Något

Något.
— Jag vill bli något! sa den äldste av fem bröder, Jag vill bli till nytta i världen. Må det vara en aldrig så ringa ställning, bara att det jag uträttar är gott, så är det ändå något. Jag skall slå tegel, sådant kan man inte undvara. Då har jag ändå gjort något!
— Men något allt för litet, sa den andre brodern. Det, du vill göra, är så gott som ingenting. Det är hantlangar-arbete och kan uträttas med maskin. Nej, då är det bättre att bli murare. Det är ändå något, och det vill jag bli. Det är ett yrke! Genom det kommer man in bland skråna, blir borgare, har sin egen fana och sitt eget härberge. Ja, om det går väl, kan jag hålla gesäller, få heta mästare, och min hustru blir mästarinna. Det är något!
— Det är rakt ingenting! sa den tredje. Det är utom klasserna, och i en stad finnas många klasser långt över mästarens. Du kan vara en bra karl, men som mästare är du ändå bara vad man kallar simpel. Nej, då vet jag någonting bättre. Jag vill bli byggmästare, träda in på det konstnärliga, på tankens område, lyfta mig till de högre stående i andens rike. Visserligen måste jag börja nedifrån, ja, jag kan gärna säga det rent ut: jag måste börja som lärgosse, gå med kaskett, men jag är van att gå med fin felbhatt, samt springa och hämta öl och brännvin åt simpla gesäller, och de ska säga du åt mig, och det är påkostande. Men jag ska inbilla mig, att alltsammans är en maskerad, ett maskeradupptåg. I morgon — det vill säga, då jag blir gesäll — går jag min väg, de andra angår mig inte. Jag går på akademien, lär mig att teckna, får heta arkitekt — det är något, det är mycket! Jag kan bli högädel och välbördig, litet till både fram och bak, och jag bygger och bygger, liksom de andra före mig. Det är alltid något, som man kan lita på. Det hela är något!
— Men det något bryr jag mig inte om, sa den fjärde. Jag vill inte gå i kölvattnet, inte bli kopia. Jag vill bli ett snille, bli styvare än er allesammans. Jag skapar en ny stil, ger idéen till en byggnad, passande för landets klimat och material, för landets nationalitet och vår tidsålders utveckling, och så en våning till för mitt eget snille.
— Men om nu klimatet och materialet inte duger, sa den femte. Det vore illa, för det inverkar. Nationaliteten kan också lätt bli så utvidgad, att den blir konstlad. Tidsålderns utveckling kan komma dig att skena för fort, såsom ungdomen ofta gör. Jag märker nog, att ingen av er egentligen blir något, så mycket ni än själva tror det. Men gör som ni vill.
Jag ska inte likna er. Jag ställer mig utanför, jag skall resonera över vad ni uträttar. Det är alltid någonting oriktigt i varje sak. Det ska jag plocka ut och omtala. Det är något! Och det gjorde han, och folk sa om den femte: Honom är det bestämt någonting bevänt med. Han har got huvud, men han gör inte något. — Men därigenom var han något. Se detta är bara en liten historia, och likväl tar den inte slut, så länge världen står. Men blev det då ingenting vidare av de fem bröderna? Det där var ju inte något! Hör nu vidare, det är en hel saga! Den äldste brodern, som slog tegel, märkte, att från varje tegelsten, då den var färdig, trillade en liten slant, visserligen endast av koppar, men många små kopparslantar blir sammanlagda en blank krona, och varest man knackar på med den, hos bagare, slaktare, skräddare, ja, hos dem allesammans, där flyger dörren upp, och man får vad man behöver. Se, detta gav tegelstenarna! Några gick väl i stycken eller mitt i tu, men även de kom till nytta. Uppe på strandbanken ville mor Margareta, den fattiga gumman, så gärna mura sig ett litet hus. Hon fick alla tegelbitarna och så ett par hela stenar till, för ett gott hjärta hade den äldste brodern, om han än i handling endast kom därhän att slå tegel. Den fattiga gumman uppförde själv sitt hus. Litet var det, det ena fönstret satt snett, dörren var allt för låg, och halmtaket kunde ha varit bättre lagt, men skydd gav det, och man kunde därifrån se långt ut åt havet, som våldsamt bröt
sig mot banken. De salta dropparna stänkte över hela huset, som stod ännu, då han var död och borta, som hade slagit teglet.

Den andre brodern, ja, han kunde nu mura på ett bättre sätt. Han hade ju också lärt sig det. Då gesällprovet var avlagt, snörde han i hop sin ränsel och sjöng handtverkarens visa:
»Jag resa kan, me’n jag är ung,
och ute hem mig bygga;
mitt handtvärk är min penningpung,
mitt ungdomssinn’ min lycka.
Och återser jag fosterland —
jag kärestan gav ordet! —
hurra! lätt driftig handtvärksman
får fötter under bordet.»
Och det gjorde han. Då han kom tillbaka och blev mästare, murade han upp hus vid hus i staden, en hel gata. Då den stod där, såg bra ut och gav staden anseende, så byggde husen åt honom ett litet hus, som skulle vara hans eget. Men hur kunde husen bygga? Ja, fråga dem och de svara inte, men folk svarar och säger: Jo, visst har den gatan byggt honom hans hus! Litet var det och med lergolv, men då han med sin brud dansade fram över detta, blev golvet blankt och bonat, och från varje sten i väggen sprang fram en blomma. Det var lika gott som dyrbara tapeter. Det var ett vackert hus och ett lyckligt äkta par. Skråfanan svajade utanför, och gesäller och lärogossar ropade: Hurra! Jo, det var något! Och så dog han, det var också något. Nu kom arkitekten, den tredje brodern, som först hade varit timmermanslärling, gått med kaskett och sprungit ärenden i staden, men från akademien gått ut som byggmästare, »högädel och välbördig». Ja, hade husen vid gatan byggt ett hus åt brodern, som var murmästare, så fick nu gatan namn efter arkitekten, och det vackraste huset vid gatan blev hans. Det var något, och han var något — och det med en lång titel både fram och bak. Hans barn kallades förnäma barn, och då han dog, var hans änka en änka av stånd — det är något! Och hans namn stod allt jämt på gathörnet och var i folks mun såsom gatunamn — ja, det är något! Sedan kom snillet, den fjärde brodern, som ville hitta på någonting nytt, något eget och en våning till; men den ramlade för honom, och han föll ned och bröt halsen av sig — men han fick en präktig begravning med skråfanor och musik, blommor i tidningen och på gatan fram över stenläggningen, och tre liktal hölls över honom, det ena mycket, längre än det andra, och det skulle ha gjort honom glädje, ty han tyckte mycket om att bli omtalad. En minnesten restes på graven, bara en våning, men det är ändå alltid något. Nu var han död, liksom de tre andra bröderna. Men den siste, han som kritiserade, överlevde dem allesammans, och det var ju det rätta, ty så fick han sista ordet, och det var av stor vikt för honom att ha sista ordet. Han var ju ett gott huvud, sa folk. Nu slog även hans timme, han dog och kom till himmelrikets port. Dit kom alltid två och två. Där stod han nu med en annan själ, som också gärna ville in, och det var just gamla mor Margreta från strandkojan.
— Det är visst för kontrastens skull, som jag och den där usla själen ska komma hit på samma gång, sade kritikern. Nå, vem är hon, mor lilla? Vill hon också in här? frågade han. Och den gamla gumman neg så gott hon kunde. Hon trodde att det var Sankt Peter själv, som talade. Jag är en fattig stackare utan någon anhörig, gamla Margareta från strandkojan.
— Nå, vad har hon gjort och uträttat där nere?
— Jag har, Gud nåde mig, inte uträttat någonting i världen, ingenting som kan öppna för mig här. Det är en verklig nådens gärning, om jag får lov att komma inom porten.
— Hur har hon lämnat världen? frågade han, för att säga något, då det föreföll honom tråkigt att stå där och vänta.
— Ja, hur jag lämnade den, det vet jag inte. Sjuk och klen var jag under de sista åren, ock så tålde jag väl inte vid att krypa ur sängen och komma i köld och frost där utanför. Det är ju en sträng vinter, men nu har jag då överstått det. Det var ett par dagar alldeles lugnt, men bistert kallt, såsom ers välärevördighet nog vet. Isen hade lagt sig så långt ut från stranden, som man kunde se. Alla människor från staden gick ut på isen. Där var vad de kallar skridskoåkning och dans, tror jag. Det var full musik och traktering där ute. Jag kunde höra det ända in, där jag låg i min fattiga stuga. Då var det så där fram emot kvällen, månen var uppe, men han lyste ännu tämligen klent. Jag såg från min säng genom fönstret ända ut över havet, och där, just i kanten av himmel och hav, kom ett underligt, vitt moln. Jag låg och såg på det, såg på den svarta pricken mitt i, som blev större och större. Då visste jag vad det betydde: jag är gammal och erfaren, det tecknet ser man inte ofta. Jag kände igen det och fick en sådan ångest. Jag har två gånger förut i mitt liv sett den där tingesten komma och visste, att det skulle bli en förfärlig storm med springflod, som skulle komma över de arma människorna där ute, vilka nu drack och sprang och jublade. Unga och gamla, hela staden var ju där ute. Vem skulle väl varna dem, om ingen där såg och förstod vad jag nu förstod? Jag blev så rädd, jag fick ett liv i mig, som jag inte hade haft på lång tid. Ur sängen kom jag och fram till fönstret, längre orkade jag inte. Fönstret fick jag emellertid upp. Jag kunde se människorna åka och springa där ute på isen, se de granna flaggorna, höra, hur pojkarn hurrade och flickor och karlar sjöng. Det gick muntert till, men högre och högre steg det vita molnet med den svarta säcken uti. Jag ropade allt vad jag förmådde. Men ingen hörde mig, jag var för långt ifrån. Snart skulle ovädret bryta ut, isen gå i stycken och alla där ute sjunka utan räddning. De kunde inte höra mig, och gå ut till dem förmådde jag inte. Om jag bara kunde få dem i land! Då gav mig vår herre den tanken att tända eld på min säng, hellre låta huset brinna upp, än att så många skulle så ömkligt förgås. Jag fick elden tänd, såg den röda lågan — ja, jag hann utom dörren, men där blev jag liggande, jag förmådde inte mera. Lågan slog ut efter mig och ut genom fönstret, högt över taket. De såg den där ute, och alla sprang de allt vad de orkade för att hjälpa mig, arma stackare, som de trodde brinna inne. Det fanns inte en enda, som inte satte i väg. Jag hörde dem komma. Men jag hörde också, hur det plötsligt susade i luften. Jag hörde det dundra som grova kanonskott. Springfloden lyfte isen, som brast sönder. Men de hann dock till strandbanken, där gnistorna flög omkring mig. Jag fick dem alla räddade. Men jag måtte inte ha tålt vid kölden och förskräckelsen, och så har jag kommit hit upp till himmelrikets port. Det sägs att den upplåtes även för en sådan stackare som jag. Och nu har jag ju intet hus mera där nere på strandbanken. Men detta ger mig då ingen rättighet att komma in här. Då öppnades himmelrikets port, och ängeln förde in den gamla gumman. Hon tappade ett halmstrå utanför, ett av de strån, som hade legat i hennes säng, vilken hon antände för att rädda de många, och det var nu förvandlat till rent guld, men ett guld, som växte och slingade sig i de skönaste former.
— Se, detta förde den fattiga gumman med sig! sade ängeln. Vad för nu du med dig? Ja, jag vet nog, att du ingenting uträttat, inte ens gjort en tegelsten. Om du bara kunde gå tillbaka igen och hämta åtminstone så mycket. Den dugde visserligen inte, om du hade gjort den. Men gjord med god vilja, hade den dock alltid varit något. Men du kan inte gå tillbaka, och jag kan inte göra någonting för dig. Då bad den fattiga själen, gumman från strandkojan, för honom: Hans bror har gjort och givit mig alla de stenar och bitar, av vilka jag byggde min usla koja. Det var ofantligt mycket för mig, arma stackare. Kunna nu inte alla de där stenarna och bitarna få gälla som en tegelsten för honom? Det är en nådens gärning. Nu behöver han den, och här är ju nådens hem!
— Din bror, han, vilken du kallade den ringaste, sade ängeln, han, vars ärliga hantverk syntes dig det lägsta, giver dig sin himmelriksskärv. Du skall inte visas bort, du skall få lov att stå här utanför och tänka över, försöka att hjälpa upp dit liv där nere, men in kommer du inte, förr än du i god gärning har uträttat — något!
— Det där kunde jag ha sagt bättre, tänkte kritikern. Men han sade det inte högt, och det var då redan något.

