John Blund, ”nu måste jag exercera dem, ett två, ett två” Och så exercerade han bokstäverna, och de stod så raka och så friska som på någon förskrift. Men då John Blund gått, och Hjalmar om morgonen såg på dem, så voro de lika eländiga som förut.

Nästa avsnitt

Den kungliga stuten

Det var en gång en kung,som hade en vacker dotter. Den riktiga drottningen var död. En dag gifte kungen om sig och den nya drottningen hade två fula, stygga döttrar. De kunde inte tåla den vackra, snälla prinsessan,men de vågade inte döda henne för kungen. Men så måste han gå ut i kriget och då började styvmodern och hennes döttrar att behandla prinsessan illa. De beslöt att svälta ihjäl henne. Därför gav de henne bara en torr brödbit och skickade ut henne i skogen för att samla bär. De visste väl att där inte fanns några bär. Hon sökte och sökte men hittade inga. Då blev hon ledsen och började gråta för hon vågade inte komma hem utan bär och så var hon hungrig. Rätt som hon satt där och gråt:, kom en blå stut och frågade:
”Varför gråter du?”
”Jag har inga bär hittat, och så är jag hungrig.
Då bad stuten henne följa med och så kom de till ett ställe där det var alldeles fullt med de prälktigaste bär. När prinsessan hade plockat så många,hon kunde bära sade stuten:
”Säg nu till mig, Bord duka dig!
”Bord duka dig” sa hon och genast fanns där en härlig måltid dukad på marken. När prinsessan hade ätit sig mätt,sade stuten,att hon skulle säga:
”Bord duka ihop dig! ”
”Bord· duka ihop dig” sa hon och så gick alltsammans in i stuten igen.
När det blev kväll,kom prinsessan till slottet igen. Hon var vackrare och gladare än när hon gick och ville inte ha någon mat. Bär hade hon. Den elaka drottningen kunde inte förstå, hur prinsessan burit sig åt. Hon sände henne till skogen nästa dag också. På kvällen kom hon hem igen. Bär hade hon och mat ville hon inte ha.Så gick det dag efter dag och till slut förstod styvmodern, att prinsessan hade någon som hjälpte henne.
En dag, när prinsessan skulle gå, skickade drottningen en tjänare med henne. Han var enögd. När så prinsessan träffade den blå stuten viskade denne, säg:
”Enöga sov”
”Enöga sov” sade prinsessan och då somnade tjänaren. Prinsessan följde med den blå stuten och han visade henne var det fanns bär och gav henne mat precis som förut.
När prinsessan och tjänaren kom hem igen, frågade drottningen tjänaren, om han hade sett något. Han hade inte sett något och visste inte en gång att han hade sovit.
Nästa dag sände styvmodern en annan tjänare efter prinsessan. Han hade två ögon som en vanlig människa. Stuten lärde prinsessan att hon skulle säga tvåöga sov. Då somnade tjänaren och när han kom hem igen visste han inte mer än den förste tjänaren.Och inte ville prinsessan ha någon mat.Hon hade blivit ändå vackrare och såg inte ut som om hon hungrade.
Nästa dag när prinsessan gick fick hon med sig en tjänare som hade tre·ögon, det tredje satt mitt i pannan. När de kom till till skogen, glömde prinsessan att säga,”treöga sov” Hon sa bara:
”Tvåöga sov!” och därför somnade inte det ögat som satt i pannan på tjänaren. Nu fick tjänaren se, hur prinsessan tog en duk från den blå stutens rygg och bredde ut den på marken. Så sa hon: ”Bord duka dig!” och så var där fullt upp med mat på duken. När hon hade ätit rullade hon in alltsammans i duken och stoppade den in i stuten.
Då sprang tjänaren hem och berättade det för drottningen.
Men den blå stuten var kungens egendom och bodde i kungens stall och nu beslöt drottningen att den skulle slaktas. Hon sände efter slaktaren och befallde honom döda stuten och gömma den.
