De vilda svanarna – HC Andersen – Del 4

I dagningen var luften ren och stilla. Så snart solen steg upp, flög svanarna bort från ön med Elisa. Havet var ännu mycket upprört. Då de var högt uppe i luften, såg det ut, som om det vita skummet på de svartgröna vågorna varit miljoner svanar, som flutit på vattnet. Då solen kom högre, såg Elisa framför sig, till hälften simmande i luften, ett bergland med glänsande ismassor på fjällen. Mitt i detsamma reste sig ett säkerligen milslångt slott, med den ene djärva pelargången ovanför den andra. Nertill gungade palmskogar och praktblommor, stora som kvarnhjul. Hon frågade, om det var det landet, som hon skulle till. Svanarna skakade på huvudet, ty vad hon såg var Fata Morganas vackra, alltid växlande molnslott. Dit in vågade de inte föra någon människa. Elisa stirrade. Då störtade berg, skogar och slott tillsammans. Där stod istället tjugo stolta kyrkor, alla lika varandra, med höga torn och spetsiga fönster. Hon tyckte sig höra orgeln brusa men det var havet hon hörde. Nu var hon helt nära kyrkorna. Då förvandlades dessa till en hel flotta, som seglade fram under henne. Hon såg ned, och det var endast havsdimma, som jagade fram över vattnet. Ja, en ständig omväxling hade hon för ögonen.

Nu såg hon det verkliga landet, som hon skulle till. Där reste sig de vackra, blå bergen med cederskogar, städer och slott. Långt innan solen gick ned, satt hon på fjället framför en stor grotta, som var övervuxen med fina, gröna klängväxter. Det såg ut, som om det varit broderade tapeter.
– Nu få vi se, vad du drömmer här i natt, sa den yngste brodern och visade henne hennes sängkammare.
– Ack, att jag kunde drömma om, hur jag skall rädda er! sade hon. Denna tanke sysselsatte henne så livligt, hon bad så innerligt till Gud om hans hjälp. Ja till och med i sömnen fortsatte hon sin bön. Då förekom det henne, som om hon flög högt upp i luften, till Fata Morganas molnslott. Att feen kom henne till mötes så vacker och glänsande. Ändå liknade hon alldeles den gamla gumman, som gav henne bär i skogen och berättade för henne om svanarna med guldkronorna på huvudet.
– Dina bröder kunna räddast, se hon och fortsatte men har du mod och ihärdighet? Visserligen är havet mjukare än dina fina händer och kan likväl ombilda de hårda stenarna. Men det känner inte den smärta, som dina fingrar ska känna. Det har intet hjärta, lider inte den ångest och de kval, som du måste uthärda. Ser du denna brännässla, som jag håller i min hand? Av detta slag växa många runt omkring grottan, där du sover, endast de och sådana, som spira upp på kyrkogårdens gravar, kunna användas, märk detta! Dessa måste du plocka, fastän de ska bränna din hud i blåsor. De bråkar sönder nässlorna med dina fötter, så får du lin. Av detta skall du sno och sticka elva pansarskjortor med långa ärmar, kasta dessa över de elva vilda svanarna, så är trolldomen löst. Men kom väl ihåg, att från det ögonblick, då du påbörjar detta arbete, och ända tills det är fullbordat, får du inte tala. Om det så skulle dröja hela år dessemellan. Det första ord, du yttrar, tränger som en dödande dolk in i dina bröders hjärtan. Vid din tunga hänger deras liv. Lägg märke till allt detta!”

Och i detsamma vidrörde hon hennes hand med nässlan. Den var som en brännande eld, och Elisa vaknade därvid. Det var ljusan dag, och strax bredvid, där hon hade sovit, låg en nässla, lik den hon hade sett i drömmen. Då föll hon på sina knän, tackade Vår Herre och gick ut ur grottan för att börja sitt arbete.

Med sina fina händer tog hon fatt i de otäcka nässlorna,de var som eld; stora blåsor brände de på hennes händer och armar, men gärna ville hon uthärda detta, om hon endast kunde rädda sina kära bröder. Hon bråkade sönder varje nässla med sina bara fötter, och snodde det gröna linet.

Då solen gått ned, kom bröderna, och de blev förskräckta, när de fann henne så tyst. De trodde, att det var en ny trolldom av den elaka styvmodern. Men då de såg hennes händer, förstod de, vad hon gjorde för deras skull. Den yngste brodern började gråta, och där hans tårar föll, där kände hon ingen smärta och där försvann de brännande blåsorna.
Natten tillbringade hon med sitt arbete, ty hon hade ingen ro, förrän hon hade räddat sina kära bröder. I hela den följande dagen, medan svanarna var borta,satt hon i sin ensamhet, men aldrig hade tiden flytt så hastigt. En pansarskjorta var redan färdig, nu började hon på den nästa.

