Hans och Greta

Hans och Greta – Bröderna Grimms saga om syskonen som sätts ut i skogen.

I utkanten av en stor skog bodde en fattig vedhuggare tillsammans med sin hustru och sina två barn, pojken hette Hans och flickan hetter Greta. Det var svårt för mannen att föda dem alla, och en gång när det blev det dyrtider i landet, kunde han inte längre skaffa mat för dagen. En kväll när han låg i sin säng och vred och vände sig i tankar och bekymmer, suckade han och sa till sin hustru: “Vad ska det bli av oss? Hur ska vi kunna ge våra stackars barn barn mat när vi inte har något själva att äta?”
“Vet du vad vi gör, mannen min?” svarade hustrun. “Tidigt i morgon bitti tar vi med oss barnen ut i den allra tätaste skogen. Där gör vi upp en eld och ger dem ett stycke bröd, och sedan går vi till vårt arbete och lämnar dem där. De hittar inte vägen hem igen, och på det sättet blir vi av med dem.”
“Nej hustru” sa mannen “det går jag inte med på. Hur skulle jag ha hjärta att lämna mina barn ensamma i skogen? De vilda djuren kommer snart och river ihjäl dem.”
“Å din narr” sa hustrun “Då måste vi ju svälta ihjäl alla fyra. I så fall är det lika bra att du börjar hyva bräder till våra kistor meddetsamma.” Och hon lämnade honom ingen ro förrän han gick med på hennes förslag.
“Men jag kan ändå inte låta bli att tycka synd om de stackars barnen” sa mannen.
De båda barnen var så hungriga att inte heller de hade kunnat sova utan hört allt vad styvmodern hade sagt till fadern. Greta grät bittra tårar och sa till Hans “Nu är det ute med oss!”
“Seså, Greta” sa Hans, “Var inte orolig, Jag ska nog finna på råd.” Och när föräldrarna hade somnat, steg han upp, tog på sig sin lilla rock, öppnade dörren och smög ut. Där ute lyste månen klart, och de vita kiselstenarna framför huset glänste som silvermynt. Hans böjde sig ner och stoppade så måmnga stenar han bara kunde få plats med i sin rockficka. Sedan skyndade han sig tillbaka in och sa till Greta: “Var inte ledsen, lilla syster, utan sov nu lugnt. Gud kommer inte att överge oss.” Och så kröp han ner i sängen igen.
Redan i daggryningen innan solen hade hunnit upp, kom hustrun och väckte de båda barnen. “Stig upp nu latmaskar, vi ska ut i skogen och hämta ved!” Därefter gav hon dem var sin brödbit och sa: “Där har ni lite till middag, men ät inte upp det i förväg, för det blir inget mer.” Greta gömde brödet under sitt förkläde eftersom Hans hade stenarna i sin ficka. Sedan gav de sig iväg till skogen, alla fyra. När de hade gått en stund, stannade Hans ideligen och tittade tillbaka mot huset. “Vad tittar du på, och varför blir du hela tiden efter? Se dig för nu, och rör på benen!”
“Ack far” sa Hans “Jag tittar bara efter min vita kattunge som sitter däruppe på taket och vill säga adjö åt mig.” “Dumma unge, det är inte din kattunge, det är morgonsolen som skiner på skorstenen” sa modern. Hans hade naturligtvis inte tittat efter sin katt utan för varje gång han stannade kastade en av de blanka kiselstenarna.
När de kommit mitt in i skogen, sa fadern “Samla nu ihop ved, barn, så ska jag tända en brasa åt er så att ni inte fryser.”
Hans och Greta samlade ihop ett helt litet berg av rs. Fadern tände på, och när elden flammade riktigt högt, sa modern: “Lägg er nu vid elden, barn, och vila ut. Vi går längre in i skogen och hämtar ved. När vi är färdiga, kommer vi tillbaka och hämtar er.”
Hans och Greta satt vid brasan, och när det blev middagstid, åt de sitt bröd. Och eftersom de hörde yxhugg, trodde de att fadern var i närheten. Men det var inte yxhugg de hörde utan en gren som fadern bundit upp i ett torrt träd för att den skulle slå i vinden. När de suttit så länge, blev de så trötta att de inte längre kunde hålla ögonen öppna utan somnade in. Det hade redan hunnit bli svart om natten innan de vaknade igen.
Greta började gråta och sa: “Hur ska vi nu kunna ta oss ut ur skogen?” Men Hans tröstade henne: “Vänta bara lite tills månen har kommit upp. Då finner vi lätt vägen!”. När sedan fullmånen hade stigit upp, tog hans sin lillasyster vid handen och följde kiselstenarna. De skimrade som nypräglade silvermynt och visade barnen vägen. Hela natten gick de och kom i daggryningen åter till faderns hus.
De knackade på dörren, och när modern såg att det var Hans och Greta sa hon: “Ni elaka barn, varför sov ni så länge i skogen? Vi trodde att ni inte alls ville komma tillbaka.” Men fadern gladde sig. Han hade känt sig mycket betryckt över att ha lämnat dem ensamma kvar i skogen.
Kort därefter grinade åter nöden mot dem ur alla hörn, och barnen hörde en natt hur modern sa till fadern när de låg i sängen “Nu är allting uppätet igen. Vi har bara ett halvt bröd kvar. Sedan är det slut med oss. Barnen måste bort. Vi får ta med oss dem ännu längre in i skogen, så att de inte hittar tillbaka. Det är enda räddningen för oss.”
Det värkte i hjärtat på mannen, som tyckte att det varit bättre om de hade delat sista matbiten med barnen. Men hustrun ville inte lyssna till något som han sa utan trätte på honom och kom med förebråelser. Den som hade sagt A måste också säga B, och eftersom han hade givit efter första gången, måste han göra det också nu.
Även den här gången hade barnen legat vakna och hört samtalet. När ders föräldrar sov, steg Hans återigen upp för att gå ut och hämta kiselstenar – liksom förra gången – men hustrun hade låst dörren, och Hans kunde inte ta sig ut. Men han tröstade lilla syster och sa: “Gråt inte Greta, utan sov nu lugnt. Den gode guden kommer att hjälpa oss.”
Tidigt nästa morgon kom styvmodern och väckte barnen. De fick ett stycke bröd, som dock var mindre än förra gången. På vägen till skogen smulade Hans sönder sin brödbit i ficka och stannade ofta och kastade en smula på marken.
“Vad står du där och tittar på, Hans?” frågade fadern. “Kom med nu!”
“Jag tittar efter min lilla duva, som sitter på taket och vill säga adjö till mig” svarade Hans.
“Dumma unge” sa kvinnan “det är ingen duva utan morgonsolen som lyser på skorstenen.”
Men Hans kastade en smula efter smula på vägen.
Kvinnan förde barnen ännu djupare in i skogen till ett ställe där de tidigare aldrig varit. En ny stor brasa tändes, och modern sa: “Sitt nu här, och blir ni trötta, kan ni sova en stund. Vi går ut i skogen och hugger ved, och i kväll när vi är färdiga kommer, kommer vi och hämtar er.”
När det blev middagstid, delade Greta sitt bröd med Hans, som ju hade strött ut sitt längs vägen. Sedan somnade de, och det blev kväll, men ingen hade kommit och hämtat de stackars barnen. De vaknade först när natten stod mörk, och Hans tröstade sin lilla syster och sa: “Vänta bara, Greta, tills månen går upp, då kommer vi att se de brödsmulor som jag strött ut. De visar oss vägen hem.”
När månen steg upp på himlen, gav de sig iväg, men de fann inga smulor, ty de många tusen fåglar som flyger omkring i skogen och på åkrarna, hade pickat upp dem. Hans sa till Greta: “Vi ska nog finna vägen!” Men de fann den inte. De vandrade hela natten och ytterligare en dag från morgon till kväll men kom inte ut ur skogen. De var väldigt hungriga, ty de hade bara ätit lite bär som de funnit på marken. Och eftersom de var så trötta att benen inte orkade bära dem, la de sig under ett träd och somnade.
Det var nu tredje morgonen efter att de hade lämnat faderns hus. De började åter gå men kom bara djupare in i skogen, och de förstod att om de inte snart fick hjälp, skulle de gå under. Vid middagstiden såg de en vacker snövit fågel sitta på en gren. Den sjöng så ljuvligt att de måste stå stilla och lyssna på den. Efter sångens slut lyfte den vingarna och flög alldeles framför dem, och de följde den tills de kom fram till ett litet hus. Där satte sig fågeln på taket. När barnen kom närmare, så de att hela det lilla huset var byggt av bröd och hade tak av kakor, och fönstren bestod av smält genomskinligt socker.
“Det här var något för oss!” sa Hans. “Här får vi oss en välsignad måltid! Jag tar ett stycke av taket, och du, Greta, kan äta av fönstret – det är sött och gott!”
Han sträckte på sig och bröt av ett stycke av taket för att känna efter hur det smakade. och Greta ställde sig vid rutan och knaprade på den. Då hördes en pipig röst inifrån huset:
“knaper-knaper, knaper-knaper-mus,
vem är det som knaprar på mitt hus?”