När prinsessan fick veta att stuten skulle slaktas, gick hon för att ta farväl av den. När hon kom in i stallet sade den till henne:
”Sätt dig upp på min rygg! ” Och så sprang den djupt in i skogen med prinsessan. Där stannade den vid ett träd och sa till henne att hon skulle klappa på trädet, så skulle hon få veta något som var mycket viktigt. Hon skulle klappa det tre gånger.
När hon klappade första gången,hörde hon en röst som sa:
”Skydda den blå stuten, för det är din mor.
När hon så klappade om igen,fick hon veta,att hon skulle följa stuten, men inte gå tillbaka till kungsgården. Och så levde de i skogen och väntade på att kriget skulle ta slut och kungen komma hem igen. Men när, drottningen inte hörde av dem, trodde hon att de voro döda och sökte inte mer efter dem.
Så tog kriget slut och kungen kom hem.
”Var är prinsessan? ” frågade han.
”Både hon och den blå stuten har gått sin väg. De är nog döda”sa styvmodern.
Men det kunde inte kungen tro, för han hade bett den blå stuten skydda prinsessan. Så gick kungen ut och sökte efter dem i skogen. Och där fann han dem och prinsessan talade om, hur stygg styvmodern hade varit.
Kungen tog sin dotter och den blå stuten med sig tillbaka till kungsgården. Styvmodern och hennes döttrar jagade han därifrån och sedan blev allt bra.

Vänskapsförbundet – HC Andersen

VÄNSKAPSFÖRBUNDET.
Vi ha nyligen gjort en liten resa och längtar redan efter en större. Vart vill vi resa? Till Sparta i Mykene och till Delfi. Det finns hundra ställen, vid vilkas namn hjärtat klappar av reslust. Det går till häst, uppför bergsstigar, fram över snår och buskar; den ensamme resande kommer fram som en hel karavan. Själv rider han förut med sin argonaut, en packhäst bär koffert, tält och proviant, ett par gendarmer följer efter till hans beskydd. Inget värdshus med en väl bäddad säng väntar honom efter den tröttande dagsresan. Tältet är ofta hans tak i den stora, vilda naturen, argonauten kokar där en pilaff till kvällsvard. Tusentals mygg kringsvärma det lilla tältet. Det är en bedrövlig natt och i morgon går vägen över starkt uppsvällda floder. Sitt säkert på din häst, så att du inte spolas bort. Vilken lön får man för dessa besvärligheter? Den största! Den rikaste! Naturen uppenbarar sig här i all sin storhet, varje fläck är historisk, öga och tanke njuta. Skalden kan sjunga om detta, målaren återge det i präktiga tavlor. Men verklighetens doft, som för evigt tränger in och förblir i åskådarens tanke, .mäktar de inte återge.
I många små skisser har jag försökt åskådliggöra en liten sträcka, Aten och dess omgivning. Likväl, hur färglös står inte denna givna tavla? Hur föga antyder den inte Grekland, denna den sörjande skönhetens genius, vars storhet och sorg främlingen aldrig glömmer.
Den ensamme herden uppe på fjället skulle, genom en enkel berättelse om en av sitt livs tilldragelser, kanske bättre än jag med mina tavlor kunna Öppna ögat för dig, som i några enstaka drag vill skåda hellenernas land.
Låt honom då tala I säger min musa. Nåväl, om en sed, en vacker, egendomlig sed, skall herden där borta på berget berätta oss, vänskapsförbundet. ”Vårt hus var klenat av lera, men dörrposten var räfflade marmorpelare, funne. där huset byggdes; taket gick nästan ända ned till jorden, det var nu svartbrunt och fult, men då det lades, bestod det av blommande oleander och friska lagergrenar, hämtade bakom bergen. Det var torftigt omkring vårt hus, klippväggarna reste sig branta och visade en naken, svart färg, överst på dem hängde ofta skyar, som vita, levande gestalter. Aldrig hörde jag här en sångfågel, aldrig dansade männen här efter säckpipans toner. Men stället var heligt sedan gamla tider, själva namnet påminner om detta, Delfi kallas det ju De mörka, allvarliga bergen låg alla betäckta med snö, det högsta, som lyste längst i den röda aftonsolen, var Parnassos. Bäcken nära invid vårt hus strömmade ned därifrån och var också en gång helig. Nu grumlar åsnan den med sina fötter, men strömmen rinner vidare och blir åter klar. Hur jag minnes varje fläck och dess heliga, djupa ensamhet. Mitt i hyddan tändes elden, och då den heta askan låg hög och glödande, bakades brödet däri. Låg snön därute, runt omkring vår hydda, så att den nästan var dold, tycktes min mor vara som gladast. Då höll hon mitt huvud mellan sina händer, kysste min panna och sjöng de visor, som hon eljest aldrig sjöng. Turkarna, våra herrar, tålde dem icke; och hon sjöng: ”På Olympens topp, i den låga granskogen, satt en gammal hjort. Dess ögon var tunga av tårar. Röda, ja gröna och blek blå tårar grät den, och en råbock kom förbi: ’Vad fat tas dig då, eftersom du gråter så, gråter röda, gröna, ja blekblå tårar.
