Vedhuggaren

Mickel i Granåsen var så fattig att han måste hugga ved på själva julafton.

Det hade blivit sent på dagen och skymningen började falla. Månen lyste upp hans arbetsplats djupt inne i skogen. Det var ett dystert ställe att arbeta på, ingen kamrat att tala med och ugglan skrek hest över hans huvud.

Han stod och tänkte på hur skönt de hade det därhemma med brasan tänd och ljus brinnande på bordet. Tänk om man kunde komma in i värmen och få en kopp kaffe i stället för att stå här allena och hugga ved.

Då fick han plötsligt höra en röst:
– Står du här ensam och hugger på själva julafton? Kom in och sätt dig i värmen och så ska du få någor varmt att dricka.
_ Nej det kan jag inte, sa gubben. Jag måste hugga färdigt här så att jag kan komma hem i tid. Nog vore det gott i kölden med en kopp kaffe  men det är alldeles för långt att gå till byn.
– Jag är inte från byn, sa gumman, jag bor alldeles här intill. Följ med mig bara!

Konstigt tänkte gubben, jag har aldrig sett något hus så här långt in i skogen.

Men hon lät så vänlig. Han la yxan på axeln och följde henne. De vandrade i snön genom den ödsliga skogen och gubben undrade vart de skulle komma.

Det dröjde en stund och så stod de plötsligt framför en liten grå stuga. Det lyste ur fönstren och det rök ur skorstenen.

– Stig in, Stig in, sa gumman med sin lena röst.

Han stampade av sig snön, ställde ifrån sig yxan och gick in. Det var ett stort hemtrevligt kök. En brasa brann i den öppna spisen och framför soffan stod ett dukat kaffebord.

– Sätt dig ner så ska jag koka kaffe. Värm dig och ha det skönt.

Gubben satte sig ner i soffan och pustade ut. Det kändes skönt och hemtrevligt, det luktade gott av nybakat bröd och elden sprakade.

Gumman gick bort till spisen och började ordna med kaffet. Han betraktade henne nyfiket bakifrån. Plötsligt fick han se att det stack fram en svanstipp under kjolen! Då förstod han hatt han hamnat hos trollen.

Han blev rädd, men låtsades som om han ingenting hade märkt. När gumman kom och serverade tackade han henne mycket och lyfte upp kaffekoppen. Men i stället för att dricka det – då hade han för alltid fått stanna hos trollen – kastade han kaffet över ena axeln.

Då försvann med ens allt han hade för ögonen – stugan, brasan, kaffebordet och gumman – och han stod åter ensam och högg ved i skogen.

Creative Commons-licens
Vedhuggaren på http://sagobloggen.com/2012/11/06/vedhuggaren/ är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 3.0 Unported licens.