Vänskapsförbundet – HC Andersen

VÄNSKAPSFÖRBUNDET.
Vi ha nyligen gjort en liten resa och längtar redan efter en större. Vart vill vi resa? Till Sparta i Mykene och till Delfi. Det finns hundra ställen, vid vilkas namn hjärtat klappar av reslust. Det går till häst, uppför bergsstigar, fram över snår och buskar; den ensamme resande kommer fram som en hel karavan. Själv rider han förut med sin argonaut, en packhäst bär koffert, tält och proviant, ett par gendarmer följer efter till hans beskydd. Inget värdshus med en väl bäddad säng väntar honom efter den tröttande dagsresan. Tältet är ofta hans tak i den stora, vilda naturen, argonauten kokar där en pilaff till kvällsvard. Tusentals mygg kringsvärma det lilla tältet. Det är en bedrövlig natt och i morgon går vägen över starkt uppsvällda floder. Sitt säkert på din häst, så att du inte spolas bort. Vilken lön får man för dessa besvärligheter? Den största! Den rikaste! Naturen uppenbarar sig här i all sin storhet, varje fläck är historisk, öga och tanke njuta. Skalden kan sjunga om detta, målaren återge det i präktiga tavlor. Men verklighetens doft, som för evigt tränger in och förblir i åskådarens tanke, .mäktar de inte återge.
I många små skisser har jag försökt åskådliggöra en liten sträcka, Aten och dess omgivning. Likväl, hur färglös står inte denna givna tavla? Hur föga antyder den inte Grekland, denna den sörjande skönhetens genius, vars storhet och sorg främlingen aldrig glömmer.
Den ensamme herden uppe på fjället skulle, genom en enkel berättelse om en av sitt livs tilldragelser, kanske bättre än jag med mina tavlor kunna Öppna ögat för dig, som i några enstaka drag vill skåda hellenernas land.
Låt honom då tala I säger min musa. Nåväl, om en sed, en vacker, egendomlig sed, skall herden där borta på berget berätta oss, vänskapsförbundet. ”Vårt hus var klenat av lera, men dörrposten var räfflade marmorpelare, funne. där huset byggdes; taket gick nästan ända ned till jorden, det var nu svartbrunt och fult, men då det lades, bestod det av blommande oleander och friska lagergrenar, hämtade bakom bergen. Det var torftigt omkring vårt hus, klippväggarna reste sig branta och visade en naken, svart färg, överst på dem hängde ofta skyar, som vita, levande gestalter. Aldrig hörde jag här en sångfågel, aldrig dansade männen här efter säckpipans toner. Men stället var heligt sedan gamla tider, själva namnet påminner om detta, Delfi kallas det ju De mörka, allvarliga bergen låg alla betäckta med snö, det högsta, som lyste längst i den röda aftonsolen, var Parnassos. Bäcken nära invid vårt hus strömmade ned därifrån och var också en gång helig. Nu grumlar åsnan den med sina fötter, men strömmen rinner vidare och blir åter klar. Hur jag minnes varje fläck och dess heliga, djupa ensamhet. Mitt i hyddan tändes elden, och då den heta askan låg hög och glödande, bakades brödet däri. Låg snön därute, runt omkring vår hydda, så att den nästan var dold, tycktes min mor vara som gladast. Då höll hon mitt huvud mellan sina händer, kysste min panna och sjöng de visor, som hon eljest aldrig sjöng. Turkarna, våra herrar, tålde dem icke; och hon sjöng: ”På Olympens topp, i den låga granskogen, satt en gammal hjort. Dess ögon var tunga av tårar. Röda, ja gröna och blek blå tårar grät den, och en råbock kom förbi: ‘Vad fat tas dig då, eftersom du gråter så, gråter röda, gröna, ja blekblå tårar.
”Turken har kommit till vår stad, han har vilda hundar till sin jakt, en väldig hop”
”Jag jagar dem över öarna!” sa den unge råbocken.