”Turken har kommit till vår stad, han har vilda hundar till sin jakt, en väldig hop”
”Jag jagar dem över öarna!” sa den unge råbocken.
”Jag jagar dem över öarna ned i djupa havet!” -men innan aftonen föll på, var råbocken dödad, och innan natten kom, var hjorten jagad och död!” Och när min mor sjöng så, blev hennes ögon fuktiga, och det satt en tår i de långa ögonhåren, men hon dolde den och vände i askan våra svarta bröd. Då knöt jag min hand och sa: ”Vi ska slå turken ihjäl!” men hon upprepade ur visan: ”Jag jagar dem över öarna ned i djupa havet men innan aftonen föll på, var råbocken dödad, och innan natten kom, var hjorten jagad och död”. I flera nätter och dagar hade vi varit ensamma i vår hydda, då kom min far. Jag visste att han hade musselskal från Lepantoviken med sig åt mig eller kanske till och med en kniv, skarp och blänkande. Han medförde denna gång ett barn, en liten naken flicka, som han höll under sin fårskinnspäls. Hon var inlindad i ett skinn, och allt vad hon hade, då hon låg lossad därur i min mors sköte, var tre silvermynt, inknutna i hennes svarta hår. Och far berättade om turkarna, som hade dödat barnets föräldrar, han berättade oss så mycket, att jag drömde därom hela natten, – min far själv var sårad, mor förband hans arm, såret var djupt. Den tjocka fårskinnspälsen var stelfrusen av blodet. Den lilla flickan skulle vara min syster, hon var så vacker, så strålande klar i hyn. Min mors ögon var inte mildare än hennes. Anastasia, som hon kallades, skulle vara min syster, ty hennes far var vigd vid min far, vigd efter gammal sed, sådan vi ännu iaktta den. De hade i sin ungdom slutit broderskap, valt den skönaste och dygdigaste flickan i hela trakten till att viga dem till vänskapsförbundet. Jag hörde så ofta talas om den vackra, sällsamma seden.
Nu var den lilla min syster. Hon satt i mitt knä. Jag gav henne blommor och fjällfågelns fjädrar, vi drack tillsammans av Parnassos’ vatten. Vi sov huvud vid huvud under hyddans lagertak, medan min mor ännu många vintrar sjöng om de röda, de gröna och de blekblå tårarna. Men jag förstod ännu icke, att det var mitt eget folk, vars tusenfaldiga sorger avspeglade sig i dessa tåtar.
En dag kom tre frankiska män, annorlunda klädda än vi. De hade sina sängar och tält på hästar, och mer än tjugo turkar, alla med sablar och gevär, ledsagade dem. De var paschans vänner och hade brev från honom. De kom endast för att se våra berg, för att i snö och moln bestiga Parnassos och betrakta de sällsamma, svarta, branta klipporna omkring vår hydda. De fick inte rum inne i den och de tålde inte heller röken, som gick fram under taket ut genom den låga dörren. De slog upp sina tält på den trånga platsen vid vår hydda, stekte lamm och fåglar och skänkte i söta, starka viner, men turkarna vågade inte dricka av detta.