Barnen svarade:

“Vinden är det som susar,
ner från himlen den brusar.”

Och de åt vidare utan att låta sig störas. Hans, som tyckte att taket smakade gott, slet loss ett stort stycke av det, och Greta slog ut en hel rund fönsterruta och satte sig att äta på den.
Då gick plötsligt dörren upp, och en urgammal gumma, stödd på en krycka, kom ut. Hans och Greta blev så fruktansvärt rädda att de tappade vad de hade i händerna. Men gumman vaggade bara med huvudet och sa: “Å, kära barn, kom in ni bara och stanna hos mig, så ska inget ont hända er.”
Hon tog dem båda vid handen och förde in dem i det lilla huset. Där dukades det upp med god mat, mjölk och pannkaka, med socker på, äpplen och nötter. Därefter bäddades två små sängar och vita lakan, och Hans och Greta lade sig och trodde de hade kommit till himlen.
Men gumman hade bara spelat vänlig. Egentligen var hon en elak häxa som lurade till sig barn. Kakhuset hade hon byggt för att locka dit dem. När hon väl hade fått ett barn i sitt våld, dödade hon det, kokte det och åt upp det. För henne blev det en riktig festdag. Häxor har röda ögon, och därför kan de inte se särskilt långt, men de har lika fint väderkorn som djuren och kan lukta sig till när människor närmar sig. När Hans och Greta var på väg mot hennes hus, skrattade hon elakt och skadeglatt och sa: “De där har jag snart fast – de ska inte slippa undan.”
Tidigt på morgonen innan barnen ännu hade vaknat, steg hon upp, och när hon såg de båda ligga där med sina runda, röda kinder, mumlade hon för sig själv: “Det där blir en riktig godbit!”
Sedan grep hon tag i Hans med sin beniga hand, drog honom med sig till ett litet stall och spärrade in honom bakom en gallerdörr. Det hjälpte inte hur mycket hon än skrek.
Därefter gick hon in till Greta, skakade henne vaken och röt: “Upp med dig din latmask, och bär in vatten och koka något gott åt din bror som sitter där ute i stallet och ska bli gödd. När han blivit ordentligt fet, ska jag äta upp honom”
Greta började gråta bittert, men ingenting hjälpte – hon måste göra vad den elaka häxan ville.
Hon fick koka den läckraste mat till Hans men fick fick själv nöja sig med kräftskal. Varje morgon gick gumman ut i stallet och sa: “Stick ut ditt finger, Hans, så får jag känna om du snart är tillräckligt fet.”
Men Hans stack i stället ut en liten benpipa, och gumman som hade dåliga ögon, kunde inte se vad det var utan trodde det var pojkens finger, och hon förundrade sig över att han aldrig började bli fet. När det hade gått fyra veckor och Hans hela tiden var lika mager, förlorade hon tålamodet och ville inte vänta längre.
“Hör på, Greta” sa hon till flickan. “Bär ni in duktigt med vatten. Det kvittar om Hans är fet eller mager. I morgon ska jag slakta honom och äta upp honom.”
Å, så flickan jämrade sig medan hon måste bära vatten! Så tårarna strömmade nerför hennes kinder!
“Käre Gud, hjälp oss då!” utropade hon. “Om bara de vilda djuren i skogen hade ätit upp oss, så att vi åtminstone hade fått dö tillsammans!”
“Bespara dig lipandet” sa gumman, “det hjälper i alla fall inte.”
Tidigt nästa morgon måste Greta gå ut, hänga upp kitteln med vatten och göra eld under den. “Men först ska vi baka” sa gumman. “Jag har redan hettat upp bakugnen och knådat degen färdig.” Hon knuffade den stakars Greta fram till bakugnen, och Greta kunde se hur flammorna redan slog ut från den.
“Kryp nu in och känn efter om det är riktigt hett där inne, så att vi kan sätta in brödet” befallde häxan.
Så fort Greta hade kommit in i ugnen, ämnade hon stänga till luckan, så att flickan blev stekt och hon kunde äta upp henne, också.
Men Greta förstod vad häxan hade i sinnet och sa: “Jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt. Hur kommer jag dit in?”
“Dumma gås” sa gumman. “Öppningen är stor nog. Jag skulle själv kunna komma in där, ser du väl.” Och så kravlade hon fram till bakugnen och stack in huvudet i den.
Då knuffade Greta till henne så att hon åkte in i ugnen, stängde järnluckan och sköt till regeln.
Hu, så häxan började tjuta! Det var alldeles förfärligt. Men Greta sprang raka vägen till Hans, öppnade stallet och ropade: “Vi är räddade, Hans, den gamla häxan är död!”
Då flög Hans ut som en fågel ur sin bur när luckan hade öppnats.
Å, så glada de var! De föll varandra om halsen, hoppade runt och kysste varandra. Och eftersom de inte längre behövde vara rädda, gick de tillbaka in i häxans hus. Där hittade de kistor med pärlor och ädelstenar i var enda vrå.
“De här är ännu bättre än kiselstenar” sa Hans, och stoppade fickorna fulla. “Jag vill också ha med lite hem” sa Greta och fyllde sitt förkläde.
“Men nu ska vi bort”, sa Hans, “så att vi kommer ut ur den förhäxade skogen.”
När de vandrat några timmar, kom de till ett stort vattendrag. “Här kan vi inte ta oss över”, sa Hans. “Jag ser varken vadstenar eller bro.”
“Här går inte heller några båtar” svarade Greta, “Men där simmar en vit and. Om jag ber henne, hjälper hon oss nog över.” Och så ropade hon: “Lilla and, Lilla and, där står Hans och här står jag. På din rygg tag, över till den andra strand!”
Den lilla anden kom genast fram till dem. Hans satte sig på den och ville att systern skulle sitta bredvid.
“Nej” sa flickan, “det blir för tungt för anden. Den får ta en i taget.”
Det gjorde den snälla anden, och när de båda lyckligt och väl hade nått den andra stranden och gått vidare en stund, tyckte de att skogen såg välbekant ut, och slutligen fick de också långt borta se faderns hus.
Då började de springa, störtade in i stugan och föll fadern om halsen.
Fadern hade inte haft en glad stund sedan han hade lämnat barnen kvar i skogen. Dessutom hade hans hustru dött.
Greta skakade ut vad hon hade i sitt förkläde så att pärlor och ädelstenar trillade och rullade över hela stugan, och Hans öste upp näve efter näve ur sin ficka och kastade ut dem också.
Därmed var det slut på alla deras bekymmer, och glada och nöjda levde de tillsammans.