”Jag jagar dem över öarna ned i djupa havet!” -men innan aftonen föll på, var råbocken dödad, och innan natten kom, var hjorten jagad och död!” Och när min mor sjöng så, blev hennes ögon fuktiga, och det satt en tår i de långa ögonhåren, men hon dolde den och vände i askan våra svarta bröd. Då knöt jag min hand och sa: ”Vi ska slå turken ihjäl!” men hon upprepade ur visan: ”Jag jagar dem över öarna ned i djupa havet men innan aftonen föll på, var råbocken dödad, och innan natten kom, var hjorten jagad och död”. I flera nätter och dagar hade vi varit ensamma i vår hydda, då kom min far. Jag visste att han hade musselskal från Lepantoviken med sig åt mig eller kanske till och med en kniv, skarp och blänkande. Han medförde denna gång ett barn, en liten naken flicka, som han höll under sin fårskinnspäls. Hon var inlindad i ett skinn, och allt vad hon hade, då hon låg lossad därur i min mors sköte, var tre silvermynt, inknutna i hennes svarta hår. Och far berättade om turkarna, som hade dödat barnets föräldrar, han berättade oss så mycket, att jag drömde därom hela natten, – min far själv var sårad, mor förband hans arm, såret var djupt. Den tjocka fårskinnspälsen var stelfrusen av blodet. Den lilla flickan skulle vara min syster, hon var så vacker, så strålande klar i hyn. Min mors ögon var inte mildare än hennes. Anastasia, som hon kallades, skulle vara min syster, ty hennes far var vigd vid min far, vigd efter gammal sed, sådan vi ännu iaktta den. De hade i sin ungdom slutit broderskap, valt den skönaste och dygdigaste flickan i hela trakten till att viga dem till vänskapsförbundet. Jag hörde så ofta talas om den vackra, sällsamma seden.
Nu var den lilla min syster. Hon satt i mitt knä. Jag gav henne blommor och fjällfågelns fjädrar, vi drack tillsammans av Parnassos’ vatten. Vi sov huvud vid huvud under hyddans lagertak, medan min mor ännu många vintrar sjöng om de röda, de gröna och de blekblå tårarna. Men jag förstod ännu icke, att det var mitt eget folk, vars tusenfaldiga sorger avspeglade sig i dessa tåtar.
En dag kom tre frankiska män, annorlunda klädda än vi. De hade sina sängar och tält på hästar, och mer än tjugo turkar, alla med sablar och gevär, ledsagade dem. De var paschans vänner och hade brev från honom. De kom endast för att se våra berg, för att i snö och moln bestiga Parnassos och betrakta de sällsamma, svarta, branta klipporna omkring vår hydda. De fick inte rum inne i den och de tålde inte heller röken, som gick fram under taket ut genom den låga dörren. De slog upp sina tält på den trånga platsen vid vår hydda, stekte lamm och fåglar och skänkte i söta, starka viner, men turkarna vågade inte dricka av detta.
Då de reste, följde jag dem ett stycke på vägen, och min lilla syster Anastasia hängde, insydd i ett getskinn, på min rygg. En av de frankiska herrarna ställde mig mot en klippa och ritade av mig och Anastasia, så levande som vi stod där. Vi såg ut som en enda varelse. Det hade jag aldrig på, men Anastasia och jag var ju också som en, alltid låg hon i mitt knä eller hängde på min rygg, och drömde jag, så var hon i mina drömmar.
Två nätter därefter anlände annat folk till vår hydda. De var beväpnade med knivar och gevär. De var albaner, tappert folk, som min mor sade. De stannade där endast en kort stund, min syster Anastasia satt i den enes knä -då han var borta, hade hon två och icke tre silvermynt i sitt hår. De la tobak i pappersstrimlor och rökte därav. Den äldste talade om vägen, som de skulle ta, och var oviss om den. Spottar jag uppåt, sa han, ‘så faller det i mitt ansikte, spottar jag nedåt, så faller det i mitt skägg!