Då de reste, följde jag dem ett stycke på vägen, och min lilla syster Anastasia hängde, insydd i ett getskinn, på min rygg. En av de frankiska herrarna ställde mig mot en klippa och ritade av mig och Anastasia, så levande som vi stod där. Vi såg ut som en enda varelse. Det hade jag aldrig på, men Anastasia och jag var ju också som en, alltid låg hon i mitt knä eller hängde på min rygg, och drömde jag, så var hon i mina drömmar.
Två nätter därefter anlände annat folk till vår hydda. De var beväpnade med knivar och gevär. De var albaner, tappert folk, som min mor sade. De stannade där endast en kort stund, min syster Anastasia satt i den enes knä -då han var borta, hade hon två och icke tre silvermynt i sitt hår. De la tobak i pappersstrimlor och rökte därav. Den äldste talade om vägen, som de skulle ta, och var oviss om den. Spottar jag uppåt, sa han, ’så faller det i mitt ansikte, spottar jag nedåt, så faller det i mitt skägg!
Men en väg måste väljas. De gick, och min far följde dem. Kort därefter hörde vi skott, Det smällde åter. Där kom soldater in i vår hydda och de tog min mor, mig och Anastasia. Rövarna hade haft sitt tillhåll hos oss, sade de. Min far hade följt dem, därför måste vi bort. Jag såg rövarnas lik, jag såg min fars lik, och jag grät, tills jag somnade. Då jag vaknade, var vi i fängelse, men rummet var icke eländigare än det i vår egen hydda, och jag fick lök och hartsat vin, som de hällde ur den tjärade säcken, bättre hade vi det inte hemma.
Hur länge vi var fångna, det vet jag inte. Men många nätter och dagar gick. Då vi vandrade ut, var det vår heliga påskfest, och jag bar Anastasia på min rygg. Min mor var sjuk. Vi kunde endast gå långsamt. Det dröjde länge, innan vi kom ner till havet, det var Lepantoviken. Vi trädde in i en kyrka som strålade av bilder på gyllene grund, änglar var det, o så vackra, men jag tyckte ändå, att vår lilla Anastasia var lika vacker. Mitt på golvet stod en kista fylld med rosor. Det var Herren Kristus, vilken låg där som härliga blommor, sade min mor. Prästen förkunnade: ”Kristus är uppstånden”. Alla människor kysste varandra, var och en höll ett tänt ljus i sin hand. Jag själv fick ett, den lilla Anastasia ett. Säckpiporna ljöd, männen dansade hand i hand från kyrkan, och utanför stekte kvinnorna påskalamm. Vi blev inbjudna. Jag satt vid elden. En gosse, äldre än vad jag var, tog mig om halsen, kysste mig och sade: ”Kristus är uppstånden”. Sålunda möttes första gången vi två, Aftanides och jag.
Min mor kunde binda fisknät. Det gav här vid viken god förtjänst, och vi stannade lång tid vid havet, det vackra havet. Det smakade som tårar och genom sina färger påminde om hjortens gråt, än var det ju rött, än grönt och än åter blått.
Aftanides förstod att styra en båt, och jag satt med min lilla Anastasia i båten, vilken gick på vattnet som ett moln går i luften. När solen då sjönk, blev bergen mera mörkblå. Den ena bergskedjan tittade upp över den andra, och längst bort stod Parnassos med sin snö. I aftonsolen lyste bergstoppen som ett glödande järn. Det såg ut, som om ljuset kom inifrån, ty det lyste länge i den blå, glänsande luften, länge sedan solen gått ned. De vita sjöfåglarna slog med sina vingar mot vattenspegeln, men annars var här så tyst och stilla som vid Delfi mellan de svarta fjällen. Jag låg på rygg i båten, Anastasia satt på mitt bröst, och stjärnorna över oss lyste ännu starkare än lamporna i vår kyrka. Det var samma stjärnor, och de stod alldeles på samma ställe över mig, som när jag satt vid Delfi, utanför vår hydda. Jag tyckte mig slutligen vara där ännu. Då plaskade det i vattnet och båten vickade häftigt till. Jag skrek högt, för Anastasia hade fallit i vattnet. Aftanides var lika snabb, och snart lyfte han henne upp till mig. Vi tog av hennes kläder, vred ur vattnet och klädde så åter på henne. Detsamma gjorde Aftanides med sig själv. Vi stannade därute, tills kläderna åter var torra, och ingen fick veta av vår förskräckelse för den lilla fostersystern, i vars liv Aftanides ju nu hade del
Det blev sommar! Solen brände så hett, att lövträden vissnade. Jag tänkte på våra svala berg, på det friska vattnet därinne: min mor längtade också, och en afton vandrade vi tillbaka igen. Vad där var tyst och stilla. Vi gick över den höga timjanen, som likväl doftade ännu, fastän solen hade förtorkat dess blad. Icke en herde mötte vi, icke en hydda gick vi förbi. Allt var tyst och ensligt, endast stjärnskottet sa, att det fanns liv där uppe i himlen. Jag vet inte, om den klara, blå luften lyste själv eller det var stjärnornas strålar. Men vi såg tydligt alla bergens konturer. Min mor gjorde upp eld, stekte lökarna, som hon tagit med sig. Jag och lilla syster sov i timjanen utan att frukta för den otäcka Smidraki, på vilken lågan står ut ur halsen. Ännu mindre för vargen och schakalen. Min mor satt ju hos oss, och det trodde jag var nog.