Hans och Greta
Hans och Greta

Snövit och de sju dvärgarna

Det var mitt i vintern och snöflingorna dalade från himmelen som dun. Drottningen satt och sydde vid ett fönster, som hade en ram av svart ebenholts. Medan hon sydde och tittade på snön, råkade hon sticka sig i fingret med nålen. Tre droppar bod föll ner i snön, och det röda såg så vackert ut i det vita att hon tänkte:
– Om jag ändå finge ett barn så vitt som snö, så rött som blod och så svart som ebenholts! En kort tid därefter, födde hon en dotter. Flickan var så vit som snö, så röd som blod och hade hår så svart som ebenholts, och därför fick hon namnet Snövit. Men när den lilla hade kommit till världen, dog drottningen.

Efter ett år tog kungen sig en ny gemål. Det var en skön kvinna men stolt och högmodig, och hon kunde inte tåla att någon överträffade henne i skönhet. Hon hade en förtrollad spegel. När hon gick fram och beskådade sig själv i den, sa hon:
– Spegel, spegel på väggen där, säg vem som skönast i landet är!
Och då svarade spegeln:

– Drottning, du skönast i landet är!

Det gjorde drottningen belåten, för hon visste att spegeln talade sanning.
Snövit växte emellertid upp och blev allt vänare. När hon var sju år gammal, var hon vän som den klara dagen och skönare än själva drottningen. En dag frågade denna sin spegel som vanligt:
– Spegel, spegel på väggen där, säg vem som skönast i landet är!!

Då svarade spegeln:

– Drottning, du är den skönaste här, men Snövit tusen gånger skönare är!
Drottningen blev då förskräckt och blev både gul och grön av avundsjuka. Från den stunden vände sig hjärtat i hennes bröst var gång hon såg Snövit, så hatade hon flickan. Avunden och högmodet växte som ogräs i hennes hjärta, och hon fick ingen ro, varken natt eller dag. Slutligen kallade hon till sig en jägare och sa;
– För flickan ut i skogen, jag vill inte se henne för mina ögon mer! Du ska döda henne och ge mig lungorna och levern som ett bevis på att du har gjort det.
Jägaren lydde och förde bort Snövit. Men när han hade dragit sin kniv för att genomborra hennes oskyldiga hjärta, började hon gråta, och sa:
– Ack, kära jägare, skona mitt liv! Jag ska springa långt bort i den vilda skogen och aldrig komma hem igen. Jägaren tyckte synd om den vackra flickan och han sa:
– Spring iväg, stackars barn.

Han trodde att de vilda djuren snart skulle göra slut på henne, men ändå kändes det som om en sten fallit från hans hjärta, när han slapp döda henne. När ett ungt vildsvin kom springande, stack han ihjäl det. Han tog ut lungorna och levern och bar dem till drottningen som ett bevis.

Nu var den stackars flickan mol allena i den stora skogen, och i sin förtvivlan såg hon på trädens alla blad och visste inte vad hon skulle ta sig till. Så började hon springa och hon sprang över vassa stenar och genom törnesnår, och de vilda djuren sprang förbi henne, men de gjorde henne inget ont. Hon sprang så länge fötterna orkade bära henne, ända tills det började lida mot kvällen. Då fick hon se en liten stuga, och där gick hon in för att vila sig.

I stugan var allting litet men så rent och prydligt att det var en fröjd att se. Där stod ett litet bord med vit duk på, och sju små tallrikar. Vid varje tallrik låg en liten sked och en liten kniv, och där var sju små bägare. Vid väggen stod sju små sängar med snövita lakan i rad. Eftersom Snövit var så hungrig och törstig, åt hon lite grönsaker och bröd på varje tallrik och hon drack en droppe vin ur varje bägare, för hon ville inte ta alltihop från en enda. Trött som hon var, ville hon sen lägga sig och sova. Hon provade den ena sängen efer den andra, men ingen passade. Den ena var för lång och den andra för kort. Så kom hon slutligen till den sjunde, och den var lagom. Där blev hon liggande, anbefallde sig i Guds hand och somnade.

När det hade blivit mörkt, kom husets herrar hem. Det var de sju dvärgarna som bröt kopparmalm i berget. De tände sina sju små ljus, och när det blev ljust i stugan, såg de att någon hade varit där. Nu var det någon som stökat till, men när de gick hemifrån, hade allt vari i god ordning.
Den förste sa:
– Vem har suttit på min stol?
Den andre:
– Vem har ätit p min tallrik?
Den tredje:
– Vem har tagit mitt bröd?
Den fjärde:
– Vem har smakat på mina grönsaker?
Den femte:
– Vem har använt min gaffel?
Den sjätte:
– Vem har skurit med min kniv?
Den sjunde:
– Vem har druckit ur min bägare?
Så såg sig den förste omkring och märkte att det var en liten fördjupning i hans bädd, och han sa:
– Vem har klivit i min säng? Och de andra kom springande och ropade:
– I min har också någon legat!
Men när den sjunde tittade på sin säng, fick han se Snövit som låg där och sov. Han ropade på de andra, och de kom springande, ropade till i häpnad, hämtade sina sju ljus och lyste på henne.
– Du store tid! Du store tid! ropade de. Vilket vackert barn!

Till sin stora glädje förmådde de inte väcka henne utan lät henne ligga kvar där och sova.
Den sjunde dvärgen sov hos sina kamrater, en timme hos var och en, tills natten var förbi.
När dagen grydde, vaknade Snövit, och när hon fick se de sju dvärgarna, blev hon förskräckt. Men de var så vänliga och de frågade:
– Vad heter du?
– Jag heter Snövit, svarade hon.
– Hur har du kommit hit till vårt hus? frågade de vidare.
Då berättade Snövit hur hennes styvmor hade velat ta livet av henne, hur jägaren skonat henne och hur hon hade gått hela dagen tills hon slutligen träffade på stugan.