En av HC Andersens sagor.

Skotten i Fårö Kyrka

Det kom en ny Präst till Fårö Kyrka. Vi talar om tidigt 1600-tal, det vill säga, då Gotland ännu tillhörde Danmark. Prästen, Christensson som han hette, var en mycket rättstrogen herre och såg inte med blida ögon hur Fårö-borna utökade sina inkomster genom sjöröveri och liknande.

Prästen flydde från Fårö kyrka

Han anmälde till myndigheterna och sådant fick naturligtvis Fårö-borna att bli på dåligt humör. Under en predikan ställde sig en av bönderna i andra bänkraden upp, tog fram sin pistol och avlossade ett skott mot prästen. I samma stund vände sig prästen mot sidan och kulan missade. Christansson blev rädd och tog genast familjen och flydde hals över huvud, till södra Gotland, han hamnade närmare bestämt i Öja kyrka. Efter några år föll händelsen mer eller mindre i glömska.

Så småningom blev den mindre och mindre trovärdig eftersom man aldrig återfann kulan, som ju bör ha fastnat framme vid altaret, ungefär. Här kunde berättelsen tagit slut, om det inte var för Erik. Erik Olsson var en mycket aktiv konservator, författare och konstnär som levde på Gotland under förra seklet. I slutet av 1950- talet fick han i uppdrag att renovera altaret på Fårö kyrka. De flesta Fårö-borna kände till berättelsen och när man passerade kyrkan passade man naturligtvis på att ställa frågan till Erik:

– Hittar du någon kula? Och Erik svarade Nej varje gång. Men Erik var en handlingens man, som tröttnade på alla frågor. Så en dag tog han helt enkelt med sig en kula, skapade ett litet hål i altartavlans nedre högra hörn, och murade fast kulan. Så på det här sättet blev nu den här sagan en sann sägen… Kulan sitter än idag kvar. Om du tittar längst ner i högra hörnet på altartavlan, under stolsbenet, så ska du finna på kulan, den som Erik satte dit. Var den kulan tog vägen som bonden avlossade, det är det ingen som vet.

Hoburgsgubben

Hoburgsgubben har sin sängkammare i en djup håla i berget som utgör Gotlands sydligaste udde. Många var rädda för gubben, men en av de som bodde närmast var god vän med honom. Han behövde bara knacka med en åra i berget innan han gav sig ut på fiske, så fick han så mycket fisk han bara behövde. Det var en bra lösning för bonden hade det knapert, hans åkrar var små och steniga, dessutom hade familjen skaffat sig många barn.
Som av en händelse kom det så ytterligare ett barn och bonden förstod att han måste bjuda Hoburgsgubben att stå fadder. Hur skulle han bjuda en sådan storätare på ett hederligt dopkalas. Bondens dräng blandade sig i tanken, det var en slug karl. Han frågade om han inte kunde få gå och fråga Hoburgsgubben. Det gick väl för sig svarade bonden, och drängen tog en stor säck över axeln och gick sin väg. Väl framme bankade han i berget, Hoburgsgubben reagerade direkt och frågade:
– Vem är det som bankar i berget=
– Det är drängen från granngården, svarade drängen
– Vad vill du?
– Mitt husbondfolk har fått ett nytt barn och de vill gärna att du står fadder.
– Nå, nå, nå! Svarade Hoburgsgubben. Jag har bott är i sjuhundra år, men det är första gången någon har hedrat mig med att få stå fadder. Vilka fler är inbjudna?
– Vår frälsare Jesus Kristus, sa drängen
– Jaså, vem mera?
– Sankte Per,
– Aj, aj, aj, vem mera
– Sankt Olof.
– Bevare mig väl, sa Hoburgsgubben. Men jag får ändå försöka komma. Vem ska bära fram barnet?
– Jungfru Maria
– Jaha, se där, ska hon det. Kommer det ytterligare någon?
– Nej nu kan jag inte komma på någon mera utom den käcke trumslagaren Tor.
– Nej usch! Sa Hoburgsgubben, då får du hälsa din husbonde och tacka så mycket, men dunderguden kan jag inte med. En gång kastade han en pinne på mitt lår så benet bröts. Du får tacka för hedern och beklaga att jag fått förhinder. Men en faddergåva ska jag ge. Hur mycket brukar man ge?
– Så mycket som man tycker känns hederligt, svarade drängen
Så föll det sig inte bättre än att drängen fick följa med in i Hoburgsgubbens heligaste rum, skattkammaren. Drängen höll upp säcken och Hobrugsgubben öste i en skopa silver och en skopa guld. Sedan frågade han:
– Är det någon som ger mer?
– Jo, nog ger de flesta mer än såhär!
Då tog hoburgsgubben sin skopa och öste i ytterligare tre skopor guld och tre skopor silver. Sedan frågade han igen:
– Ger någon mer än så
– Somliga hedersamma ger nog lite mera, sa drängen.
– Ingalunda vill jag vara den sämste, sa Hoburgsgubben och öste säcken full med guld och silver.
Nu var drängen nöjd. Han trodde inte att han skulle orka bära mera, så han tackade så mycket för den hederliga gåvan och lovade hälsa så gott till sitt husbondsfolk.
– Kom, tillbaka innan dopet, så ska du få fisk till kalaset också, sa Hoburgsgubben.
När drängen kom hem med pengasäcken blev bonden hjärtligt glad och dopkalaset blev ett av de mest påkostade i Sundre sockens historia.

Stolt tittar han ut över Östersjön, den gode gubben

Hur laxen kom upp i Blekingeströmmarna!

Det måste också sägas, att däruppe i Småland i det stora huset bodde en gång en jätte, som hade blivit gammal. De förtröt honom, att han i sin höga ålderdom skulle vara tvungen att gå utför den långa trappan för att meta lax i havet. Det syntes honom vida lämpligare, att laxen skulle komma opp till honom, där han bodde.

Därför gick han upp på taket av sitt stora hus. Där ställde han sig och slungade stora stenar ner i Östersjön. Han kastade dem med sådan kraft, att de flög över hela Blekinge och föll ner i havet. När stenarna föll ner, blev laxen så rädd, att den gick opp ur havet, flydde uppåt Blekingsströmmarna, rände i väg genom forsarna, kastade sig med höga språng uppför fallen och stannade, först när den var långt inne i Småland hos gammaljätten.

Hur sant detta är, syns av de många öarna och skären, som ligger utanför Blekinges kust. Det är inte något annat än de många stora stenarna, som jätten kastade.

Det märks också därav, att laxen alltjämt går opp i Blekingsströmmarna och genom forsar och lugnvatten arbetar sig ända fram till Småland.

Men den där jätten är värd mycken tack och ära av Blekingsborna, därför att laxfiske i strömmarna och stenhuggeri i skärgården, det är arbete, som ger föda åt många av dem än i denna dag.

Ursprung:

Denna saga eller sägen kommer ursprungligen från Selma Lagerlövs läsebok, ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”.

Brödrakärlek

Det var en gång två bröder, som vid sín faders död delade hans egenomdom mellan sig.
Den äldste av bröderna var gift, men inte den yngre. De var båda mycket fattiga, men de älskade varandra så mycket, att de hela tiden kunde gå i god för varandra.
Vid skördetiden tänkte den äldre brodern, min broder är inte så lycklig som jag är. Jag har min kära maka, som alltid ställer upp och tröstar mig, i alla väder. Min bror, den stackaren, han får gå där ensam och tänka. Det är bara jag som ibland kan lyssna på honom. Jag ska därför om natten, när det är mörkt, bära några av mina sädeskärvor, över till hans åker, så blir han rikare.
Den yngre brodern tänkte vid samma tid. Min broder som har sin maka att föda, behöver mera säd än jag, som är ensam. Han måste ju ha kraft, så att han kan skapa några barn till gården. Den måste överleva oss och låta den gå vidare i arv inom släkten. Jag ska därför bära några av mina sädeskärvor över på hans åker, när han sover.
Bröderna gick båda ut på natten och bar kärvor från sin till den andres åker, utan att den ene såg den andre. De var ett fasligt kånkande på sädeskärvor och de båda bröderna somnade väldigt gott, när de sent om sider äntligen äntrade sina sängar.
På morgonen blev de båda förvånade när de såg att de hade lika många kärvor som förut. De fortsatte varje natt att bära kärvor, tills de en natt råkade se varandra. Då förstod de varför det alltid var lika många kärvor på morgonen på deras åkrar, fastän de på natten burit över det på den andres åker.
De båda bröderna föll varandra om hasen när de såg att de, drivna av broderskärlek, velat dela med sig av det lilla som fanns på deras åkrar.

Folkeslundastenen

Den här stenen ligger nästan mitt på Öland, och det kallas ibland lite slarvigt för Ölands mittpunkt. Det kommer sig från en sägen som säger att det en gång var en jätte som hette Wälter. Han bodde på Öland tillsammans med sin hustru. De kom sig att diskutera vart Ölands mittpunkt egentligen låg. De var båda duktiga på att kasta sten, så de bestämde sig för att använda det som måttstock. De visste att jätten kastade sina stora stenar exakt lika långt som hustrun kastade sina små stenar, de som fick plats i hennes förkläde.