Då klingade jakthorn bland bergen; hon blev helt ängslig. Ljudet kom närmare. Hon hörde hundar skälla. Förskräckt sprang hon in i grottan, band ihop nässlorna, som hon hade plockat och häcklat, till en bunt och satte sig därpå. I detsamma kom en stor hund springande fram ur snåret. Strax därpå en och så ännu en. De skällde högt, sprang tillbaka och kom fram igen. Det dröjde inte många minuter, förrän alla jägarna stod utanför grottan. Den vackraste bland dem var landets kung. Han trädde fram till Elisa, aldrig hade han sett en skönare flicka.
– Hur har du kommit hit, mitt vackra barn? Frågade han.
Elisa skakade på huvudet. Hon vågade ju inte tala. Det gällde hennes bröders räddning och liv. Hon gömde sina händer under förklädet, så att kungen icke skulle se, vad hon måste lida.
– Följ med mig! sade han och fortsatte här får du inte stanna! Är du lika god som du är vacker, så skall jag klä dig i siden och sammet, sätta guldkronan på ditt huvud, och du skall bo och bygga i mitt ståtligaste slott!

Och därmed lyfte han upp henne på sin häst. Hon grät och vred sina händer, men kungen sa:
– Jag vill bara din lycka. En gång skall du tacka mig därför!

De vilda svanarna – HC Andersen – Del 2

Här kommer den andra delen i sagan ”De vilda svanarna” HC Andersen. Den första delen hittar du här:

Hela natten drömde hon om bröderna. Att de åter lekte som barn, att de skrev med diamantgriffel på sina guldtavlor och såg i den vackra bilderboken. Den som hade kostat halva riket. Men de skrev inte på tavlan som de gjorde förr. De skrev bara nollor och streck. Och i bilderboken var allting levande. Fåglarna sjöng, och människorna gick ut ur boken och talade till Elisa och hennes bröder. Men när hon vände blad, sprang de strax in igen, för att det inte skulle bli någon villervalla bland bilderna.

Då hon vaknade, var solen redan högt uppe. Hon kunde visserligen inte se den. De höga träden bredde ut sina grenar, tätt och fast. Men strålarna spelade där uppe, liksom ett viftande guldflor. Det doftade av grönskan, och fåglarna var nära att sätta sig på hennes axlar. Hon hörde vattnet plaska. Det var en mängd stora källor, som alla föll ut i en damm, där det var den vackraste sandbotten. Visserligen stod här täta buskar runt omkring. Men på ett ställe hade hjortarna gjort en stor öppning. Här gick Elisa ned till vattnet. Det var så klart, att om vinden inte spelat i grenar och buskar, så att de rört sig, skulle hon ha trott, att de varit avmålade nere på bottnen. Så tydligt speglade sig där varje blad, både det som solen sken på och det som var alldeles i skuggan.

När hon fick se sitt eget ansikte, blev hon helt förskräckt. Så brunt och fult var det. Men då hon blötte sin lilla hand och gned ögon och panna, lyste den vita huden fram igen. Då lade hon av sig alla sina kläder och gick ut i det friska vattnet. Ett vackrare kungabarn, än Elisa, det fanns inte i hela världen.

Då hon klätt på sig igen och flätat sitt långa hår, gick hon till det porlande källsprånget. Hon drack ur handen och vandrade längre in i skogen, utan att själv veta vart. Hon tänkte på sina bröder, tänkte på den gode Guden, som säkert ej skulle överge henne. Han lät ju de vilda skogsäpplena växa för att mätta den som var hungrig. Han visade henne ett sådant träd där grenarna bågnade av frukt. Här höll hon sin middagsmåltid. Hon satte stöttor under trädets grenar. Sedan gick så in i den mörkaste delen av skogen. Där var det så tyst och stilla att hon kunde hörda sina egna steg. Hon hörde varje litet visset blad, som böjde sig under hennes fot. Inte en fågel syntes till, inte en solstråle kunde trängde igenom de stora, täta trädgrenarna. De höga stammarna stod nära varandra. Så nära att då hon såg rakt framför sig, var det som om det bildade ett tätt galler. Ack, här var en ensamhet, som hon aldrig förr hade känt.