Dvärgarna sa:
– Vill du sköta hushållet åt oss, laga vår mat, bädda sängarna, sy och sticka, och vill du hålla allt rent och ordentligt, får du stanna hos oss, och ingenting ska fattas dig.
– Ja, svarade Snövit, hjärtans gärna! Och så stannade hon hos dem.
Hon höll huset i god ordning. På morgonen gick dvärgarna till berget för att leta efter koppar och guld, på kvällen kom de tillbaka, och då skulle maten vara färdig. Hela dagen var flickan ensam. De snälla dvärgarna varnade henne och sa:
– Akta dig för din styvmor, hon får nog snart veta att du är här. Släpp inte in någon!!
Men drottningen, som trodde att Snövit var död, tänkte att nu var hon åter den skönaste i landet. Hon såg sig i spegeln och sa:
– Spegel, spegel på väggen där,säg vem som skönast i landet är!

Då svarade spegeln:

– Drottning, du är den skönaste här, men Snövit, som bor bortom bergen nu hos dvärgar sju, Snövit tusen gånger skönare är!

Drottningen blev förfärad, för hon visste att spegeln inte ljög. Nu förstod hon att jägaren hade bedragit henne och att Snövit ännu var i livet. Då började hon grubbla över hur hon skulle kunna döda flickan. Så länge hon själv inte var den skönaste i landet, lämnade avundsjukan henne inte någon ro.
Till slut hade hon sin plan kvar. Hon svärtade sig i ansiktet och klädde ut sig till en gammal månglerska, så att hon blev alldeles oigenkännlig. I denna skepnad gick hon över de sju bergen till de sju dvärgarnas stuga, bultade på dörren och ropade:
– Vackra varor till salu!
Snövit tittade ut genom fönstret och svarade:
– Goddag, snälla frun, vad har ni att sälja?
– Goda varor, fina varor, snörlivsband i alla färger! svarade gumman, och så tog hon fram ett band som var flätat av brokigt silke.
– Den gamla hederliga gumman kan jag nog släppa in, tänkte Snövit och hon låste upp dörren och köpte sig ett vackert band.
– Barn, sa den gamla, vad du ser ut! Kom så ska jag snöra dig ordentligt.
Snövit anade inget ont utan ställde sig framför gumman och lät henne snöra livet med det nya bandet. Den gamla snörde fort och hårt. Snövit tappade andan och föll ner som död.
Nu är du inte längre den vackraste i landet! sa den elaka kvinnan och skyndade bort.
En liten stund därefter, när det började kvällas, kom de sju dvärgarna hem. Så förfärade de blev, när de fick syn på sin Snövit som låg på golvet utan att röra sig det minsta, som en död. De lyfte upp henne, och när de märkte att hon var alldeles för hårt snörd, skar de av bandet. Snövit började långsamt att andas, och så småningom vaknade hon till medvetande igen.
När dvärgarna fick höra vad som hade skett, sa de:
– Den gamla månglerskan var ingen annan än den elaka drottningen. Akta dig, och släpp inte in en människa när inte vi är hos dig!
Så fort den elaka drottningen hade kommit hem, gick hon till sin spegel och sa:
– Spegel, spegel på väggen där, säg vem som skönast i landet är!

Då svarade spegeln som förut::

– Drottning, du är den skönaste här, men Snövit som bor bortom bergen nu hos dvärgar sju, Snövit tusen gånger skönare är!

När hon hörde det, rusade allt blodet till hjärtat, så förskräckt blev hon, för nu visste hon att Snövit hade blivit levande igen.
– Nu ska jag i alla fall tänka ut något som gör slut på dig! Och med trollknep som hon förstod sig på bra, gjorde hon en förgiftad kam. Så förklädde hon sig till en annan gammal gumma, gick åter över de sju bergen, till de sju dvärgarnas stuga, knackade på och ropade;
– Goda varor till salu!
Snövit tittade ut och sa:
– Jag får inte släppa in någon. Gå er väg!
– Titta får du väl ändå göra, svarade den gamla, tog fram den förgiftade kammen och höll upp den. Flickan blev så förtjust i den att hon åter en gång lät lura sig och öppnade dörren. När de hade kommit överens om priset, sa gumman:
– Nu ska jag kamma dig ordentligt.

Snövit anade inte oråd utan lät den gamla kamma henne. Men knappt hade gumman satt kammen i håret, förrän giftet verkade och den stackars flickan föll medvetslös till golvet.
– Nu är det slut med dig, du under av skönhet! sa den elaka kvinnan i ondskefull ton och gick sin väg. Men till all lycka var det snart kväll, och dvärgarna kom hem. När de såg Snövit ligga som död på golvet, misstänkte de genast styvmodern. De letade och fann snart den förgiftade kammen. Och knappt hade de fått bort den, förrän Snövit kom till sans och berättade vad som hade hänt. Då förmanade de henne åter att vara på sin vakt och absolut inte öppna dörren för någon.
I slottet ställde sig drottningen framför spegeln och sa:
– Spegel, spegel på väggen där, säg vem som skönast i landet är!

Spegeln svarade som förut:

Drottning, du är den skönaste här, men Snövit som bor bortom bergen nu hos dvärgar sju, Snövit tusen gånger skönare är!

När hon hörde spegeln tala så, darrade hon av raseri från topp till tå:
– Snövit måste dö, skrek hon, om det så ska kosta mig mitt eget liv! Sedan gick hon till sin allra hemligaste, ensammaste kammare dit aldrig någon annan kom, och gjorde i ordning ett giftigt äpple. Till det yttre såg det fint ut, vitt med röda sidor. Var och en som såg det fick lust att äta upp det. Men den som bet en bit av det dog omedelbart.

När äpplet var färdigt, färgade hon sig i ansiktet och förklädde sig till bondmora, och så gick hon över de sju bergen till de sju dvärgarnas stuga. Hon knackade på, och Snövit stack ut huvudet genom fönstret och sa:
– Jag får inte släppa in någon människa, de sju dvärgarna har förbjudit det.
– Det kvittar mig lika, svarade bondmoran, mina äpplen blir jag nog av med ändå. Se här, jag ger dig ett till skänks.
– Nej, sa Snövit, jag får inte ta emot något.
– Är du rädd för att det är förgiftat? frågade gumman. Se, nu skär jag äpplet i två delar. den röda biten kan du äta, så tar jag den vita. Äpplet var så skickligt gjort, att bara den röda delen var förgiftad.

Snövit tittade på det granna äpplet, och när hon såg att bondkvinnan åt med god aptit, kunde hon inte motstå frestelsen utan sträckte ut handen och tog den giftiga biten. Knappt hade hon fått en tugga i munnen, förrän hon föll död ner. Då betraktade drottningen flickan med grymma blickar, skrattade högt och utbrast hånfullt:
– Vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts! Den här gången kan dvärgarna inte väcka dig till liv igen.
Och där hemma på slottet frågade hon spegeln igen:

– Spegel, spegel på väggen där, säg vem som skönast i landet är!

Och äntligen svarade spegeln:

– Drottning, du skönast i landet är!

Då fick hennes avundsjuka hjärta ro, om nu ett avundsjukt hjärta kan få någon ro.