Kastet

Så gick de åt var sitt håll. Jätten gick så långt söderut han kunde, och hustrun gick till den norra delen. Hustrun kastade sin sten först. Hon tog i allt vad hon kunde och hivade iväg stenen sju mil. Så tog jätten sats och kastade sin stora sten. Den flög lika långt, sju mil, och hamnade precis över hustruns lilla sten. De gick båda mot nedslagsplatsen och när de kom fram fick de se att jättens stora sten hade hamnat över hustruns. Då visste dom exakt var Ölands mittpunkt var.

Ölands mittpunkt

Där här hände sig för länge länge sedan i Folkesunda. Och än idag tror många att detta verkligen är Ölands mittpunkt. Den exakta mittpunkten ligger några kilometer norr om Folkesundastenen. Den stora stenen kallas för kroppkakan, samma namn som Ölands goda landskapsrätt.

Vägvisare på Öland, kanske till öns mittpunkt...

Vägvisare på Öland, kanske till öns mittpunkt…

Mäster Tinglöf i Ekshärad

På Ekshärads kyrkogård i Värmland finns det väldigt många och vackra smidda järnkors på gravarna. Det finns visserligen på många andra kyrkogårdar i både Värmland och på andra håll i Sverige. På Ekshärads kyrkogård finns ca 300 kors med smidda björklöv, och det behöver inte blåsa speciellt mycket för att de ska börja rassla och låta. Det var avsikten när de sattes upp, ljudet skulle skrämma bort alla onda andra från kyrkogården.
År 1712 föddes en liten gosse, som senare skulle bli en mäster. Hans namn var Johan Tinglöf och han blev var smed och urmakare i Ekshärad socken. Hans första ur är från 1772. Tornuret i Ekshärads kyrka gjorde han klart 1783. Sverige låg i krig och landet var ganska urarmat och det uppstod en tvist mellan kyrkan och Tinglöf. Han blev tvungen att acceptera socknens underbud. Men han tog budet med följande ord “Ja, klockan skall gå utan vank och brist, men när jag dör skall hon stånda”, Så blev det, när Johan Tinglöf gick ur tiden, så stannade klockan. Många försök gjordes för att få igång klockan. Alla misslyckades. Till slut rasade lodet ner och förstörde golv och bjälkar i kyrkan. Det var inte förrän 1998 som man lyckades få igång uret igen, då efter 186 års stillestånd. Numera finns uret hos Ekshärads hembygdsgård.

På ett av de vackra korsen på Ekshärads kyrkogård står att läsa “Här under vilar en mäster”. Det är här han ligger och bevakar kyrkogården. Många säger att han måste vara trollkunnig eftersom han kunde göra så fina ur. Det sägs att han en gång var i Norge på en julafton. Han längtade hem och ville gärna fira julen hemma. S¨han sa till församlingen som han besökte:
– Om någon kan hjälpa mig hem, så att jag får fira julafton hemma, så ska han få det bästa ur jag har hemma.
En stor norrman reste sig och sa:
– Jo, det ska jag kunna ordna. Sätt dig i schäsen utanför dörren. Ta med dig det här snöret med tre knutar på. Lossa den första knuten. Om d vill att det ska gå fortare, lossa även den andra knuten. Men den tredje ska du akta dig ordentligt för. Öppnar du den kan det gå illa.
Tinglöf tackade och satte sig i vagnen utanför. Han lossade på den första kbuten. Men det gick för sakta, så han lossade även på den andra. När han började lossa på den tredje fick han klamra sig fast i vagnen. Men han kom hem, exakt då julgröten var färdig. Det var då han insåg att han hade färdats på en stubbe av tall.
Om du besöker något hem i Ekshärad, så är chansen stor att det står ett golvur som Johan Tinglöf har tillverkat. Du hör det enklast när uret slår. I vanliga ur slår det tick-tack tick-tack. Ett ur som Johan Tinglöf har tillverkat slår ting-löf, ting-löf. Ting-löf.

Osumflodens tillkomst. Ligger i Albanien.

Det här är berättelsen om hur Osumfloden kom till, för många många år sedan…

I södra delen av Albanien ligger två bergstoppar, Mount Shpirag och Mount Tomorr. Det berättas att innan de båda bergen blev just berg, så var de två jättar som bodde i området. De levde fredligt med varandra, sida vida sida. Men så en dag kom det en flicka vandrande och det bar sig inte bättre än att de båda jättarna blev förtjusta i flickan direkt. Hon blev å sin sida väldigt förtjust i båda jättarna, ingen hade tidigare uppvaktat henne på det sättet. Vem hon skulle välja visste hon inte. De båda hade sina fördelar.
Det bar sig icke bättre än att de båda jättarna började slåss. Det slogs så väldigt att marken skakade under dom. Till slut blev det för mycket, så de förvandlades till var sitt berg. Ja, du vet vilka. Flickan blev otröstlig och började storgråta, ja hon grät så mycket att det skapades en flod, Osumfloden. Flickan hamnade i floden, och vad man kan se, så gråter hon ännu, för floden får nytt vatten hela tiden där den rinner förbi staden Berat.

