Trelleborgs Stadsportar

Det säjs att när det är fullmåne och klart månsken i Börringesjön, nogra mil norr om Trelleborg, då kan man se stadens gamla stadsportar blänka i sjön. Dessa gamla kopparporter satt i Trelleborgs stadsmur, som omgav den på den tiden betydligt större staden. Vi en belägring av staden togs portarna i beslag och skulle föras till Lindholmens borg, i Svedala socken. Det var vinter, sjörana hade frusit till och man beslutade sig för att ta genvägen över Börringesjön. Och det gick ju som det gick, isen brast och det tunga ekipaget sjönk till botten. Den enda som överlevde var körkarlen. Han tog sig i land och där mötte han i skogsrået i skogsbrynet.

Hon hade sett vad som hade hänt. Skogsrået berättade för körkarlen att han kunde få upp portarna på land igen. Det skulle bara behövas två rödbrokiga kvigkalvar som under sina tre första levnadsår bara skulle leva på mjölk. Inte en droppe vatten för då blev de inte tillräckligt starka. På treårsdagen skulle de vara så starka att de orkade dra upp stadsportarna på land.

Att det föds två rödbrokiga små kalvar är något mycket ovanligt. Körkarlen berättade om sitt möte med Skogsrået för alla som ville höra, och även vad som krävdes för att stadsportarna skulle komma upp igen. Tiden gick och ingen tvillingfödsel ägde rum, i vart fall inga rödbrokiga.

Men så följde att man på Börringe kloster födde det två rödbrokiga små kalvar. Folket runt omkrigt drog sig till minnas att stadsportarna låg kvar på botten av Börringesjön och man beslutade sig för att försöka. Kalvarna föddes upp på god söt mjölk. Pigan på klostret följde de båda kalvarna strängt och det gick nästan tre år. Men så en riktig oväderskväll, med regn och rusk som man inte sett på mannaminne kom där en man iförd en röd pickelhuva. De båda hade lite kuckel sig för i halmen på loftet och det bar sig inte bättre än att pigan glömde att mata de båda kalvarna. När hon väl kom på det gick det så fort att hon gav den ena kalven nästan all mjölk. Till den andra kalven var det nästan inget kvar. Mannen i den röda pickelhuvan sa då att hon kunde spä ut den sista mjölken med lite vatten, det var det ändå ingen som kunde märka. Pigan lydde och kalven drack sig otörstig.

Så kom äntligen dagen då kalvarna fyllde tre år. De tog sig till Börringesjön och kalvarna spändes för portarna. De började dra och det gick ganska bra. Pigan var lite nervös, hon mindes ju kvällen, när hon blandade i lite vatten. Kalvarna drog och alldeles strax skulle portarna bryta vattenlinjen. Då faller den ena rödbrokiga kalven till marken, stendöd. Fästena släppte och portarna åkte tillbaka ner i sjön igen. Pigan så med förskräckelse på vad som hände. Hon vände blicken in mot skogen, och där stod mannen med pickelhuvan och log åt henne. Några månader senare födde pigan en son, och stadsportarna lär ännu ligga kvar på botten av Börringesjön.

Blytaket på Fru Alstads kyrka

För många år sedan fanns en präst i Fru Alstad som hade varit i Tyskland – i Wittenberg eller Greifswald – där han hade studerat svartkonst. Prästmannen hade lärt sig sin konst så grundligt att till och med Hin Håle själv var rädd för honom.

Då hände det sig att en kungadotter i Danmark hade utsatts för ett spöke och blivit så besatt att ingen kunde driva det onda ur henne. Flera av de mest lärda biskoparna i landet försökte, utan resultat. Självaste ärkebiskopen gick bet på uppgiften. När han försökte dansade kungadottern framför honom medan hon läste följande rim;

”Ja forr ingen bäver
om så hele jorden går i gång, går i gång
mer än som forr Skåneprästen i Frie Ahlsta”

Då befallde kungen att det skulle sändas bud efter ”Skåneprästen i Froe Ahlsta”. Denne visste inte vad det var fråga om utan kom med ”ånen i halsen” till kungen och frågade vad som var å färde. Jo, kungens dotter var ju sjuk och ingen hade kunnat hjälpa henne. Flickan var rent besatt och kungen själv hade hört den lede tala genom sin dotters mun.

Alstadprästen hade inte sina svartkonstböcker med sig till Danmark. Han begärde att få ett rum för natten, så skulle han se vad han kunde göra. På något sätt skulle han säkert kunna bota henne. Han var dock så trött av den hastigt påkomna resan att han inte kunde uträtta något genast. Kungen såg hur utmattad prästmannen var och gav honom ett enskilt rum.

Så snart prästen blev ensam frammanade han Hornpär och befallde denne att bege sig till Fru Alstad och hämta böckerna. Inom en timme skulle han vara tillbaka i rummet hos prästen. Den lede for i väg i farlig fart genom samma fönster som han kommit in och en timma senare var han åter med den begärda litteraturen.

Under natten gick prästen genom sina böcker och så snart det var dager inställde han sig hos kungen. Strax fick han träffa dottern. Prästen teg stilla och slog upp sin bok och började läsa en formel så att den onde började ”pive å gnälle”. Därefter tog prästen och stack ett hål i fönsterblyet med en nål. Genom hålet manade prästen att den onde skulle fara ut. Nu kunde alla höra hur han jämrade sig när han skulle göra sig så smal att han kunde komma ut genom hålet. Så snart djävulen var utdriven genom hålet, satte prästen i en blypropp och sa – Nu är prinsessan frälst!