När dvärgarna kom hem på kvällen, fann de Snövit liggande på golvet. Hon andades inte mer, ty hon var död. De lyfte upp henne, sökte för att se om de fann något giftigt, snörde upp livstycket, kammade hennes hår och tvättade henne med vatten och vin. Men ingenting hjälpte – den kära flickan var och förblev död. Då la de henne på en bår och satte sig alla sju bredvid den och begrät henne, och grät i tre dagar.
Så ville de begrava henne, men hon såg alltjämt så frisk ut som en levande människa, och hennes kinder var vackert röda. De sa:
– Inte kan vi sänka ner flickan i den svarta mullen. Och så gjorde de en kista av genomskinligt glas, för att man skulle kunna se Snövit från alla sidor, la henne i den och skrev med guldbokstäver på den vad hon hette och att hon var en kungadotter. Sedan bar de ut kistan på berget. En av dem stod alltid där och höll vakt. Också djuren kom och begrät Snövit, först en uggla, sedan en korp och till sist en duva.

Länge, länge låg Snövit i kistan och förändrades inte utan såg ut som om hon sov. Alltjämt var hon vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts.
Så hände det sig en dag att en kungason råkade gå vilse i skogen och kom till dvärgarnas stuga för att övernatta där. På berget fick han se kistan med den vackra Snövit och han läste skriften. Då sa han till dvärgarna:
– Låt mig få kistan, jag ger vad som helst för den!
Men dvärgarna svarade:
– Vi säljer den inte för allt guld i världen.

Då sa han:
– Skänk mig den då, för jag kan inte leva utan att få se Snövit! Jag ska akta och ära henne som min allra käraste.
När han talade så, tyckte de snälla dvärgarna synd om honom och gav honom kistan. Prinsen lät sina tjänare bära bort den på axlarna, men så råkade de snubbla på på en trädrot, och av skakningen lossnade den giftiga äppelbiten som satt i Snövits hals. Strax slog hon upp ögonen, lyfte på locket till kistan och satte sig upp, livs levande.
– Ack, min Gud, var är jag? utropade hon.
Full av glädje svarade kungasonen:
– Du är hos mig! Så berättade han vad som hade hänt och tillade:
– Jag har dig kärare än allt i världen. Följ med till min faders slott och bli min gemål! Då blev Snövit glad och följde med honom, och deras bröllop firades med pompa och ståt.
Till festen var också Snövits elaka styvmor bjuden. Så fort hon hade klätt sig i sin finaste klänning, gick hon till spegeln och sa:
– Spegel, spegel på väggen där, säg vem som vackrast i landet är!

Spegeln svarade:

Drottning, du är den skönaste här, Men den unga bruden långt skönare är

Då utstötte den elaka kvinnan en förbannelse, och hon blev så förtvivlad att hon inte visste till sig. Först ville hon inte alls gå på bröllopet, men hon fick ingen ro, hon måste iväg och se den unga drottningen, Och när hon trädde in i salen, kände hon igen Snövit, och hon blev stående orörlig av skräck och fasa.
Men man hade redan låtit hetta upp järnskor i en kolbrasa, och de togs nu med en tång och ställdes framför den ondskefulla kvinnan. Så måste hon stiga i de rödglödgade skorna och dansa tills hon föll död ner.

Snövit och de sju dvärgarna – Bröderna Grimm

Snövit och de sju dvärgarna

Det var mitt i vintern och snöflingorna föll som dun från skyn. Drottningen satt vid fönstret och broderade. Hennes broderiram var av ebenholts. Medan hon arbetade tittade hon emellanåt ut på snön. Hon råkade sticka sig i ett finger med nålen och tre droppar blod föll ner på några flingor snö som fallit in genom fönstret. När hon såg det ljusröda blodet på snön, tänkte hon: ”Om jag ändå fick en dotter, som var vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts.”

Inte långt därefter fick hon en dotter med en hud som var vit som snö, läppar röda som blod och ett hår svart som ebenholts. Hon döptes till Snövit och strax efter dopet dog hennes mamma, drottningen.

Efter ett par år tog sig kungen en annan hustru, en vacker kvinna. Hon var mycket högdragen och fåfäng och kunde inte stå ut med att någon skulle kunna vara vackrare. Hon hade en förtrollad spegel och varje morgon brukade hon stå framför den och titta på sin spegelbild och säga:

”Spegel, spegel på väggen där
Säg mig vem som vackrast i landet är?”
Spegeln svarade då;
”Ni vackrast i landet är.”
Detta gjorde henne nöjd, eftersom hon visste att spegeln alltid talade sanning.

Snövit växte upp och blev allt vackrare och när hon var sju år var hon vackrare än själva dagen, ja hon var till och med vackrare än drottningen själv. Så en dag när drottningen frågade spegeln:
”Spegel, spegel på väggen där
Säg mig vem som vackrast i landet är?”
så svarade spegeln:
”Drottning, ni är vackrast i salen här
men Snövit vackrast i landet är.”

Detta blev en väldig chock för drottningen och hon blev grön av avund. Från den dagen hyste drottningen agg mot Snövit och hatet växte dag för dag och hon hade Snövit i sina tankar dag som natt. Till slut skickade hon efter en jägare och befallde honom:

”Tag med barnet ut i skogen, så att jag slipper att se henne. Jag vill att du dödar henne och tar med hennes hjärta som bevis.”
Jägaren lovade att göra det och förde henne med sig ut i skogen. När han drog upp sin jaktkniv för att skära ut Snövits oskyldiga hjärta började hon gråta och sa snyftande:
”Snälla jägare, ta inte mitt liv! Om du skonar mig, går jag in i skogen och kommer aldrig mer tillbaka igen.”

Jägaren tyckte då synd om henne och sa: ”Iväg med dig då, din stackars flicka.” Han tänkte att hon säkert skulle bli uppäten av de vilda djuren men kände sig lättad av att slippa döda henne. När Snövit springande försvunnit in i skogen fick jägaren se ett vildsvin mellan träden. Han dödade då vildsvinet och skar ut hjärtat för att ta med till drottningen som bevis på att han dödat Snövit.

Nu var Snövit alldeles ensam i den vilda skogen. Hon var skräckslagen och blev rädd även om det bara var ett löv som prasslade i träden. Hon sprang över skarpa stenar och genom taggiga snår och hon såg de vilda djuren i skogen, men de gjorde henne inget ont. Hon sprang så länge hennes ben orkade bära henne och när skymningen föll kom hon till ett litet hus. Snövit gick in i huset för att vila och såg då att allting där inne var väldigt litet men rent och vackert. Det stod ett litet bord med vit duk och fint dukat med sju små tallrikar. Vid sidan av tallrikarna låg små knivar och gafflar och det var små bägare att dricka ur. Utefter väggen stod sju små sängar uppställda på rad med rena vita lakan. Snövit, som var mycket hungrig, åt lite gröt och bröd från varje tallrik och tog en liten klunk vin ur varje bägare för att inte göra slut på någon av portionerna. Nu var hon väldigt trött och ville lägga sig. Hon provade den ena efter den andra sängen, men ingen verkade passa. En var för kort en annan för lång men när hon kom till den sjunde sängen verkade den vara lagom och hon lade sig ner och föll snart i sömn.

När det var nästan helt mörkt, kom husets herrar hem. Det var sju dvärgar. De var gruvarbetare och arbetade i de omgivande bergen. När de tänt sina lyktor så att det blivit ljust i den lilla stugan såg de att någon måste ha varit inne, eftersom allting inte stod som det hade gjort när de lämnat stugan.

Den förste dvärgen sa:
”Vem har suttit i min lilla stol?”