Men en väg måste väljas. De gick, och min far följde dem. Kort därefter hörde vi skott, Det smällde åter. Där kom soldater in i vår hydda och de tog min mor, mig och Anastasia. Rövarna hade haft sitt tillhåll hos oss, sade de. Min far hade följt dem, därför måste vi bort. Jag såg rövarnas lik, jag såg min fars lik, och jag grät, tills jag somnade. Då jag vaknade, var vi i fängelse, men rummet var icke eländigare än det i vår egen hydda, och jag fick lök och hartsat vin, som de hällde ur den tjärade säcken, bättre hade vi det inte hemma.
Hur länge vi var fångna, det vet jag inte. Men många nätter och dagar gick. Då vi vandrade ut, var det vår heliga påskfest, och jag bar Anastasia på min rygg. Min mor var sjuk. Vi kunde endast gå långsamt. Det dröjde länge, innan vi kom ner till havet, det var Lepantoviken. Vi trädde in i en kyrka som strålade av bilder på gyllene grund, änglar var det, o så vackra, men jag tyckte ändå, att vår lilla Anastasia var lika vacker. Mitt på golvet stod en kista fylld med rosor. Det var Herren Kristus, vilken låg där som härliga blommor, sade min mor. Prästen förkunnade: ”Kristus är uppstånden”. Alla människor kysste varandra, var och en höll ett tänt ljus i sin hand. Jag själv fick ett, den lilla Anastasia ett. Säckpiporna ljöd, männen dansade hand i hand från kyrkan, och utanför stekte kvinnorna påskalamm. Vi blev inbjudna. Jag satt vid elden. En gosse, äldre än vad jag var, tog mig om halsen, kysste mig och sade: ”Kristus är uppstånden”. Sålunda möttes första gången vi två, Aftanides och jag.
Min mor kunde binda fisknät. Det gav här vid viken god förtjänst, och vi stannade lång tid vid havet, det vackra havet. Det smakade som tårar och genom sina färger påminde om hjortens gråt, än var det ju rött, än grönt och än åter blått.
Aftanides förstod att styra en båt, och jag satt med min lilla Anastasia i båten, vilken gick på vattnet som ett moln går i luften. När solen då sjönk, blev bergen mera mörkblå. Den ena bergskedjan tittade upp över den andra, och längst bort stod Parnassos med sin snö. I aftonsolen lyste bergstoppen som ett glödande järn. Det såg ut, som om ljuset kom inifrån, ty det lyste länge i den blå, glänsande luften, länge sedan solen gått ned. De vita sjöfåglarna slog med sina vingar mot vattenspegeln, men annars var här så tyst och stilla som vid Delfi mellan de svarta fjällen. Jag låg på rygg i båten, Anastasia satt på mitt bröst, och stjärnorna över oss lyste ännu starkare än lamporna i vår kyrka. Det var samma stjärnor, och de stod alldeles på samma ställe över mig, som när jag satt vid Delfi, utanför vår hydda. Jag tyckte mig slutligen vara där ännu. Då plaskade det i vattnet och båten vickade häftigt till. Jag skrek högt, för Anastasia hade fallit i vattnet. Aftanides var lika snabb, och snart lyfte han henne upp till mig. Vi tog av hennes kläder, vred ur vattnet och klädde så åter på henne. Detsamma gjorde Aftanides med sig själv. Vi stannade därute, tills kläderna åter var torra, och ingen fick veta av vår förskräckelse för den lilla fostersystern, i vars liv Aftanides ju nu hade del
Det blev sommar! Solen brände så hett, att lövträden vissnade. Jag tänkte på våra svala berg, på det friska vattnet därinne: min mor längtade också, och en afton vandrade vi tillbaka igen. Vad där var tyst och stilla. Vi gick över den höga timjanen, som likväl doftade ännu, fastän solen hade förtorkat dess blad. Icke en herde mötte vi, icke en hydda gick vi förbi. Allt var tyst och ensligt, endast stjärnskottet sa, att det fanns liv där uppe i himlen. Jag vet inte, om den klara, blå luften lyste själv eller det var stjärnornas strålar. Men vi såg tydligt alla bergens konturer. Min mor gjorde upp eld, stekte lökarna, som hon tagit med sig. Jag och lilla syster sov i timjanen utan att frukta för den otäcka Smidraki, på vilken lågan står ut ur halsen. Ännu mindre för vargen och schakalen. Min mor satt ju hos oss, och det trodde jag var nog.