Natten blev så mörk. Inte en enda liten lysmask blänkte från mossan. Bedrövad lade hon sig ned för att sova. Då tyckte hon att trädgrenarna ovanför henne böjde sig åt sidan. Vår Herre såg med milda ögon ned på henne. Små änglar tittade fram över hans huvud och under hans armar.
Då hon vaknade på morgonen, visste hon icke, om hon hade drömt eller om det verkligen var så.
Hon gick några steg framåt och mötte så en gammal gumma med bär i sin korg; gumman gav henne några av dessa. Elisa frågade, om hon icke hade sett elva prinsar rida genom skogen.
– Nej, sade gumman och fortsatte, men i går såg jag elva svanar med guldkronor på huvudet simma utför ån här strax bredvid.
Och hon förde Elisa ett stycke längre fram till en backe. Nedanför denna slingrade sig en å. Träden på dess bräddar sträckte sina långa. Lövrika grenar emot varandra, och där de icke med sin naturliga växt kunde nå ihop, hade de ryckt rötterna loss från jorden och lutade sig fram över vattnet med grenarna sammanflätade.

Elisa tog farväl av gumman och gick längs utmed ån,ända tills denna flöt ut i den stora öppna sjön.

Hela det härliga havet låg framför den unga flickan. Dock inte en seglare som visade sig där ute. Inte en båt syntes till. Hur skulle hon komma vidare? Hon betraktade de otaliga små stenarna på stranden. Vattnet hade slipat dem allesammans runda. Glas, järn, stenar, allt som låg där uppspolat, hade tagit form av vattnet, som ändå var mycket mjukare än hennes fina hand.
– Vattnet tröttnar ej att rulla, och så jämnar sig det hårda. Jag vill vara lika outtröttlig! Tack för er lärdom, klara rullande vågor! En gång, det säger mig mitt hjärta, ska ni bära mig till mina kära bröder!
På den av havet uppspolade tången låg det elva vita svanfjädrar. Hon samlade dem i en bukett. Det låg vattendroppar på dem, men om det var dagg eller tårar, kunde ingen se. Det var ensligt vid stranden, men det kände hon inte. Havet gav henne en evig omväxling, ja, på några få timmar, flera än insjöarna kunna skapa på ett helt år. Kom där en stor svart sky, så var det som sjön ville säga:
– Jag kan också se mörk ut, och då blåste vinden och böljorna vände det vita utåt. Men lyste skyarna röda och vinden sov, då var havet som ett rosenblad. Än blev det grönt, än vitt. Men hur stilla det än vilade, var det dock vid stranden en sakta rörelse. Vattnet hävde sig svagt som bröstet på ett sovande barn.

Då solen höll på att gå ned, såg Elisa elva vilda svanar med guldkronor på huvudet flyga mot land. De svävade den ena bakom den andra. Det såg ut som ett långt vitt band. Då steg Elisa upp på sluttningen och gömde sig bakom en buske. Svanarna satte sig strax bredvid henne och slog med sina stora, vita vmingar.

DE VILDA SVANARNA – HC Andersen – Del 1

Det här är den första delen av sex om sagan ”De vilda svanarna” av HC Andersen. Det kommer en ny del varje dag.
DE VILDA SVANARNA.

Långt borta härifrån, i det land dit svalorna flyger, när vi har vinter, bodde en kung, som hade elva söner och en dotter som hette Elisa. De elva bröderna – prinsar som de var – gick i skolan med stjärna på bröstet och sabel vid sidan.

De skrev på guldtavlor med diamantgriffel, och läste lika bra utantill som innantill; man kunde strax höra, att de var prinsar. Deras syster Elisa satt på en liten pall av spegelglas och hade en bilderbok, som var köpt för halva kungariket. Ack, de barnen hade det så bra, men så skulle det inte alltid bli.

Deras fader, som var kung över hela landet, gifte sig med en elak drottning, som alls inte var snäll mot de stackars barnen. Redan den första dagen kunde de ganska väl märka det. På hela slottet var det en överdådig prakt och barnen lekte främmande. Men i stället för att de annars fick så många kakor och stekta äpplen, som kunde äta och bära, gav hon dem bara sand i en tekopp och sa, att de kunde låtsa, som om det vore något.

Veckan därefter skickade hon den lilla systern Elisa ut på landet till ett bondfolk. Det dröjde inte länge förrän hon hade inbillat kungen så mycket om de stackars prinsarna, att han alls inte brydde sig om dem längre.