Den andre sa:
”Vem har ätit från min lilla tallrik?”

Den tredje sa:
”Vem har tagit mitt lilla bröd?”

Den fjärde sa:
”Vem har smakat på min gröt?”

Den femte sa:
”Vem har använt min lilla gaffel?”

Den sjätte sa:
”Vem har skurit med min lilla kniv?”

Den sjunde sa:
”Vem har druckit ur min bägare?”

Sedan sa den förste, efter att ha sett sig om och sett en grop i sin säng:
”Vem har legat i min säng?”

Sedan kom de andra också springande och ropade:
”Det är någon som har legat i våra sängar också!”

Men när den sjunde dvärgen tittade på sin säng, såg han Snövit ligga där och sova. När han berättat detta för de övriga, kom de springande, lyste med sina sju lyktor och tittade förvånade på den sovande Snövit.

”Du store tid!” utropade de, ”Vilket vackert barn!” De var så förtjusta över henne, att de inte förmådde sig att väcka henne, utan lät henne sova hela natten. Den sjunde dvärgen sov hos sina kamrater i tur och ordning. En timme hos var och en tills natten var över.

När Snövit vaknade på morgonen och såg de sju dvärgarna, blev hon först rädd, men de verkade ganska snälla. En av dem frågade:
”Vad heter du?”
”Jag heter Snövit”, svarade hon.
”Hur har du kommit till vårt hus?” frågade de vidare.
Hon berättade då hur hennes styvmamma hade önskat att hon skulle dö men att jägaren som skulle döda henna hade skonat hennes liv och hur hon sedan sprungit hela dagen tills hon hittat deras hus.

Dvärgarna sa då:
”Om du sköter huset för oss, lagar mat, tvättar, bäddar våra sängar, syr och stickar och håller allting rent och snyggt i huset, kan du stanna hos oss och ingenting kommer att fattas dig. Vill du stanna?”

”Av hela mitt hjärta.” sa Snövit. Hon stannade således kvar och höll god ordning i huset. På morgonen gick dvärgarna iväg till gruvan för att leta efter guld och på kvällen kom de tillbaka och då skulle deras kvällsmat vara klar och stå på bordet. Hela dagarna skulle Snövit vara ensam i stugan och dvärgarna sa varnade till henne:
”Akta dig för din styvmor, hon kommer snart att få veta att du är här. Släpp inte in någon i huset.”

Drottningen, som nu trodde att Snövit var död, var nu säker på att hon återigen var vackraste av alla och hon frågade spegeln:
”Spegel, spegel på väggen där
Säg mig vem som vackrast i landet är?”
Spegeln svarade då:
”Drottning, ni vackrast i salen är
men Snövit, som nu
bortom bergen bor hos dvärgar sju
hon tusenfalt vackrare är.”

Hon blev då väldigt arg. Eftersom hon visste att spegeln alltid talade sanning, förstod hon att jägaren lurat henne och att Snövit fortfarande vara i livet. Hon funderade och funderade hur hon skulle kunna få slut på henne. Så länge hon inte var den vackraste i landet fick hon ingen ro i sinnet. Till slut hade hon kommit på en plan. Hon svärtade sitt ansikte och klädde ut sig till en gammal gumma så att ingen skulle känna igen henne. I sin förklädnad gav hon sig iväg över bergen till dvärgarnas stuga. Väl där knackade hon på dörren och ropade:
”Fina varor till salu! Fina varor till salu!”

Snövit kikade ut genom fönstret och ropade:
”God dag, snälla frun, vad har du att sälja?”

”Fina varor, vackra varor.” svarade hon, ”Sidenband i alla färger” och hon höll upp ett band av vackert siden.

”Det kan inte vara farligt att släppa in den här snälla frun”, tänkte Snövit. Hon reglade upp dörren, släppte in henne och köpte de vackra banden.

”Tror du behöver snöra ditt liv ordentligt min lilla flicka.” sa gumman. ”Låt mig snöra dig ordentligt för en gångs skull.”

Snövit misstänkte ingenting utan ställde sig framför henne och lät sig snöras. Men den elaka drottningen snörde henne så snabbt och hårt att hon tappade andan och föll som död ner på golvet.

”Nu har du slutat att vara den vackraste.” tänkte den förklädda drottningen när hon skyndade iväg.

En stund senare, framåt kvällen, kom de sju dvärgarna hem. De blev förskräckta när de fick se Snövit ligga livlös på golvet. De reste henne upp och när de upptäckte hur hårt hon var snörd klippte de av banden. Hon började då sakta andas igen och återkom efter en stund till livet igen. När Snövit hade berättat vad hänt, sa dvärgarna:
”Den gamla månglerskan var ingen annan än den elaka drottningen. Du får akta dig för att släppa in någon när vi inte är hemma!”

När den elaka drottningen kommit hem, gick hon till spegeln och frågade:
”Spegel, spegel på väggen där
säg mig vem som vackrast i landet är.”
Spegeln svarade som förut:
”Drottning, ni vackrast i salen är
men Snövit, som nu
bortom bergen bor hos dvärgar sju
hon tusenfalt vackrare är.”

När hon hörde detta, blev hon så förvånad, att allt blod lämnade hennes hjärta. Hon förstod att Snövit trots allt fortfarande var i livet.

”Nu måste jag se till att få slut på henne”, tänkte hon.
Hon förtrollade då en kam så att den blev giftig och klädde sedan ut sig till en annan sorts gammal gumma. Hon begav sig sedan återigen iväg över bergen till dvärgarnas lilla hus, knackade på dörren och ropade:
”Fina varor till salu! Fina varor till salu!”

Snövit kikade ut och sa:

”Ge dig av, jag får inte släppa in någon.”

”Men det kan inte vara förbjudet att titta”, sa gumman och höll upp den förgiftade kammen. Snövit tyckte den var så vacker att hon var frestad att öppna dörren och efter en stunds förhandlande om priset, öppnade hon dörren och släppte in henne.

”Låt mig få kamma dig ordentligt,” sa gumman.

Den stackars Snövit trodde inte att det skulle kunna vara så farligt så hon lät sig kammas. Men så snart gumman satte kammen i håret, började giftet att verka och den stackars flickan föll avsvimmad till golvet.

”Nu, din lilla skönhet,” sa den elaka kvinnan ondskefullt, ”nu är det ute med dig.” och gick sin väg.

Lyckligtvis var det nu strax kväll, då de sju dvärgarna skulle komma hem. När de såg Snövit ligga som död på golvet, förstod de genast, att det var styvmodern, som varit i farten igen. De undersökte henne genast och när de såg kammen i håret förstod de att den var förgiftad. Så snart de tagit kammen ur håret kvicknade Snövit till och berättade vad som hänt. Ännu en gång förmanade de henne att inte släppa in någon genom dörren.

Drottningen återvände hem, ställde sig framför spegeln och sa:
”Spegel, spegel på väggen där
Säg mig vem som vackrast i landet är?”
Spegeln svarade återigen:
”Drottning, ni vackrast i salen är
men Snövit, som nu
bortom bergen bor hos dvärgar sju
hon tusenfalt vackrare är.”

När drottningen hörde det, skakade hon av raseri.