Askepåten och den lilla råttan

Det var en gång en bonde, som hade tre söner. De bägge äldsta var stora och grova och ena riktiga översittare mot var och en som de trodde sig rå på. Men den yngste var klen till växten och gjorde inte så mycket väsen av sig. Därför var bröderna kitsliga mot honom och visste inget större nöje än att reta honom. Han teg och gick ur vägen för dem så mycket han kunde. När han var barn brukade han gå och sätta sig på spiselhällen, och där roade han sig med att sitta och påta i askan. Men inte en gång vid spiseln fick han vara i fred. Bröderna kom efter och fördärvade hans lek och kallade honom retsamt för Askepåten.
– Nej, se där har vi ju självaste Askepåten! skrek de varje gång de fick syn på honom.
När de tre pojkarna var vuxna ropade fadern en dag på dem.
– Hör ni, pojkar, sade han, nu tycker jag ni är så pass gamla att det kan vara på tiden att ni gifter er. Ge er därför i väg och leta rätt på var sin tös! Men låt mig se att ni inte tar vad skräp som helst! När ni fått tag i någon riktigt duktig flicka, så ge henne det här guldäpplet, och kom sedan tillbaka och säg till mig!
Så räckte han sönerna var sitt guldäpple. De tackade och fick brått att göra sig i ordning. De bägge äldsta sprang strax ner i stallet och sadlade var sin häst. De tänkte som det står i ordspråket, att ’’ridande sven får åkande mö’’, och ville ta sig ståtliga ut när de for på friarefärd. När Askepåten hade tvättat sig och kammat sig och borstat sig fin, gick han också ner till stallet. Bröderna satt då i sadlarna, och såg så strama ut som de värsta krigsherrar.
– Nu kan du, Askepåten, få ta den där sprakfålen som är kvar, sade de, men håll hårt i tyglarna, för annars skenar han och gör dig olycklig!
När de sade detta skrattade de för full hals. Askepåten visste mycket väl vad de skrattade åt. Ty sprakfålen var en gammal hästkrake, som var så vass i ryggen som en såg och så utlevad och svag att han nätt och jämnt kunde flytta på hovarna.
– Nej, nu måste vi skaffa oss ett litet försprång, sa bröderna och skrattade igen, annars ränner Askepåten förbi oss som ingenting.
Därmed sporrade de sina hästar och satte av utåt landsvägen så att dammet stod som en vit sky efter dem. Askepåten öppnade stalldörren och tittade på hästkraken ett tag. Men han var alldeles omöjlig, och inte fanns det heller någon sadel att lägga på honom.
– Jag får väl nöja mig med apostlahästarna då, när det inte är någon annan råd, sa Askepåten och började vandra.
När han hade vandrat både länge och väl kom han till en stor skog. Där fanns det ingen väg utan bara en smal gångstig. Inga människor mötte Askepåten, och inga hus kunde han se till. Någonstans ska väl skogen ändå ta slut, tänkte han, och han gick därför friskt på. Men hur han än gick var det ändå likadant, och när det började skymma visste han inte vart han skulle vända sig för att få tak över huvudet. När han såg att det blev allt mörkare och mörkare under granarna kände han sig en smula kuslig.
– Det är märkvärdigt vad somliga ändå kan ha det bra, tänkte han. Nu sitter mina bröder på ståtliga hästar och ser ut som prinsar, men jag går ensam och larvar djupt inne i mörka skogen. Men inte är det lönt att hänga läpp för det. Jag måste hitta på någonting att muntra upp mig med.
Han körde handen i fickan och fick upp sitt guldäpple och började kasta det mellan händerna. En lång stund gick han och roade sig med denna lek, och han glömde då bort all sin bedrövelse. Men ett tu tre föll äpplet till marken och började rulla. Askepåten böjde sig ned och ville ta upp det. Men det stannade inte utan fortsatte att trilla, och ju fortare Askepåten sprang efter, ju fortare trillade äpplet före.
Till sist försvann det under en rishög som låg tätt invid stigen. Askepåten fick brått med att häva och lyfta undan riset, för han ville för ingen del mista sitt guldäpple. Men ”mången hittar annat än det han letar efter’’, säger ordspråket, och så gick det också för Askepåten. När han hade gjort en öppning i rishögen fann han i stället för äpplet en dörr som ledde nedåt jorden. Han lyfte på dörrklinkan och kom in i en liten jordstuga. Där var trångt och lågt i tak, men fint och putsat på alla vis. Väggarna var klädda med brokiga bonader och takbjälkarna med vita hängkläden, på bänkarna låg präktiga dynor, i spiseln brann en eld, och bordet stod dukat med både fat och koppar. Men ingen människa syntes till.
Askepåten undrade mycket vart han hade kommit. Han stod till att börja med helt förlägen och tänkte strax gå ut igen. Men först ville han ha igen sitt äpple, och han letade ivrigt under både bord och bänkar. Men inget äpple kunde han se. Han la sig då på knä för att titta efter. I detsamma fick han syn på en liten råtta, som satt under ett skåp och var så fin och nätt att man inte kunde se något rarare. Hon kilade upp på bordet och satte sig mitt för Askepåten och såg vänligt på honom med sina små trinda ögon.
– Välkommen hit, vackra gosse! sa hon. Men vad ser du så ledsen ut för? Är det något som fattas dig? Har du inte allt vad du behöver här?
Vill du äta, så ät!
Vill du dricka, så drick!
Vill du sitta, så sitt!
När Askepåten hörde råttan tala nöp han sig i armen för att vara säker på att han inte drömde. Men hur hårt han än nöp, blev han inte mer vaken för det: han stod ändå kvar i den lilla jordstugan, och framför honom på bordet satt den lilla råttan och tittade på honom med sina små tindrande ögon.
– Tack ska du ha, svarade han, men jag har varken lust att äta eller dricka eller sitta, jag har minsann andra saker att tänka på.
– Vad kan det vara för saker? frågade den lilla råttan.
– Jo, svarade pojken, nog har jag skäl att vara ledsen och inte glad. Far min har gett mig ett guldäpple och sagt åt mig att jag skulle ge mig ut och fria. Men nu har jag tappat mitt guldäpple, och någon fästmö har jag inte fått tag i. Mina bägge bröder kommer säkert hem och talar om att de skaffat sig fästmör de, och då får jag stackare stå där med skammen.
– Är det inte annat än det, sade den lilla råttan, så blir det väl någon råd. Vet du, gosse, du kan gärna ta mig till fästmö, jag ska hjälpa dig allt vad jag kan! Och du ska få se att det kommer att gå riktigt bra.
Askepåten hade svårt att hålla sig för skratt. Men den lilla råttan såg honom så bevekande i ögonen att han inte kunde neka, hur galet han än tyckte det var. – Som du vill då, lilla vän, sade han.
Råttan tog sig en liten polskedans uppe på bordduken, och hon rörde sina små fötter så kvickt och nätt att pojken tyckte hon var riktigt näpen. Därpå hoppade hon ned, kilade in under skåpet och kom tillbaka med guldäpplet i munnen.
– Här har du både guldäpple och fästmö, sade hon, så nu har du inget att hänga läpp för längre. Sätt dig därför ner och ät och drick och håll till godo med vad som finns!
Askepåten var liksom lite yr i mössan av allt det märkvärdiga han såg omkring sig. Men han tyckte inte det var lönt att grubbla över vad han i alla fall inte kunde begripa.
Han slog sig därför ned vid det dukade bordet och åt och drack av hjärtans lust. Och medan han gjorde det, sprang den lilla råttan omkring och passade upp på honom samtidigt som hon pratade och hade de allra toklustigaste infall. När Askepåten var mätt, visade hon honom en präktig bädd med mjuka silkesbolstrar, där han kunde få vila ut. Han kröp strax till kojs och sov så sött och mådde så gott, att han tyckte han aldrig hade haft det hälften så bra.
Nästa morgon, så fort solen sken i öster, steg han upp och gjorde sig redo att gå hem. Den lilla råttan hade varit uppe långt tidigare och lagat i ordning en stadig matsäck åt honom. När han gav sig i väg, gjorde hon sällskap för att visa honom hur han skulle hitta rätt. Hon tassade framför honom på stigen, och allt emellanåt vände hon sig om och pratade muntert med honom. När de hade kommit till skogsbrynet, tog hon farväl och bad honom bevekande att han för all del inte skulle glömma bort henne.
– Kommer aldrig på frågan, sade Askepåten. Tack nu så mycket för husrum och mat och dryck, jag ska nog låta höra av mig igen, det kan du lita på.
Så vinkade han vänligt åt den lilla råttan och vandrade stigen fram. Just som han kom ned till landsvägen, red hans bägge bröder förbi. Han såg mycket väl att de hade fått ja på sitt frieri, för de var så morska och upprymda att de inte alls la märke till honom.
När Askepåten kom hem till sin faders gård satt bröderna redan till bords och skrävlade vitt och brett om hur bra de hade skött sig. Vart de än hade kommit hade de blivit mottagna som storkarlar, och alla hade varit angelägna att få dem till mågar. Det hade varit riktigt svårt för dem att välja, sade de, men slutligen hade de bestämt sig för ett par förnäma fröknar, som var alldeles vådligt rika.Just som de skröt som allra värst fick de syn på Askepåten, som hade smugit sig in helt stillsamt och ställt sig borta vid dörren.
– Nej, se där har vi ju självaste Askepåten! skrek de. Du har väl fått dig en fästmö du med, eller hur?
– Jo, det stämmer nog, svarade Askepåten saktmodigt, fast hon inte är så rik och förnäm som era måtte vara.
– Nej, har man nånsin hört på maken, skrek bröderna och skrattade för full hals. Askepåten har skaffat sig en fästmö! Det måste vara en fin en, hon är väl ful som stryk och fattig som en kyrkråtta, eftersom hon kan vilja ha en sådan där askmalare till sin herre och man.
– Ja, inte ser hon ut som folk utan mest som en råtta, svarade Askepåten, och något annat än en liten jordkoja i skogen äger hon inte, det jag vet; så det kan ni ha rätt i.
Bröderna skrattade nu ännu mer åt honom och hans fästmö i jordkojan. Askepåten brydde sig inte om deras elaka skämt, utan gick och satte sig på sitt vanliga ställe och började påta i askan igen. Medan han satt där undrade han mycket över det märkvärdiga som hade hänt honom ute i skogen. Alla i gården talade bara om de bägge bröderna och deras förnäma giften. Ingen brydde sig om Askepåten eller frågade vad för en käresta han hade fått.
Så gick det en tid, och en dag hände det sig att bonden ropade på sina söner igen.
– Nu har jag hört er tala vitt och brett om era fästmör, sade han, och det har ju varit roligt att höra. Men jag skulle bra gärna vilja veta, om de är lika duktiga med sina händer som de är rika och förnäma. Far nu därför tillbaka och hämta var sin kaka, som de själva har bakat! Då kan jag se hur pass duktiga de är.
De bägge äldsta sönerna gick strax till stallet, lade på sadlarna och red i väg för att hälsa på sina fästmör. Men Askepåten hade varken sadel eller häst utan var tvungen att gå, alldeles som förra gången. Han var glad ändå, att han slapp ifrån sina bröders ideliga gyckel och speord.
Han gick och han gick, och aldrig hade han längtat efter någonting så mycket som han nu längtade efter den lilla råttan. Hon hade ju fågnat honom så väl och varit så trevlig.
Men medan han vandrade stigen fram, insåg han hur stört omöjligt det måste vara för henne att baka en sådan där kaka som hans far hade sagt till om. Vid denna tanke blev han helt sorgmodig, ty han gruvade sig för allt det gyckel han skulle få höra när hans bröder kom hem med präktiga smakekakor och han själv inte hade någon. Han gick och grubblade över detta och visste slutligen inte om det var lönt att gå ända fram eller om det vore rådligast att vända om. Den lilla råttan skulle kanske bli ledsen om han kom och bad henne om något som hon inte kunde göra. Men till sist tänkte han, att han ändå måste få träffa sin lilla vän; med kakan fick det sedan gå bäst det ville.
Just som han tänkte så, stod han vid rishögen och såg den lilla dörren till jordkojan. Han lyfte på dörrklinkan och steg ned. Där var allt likadant som förra gången. Men den lilla råttan sprang honom strax till mötes och sa:
– Välkommen igen, allra kärasten min. Du trivdes väl bra här sist, hoppas jag. Men vad är det jag ser, nu är du ju ledsen igen? Vad är det som fattas dig? Se bara så jag har rustat i ordning för att du skulle få det bra!
Vill du äta, så ät!
Vill du dricka, så drick!
Vill du sitta, så sitt!
– Tack ska du ha, lilla vän, svarade Askepåten, men jag har varken lust att äta eller dricka eller sitta, jag har minsann andra saker att tänka på.
– Vad kan det vara för saker? frågade den lilla råttan.
– Jo, svarade Askepåten, nog har jag skäl att vara ledsen och inte glad. Far min har sagt åt mig att ge mig hit och hämta en kaka som du själv har bakat, så att han ska få se vad du duger till. Men kära hjärtandes, inte kan väl du som är så liten baka någon kaka! Mina bägge bröder kommer säkert hem och har med sig fina kakor, de, men jag stackare, jag får stå där med skammen .
– Är det inte annat än det, sade den lilla råttan, så blir det väl någon råd. Vill du bara vara mig trogen så ska jag nog svänga till en kaka lika bra som någon annan kan. Vänta bara, så ska du strax få se!
Hon kilade ut genom dörren och upp på en stor jordfast sten.