Vi uppnådde vårt gamla hem, men hyddan var en grushög, där måste byggas en ny. Ett par kvinnor hjälpte min mor, och inom få dagar var väggarna åter resta och ett nytt tak av oleander lagt ovan dem. Min mor flätade av skinn och bark många fodral till flaskor, och jag vaktade prästernas lilla hjord. Anastasia och de små sköldpaddorna var mina lekkamrater.
En dag fick vi besök av den käre Aftanides. Han längtade så mycket efter att träffa oss, sa han. Han stannade två hela dagar hos oss.
Efter en månad kom han tillbaka och berättade, att han skulle med ett fartyg till Patras och Korfu. Till oss måste han först säga farväl. En stor fisk medförde han åt min mor. Han kunde berätta så mycket, inte bara om fiskarna nere vid Lepantoviken, utan också om kungar och hjältar, som en gång hade härskat i Grekland liksom turkarna nu.
Jag har sett rosenträdet sätta knopp. På dagar och veckor blev det en utvecklad blomma. Det blev det, innan jag började tänka på, hur stor, vacker och rodnande den var. Sålunda gick det mig också med Anastasia. Hon var en vacker, fullvuxen flicka, och jag en kraftfull yngling. Vargskinnen på min mors och Anastasias säng hade jag själv flått av djuret, som föll för min bössa. År hade förflutit.
Då kom en kväll Aftanides, smärt som ett rö, stark och brun. Han kysste oss alla och visste att berätta om det stora havet, om Maltas fästningsverk och Egyptens sällsamma gravplatser. Det ljöd underbart, som en av prästernas legender. Jag såg med ett slags vördnad upp till honom.
”Vad du vet mycket!” sade jag, ”vad du kan berätta!”
”Du har dock en gång berättat mig det vackraste!” sade han, ”du har berättat mig något, som aldrig gått ur mina tankar, den vackra gamle. Seden med vänskapsförbundet, en sed som jag riktigt har lust att följa. Broder, låt oss båda också gå till kyrkan, liksom din och Anastasias fader gjorde. Den skönaste och oskyldigaste flickan är Anastasia, vår syster. Hon skall sammanviga oss. Ingen har ändå en vackrare sed än vi greker!”
Anastasia blev röd som det friska rosenbladet, min mor kysste Aftanides.
En timmes vandring från vår hydda, där var fjällen bära mylla och enstaka träd ger skugga, låg den lilla kyrkan. En silverlampa hängde framför altaret. Jag hade på mig mina bästa kläder, den vita fustanellan föll i rika veck ner över höfterna. Den röda tröjan var åtsittande och spänd. Det var silver i tofsen på min fez. I mitt bälte satt kniv och pistoler. Aftanides hade sin blå dräkt, som grekiska sjömän brukade bära, en silverplatta med Guds moders bild hängde på hans bröst. Hans skärp var dyrbart, som bara rika herrar kunna bära det. Alla såg nog, att vi två skulle till en högtid. Vi gick in i den lilla ensliga kyrkan, där aftonsolen kastade sitt sken genom dörren. In på den brinnande lampan och de brokiga bilderna på gyllene grund. Vi knäböjde på altarets trappsteg, och Anastasia ställde sig framför oss. En lång vit kjol hängde löst och ledigt kring hennes vackra lemmar. Hennes vita hals och bröst betäcktes av sammanlänkade gamla och nya mynt, de bildade en hel stor krage. Hennes svarta hår var upplagt på huvudet i en enda buckla, som fasthölls genom en liten mössa av guld- och silvermynt, funna i de gamla templen. Skönare prydnad hade ingen grekisk flicka. Hennes ansikte lyste, hennes ögon var som två stjärnor.