”Snövit skall dö,” skrek hon, ”även om det så skall kosta mig livet!”
Sedan gick hon till en avlägsen belägen, hemlig kammare, dit ingen brukade hitta. Där gjorde hon i ordning ett förgiftat äpple. Det var ett vackert äpple. Den ena sidan var vit och den andra var röd. Det såg så aptitligt ut, att alla som såg på det längtade efter att äta det, men om man bara åt en liten bit av det skulle man dö. När äpplet var klart klädde hon ut sig till en bondmora och gick bort över bergen till de sju dvärgarnas hus.

När hon knackade på dörren, stack Snövit ut huvudet genom fönstret och sa:
”Jag vågar inte släppa in någon. De sju dvärgarna har förbjudit mig att göra det.”

”Mig kvittar det,” svarade kvinnan, ”jag blir nog av med äpplena ändå, men ta det här, du får det till skänks!”

”Nej,” svarade Snövit, ”jag vågar inte ta emot något.”

”Är du rädd att det skall vara förgiftat?” sa kvinnan, ”Se här, jag delar äpplet i två delar. Du får den röda sidan så tar jag den vita.” Äpplet var nämligen så finurligt förgiftat att det bara var den röda delen som innehöll gift.

Snövit tittade längtansfullt på äpplet och när hon såg att bondmoran åt av den ena halvan, kunde hon inte längre motstå det, utan sträckte sig ut och tog den förgiftade halvan. Så fort hon tagit en liten munsbit av det föll hon som död ner.

Den elaka kvinnan tittade ondskefullt på henne, skrattade högt och skrek:
”Vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts! Den här gången kommer inte dvärgarna att kunna väck dig till liv igen!”

Sedan gick hon hem och frågade spegeln:
”Spegel, spegel på väggen där
Säg mig vem som vackrast i landet är?”
och äntligen svarade spegeln:
”Drottning, du vackrast i landet är.”
Då fick hennes avundsjuka hjärta ro, om nu ett avundsjukt hjärta kan få ro.

När dvärgarna kom hem fann de Snövit liggande på golvet utan att andas. Hon var död. De lyfte upp henne och såg om de kunde hitta något som förgiftat henne. De lossade hennes snörning, kammade hennes hår och tvättade henne med vin och vatten men allt var förgäves. Den stackars flickan var död och förblev död. Sedan lade de henne på en bår och satte sig, alla sju, runt henne . och sörjde och grät i tre hela dagar. Sedan skulle de begrava henne, men det såg ut som om hon fortfarande levde med sina vackra blommiga kinder så de sa:
”Vi kan inte gömma undan henne i underjorden.” De gjorde istället en kista av glas så att de kunde se in i den från alla sidor. De lade henne sedan i kistan och skrev med guldbokstäver på den hennes namn och att hon var kungens dotter. Sedan satte de kistan ute bland bergen. De sju dvärgarna turades sedan om att hålla vakt vid kistan. Även skogens djur kom till kistan och sörjde över Snövit.

Snövit låg länge i kistan utan att förändras. Det såg ut som om hon sov. Hon var fortfarande vit som snö, röd som blod och svart som ebenholts. Efter en tid kom en kungason ridande genom skogen till dvärgarnas hus, som låg nära den plats där kistan stod. Han fick se kistan ligga bland bergen med den vackra Snövit inuti. Han såg vad som stod skrivet med guldbokstäver på den. Han sa då till dvärgarna:
”Låt mig få kistan, så skall ni få vad ni än önskar er.”

Men de sa till honom att de inte ville skilja sig från kistan för allt guld i världen.

Prinsen sa då:
”Men ge mig den då istället, för jag kan inte leva utan att kunna se på Snövit. Jag skall akta och ära henne, som min allra käraste och jag skall beskydda er som om ni vore mina bröder.

Dvärgarna veknade då. De gav med sig och lät honom ta med sig kistan. Prinsen kallade då till sig sina tjänare och bad dem bära kistan på sina axlar. På sin väg genom skogen råkade de snubbla över en buske. Kistan skakad till och då flög plötsligt en bit av det förgiftade äpplet upp ur hennes strupe. Snövit öppnade då ögonen, knuffade upp kistlocket och satte sig upp hur levande som helst.

”Oh, min skapare, var är jag!” utropade Snövit. Kungens son såg överraskad och full av glädje på henne och svarade:
”Du är här, nära mig.”

Han berättade sedan om vad som hänt henne och sa sedan:
”Jag vill ha dig mer än allt annat i världen. Följ med mig till min faders slott och bli min fru.”

Snövit blev glad och följde med honom till faderns slott, där bröllopet hölls med pompa och ståt.

Snövits elaka styvmoder var också bjuden till bröllopet. När hon klätt sig i sina vackra kläder gick hon till spegeln och frågade:
”Spegel, spegel på väggen där
säg mig vem som vackrast i världen är.”

Spegeln svarade då:
”Drottning, ni vackrast i salen är
men den unga bruden, tusenfalt vackrare är.”

Hon blev då alldeles utom sig av raseri och besvikelse. Först tänkte hon att hon inte skulle gå på bröllopet, men sedan tänkte hon att hon inte skulle få någon ro i själen om hon inte fick se bruden.

När hon kom till bröllopet och fick se bruden, kände hon genast igen Snövit och blev alldeles iskall av skräck och fasa. Styvmodern fick sona sitt brott mot Snövit genom att dansa i ett par järnskor, som hettats upp över en kolgrill, tills hon föll död ner.

Snövit och de sju dvärgarna

Snövit och de sju dvärgarna

De tre bockarna Bruse

Det var en gång tre bockar, som hette Bruse. En dag skulle de gå till ängen och äta sig feta. Vägen till ängen var lång och de måste också passera en stor bro, som gick över den lilla bäcken. Under bron bodde det otäcka trollet Gösta. Det var ett otäckt troll som hela tiden var hungrig.
De tre bockarna började sin vandring mot ängen. Först gick lilla bocken Bruse. När han kom upp på bron hörde trollet Gösta hur det klampade på bron.
”Vem är det som klampar på min bro?” Frågade Gösta
”Åh, det är bara jag, lilla bocken Bruse” sa den lilla bocken bruse.
”Nu kommer jag och tar dig ” sa Gösta
”Åh nej, ta inte mej. Jag är så liten. Vänta en stund, så kommer min bror, mellersta bocken Bruse. Han är mycket större”
”Ja, men då väntar jag”.
Det gick en stund. Trollet trodde nästan att lilla bocken bruse hade lurat honom. Han blev mer och mer arg. Men till slut hörde trollet hur det klampade på bron igen.
”Vem är det som klampar på min bro”
”Ja, det är bara jag, mellersta bocken Bruse”
”Då kommer jag och tar dig” sa trollet.
”Nej gör inte det. Vänta ett tag så kommer min storebror, stora bocken Bruse.”
Nu började trollet Gösta fundera på om han skulle vänta, eller om han skulle nöja sig med den mellersta bocken Bruse. Gösta bestämde sig för att vänta, så han sa:
”Ja, du får passera, så väntar jag på den stora bocken Bruse”
Lättad lämnade den mellersta bocken Bruse bron. Det blev åter tyst och det tog åter väldigt lång tid. Trollet fick nästan för sig att den mellersta bocken Bruse hade lurat honom. Men så, återigen, hördes det klamrande på bron. Denna gång hördes det ordentligt. Tunga tunga steg. Trollet Gösta klappade sig på magen, han visste att han skulle få ett skrovmål. Det var länge sedan han hade ätit, så han var väldigt hungrig.
”Vem är det som klampar på min bro”
”Det är stora bocken Bruse”
”Dig har jag väntat på. Nu kommer jag ock tar dig”
”Ja kom du bara” sa stora bocken Bruse.
Trollet sprang upp på bron. Där mötte han stora bocken Bruse. Men han stod inte stilla och väntade, nejdå, han tog fart och stångade trollet så att det for högt upp i liften och så hamnade det i vattnet. Trollet blev så rädd, att när det kom i land igen, la det benen på rygg och försvann det fortaste den kunde.
Nu kunde bockarna Bruse, och alla andra också, passera bron utan att vara rädd för trollet. På ängen fanns så mycket fint gräs att den lilla bocken Bruse snart var lika stor som den stora bocken Bruse. Och har inte bron rasat, så går de väl där ännu och äter.