– Hit, alla mina små tärnor! ropade hon. Och var och en ska ha ett mjölkorn på nosen!
Knappt var detta sagt, förrän det kom fram en sådan mängd råttor att det vimlade av dem vart man än såg.
Varenda råtta hade på nosen ett litet mjölkorn, och det lade hon i ett det allra som nättaste lilla tråg. Sedan gick hela råttsvärmen till verket; där gjordes upp eld under en liten flat stenhäll, och så började Askepåtens lilla käresta att knåda och älta och kavla och pigga och grädda.
Hon unnade sig varken rast eller ro förrän hon hade bakat en liten kaka, som var vit som snö och fin som ett sockerbröd. När kakan var färdig lade hon den i en duk, och denna knöt hon ihop och räckte Askepåten. Han tog knytet och var så hjärtans glad, att han inte visste vilket ben han skulle stå på. Allt hade gått med en sådan fart, så han inte hade kunnat följa det med ögonen, och han visste rakt inte hur det hade gått till. Men när han kände knytet i sin hand, tyckte han inte det var lönt att grubbla över vad han i alla fall inte kunde begripa. Han slog sig därför ned vid det dukade bordet och åt och drack av hjärtans lust. Och medan han gjorde det, sprang den lilla råttan omkring och passade upp på honom samtidigt som hon pratade och hade de toklustigaste infall. När han hade fått sitt lystmäte på mat och dryck, visade hon honom till den präktiga bädden med de mjuka silkesbolstrarna, där han hade legat förra gången. Han kröp strax till kojs och sov så gott, att han tyckte sig aldrig ha haft det bättre i all sin tid.
Framåt morgonen, när stjärnorna började slockna, steg Askepåten upp, tog knytet med kakan i och gjorde sig redo att gå hem. Den lilla råttan hade varit uppe långt tidigare och lagat till en stadig matsäck åt honom. När han gav sig iväg gjorde hon sällskap och tassade framför honom på stigen, och allt emellanåt vände hon sig om och pratade muntert med honom. När de hade kommit till skogsbrynet, tog hon farväl och bad honom bevekande att han för all del inte skulle glömma bort henne.
– Kommer aldrig på frågan, sade Askepåten. Tack nu så mycket för allt och först och sist för den rara kakan. Jag ska snart låta höra av mig igen, det kan du lita på.
Så vinkade han vänligt åt den lilla bakerskan och vandrade stigen fram. Just som han kom ned till landsvägen, red hans bägge bröder förbi. Han såg mycket väl att de hade var sitt brödknyte under armen, men de var så morska och upprymda att de inte alls lade märke till honom.
När Askepåten kom hem till sin faders gård satt bröderna redan till bords och skrävlade vitt och brett om sina fästmör; duktigare flickor till att baka fanns det inte i hela världen. För att visa att detta inte var skryt, öppnade de sina knyten och lade sina kakor på bordet. Alla trängde sig fram och kände på kakorna och synade dem på både översidan och undersidan, och de var verkligen så vita och fina att ingen kunde ha någonting att anmärka på dem. Just när alla som bäst berömde kakorna fick de bägge bröderna syn på Askepåten, som hade smugit sig in helt stillsamt och ställt sig borta vid dörren med sitt knyte i handen.
– Nej, se där har vi ju självaste Askepåten! skrek de. Du har väl också med dig en kaka från din råttkäring, eller hur?
– Jo, det stämmer nog, svarade Askepåten helt saktmodigt, fast den inte kan vara så fin och rar som era.
– Nej, har man nånsin hört på maken! skrek bröderna och skrattade för full hals. Askepåtens fästmö har också bakat en kaka! Det måtte vara en läcker en; för den är väl gräddad i askan, när den ska passa åt dig, din askmalare.
– Ja, någon riktig bakugn hade hon inte, svarade Askepåten, utan hon gjorde upp eld under en liten flat stenhäll i skogen; så det där kanske ni kan ha rätt i.
Bröderna skrattade nu ännu mer än förut och bad att han för all del skulle låta dem se den lilla råttkakan, som var bakad på en stenhäll inne i skogen. Askepåten brydde sig inte om deras gyckel, utan tog sitt knyte och räckte det åt fadern. Alla trodde att de nu skulle få se något riktigt kladd. Men när bonden öppnade knytet blev det andra bullar av, för den lilla kakan var vit som snö och så fin som det grannaste sockerbröd. Alla kände och vände på den och spärrade upp ögonen av förvåning, för någonting sådant hade de aldrig förut sett eller hört talas om. Bonden smakade på alla tre kakorna och sade, att Askepåtens fästmö var den som hade bakat det grannaste och godaste brödet, den saken kunde det inte råda något tvivel om. De bägge äldsta bröderna kunde inte neka till att det förhöll sig på det viset. Men de gjorde i alla fall sura miner och försökte vara försmädliga.
– Det är väl någon gammal bakkäring som han har fått tag i därborta i skogen, sa de, och baka är väl nätt opp det enda hon kan.
Askepåten brydde sig inte om deras spydigheter utan gick och satte sig på sitt vanliga ställe. Medan han satt där och påtade i askan, tänkte han mycket på den lilla råttan och undrade hur det i själva verket kunde förhålla sig med henne. Men i hela gården talades det hit och dit om de tre brödernas fästmör och allra mest om Askepåtens.
Det gick så åter en tid, och en dag hände det sig att bonden ropade på sina söner igen.
– Nu har jag sett hur era fästmör bakar bröd, sa han, och det har de gjort riktigt duktigt alla tre, fast Askepåtens förstås har gjort det bäst. Men jag skulle bra gärna vilja veta, om de är lika skickliga i slöjd som i bakning. Far nu därför tillbaka och hämta var sin väv som de själva har vävt! Då kan jag se hur pass duktiga de är i sådana sysslor.
De bägge äldsta bröderna gick strax till stallet, lade på sadlarna och red i väg för att hälsa på sina fästmör och få med sig ett prov på deras slöjdkunnighet. Men Askepåten hade varken sadel eller häst utan var tvungen att gå till fots, alldeles som de båda förra gångerna. Och han var glad ändå, att han slapp ifrån sina bröders speord och elakheter.
Han gick och han gick, och aldrig hade han längtat efter någonting så mycket som han nu längtade efter den lilla råttan. Hon hade ju fångat honom så väl, och så hade hon bakat en sådan präktig kaka. Men medan han vandrade stigen fram, insåg han hur stört omöjligt det måste vara för henne att väva en sådan där väv som hans far hade sagt till om. Vid denna tanke blev han helt sorgmodig, ty han gruvade sig för allt det gyckel han skulle få höra när hans bröder kom hem med granna vävar och han själv inte hade någon. Han gick och grubblade över detta och visste slutligen inte om det var lönt att gå ända fram eller om det vore rådligast att vända om. Den lilla råttan skulle kanske bli ledsen om han kom och bad henne om något som hon rakt inte kunde göra. Men till sist tänkte han, att han ändå måste få träffa sin lilla vän. Med väven fick det sedan gå bäst det ville.
Just som han tänkte så, stod han vid rishögen och såg den lilla dörren till jordkojan. Han lyfte på dörrklinkan och steg ned. Där var allt likadant som de båda förra gångerna. Den lilla råttan sprang honom strax till mötes och sa:
– Välkommen igen, allra kärasten min! Min kaka blev väl uppskattad, hoppas jag. Men vad är det jag ser, nu är du ju ledsen igen? Vad är det som fattas dig? Se bara, så jag har rustat i ordning för att du skulle få det bra!
Vill du äta, så ät!
Vill du dricka, så drick!
Vill du sitta, så sitt!
– Tack ska du ha, lilla vän, svarade Askepåten, men jag har varken lust att äta eller dricka eller sitta, jag har minsann andra saker att tänka på.
– Vad kan det vara för saker? frågade den lilla råttan.
– Jo, svarade Askepåten, nog har jag skäl att vara ledsen och inte glad. Far min har sagt åt mig att ge mig hit och hämta en väv som du själv har vävt, så att han ska få se vad du duger till i slöjd. Men kära hjärtandes, inte kan väl du – om är så liten väva någon väv! Mina bägge bröder kommer säkert hem och har med sig fina vävar, de, men jag stackare, jag får stå där med skammen.
– Är det inte annat än det, sade den lilla råttan, så blir det väl någon råd. Vill du bara vara mig trogen så ska jag nog svänga till en väv lika bra som en kaka. Vänta bara, så ska du strax få se!
Hon kilade ut genom dörren och upp på den stora jordfasta stenen.
– Hit, alla mina små tärnor! ropade hon. Och var och en ska ha en silkestråd i munnen!
Knappt var detta sagt, förrän det kom fram en sådan oräknelig massa råttor att det vimlade och myllrade av dem, och Askepåten måste akta sig noga för att inte råka trampa någon av dem på svansen. Varenda råtta hade i munnen en fin silkestråd, och den lade hon i en hög tillsammans med alla de andras. Sedan gick hela den stora råttsvärmen till verket. Där lagades till sländor och bommar och en den allra som nättaste lilla vävstol, och så blev där ett spinnande och ett spolande och ett surrande och ett bommande och ett varpande, så att Askepåten aldrig hade sett maken. Men hans lilla fästmö satte sig själv i vävstolen och solvade väven och skedade och kastade skottspolen mellan sina små fingrar och trampade tramporna med sina små fötter. Hon unnade sig varken rast eller ro förrän hon hade vävt en väv, som var vitare än den vitaste snö och finare än det finaste spindelgarn. När väven var färdig, vek hon försiktigt ihop den flera gånger och stoppade in den i en liten körsbärskärna. För att den inte skulle kunna ta skada lade hon sedan körsbärskärnan i en hasselnöt, och hasselnöten lade hon i en valnöt, och valnöten räckte hon åt Askepåten. Han tog den och var så hjärtans glad, att han inte visste vilket ben han skulle stå på. Allt hade gått med en sådan fart, så han inte hade kunnat följa det med ögonen, och han visste rakt inte hur det hade gått till. Men när han kände valnöten i sin hand, tyckte han inte det var lönt att grubbla över vad han i alla fall inte kunde begripa. Han slog sig därför ned vid det dukade bordet och åt och drack av hjärtans lust. Och medan han gjorde det, sprang den lilla råttan omkring och passade upp på honom samtidigt som hon pratade och hade de toklustigaste infall. När han var mätt, visade hon honom till den präktiga bädden med de mjuka silkes bolstrarna, där han hade legat de båda förra gångerna. Han kröp strax till kojs och sov så gott, att han tyckte sig aldrig ha haft det bättre i all sin tid.
Tidigt på morgonen, så fort det började bli ljust, sprang Askepåten upp, stoppade valnöten i fickan och gjorde sig redo att gå hem. Den lilla råttan hade varit uppe långt tiigare och lagat i ordning en stadig matsäck åt honom.
När han gav sig i väg gjorde hon sällskap och tassade framför honom på stigen, och allt emellanåt vände hon sig om och pratade muntert med honom. När de hade kommit till skogsbrynet, tog hon farväl och bad honom bevekande att han för all del inte skulle glömma bort henne.
– Kommer aldrig på frågan, sade Askepåten. Tack nu så mycket för allt och först och sist för den rara väven, jag ska snart låta höra av mig igen, det kan du lita på.
Så vinkade han vänligt åt den lilla väverskan och vandrade stigen fram. Just som han kom ned till landsvägen, red hans bägge bröder förbi. Han såg mycket väl att de hade var sin vävbunt under armen, men de var så morska och upprymda att de inte alls lade märke till honom.
När Askepåtan kom hem till sin faders gård satt bröderna redan till bords och skrävlade vitt och brett om sina fästmör, duktigare flickor till att väva fanns det inte i hela världen. För att visa att detta inte var skryt rullade de upp sina vävbuntar och bredde ut tyget på stora bordet. Alla trängde sig fram och tummade och strök och synade vävarna på både rätan och avan, och de var verkligen så jämna och vackra att ingen kunde ha någonting att anmärka på dem. Just när alla som bäst berömde vävarna, fick de bägge bröderna syn på Askepåten, som hade smugit sig in helt stillsamt och ställt sig borta vid dörren med handen om valnöten, som han hade i fickan.
– Nej, se där har vi ju självaste Askepåten! skrek de. Du har väl också med dig en väv från din gamla bakkäring, eller hur?
– Jo, det stämmer nog, svarade Askepåten helt saktmodigt, fast den inte kan vara så fin och jämn som era.
– Nej, har man nånsin hört på maken! skrek bröderna och skrattade för full hals. Askepåtens fästmö har också vävt en väv! Det måtte vara en fin en; den är väl bara av ris och spindelväv, när hon har gjort den där ute i skogen!
– Ja, någon annan vävstuga än en rishög hade hon inte, svarade Askepåten, och väven ser nog mest ut som en spindelväv, så det där kan ni kanske ha rätt i.
Bröderna skrattade nu ännu mer än förut och bad att han för all del skulle låta dem få se spindelväven, som bakkäringen hade gjort åt honom borta i rishögen. Askepåten brydde sig inte om deras gyckel utan tog upp valnöten och räckte den åt fadern. Alla väntade sig nu att få se något riktigt festligt, och det fick de också. Ty när fadern öppnade valnöten hittade han en hasselnöt, och när han öppnade hasselnöten hittade han en körsbärskärna, och när han öppnade körsbärskärnan hittade han något som liknade en liten ulltapp, och när han tog ut den lilla ulltappen så vecklade den ut sig till en väv, som var vitare än den vitaste snö och finare än det finaste spindelgarn och så vid och lång, så att den räckte över hela salen. Alla spärrade upp ögonen av förvåning, ty ett sådant tyg hade de aldrig förr sett eller hört talas om. Bonden lade ihop konstverket så nätt han kunde och sade att Askepåtens fästmö var den som hade vävt den grannaste väven, den saken kunde det inte råda något tvivel om. De bägge äldsta bröderna kunde inte neka till att det förhöll sig på det viset.