Vi uppnådde vårt gamla hem, men hyddan var en grushög, där måste byggas en ny. Ett par kvinnor hjälpte min mor, och inom få dagar var väggarna åter resta och ett nytt tak av oleander lagt ovan dem. Min mor flätade av skinn och bark många fodral till flaskor, och jag vaktade prästernas lilla hjord. Anastasia och de små sköldpaddorna var mina lekkamrater.
En dag fick vi besök av den käre Aftanides. Han längtade så mycket efter att träffa oss, sa han. Han stannade två hela dagar hos oss.
Efter en månad kom han tillbaka och berättade, att han skulle med ett fartyg till Patras och Korfu. Till oss måste han först säga farväl. En stor fisk medförde han åt min mor. Han kunde berätta så mycket, inte bara om fiskarna nere vid Lepantoviken, utan också om kungar och hjältar, som en gång hade härskat i Grekland liksom turkarna nu.
Jag har sett rosenträdet sätta knopp. På dagar och veckor blev det en utvecklad blomma. Det blev det, innan jag började tänka på, hur stor, vacker och rodnande den var. Sålunda gick det mig också med Anastasia. Hon var en vacker, fullvuxen flicka, och jag en kraftfull yngling. Vargskinnen på min mors och Anastasias säng hade jag själv flått av djuret, som föll för min bössa. År hade förflutit.
Då kom en kväll Aftanides, smärt som ett rö, stark och brun. Han kysste oss alla och visste att berätta om det stora havet, om Maltas fästningsverk och Egyptens sällsamma gravplatser. Det ljöd underbart, som en av prästernas legender. Jag såg med ett slags vördnad upp till honom.
”Vad du vet mycket!” sade jag, ”vad du kan berätta!”
”Du har dock en gång berättat mig det vackraste!” sade han, ”du har berättat mig något, som aldrig gått ur mina tankar, den vackra gamle. Seden med vänskapsförbundet, en sed som jag riktigt har lust att följa. Broder, låt oss båda också gå till kyrkan, liksom din och Anastasias fader gjorde. Den skönaste och oskyldigaste flickan är Anastasia, vår syster. Hon skall sammanviga oss. Ingen har ändå en vackrare sed än vi greker!”
Anastasia blev röd som det friska rosenbladet, min mor kysste Aftanides.