Alla tre läste vi tyst vår bön, och hon frågade oss: ”Viljen I vara vänner i liv och död?” Vi svarade: ja. ”Viljen I var och en, vad som än må hända, komma ihåg: min broder är en del av mig? Min hemlighet är hans, min lycka är hans? Uppoffring, uthållighet, allt, som för min egen själ, inrymmer jag för honom?” och vi upprepade vårt ja! Hon la våra händer i varandra, kysste oss på pannan, och vi bad åter en tyst bön. Då trädde prästen fram från altarets dörr, välsignade oss alla tre, och en sång av de andra allra heligaste herrarna ljöd bakom altarväggen. Det eviga vänskapsförbundet var slutet. Då vi reste oss, såg jag min mor vid kyrkdörren gråta djupt och innerligt.
Vilken glädje det var i vår lilla hydda och vid Delfis källor! Kvällen innan Aftanides skulle resa, satt han och jag tankfulla på klippans sluttning. Hans arm var lindad kring mitt liv, min om hans hals. Vi talade om Greklands nöd, om män, som man kunde lita på. Varje tanke i vår själ låg klar för oss båda. Då fattade jag hans hand:
”Ännu en sak bör du veta. En sak, som intill denna stund enbart Gud och jag känner till. Hela min själ är kärlek! Det är en kärlek, starkare än den till min moder och till dig”
”Och vem älskar du” frågade Aftanides, och han blev röd över ansikte och hals.
”Jag älskar Anastasia” sa jag.
Hans hand darrade i min, och han blev blek som ett lik. Jag såg det, jag förstod det. Jag tror, att också min hand skälvde. Jag lutade mig fram emot honom, kysste hans panna och viskade:
”Jag har aldrig sagt henne det. Hon älskar kanske inte mig.
Broder, kom ihåg, jag har sett henne dagligen. Hon har vuxit upp vid min sida, vuxit in i min själ”
”Och din skall hon bli!” sa han,
”Din! Jag kan inte ljuga för dig och vill inte heller! även om jag älskar henne. Men i morgon åker jag bort. Vi ser varandra åter om ett år, då är ni gifta, inte sant!”
”Jag har litet pengar de är dina. Du får ta dem, du måste ta dem!” Tysta vandrade vi över fjället. Det var sena aftonen, då vi stod vid min mors hydda.
Anastasia höll fram lampan mot oss, då vi trädde in. Min mor var inte där. Anastasia såg med sällsamt vemod på Aftanides.
”I morgon går du från oss!” sa hon, ”vad det bedrövar mig!”
”Bedrövar dig!” sa han, och jag tyckte, att där i låg en smärta så stor som min egen. Jag kunde inte tala. Han fattade hennes hand och sa:
”Vår broder här älskar dig, har du honom kär? I hans tystnad ligger just hans kärlek”
Anastasia darrade och brast i gråt. Då såg jag endast henne, tänkte enbart på henne. Min arm slog jag kring hennes liv och sa:
”Ja, jag älskar dig!”
Då tryckte hon sin mun mot min, hennes händer vilade kring min hals. Men lampan hade fallit på golvet. Det var mörkt omkring oss som i den käre, stackars Aftanides hjärta.
Före dagningen steg han upp, kysste oss alla till avsked och drog bort. Till min mor hade han lämnat alla sina pengar, som vi skulle ha. Anastasia var min fästmö och några dagar därefter min hustru.”