Torpargossen

I ett litet torp bodde där en fattig man, ock han hade bara sin yngsta pojke hemma bos sig. När nu pojken växte till, ville han också ut ock söka sin lycka, ock eftersom ingen annan plats stod till buds, så stadde han sig till svinvaktare ock fick löfte om god lön. Så gick någon tid. Gossen tjänade troget ock redligt, men han tyckte alt nu, att han dög till något mer än att vakta svin. Ock så hade han hört talas om en led jätte, som med sin grymhet gjorde stor skada i landet ock som hade rövat bort en vacker prinsessa. Gossen sa upp sin tjänst ock fick tre vackra grisar i lön, ock så ville han till en början gå hem till sin far. När han då gick vägen framåt med sina tre grisar, mötte han en man med tre hundar. Mannen stannade ock frågade gossen, om han inte ville byta bort sina grisar mot hans hundar. Gossen började fundera på saken. Mannen sa honom, att hundarna hette Spänn-i, Hugg-fast ock Far-på ock att de riktigt bra svarade mot sina namn, ock så sa han, att om gossen ville gå in på bytet, skulle han få en pipa och en visa till på köpet. Han kunde nog leva den dag, när alltsamman var gott att ha. Det trodde gossen också, och så bytte han med mannen. När gossen kom till torpet ock talade om för sin far, hur han hade handlat, skrattade gubben och menade tro på, att om sonen skulle hålla på och byta på det viset, så fick han svärta kroppen ock gå naken. Men gossen trodde vad han trodde om den saken. Han stoppade pipan ock visan i sin ficka och tog sina hundar. Så sa han farväl till sin far ock gav sig på vandring till jättens gård.
När han kom dit, for jätten rytande emot honom ock frågade, vad han skulle där. Jo, svarade gossen, han ville tjäna i gården, och när jätten såg hundarna ock märkte, att pojken hade mod i bringan, så blev han spakare ock tog gossen i sin tjänst. Den första befallning han fick, var att gå till en källa efter vatten. Men gossen tänkte sig inte bättre för, än han skickade sin hund Hugg-fast, ock när Hugg-fast kom till källan, växte där upp en mur runt omkring henne, så att hunden blev fången.
Jätten skrek på gossen, att han skulle komma med vattnet, men han skickade den andre hunden. Men när Spänn-i kom fram till muren ock ville se till att komma fram till källan, växte där upp en ny mur, som höll honom fången. Jätten gick där hemma ock grinade så smordt, när gossen i sin ångest sände den tredje hunden för att hämta vatten. För jätten visste nog, att de inte var skapta till det och att där skulle komma en tredje mur omkring källan. Så blev det också, ock nu var också hunden Far-på fången. Se så, skrek jätten, nu har du ätit din siste ost! Nu skall du dö på eviga fläcken!
Men som han nu var som värst i nöd ock fara, kom gossen ihåg visan.

Dundra lagom, du! sade han till jätten, jag är beredd att dö, ock du har god lid att göra kål på mig. Men i mitt land brukas det att låta dödsdömda fångar sjunga en visa, innan de gå ur världen, och du skall väl inte bära dig sämre åt än vi människor, sa han.

Nej bevars, det ville då jätten inte göra, för han kunde vara lika god som folk, tyckte han. Ock så fick gossen lov att sjunga, men kort och gott skulle det vara, sade jätten. Det blev det också, för när gossen började sjunga visan, så föll först den ene muren, ock så den andre, ock sist den innersta omkring källan, ock hundarna blev fria och kom i full fart in i jättens gård.

Far-på, Spänn-i, Hugg-fast!, ropade gossen, malen mig denne jätten smått som gryn!
Hundarna på jätten, för till det hade gossen fått dem, ock de rev jätten i tusende sinom tusende bitar. Sedan tog gossen den fångna prinsessan och förde henne hem till faderns slott.
Nu var det väl pålyst över hela landet, att den som kunde befria prinsessan, han skalle ha henne ock halva kungariket. Men när kungen ock drottningen hörde, att det bara var en fattig torpareson, som räddat henne, tyckte de, att det var alldeles för simpelt gifte för prinsessan. Men som de inte rakt av kunde gå ifrån sitt löfte, så föreskrev de gossen tre sysslor; kunde han uträtta dem, så skulle prinsessan och halva kungariket bli hans. Där var nu för gossen ingenting annat att göra än att gå med på villkoret, ock så lät kungen föra honom till ett rum så fullpackat med bröd, att det stod som en fast backe.

Detta skall du äta dig igenom, innan solen nästa morgon uppstår, sa kungen.

– Åhå! tänkte gossen, här vill nog andra krafter till för att komma igenom ett sådant brödberg. Han fick upp sin pipa och blåste i den, ock strax stod mannen, som bytt sig till hans grisar, framför honom och frågade, vad han befallde. Gossen sa, vad han ville, och genast ropade mannen på en tjänsteande, som utan vidare åt upp brödberget, så nu låg detta inte längre i vägen. Andra natten skulle gossen äta sig igenom ett rum fullt med kött, och den tredje skulle han tömma vattnet ur en sjö. Han visste ju nu, vad pipan dög till och att det inte kunde gå utan hjälp att få undan köttet ock förvandla sjön till torrt land. Så kallade han på tjänsteandarna. De kom genast, ock alla villkoren uppfylldes, och så fick torpargossen både prinsessan ock det halva kungariket.

Torpargossen
Torpargossen