Men de gjorde i alla fall sura miner och försökte vara försmädliga.
– Det är väl någon gammal vävpiga som han har fått tag i därborta i skogen, sade de, och väva och baka är väl nätt upp det enda hon kan.
Askepåten brydde sig inte om deras stickord utan gick och satte sig på sitt vanliga ställe. Medan han satt där och påtade i askan, tänkte han på den lilla råttan och undrade hur det i själva verket kunde förhålla sig med henne. Men i hela gården talades det inte om någonting så mycket som om Askepåten och hans käresta, och alla undrade vad för slags människa det egentligen kunde vara.
Så gick det åter en tid, och en dag ropade bonden på sina söner igen.
– Nu har jag sett hur era fästmör kan baka och väva, sa han, och det har de gjort riktigt duktigt alla tre, fast Askepåtens förstås har gjort det bäst. Men jag skulle också bra gärna vilja veta hur de ser ut. Far nu därför tillbaka och hämta hit dem! Sedan ska jag säga vem som är den vackraste.
De bägge äldsta bröderna gick strax till stallet, lade på sadlarna och red i väg för att hämta sina fästmör. Men Askepåten hade varken sadel eller häst utan var tvungen att gå till fots, alldeles som han tre gånger förut hade fått göra. Och han var glad ändå, att han slapp ifrån sina bröders stickord och elakheter.
Han gick och han gick, och aldrig hade han längtat efter någonting så mycket som han nu längtade efter den lilla råttan. Hon hade ju fångat honom så väl, och så hade hon bakat en sådan präktig kaka och vävt en sådan fin väv. Men medan han vandrade stigen fram, insåg han hur stört omöjligt det var för honom att komma hem till fadern och bröderna med en liten råtta och bekänna att det var med henne som han var förlovad. Vid denna tanke blev han helt sorgmodig, ty han gruvade sig för allt det gyckel han skulle få höra när hans bröder kom hem med sina förnäma fröknar och han själv bara hade en liten råtta. Han gick och grubblade över detta och visste slutligen inte, om det var lönt att gå ända fram eller om det vore rådigast att vända om. Den lilla råttan skulle kanske bara bli ledsen om han kom och bad henne om något, som hon inte kunde göra utan att hon på samma gång gjorde både sig och sin fästman till ett åtlöje. Askepåten saktade sina steg, och ju mer han grunnade på saken, ju ängsligare kände han sig. Men till sist tänkte han att han ändå måste få träffa sin lilla vän. Sedan fick det gå bäst det ville när hon visade upp sig.
Just som han tänkte så, stod han vid rishögen och såg en lilla dörren till jordkojan. Han lyfte på dörrklinkan och steg ned. Där var allt likadant som de tre förra gångerna.
Den lilla råttan sprang honom strax till mötes och sade:
– Välkommen igen, allra kärasten min! Min väv blev väl uppskattad, hoppas jag. Men vad är det jag ser, nu är du ju ledsen igen? Vad är det som fattas dig? Se bara, så jag har rustat i ordning för att du skulle få det bra!
– Vill du äta, så ät!
– Vill du dricka, så drick!
– Vill du sitta, så sitt!
– Tack ska du ha, lilla vän, svarade Askepåten, men jag har varken lust att äta eller dricka eller sitta, jag har minsann andra saker att tänka på.
– Vad kan det vara för saker? frågade den lilla råttan.
– Jo, svarade Askepåten, nog har jag skäl att vara ledsen och inte glad. Far min har sagt åt mig att jag skulle ge mig hit och ta dig med tillbaka, så att han ska få se hurdan du är. Men kära hjärtanes, hur ska det bli när han och hela min släkt får höra att jag inte har någon annan brud än en liten råtta? Mina bägge bröder kommer säkert hem och har med sig sina fina och förnäma fästmör, de, men jag stackare, jag får stå där med skammen.
– Är det inte annat än det, sade den lilla råttan, så blir det väl någon råd. Vill du bara vara mig trogen ska jag nog fiffa upp mig, så att du inte ska behöva skämmas så värst mycket. Vänta bara till i morgon bitti, så får du se! Men i kväll ska du slå bort alla sorger och bedrövelser. Sätt dig nu ned och var vid gott mod, och låt mig sörja för resten!
Askepåten visste inte en smul hur hon tänkte bära sig åt. Men han tyckte inte det var lönt att grubbla över vad han i alla fall inte kunde begripa. Han slog sig därför ned vid det dukade bordet och åt och drack av hjärtans lust.
Och medan han gjorde det, sprang den lilla råttan omkring och passade upp på honom samtidigt som hon pratade och hade de allra toklustigaste infall. När Askepåten var mätt, visade hon honom till den präktiga bädden med de mjuka silkes bolstrarna, där han hade legat tre gånger förut. Han kröp strax till kojs, och när han hade somnat drömde han att han hade fått ett mycket bättre gifte än någon av bröderna.
Men när han vaknade nästa morgon och tänkte på vad som skulle ske den dagen, kände han sig lika ängslig igen. Han steg upp och gjorde sig i ordning och frågade den lilla råttan om hon var färdig att följa med.
– Ja, svarade hon, bara jag först får ta på mig mina bröllopskläder.
När Askepåten hörde henne säga så kunde han inte låta bli att dra på munnen, hur olycklig han än kände sig.
– Jo, det här kommer just att bli en underlig färd! tänkte han för sig själv.
Men högt sade han ingenting, för han var rädd att den lilla råttan skulle bli ledsen om han på något sätt gjorde narr av henne.
Den lilla råttan själv tycktes inte alls vara ängslig. Hon kilade ut genom dörren och upp på den stora jordfasta stenen.
– Hit, alla mina små tärnor! ropade hon. Och var och en ska ha ett råttskinn i munnen!
Knappt var detta sagt, förrän det kom fram en sådan oräknelig massa råttor att det riktigt vimlade och myllrade och mjölade av dem, och Askepåten tordes inte ta ett steg av rädsla för att han skulle råka trampa någon av dem på svansen. Varenda råtta hade ett råttskinn i munnen, och vartenda råttskinn skulle Askepåtens fästmö ha på sig. Det blev ett fasligt bestyr, men de krängde verkligen på henne skinn efter skinn, det ena utanpå det andra, tills slutligen hela förrådet hade gått åt. Men då var hon också så tjock att hon varken orkade stå eller gå, utan hennes tärnor måste vända och hantera henne allteftersom hon befallde dem.
När hon var färdigklädd sade hon först åt dem att bära fram en silversked. Vid skedskaftet lät hon dem sedan spänna tolv stora tordyvlar. Framför dem sattes fjorton loppor, som skulle vara förtruppen, och vid sidan om skeden ställdes sex småråttor, som skulle passa upp på bruden.
När allt detta var i ordning lät hon lyfta upp sig i skeden och gav befallning att hela härligheten skulle sättas i gång. Och tordyvlarna till att springa och lopporna till att hoppa och råttorna till att kila, och så bar det av i fullt fläng över både berg och backar. Men Askepåten gick bredvid och såg på, och ömsom skrattade han och ömsom grät han, så ynkligt och löjligt tyckte han det var. När tåget kom fram till landsvägen kunde ju hans bröder när som helst få se det, sade han till sig själv. De skulle förstås komma farande där med sina förnäma fröknar, och Askepåten ville hellre vara död än höra deras speord om hans tordyvlar och loppor och råttor och om den lilla tjocka klunsan, om satt och åkte i silverskeden.
Rätt som det var kom de till en bäck, som rann norrut genom skogen. Över bäcken gick en spång, och hela brudtåget for ut på spången. Men mitt på denna tvärstannade alla. Den lilla tjocka råttan vältrade sig ur skeden och blev sittande på spången.
– Här har du ett svärd, sa hon, sväng det och hugg av skaftet på skeden!
I samma ögonblick kände Askepåten att han höll ett svärd i sin hand. Han svängde det och högg till skedskaftet allt vad han orkade. Då skedde det något märkvärdigt.
Skeden plumsade i bäcken så att vattnet stänkte, och i detsamma kom på andra sidan upp den allra grannaste sjuglasvagn, en sådan som kejsare och kungar brukar åka i. Den glimmade av både guld och silver, tolv apelkastade hästar var spända för vagnen, och fjorton brudsvenner, som var klädda i de allra kostbaraste dräkter, red framför.
Askepåten blev utom sig av förvåning och såg frågande på den tjocka råttan som satt kvar på spången och hade de sex småråttorna bredvid sig.
– Sväng nu ditt svärd igen, sade hon, och hugg huvudet av mig också!
Nej, det ville Askepåten rakt inte göra, han tyckte alldeles för mycket om sin lilla trolovade, fast hon inte var annat än en råtta. Men hon bad honom bevekande att han för allt i världen skulle vara så snäll och hugga huvudet av henne, annars gick det aldrig väl. Askepåten stretade emot i det längsta, men när hon grät och tiggde och bad, tyckte han till sist att han var tvungen att göra henne till viljes.
Han svängde därför sitt svärd och högg till med sådan kraft att eggen gick igenom alla råttskinnspälsarna på en gång.
Just som huvudet dansade av, ramlade både den tjocka råttan och de sex småråttorna ner i bäcken, så det sade skvalp efter dem. Men i samma ögonblick kom där upp på stranden en prinsessa, som var så fager som Guds klara dag. Hennes kläder var av silke och scharlakan, på håret bar hon en guldkrona, i handen höll hon Askepåtens lilla guldäpple, och runt omkring henne stod sex söta och nätta brudtärnor.
Askepåten blev så till sig av häpnad att han inte visste om han drömde eller var vaken. Men han fick inte stå där länge och undra, för prinsessan sprang fram och tog honom om halsen och kysste honom.
– Tack, tack, kära du, för att du högg huvudet av mig! sa hon. Hade du inte gjort det, så hade jag aldrig blivit befriad från min förtrollning. Nu är jag prinsessa igen som jag var förr, och du ska bli min herre och man.
Hon fattade hans hand och ledde honom fram till den granna vagnen. Där tog hon plats, och Askepåten steg upp och satte sig vid hennes sida. Sedan bar det av i fyrsprång allt vad tygen höll, och under färden glimmade det av vagnen och guldet och ädelstenarna så att det lyste i skogen.
När de kom fram till gården där Askepåtens far bodde, var de bägge äldsta bröderna redan hemma och hade med sig sina fästmör. Dessa såg mycket skapliga ut, och fadern tyckte att bröderna hade gjort ett ganska bra val. Nu väntade de bara på Askepåten, och alla var nyfikna att få se vad det kunde vara för en gammal käring som han hade skaffat sig därute i jordkojan borta i skogen.
Just som de började bli otåliga, hörde de ett fasligt galopperande ute på vägen. Genom fönstren kunde de se en hel mängd ryttare och hästar och ett stort moln av damm, och genom molnet skymtade en vagn som var av guld och silver och hade stora slipade fönsterglas. Då trodde de att det var kungen som for förbi och skyndade ut på gården för att bättre kunna se härligheten. Men när det granna åket kom mitt för, gjorde det en sväng och körde in genom grinden rätt fram till förstudörren. Alla undrade vad det var fråga om, och än mera undrade de, när den fagra prinsessan steg ur med guldkrona på huvudet och guldäpple i handen. Och när de sedan tog sina ögon från prinsessan och började betrakta den unge mannen vid hennes sida, blev de utom sig av häpnad. De bägge bröderna stirrade på honom, alldeles som om de nyss hade fått ögon.
– Nej, det är ju självaste Askepåten! mumlade de för sig själva och vände sig bort – man kan gissa att guldskenet gjorde ont i ögonen på dem!
Men Askepåten tog sin far och bröderna i hand och visade dem sin unga brud, och på brödernas fästmör hälsade han också. Det blev nu stor uppståndelse i stugan, och alla talade i munnen på varandra. Men det som det blev minst tal om, det var vilken fästmö som var den vackraste.
När de hade lugnat sig en smula, sade prinsessan att hon längtade hem.
– Tycker du min vän som jag, så far vi nu tillbaka till vår lilla jordkoja igen, sade hon.
– Gärna det, svarade Askepåten; bättre än där har jag aldrig haft det.
De tog farväl av hela släkten och steg upp i sin gyllene vagn. Sedan satte de av i fyrsprång allt vad tygen höll. Men genom skogen gick det nu en bred körväg, och över bäcken ledde en bro, och när de kom fram till det ställe där rishögen låg, var där ingen rishög alls utan i stället ett stort slott. Alla de oräkneligt många råttorna var nu lösta ur sin förtrollning och förvandlade till människor igen. Den lilla råttan var deras drottning, och slottet var hennes. Så snart vagnen hade stannat vid stora trappan och prinsessan hade visat Askepåten omkring, ställde hon till ett ståtligt bröllop och gjorde honom till sin man och till kung över hela hennes rike. Och ståtligare kung och drottning har det aldrig funnits än Askepåten och den lilla råttan.