Törnrosa

TÖRNROSA

För länge sen fanns det en kung och en drottning, som varje dag sa till varann:

– Tänk, om vi ändå hade haft ett barn! Men de hade ingen fått.

Så en dag, när drottningen badade, hände sig att en groda kröp upp ur vattnet och sa till henne:

– Din längtan blir uppfylld. Inom ett år, kommer du att få en dotter.

Precis som grodan hade sagt, gick det. Drottningen fick en dotter, som var så fager att kungen blev utom sig av glädje och ställde till med en stor fest. Han bjöd inte bara sina släktingar, vänner och bekanta utan också feerna, för att de skulle bli goda och nådiga mot barnet. Det fanns tretton feer i hans rike. Men han hade bara tolv guldtallrikar som de kunde äta på; därför fick den trettonde stanna hemma.

Festen firades med pompa och ståt, och när den var över, skänkte fererna åt prinsessan underbara gåvor. Den ena gav henne dygd, den andra skönhet, den tredje rikedom och så vidare. Den lilla prinsessan fick allt som man kunde önska sig här i världen.

När elva av feerna hade meddelat sina goda önskningar, kom plötsligt den trettonde in. Hon ville hämnas för att hon inte hade blivit bjuden,och utan att hälsa eller ens se på någon, ropade hon med hög röst:

– Kungadottern komer att sticka sig på en slända, när hon blir femton år, och hon kommer att falla död ner. Utan ett ord mer vände hon om och lämnade salen.

Alla blev förskräckta. Då trädde den tolfte feen fram, hon som ännu inte hade meddelat sin önskan. Eftersom hon inte kunde utplåna den onda spådomen utan bara mildra den, så sa hon:

– Prinsessan kommer inte att dö utan bara sova djupt i hundra år.

Kungen ville bevara sitt älskade barn och därför skickade han ut en befallning att alla sländor i hela riket skulle eldas upp. Men feernas önskningar passade helt in på flickan. Hon blev fager och god, vänlig och klok och alla som såg henne älskade henne.

Den dan hon fyllde femton år, var kungen och drottningen inte hemma, och flickan var ensam i slottet. Där strövade hon omkring överallt, kikade in i salar och kammare, som det föll henne in och till sist kom hon till ett gammalt torn. En smal spiraltrappa förde upp till en liten dörr. I låset satt en rostig nyckel. När flickan vred om, öppnade dörren sig, och i den lilla kammaren innanför satt en gammal gumma vid en slända och spann flitigt lin.

– God dag, gamla mor, sa prinsesan, vad gör du?

– Jag spinner, svarade gumman och nickade med huvudet.

– Vad är det som snurrar och surrar så lustigt? frågade flickan och hon tog sländan och ville spinna, hon med. Men knappt hade hon rört spinnstolen, förrän spådomen gick i uppfyllellse och hon stack sig i fingret på sländan.

I samma ögonblick som hon stack sig, sjönk hon ner på bädden, som stod där, och föll i djup sömn. Och hela slottet föll i sömn på samma gång som hon. Kungen och drottningen som just hade kommit hem och kommit in i salen, somnade, och hela hovet med dem. Hästarna i stallet, hundarna på gården, duvorna på taket, flugorna på väggen, alla sov. Ja, till och med elden, som flammade i spisen, blev stilla och somnade in. Steken slutade fräsa, och kocken som just skulle ge kökspojken en örfil, träffade honom inte och båda somnade. Vinden la sig och träden utanför slottet slutade susa.

Runt omkring sottet växte en törnroshäck upp. För varje år blev den allt högre, och tlll sist omgav den hela sottet och växte höre än tornen, så att inte ens flaggorna syntes

I riket berättade man sagan om den sköna sovande Törnrosa – så kallades nämligen prinsessan – och ibland kom prinsar och unga riddare som ville tränga igenom häcken för att komma in i slottet. Men det var omöjligt, för törnet höll tätt och flera ynglingar blev hängande där utan att kunna komma loss och de dog en jämmerlig död.

Efter många och långa år kom slutligen en prins till riket och han hörde en gammal man berätta om törnroshäcken. Innanför den låg ett slott, sa gubben, där en underbar prinsessa sov sedan hundra år, och med henne kungen, drottningen och hela hovet. Gubben hade också hört sin farfar säga, att många prinsar hade kommit dit och försökt tränga genom häcken, men de hade fastnat och dött en sorglig död. Då sa ynglingen:

– Jag är inte tädd, jag vill rida dit och se den fagra Törnrosa. Och hur ivrigt den gamle än avrådde honom, ville prinsen inte lyssna till hans ord.

Nu hade faktiskt de hundra åren just gått, och den dagen var kommen, när Törnrosa skulle vakna upp igen. När kungasonen nalkades häcken, bestod den av idel stora, vackra rosor. De böjde sig undan av sig själva och släppte igenom honom helt oskadd. Bakom honom slöt de sig åter till en häck.

På slottsgården såg han hästarna och de brokiga jakthundarna ligga och sova; på taket satt duvorna med huvudet under vingen. När han kom in i slottet, sov flugorna på väggen, kocken i köket höll fortfarande handen lyft över kökspojken, och pigan satt med den svarta tuppen som skulle plockas.

När prinsen fortsatte, såg han hela slottet ligga sovande i den stora salen, och på tronen slumrade kungen och drottningen. Han gick vidare och allt var så tyst att varje andedrag hördes. Slutligen kom han till tornet och öppnade dörren till den lilla kammaren, där Törnrosa låg och sov.

Där låg hon och var så vacker, att han inte kunde ta blicken ifrån henne. Han böjde sig ner och gav henne en kyss. Så snart hans mun hade rört vid flickans mun, slog hon upp ögonen, vaknade och såg vänligt på honom. Sen gick de ut tillsammans, och kungen, drottningen och hela hovet vaknade, och alla såg på varandra med stora ögon. Hästarna på gården reste sig, jakthundarna hoppade och viftade med svansarna, duvorna på taket drog huvudet ur vingen och såg sig om och flög ut över fälten. Flugorna på väggen kröp vidare, elden i köket tog fart; steken började fräsa, kocken gav kökspojken en örfil, så att han skrek, och pigan plockade tuppen färdig. Så firade prinsen och Törnrosa bröllop med prakt och ståt, och sen levde de lyckliga i alla sina dagar.

En klassiker av bröderna Grimm.