En timmes vandring från vår hydda, där var fjällen bära mylla och enstaka träd ger skugga, låg den lilla kyrkan. En silverlampa hängde framför altaret. Jag hade på mig mina bästa kläder, den vita fustanellan föll i rika veck ner över höfterna. Den röda tröjan var åtsittande och spänd. Det var silver i tofsen på min fez. I mitt bälte satt kniv och pistoler. Aftanides hade sin blå dräkt, som grekiska sjömän brukade bära, en silverplatta med Guds moders bild hängde på hans bröst. Hans skärp var dyrbart, som bara rika herrar kunna bära det. Alla såg nog, att vi två skulle till en högtid. Vi gick in i den lilla ensliga kyrkan, där aftonsolen kastade sitt sken genom dörren. In på den brinnande lampan och de brokiga bilderna på gyllene grund. Vi knäböjde på altarets trappsteg, och Anastasia ställde sig framför oss. En lång vit kjol hängde löst och ledigt kring hennes vackra lemmar. Hennes vita hals och bröst betäcktes av sammanlänkade gamla och nya mynt, de bildade en hel stor krage. Hennes svarta hår var upplagt på huvudet i en enda buckla, som fasthölls genom en liten mössa av guld- och silvermynt, funna i de gamla templen. Skönare prydnad hade ingen grekisk flicka. Hennes ansikte lyste, hennes ögon var som två stjärnor.
Alla tre läste vi tyst vår bön, och hon frågade oss: ”Viljen I vara vänner i liv och död?” Vi svarade: ja. ”Viljen I var och en, vad som än må hända, komma ihåg: min broder är en del av mig? Min hemlighet är hans, min lycka är hans? Uppoffring, uthållighet, allt, som för min egen själ, inrymmer jag för honom?” och vi upprepade vårt ja! Hon la våra händer i varandra, kysste oss på pannan, och vi bad åter en tyst bön. Då trädde prästen fram från altarets dörr, välsignade oss alla tre, och en sång av de andra allra heligaste herrarna ljöd bakom altarväggen. Det eviga vänskapsförbundet var slutet. Då vi reste oss, såg jag min mor vid kyrkdörren gråta djupt och innerligt.
Vilken glädje det var i vår lilla hydda och vid Delfis källor! Kvällen innan Aftanides skulle resa, satt han och jag tankfulla på klippans sluttning. Hans arm var lindad kring mitt liv, min om hans hals. Vi talade om Greklands nöd, om män, som man kunde lita på. Varje tanke i vår själ låg klar för oss båda. Då fattade jag hans hand:
”Ännu en sak bör du veta. En sak, som intill denna stund enbart Gud och jag känner till. Hela min själ är kärlek! Det är en kärlek, starkare än den till min moder och till dig”
”Och vem älskar du” frågade Aftanides, och han blev röd över ansikte och hals.
”Jag älskar Anastasia” sa jag.
Hans hand darrade i min, och han blev blek som ett lik. Jag såg det, jag förstod det. Jag tror, att också min hand skälvde. Jag lutade mig fram emot honom, kysste hans panna och viskade:
”Jag har aldrig sagt henne det. Hon älskar kanske inte mig.
Broder, kom ihåg, jag har sett henne dagligen. Hon har vuxit upp vid min sida, vuxit in i min själ”
”Och din skall hon bli!” sa han,
”Din! Jag kan inte ljuga för dig och vill inte heller! även om jag älskar henne. Men i morgon åker jag bort. Vi ser varandra åter om ett år, då är ni gifta, inte sant!”
”Jag har litet pengar de är dina. Du får ta dem, du måste ta dem!” Tysta vandrade vi över fjället. Det var sena aftonen, då vi stod vid min mors hydda.
Anastasia höll fram lampan mot oss, då vi trädde in. Min mor var inte där. Anastasia såg med sällsamt vemod på Aftanides.
”I morgon går du från oss!” sa hon, ”vad det bedrövar mig!”
”Bedrövar dig!” sa han, och jag tyckte, att där i låg en smärta så stor som min egen. Jag kunde inte tala. Han fattade hennes hand och sa:
”Vår broder här älskar dig, har du honom kär? I hans tystnad ligger just hans kärlek”
Anastasia darrade och brast i gråt. Då såg jag endast henne, tänkte enbart på henne. Min arm slog jag kring hennes liv och sa:
”Ja, jag älskar dig!”
Då tryckte hon sin mun mot min, hennes händer vilade kring min hals. Men lampan hade fallit på golvet. Det var mörkt omkring oss som i den käre, stackars Aftanides hjärta.
Före dagningen steg han upp, kysste oss alla till avsked och drog bort. Till min mor hade han lämnat alla sina pengar, som vi skulle ha. Anastasia var min fästmö och några dagar därefter min hustru.”