DEN FULA ANKUNGEN.

Det var så vackert ute på landet; det var sommar! Kornet stod gult, havren grön, höet var rest i stackar nere på de gröna ängarna. Där gick storken på sina långa, röda ben och pratade egyptiska, ty det språket hade han lärt av sin mor. Runt omkring åker och äng låg stora skogar och mitt i skogarna djupa sjöar. Ja det var riktigt vackert där ute på landet! Mitt i solskenet låg en gammal herrgård med djupa kanaler runt omkring, och från muren och ner till vattnet växte stora kardborrblad, som var så höga, att små barn kunde stå raka under de största. Det var lika villsamt där inne som i den tätaste skog. Här låg en anka på sina ägg. Hon skulle ligga ut sina små ungar, men nu var hon nästan trött på det, medan det dröjde så länge och hon sällan fick besök. De andra ankorna. Tyckte mer om att simma omkring i kanalerna än att springa upp och sitta under ett kardborrblad för att snattra med henne.
Äntligen knakade det i det ena ägget efter det andra.
– Pip! pip! sa det. Alla äggulorna hade blivit levande och stack ut huvudet.
– Rapp! Rapp! sa hon och så snattrade de allt vad de kunde och tittade åt alla håll under de gröna bladen, och modern lät dem titta så mycket de ville, ty grönt är bra för ögonen.
– Vad världen ändå är stor, sa alla ungarna. De hade nu en helt annan plats att röra sig på, än då de låg inuti ägget.
– Tror ni, att det här är hela världen? frågade modern. Den sträcker sig långt på andra sidan trädgården och ända in på prästens ägor. Men där har jag aldrig varit. – Nu måste ni väl vara här allesammans? tänkte hon och reste sig upp.
– Nej, jag har inte alla! Det största ägget ligger där ännu. Hur länge skall det dröja? Nu är jag snart trött på det! Så lade hon sig igen.
– Nå, hur går det? frågade en gammal anka, som kom för att göra visit.
–Det dröjer så länge med det ena ägget, sa ankan, som låg. Det vill inte gå hål på det, Men nu skall du se de andra. De äro de vackraste ankungar, jag någonsin sett. De likna allesammans sin far, den otäckingen. Han kommer inte och hälsar på mig.
– Låt mig få se det där ägget, som inte vill spricka, sa den gamla. Du kan vara säker på att det är ett kalkonägg. På det viset har jag också blivit lurad en gång. Jag hade min sorg och bedrövelse med de ungarna. De är rädda för vattnet, ska jag säga dig. Jag kunde inte få ut dem. Jag snattrade och skvattrade, men det hjälpte inte. Låt mig få se på ägget. Ja, det är ett kalkonägg . Låt du det ligga och lär de andra barnen att simma!
– Jag vill ändå ligga litet till på det, sa ankan. Har jag nu legat så länge, så kan jag ligga resten av tiden också!
– Var så god, sa den gamla ankan, och så gick hon.
Äntligen sprack det stora ägget.
– Pip! Pip! sa ungen och vältrade ut.
Han var så stor och ful. Ankan såg på honom. Det var då en förskräckligt stor ankunge det där, sa hon. Ingen av de andra ser så ut. Det måtte väl aldrig vara en kalkonkyckling? Nåja, det ska vi snart komma underfund med. I vattnet skall han, om jag också själv måste sparka ut honom!’”
Följande dag var det utmärkt vackert väder. Solen sken på alla de gröna kardborrarna. Ankmodern med hela sin familj kom fram nere vid kanalen. Plask, sprang hon i vattnet.
– Rapp! Rapp! sa hon, och den ena ankungen plumsade ut efter den andra. Vattnet slog dem över huvudet, men de kom strax upp igen och flöt så vackert. Benen gick av sig själva, och alla var de ute. Till och med den fula, grå ungen simmade med.
– Nej, det är inte någon kalkon, sa ankmodern. Se hur vackert han begagnar benen, hur rak han håller sig. Det är min egen unge. I själva verket är han ju ganska vacker, när man riktigt betraktar honom. Rapp! Rapp! – kom nu med mig, så skall jag föra er in i världen och presentera er i ankgården. Men håll er alltid nära intill mig, så att ingen trampar på er, och akta er för katten.
Och så kom de in i ankgården. Det var ett förskräckligt väsen där inne. Där var två familjer, som slogs om ett ålhuvud. Katten fick det ändå till slut.
– Se, så går det till i världen! sa ankmodern och slickade sig om näbben. Hon ville också haft ålhuvudet.
– Använd nu benen! sa hon och fortsatte se till att ni rappar er och niger med halsen för den gamla ankan därborta. Hon är den förnämsta av dem alla här. Hon är av spanskt blod, därför är hon så tjock. Som ni ser, så har hon en röd trasa om benet! Det är utomordentligt vackert och den största utmärkelse, någon anka kan få. Det betyder så mycket som att man inte vill bli av med henne och att hon skall igenkännas av både djur och människor! – Rappa er – inte ihop med benen. En väluppfostrad ankunge sätter ut benen långt ifrån varandra, liksom far och mor. Se så nig nu med halsen och säg rapp!
Det gjorde de. Men de andra ankorna runt omkring såg på dem och sade helt högt:
– Se så, nu ska vi ha det där följet till? Som om vi inte vore många nog ändå. Fy, så den ena ungen ser ut. Honom vill vi inte tåla.
Strax flög en anka fram och bet honom i nacken.
– Låt honom vara, sa modern, han gör ju ingen något för när.
– Nej, men han är för stor och ovanlig, sa ankan som hade bitit honom, och därför skall han tufsas till.
– Det är vackra barn, mor har, sa den gamla ankan med trasan om benet. Allesammans vackra så när som på den där ena, den har inte lyckats. Jag ville önska, att hon kunde göra om den igen.
– Det går inte för sig, ers nåd, sa ankmodern. Han är inte vacker, men han är så innerligt snäll och simmar lika vackert som någon av de andra. Ja, jag vågar säga, ändå litet bättre. Jag tänker, att han växer till sig eller att han med tiden blir litet mindre. Han har legat för länge i ägget, och därför har han inte fått den rätta skapnaden.
Så pillrade hon honom i nacken och slätade till honom.
– Han är dessutom en ankbonde, sa hon, och då gör det inte så mycket. Jag tror, att han får goda krafter, han slår sig nog igenom.
– De andra ungarna är rara, sa den gamla. Låtsa nu, som om ni var hemma här, och hittar ni något ålhuvud, så kan ni komma till mig med det.
Och så var de som hemma.
Men den stackars ankungen, som kommit sist ur ägget och såg så ful ut, blev biten, knuffad och förhånad. Det både av ankorna och hönsen.
– Han är för stor, skränade de allesammans.
Kalkontuppen, som var född med sporrar och därför trodde sig vara kejsare, blåste upp sig som ett fartyg för fulla segel. Han gick rakt på honom, och så kacklade han och blev alldeles röd i huvudet. Den stackars ankungen visste varken hur han skulle stå eller gå. Han var så bedrövad, därför att han var så ful och till åtlöje för hela ankgården.
Så gick den första dagen, och sedan blev det allt värre och värre. Den stackars ankungen blev jagad av dem allesammans. Till och med hans syskon var så elaka emot honom, och de sa alltid:
– Om bara katten ville ta dig ändå, ditt otäcka spektakel.
Modern sa, Jag önskar, att du vore långt härifrån.
Ankorna bet honom, och hönsen hackade honom. Pigan, som skulle ge djuren mat, sparkade till honom med foten.
Då sprang han och flög över gärdesgården. De små fåglarna i buskarna for förskräckta upp i luften.
Det är för att jag är så ful, tänkte ankungen och slöt ögonen. Men sprang likväl vidare. Så kom han ut i den stora mossen, där vildänderna bodde. Här låg han hela natten, han var så trött och sorgsen.
Om morgonen flög vildänderna upp, och de såg på den nya kamraten.
– Vad är du för en? frågade de.
Ankungen vände sig åt alla sidor och hälsade så gott han kunde.
– Du är förskräckligt ful, sa vildänderna. Men det kan då göra oss detsamma, bara du inte gifter dig in i vår familj.
Den stackaren. Han tänkte visst inte på att gifta sig, bara han fick lov att ligga i vassen och dricka litet kärrvatten.
Där låg han i två hela dagar. Så kom två vildgäss eller rättare vildgåsar. Det var två hannar. Det var icke så värst länge sedan de hade kommit ur ägget, och därför var de så morska av sig.
– Hör på, kamrat, sa de, du är så ful, att vi riktigt tycka om dig. Vill du följa med oss och vara vår lockfågel? I den andra mossen här tätt bredvid finnas några förtjusande söta vildgäss. Allesammans fröknar, som kan säga: Rapp! Du är i stånd att göra din lycka där, så ful är du!
Piff! Paff! lät det i detsamma ovanför, och båda vildgåsarna föll döda ned i vassen. Vattnet blev blodrött.
Piff! Paff! lät det åter, och hela skaror av vildgäss flög upp ur vassen. Så knallade det på nytt. Det var en stor jakt. Jägarna låg runt omkring mossen, ja, några satt uppe i trädgrenarna som sträckte sig långt ut över vassen. Den blå röken gick liksom skyar in mellan de mörka träden och hängde långt fram över vattnet. I gyttjan kom jakthundar, plask, plask. Vass och rör vajade åt alla sidor. Det var en förskräckelse för den stackars ankungen. Han vände och vred på huvudet för att få det under vingen. Just i detsamma stod strax bredvid honom en fruktansvärt stor hund. Tungan hängde långt ut ur halsen på honom. Ögonen glänste så rysligt otäckt. Han sträckte sitt gap ända ned mot ankungen, visade de skarpa tänderna. Plask, Plask gick han igen utan att ta honom.