”Åk ut i världen och försörj er själva!” sa den elaka drottningen; ”flyg som stora fåglar, utan röst!” Men hon kunde likväl icke göra så illa, som hon gärna ville. De blev elva vackra, vilda svanar. Med ett underligt skrik flög de ut genom slottsfönstren, bort över parken och skogen. Det var ännu helt tidigt på morgonen, då de kom förbi bondens stuga, där deras syster Elisa låg och sov. Här svävade de över taket, vred på sina långa halsar och slog med vingarna. Men ingen hörde eller såg det, utan de måste åter åka iväg, högt upp mot skyarna och långt ut i den vida världen. De flög in i en stor, mörk skog, som sträckte sig ända ned till stranden. Den stackars lilla Elisa stod i bondens stuga och lekte med ett grönt blad, den enda leksaken hon hade. Hon stack ett hål i bladet, kikade därigenom upp på solen. Då var det, som om hon sett sina bröders klara ögon. Varje gång, de varma solstrålarna sken på hennes kind, tänkte hon på alla deras kyssar.

Den ena dagen gick liksom den andra. Blåste vinden genom de stora rosenhäckarna utanför huset, så viskade den till rosorna:

– Vem kan vara vackrare än ni?

Men rosorna skakade på huvudet och sade:

– Det är Elisa

Och satt den gamla bondhustrun om söndagen i dörren och läste i sin psalmbok, så vände vinden om bladen och sade till boken:

– Vem kan vara frommare än du?

– Det är Elisa, sade psalmboken

Och det var rena sanningen, vad rosorna och psalmboken sade.

Då hon var femton år, skulle hon hem. Men när drottningen fick se, hur vacker hon var, blev hon vred och hätsk på henne: gärna hade hon förvandlat henne till en vild svan, liksom bröderna, men det vågade hon icke strax, emedan kungen ju ville se sin dotter.

Tidigt på morgonen gick drottningen in i badrummet. Det var byggt av marmor och smyckat med mjuka dynor och de vackraste mattor. Hon tog tre paddor, kysste dem och sade till den ena:
– Sätt dig på Elisas huvud, när hon kommer i badet, så att hon blir lika slö och håglös som du är.
Till den andra sade hon:
– Sätt dig på hennes panna, så att hon blir lika ful som du och hennes far inte känner igen henne.
Och till den tredje viskade hon:
– Vila på hennes hjärta och låt henne få ett elakt sinne, så att hon plågas därav!.

Därpå släppte hon ner paddorna i det klara vattnet, som strax fick en grönaktig färg. Hon kallade på Elisa, klädde av henne och lät henne stiga ner i vattnet. I detsamma hon doppade sig, satte den ena paddan sig i hennes hår, den andra på hennes panna och den tredje på bröstet. Elisa tycktes inte alls märka det. När hon reste sig upp, flöt tre röda vallmor på vattnet. Om djuren inte varit giftiga och blivit kyssta av häxan, hade de förvandlats till röda rosor, men blommor blev de likväl genom att vila på hennes huvud och vid hennes hjärta. Hon var för from och oskyldig, för att trolldomen kunde ha någon makt över henne.
Då den elaka drottningen såg detta, gned hon in henne med valnötssaft, så att hon blev alldeles svartbrun. Hon fortsatte med att smörja det vackra ansiktet med en stinkande
salva och lät det präktiga håret tova ihop sig. Det var omöjligt att känna igen den fagra Elisa.
När Elisas far fick se henne, blev han alldeles förskräckt och sa att det inte var hans dotter. Ingen ville heller kännas vid henne, utom hunden och svalorna. Men de var fattiga djur och hade inte något att säga till om.
Då grät den stackars Elisa och tänkte på sina elva bröder, som alla var borta. Bedrövad smög hon sig ut ur slottet och gick hela dagen över fält och mossar in i den stora skogen. Hon visste inte alls, varthän hon ville, men hon kände sig så bedrövad och längtade
efter sina bröder. De hade säkert, liksom hon själv, jagats ut i världen. Hon ville söka rätt på bröderna.
Hon hade varit en liten stund i skogen, då natten föll på. Hon hade alldeles tappat bort väg och stig. Hon la sig ner på den mjuka mossan, läste sin aftonbön och lutade sitt huvud mot en stubbe.
Det var så tyst, luften var så mild, och runt omkring i gräset och på mossan blänkte, som en grön eld, över hundra lysmaskar. När hon med handen sakta rörde vid en av grenarna, föll de lysande insekterna ned till henne som stjärnskott.