Gud ske lov, suckade ankungen, jag är så ful, att inte ens hunden gitter bita mig.
Så låg han alldeles stilla, medan haglen susade i vassen och skott på skott knallade.
Först långt fram på dagen blev det tyst. Den stackars ungen vågade ännu icke resa sig. Han väntade flera timmar ännu, innan han såg sig om. Så skyndade han sig bort från mossen allt vad han kunde. Han sprang över fält och äng. Det blåste så att han hade svårt att komma framåt.
Mot aftonen kom han till en fattig liten bondstuga. Den var så eländig, att den icke själv visste, åt vilken sida den skulle ramla. Därför blev den stående. Blåsten susade omkring ankungen, så att han måste sätta sig på stjärten för att hålla emot. Det blev allt värre och värre. Då märkte han, att dörren hade gått av den ena haken och hängde så snett. Genom springan kunde smyga sig in i stugan, och det gjorde han.
Här bodde en gammal gumma med sin katt och sin höna. Katten, som hon kallade ”’Gossen min”, kunde skjuta rygg och spinna. Han gnistrade till och med, men då måste man stryka honom mothårs. Hönan hade mycket små, korta ben, och därför kallades hon ”Kuckelikortben” Hon värpte snällt, och gumman höll av henne som sitt eget barn.
På morgonen märkte man strax den främmande ankungen. Katten började spinna och hönan kackla.
– Vad står nu på, undrade gumman och tittade sig omkring. Men hon såg inte så bra. Hon trodde att ankungen var en fet anka, som hade kommit vilse.
– Det var ju en fin fångst, sa hon, nu kan jag få ankägg, bara det inte är en ankbonde. Det måste vi pröva
Och så blev ankungen antagen på prov i tre veckor. Men inga ägg syntes till. Katten var herre i huset, och hönan var fru. De sa alltid:
– Vi och världen. De trodde att de var hälften, och det den allra bästa delen. Ankungen tyckte, att man också kunde ha en annan åsikt, men det tålde inte hönan.
– Kan du lägga ägg? frågade hon.
– Nej!
– Nå, vill du då hålla munnen!
Och katten fyllde på:
– Kan du skjuta rygg, spinna och gnistra?
– Nej.
– Ja, då skall du inte ha någon åsikt, när förståndigt folk talar!
Ankungen satt i en vrå och var vid dåligt lynne. Så kom han att tänka på den friska luften och solskenet. Han fick en sådan förunderlig lust att flyta på vattnet. Slutligen kunde han inte låta bli, han måste säga det åt hönan.
– Vad går åt dig? frågade hon.
– Du har ingenting att göra, därför kommer de där nyckerna på dig. Lägg ägg eller spinn, så gå de över.
– Men det är så härligt att flyta på vattnet, fortsatte ankungen, så härligt att få det över huvudet och dyka ned till bottnen.
– Jo, det måtte visst vara ett stort nöje, sa hönan. Du har bestämt blivit tokig. Fråga katten, som är den klokaste jag känner, om han tycker om att flyta på vattnet eller dyka ned. Jag vill inte tala om mig själv. Fråga vår matmor, den gamla gumman, klokare än hon finnes ingen i världen. Tror du, att hon har lust att flyta och få vatten över huvudet?
– Ni förstå mig inte.
– Ja, om inte vi förstå dig, vem skulle då förstå dig? Du vill då väl aldrig vara klokare än katten och gumman, för att inte tala om mig själv. Gör dig inte till, barn, och tacka du din Skapare för allt det goda, man gjort för dig. Har du inte kommit in i ett varmt rum och fått ett umgänge, som du kan lära något av. Men du är en pratmakerska. Det är inte roligt att umgås med dig. Mig kan du tro, jag menar väl med dig. Jag säger dig obehagligheter, och därpå kan man känna igen sina verkliga vänner. Se nu bara till, att du lägger ägg och lär dig spinna eller gnistra!
– Jag tror, att jag går ut i vida världen, sa ankungen.
– Ja, gör du det.
Och så gick ankungen. Han flöt på vattnet, han dök ned. Men av alla djur föraktades han för sin fulhet.
Nu inföll hösten, löven i skogen blev gula och bruna. Blåsten tog fatt i dem, så att de dansade omkring. Uppe i luften såg det kallt ut. Skyarna hängde tunga av hagel och snöflingor och på gärdesgården satt korpen och skrek: oj, oj av bara köld. Ja, man kunde riktigt frysa, när man tänkte därpå. Den stackars ankungen hade det sannerligen inte trevligt.
En afton, solen gick så härligt ned, kom en hel flock vackra stora fåglar ut ur buskarna. Ankungen hade aldrig sett några så vackra. De var glänsande vita, med långa, smidiga halsar. Det var svanar. De utstötte ett egendomligt läte. Bredde ut sina präktiga, långa vingar och flög bort från de kalla trakterna till varmare länder, till öppna sjöar. De steg så högt, så högt, att den fule lille ankungen blev så besynnerlig till mods. Han vände sig runt omkring i vattnet liksom ett hjul. Sträckte halsen högt upp i luften efter dem och utstötte ett skri, så högt och förunderligt, att han själv blev rädd. Ack, han kunde icke glömma de vackra fåglarna, de lyckliga fåglarna. Så snart han inte längre kunde skönja dem, dök han ända ner till bottnen. Då han kom upp igen, var han liksom utom sig. Han visste inte vad fåglarna hette, och inte varthän de flög. Han höll ändå av dem, som han aldrig förr hade hållit av någon. Han avundades dem alls icke – hur kunde det väl falla honom in att önska en sådan skönhet. Han skulle ha varit glad om blott ankorna hade velat tåla honom ibland sig, det stackars fula djuret!
Vintern blev så kall, så kall. Ankungen måste simma omkring i vattnet för att hindra det ifrån att alldeles frysa till. Men för varje natt blev öppningen där han simmade, allt mindre och mindre. Det frös, så att det knakade i isskorpan. Ankungen måste ständigt röra på benen, så att vattnet icke skulle slutas till. Slutligen blev han utmattad, låg alldeles stilla och frös så fast i isen.
Tidigt om morgonen kom så en bonde. Han fick se ankungen. Han gick ut och slog sönder isen med sin träsko. Han tog ankungen och bar honom hem till sin hustru. Där blev ankungen åter väckt till liv.
Barnen ville leka med honom, men ankungen trodde att de ville göra honom illa. Han for i förskräckelsen rakt upp i mjölkfatet, så att mjölken skvalpade ut på golvet. Hustrun skrek och slog med händerna i vädret. Då flög han i tråget, där smöret låg. Så ner i mjöltunnan och upp igen. Å vad han såg ut. Hustrun skrek och slog efter honom med eldtången. Barnen sprang omkull varandra för att fånga ankungen. De skrattade och de skrek. Väl var det, att dörren stod öppen. Ut for han bland buskarna och hamnade i den nyfallna snön. Där låg han, liksom i dvala.
Det skulle bli allt för bedrövligt att omtala all den nöd och det elände, han måste uthärda under den stränga vintern. Han låg i mossen bland vassen, då solen åter började skina varmt. Lärkorna sjöng – det var härlig vår.
Då lyfte han med ens sina vingar. De susade starkare än förr och bar honom kraftigt framåt. Innan han visste av det, var han i en stor trädgård, där äppelträden stod i blom. Där syrenerna doftade och hängde på de långa, gröna grenarna ända ned mot de slingrande kanalerna. Ack, här var så vackert, så vårfriskt, och mitt framför honom kom där ur snåret tre vackra, vita svanar. De susade med fjädrarna och flöt så lätt på vattnet. Ankungen kände igen de präktiga djuren och betogs av ett underligt svårmod.
Jag vill flyga bort till dem, de kungliga fåglarna. De kommer att hugga ihjäl mig, därför att jag, som är så ful, vågar närma mig dem. Men det är detsamma. Bättre att dödas av dem än att nypas av ankorna, hackas av hönsen, sparkas av pigan, som sköter hönsgården, och slita ont om vintern!” Han flög ut i vattnet och simmade bort emot de präktiga svanarna. Dessa såg honom och sköta med susande vingar fram emot honom.
– Döda mig bara, sa det stackars djuret och böjde sitt huvud ned mot vattenytan och väntade döden. Men vad såg han i det klara vattnet? Han såg under sig sin egen bild, men han var icke längre en klumpig, svartgrå fågel, ful och otäck, han var själv en svan.
Det gör ingenting att vara född i ankgården, om man bara har legat i ett svanägg!
Han kände sig riktigt glad över all den nöd och alla de vedervärdigheter, han hade utstått; nu förstod han till fullo att uppskatta sin lycka och all den härlighet, som hälsade honom. De stora svanarna simmade runt omkring honom och strök honom med näbben.
I trädgården kom några små barn, de kastade bröd och sädeskorn ut i vattnet. Det minsta ropade: Där är en ny. De andra barnen jublade med. Ja, där har kommit en ny. De klappade händerna och dansade omkring. De sprang efter far och mor. Bröd och kakor kastades i vattnet, och alla sa de: Den nya är den vackraste, så ung och så rar! De gamla svanarna böjde på halsarna för honom.
Då kände han sig helt blyg och stack huvudet bakom vingarna. Han visste icke själv, hur det var fatt med honom. Han var alltför lycklig. Men inte alls stolt, ty ett gott hjärta blir aldrig stolt. Han tänkte på hur han hade varit förföljd och förhånad. Han hörde nu alla säga att han var den vackraste av alla vackra fåglar. Och syrenerna böjde sig med grenarna ända ned i vattnet till honom. Solen sken så varmt och så gott. Då susade hans vingar, den smidiga halsen höjde sig, och av hjärtat jublade han: Så mycken lycka drömde jag inte om, då jag var den fula ankungen.

Swan