Kungen ville ha besked om vad utdrivningen skulle kosta honom, men prästen gav svaret att det inte kostade något alls. Det var svartepetter som fick kungen att fråga – ty hade prästen begärt betalning hade signelsen varit värdelös. Kungen insisterade och ville betala, men prästen envisades med att inte ta emot något. Medan de gick och resonerade kom de ut till ”fejelsemiddingen”, skräphögen, där det låg ett mycket stort stycke nersmält bly som var utslängt bland ”fejelsen”, soporna. Prästen sa att blyet kunde bli tak till en hel ”lannbokirke”.

– Behöver du det så ta det, sa kungen. Prästen tackade och tog emot, eftersom det var utslängt kunde han utan bekymmer ta emot blyet.

Prästen manade åter fram den utdrivne djävulen och befallde honom att ta med blystycket på nacken och ”knixe åv me de till Froe Ahlsta kirke”. Hin håle tvingades utföra ordern och taket var mycket, mycket tungt. ”Liten börda är lång väg tung” heter det, så också den här gången. När han kommer nära Fru Alstad kyrka skall han uppför den branta backen. Då trampar han så hårt att han trampar genom jordlagren ner till en vattenådra och sålunda uppstår Fru Alstads offerkälla.

Det berättas att blyet på kyrktaket i Fru Alstad var så speciellt att människor gick och skar av det till öronringar och annat. Det lär också ha smälts bly över sjuka människor, bly från middingen i Danmark….

Bäckahästen

Bäckhästen är mycket elak, ty icke nog med att han för folk vilse och skrattar, när han narrat en menniska ut i kärr och moras, utan han, som är Necken sjelf, omskapar sig än till ett, än till ett annat, fast han vanligen visar sig som en hvitgrå häst. För längre tid tillbaka kom en bonde ut för honom; bäckhästen ville ha mannen upp på sin rygg, då det snart hade burit ut i bäcken med honom. Men bonden var klokare än så. ty i stället för att stiga upp på hästen, kastade han en grimma på honom, och nu fick grålle följa mannen hem. Det blef nu annat af än att gå och göra skälmstycken, ty mannen spände honom för plogen och för tunga lass, så hästen fick bruka sina krafter, och aldrig en minut togs grimman af honom sälänge bondeit kom sig ihåg. Men en dag glömde han hvem dragaren var och tog grimman af honom, då for bäckhästen af som en pil och syntes ej mer i den trakten.

Ibland omskapar han sig till ett annat djur; så hände det en gång, att en piga kom ner i kostallet och fann der en nyfödd kalf. Det var i vinterns dag, så att pigan tog kalfven och bar den in i stugan, der hon lade den under ugnen. Husbondefolket gladde sig mycket öfver den oväntade kalfven och sporde pigan om det var en tjur eller kviga. Hon visste det ej, men då hon skulle se efter, för att lemna besked derom, sprang kalfven upp och skrattade: ”Hå, hå, hå, pigan kände mina nossar !” (spenar) Derpå for häckhästen ut.

Smålänning eller skåning

På den tiden då vår herre skapade landet där vi bor började han längst ner. Han skapade vida slätter, bördiga åkrar, bokskogar och Eklundar. Och detta vackra landskap, det kallar vi fortfarande för Skåne.

När Djävulen såg detta, vår herres mästerverk, så ville han göra samma sak. Han skyndade norrut. Men hur han släpade och slet, knogade och arbetade, så blev det bara sten på sten, ogenomträngliga snårskogar, bryar och mossmarker. Och denna bedrövelse, denna fulhet ja det kallar vi för Småland.

När vår herre såg bedrövelsen så försökte han göra det lite bättre. Han särade på skogen och la in en lite sjö och en dalsänka. Och på så sätt blev Småland lite vackrare. Och sedan sa han till sig själv: Eftersom Djävulen gjort landet, ska jag göra folket. Och så skapade vår herre Smålänningen. Och det är just därför alla smålänningar är så arbetsamma, duktiga, flitiga, envisa, uppfinningsrika, gästfria, trevliga, generösa och så här kan jag fortsätta att rabbla upp hur länge som helst. Men du som är Smålänning och lyssnar, nu vet du varför du är som du är.

Om någon undrar vad Djävulen gjorde när vår herre skapade Småland, så kan jag berätta att han skyndade söderut. Han skapade Skåningen. Och det är därför, å ni Skåningar som lyssnar Ursäkta, men jag kan ju inte ljuga, jag måste säga som det är. Det är därför skåningar fortfarande är tröga, enfaldiga, dryga och rent av dumma.

Varianter, som tydligen ska komma från tiden innan Skåne blev svenskt 1658.

Då kommer vår herre söderifrån och han får se det orörda landskapet. Han ska nu visa djävulen hur man skapar. Vår herre börjar genast skapa stora fina bördiga åkrar, vackra bokskogar böljande landskap.  Säger till slut till Djävulen att så här ska det se ut. Du kan nu fortsätta hela vägen norrut.

Vår herre åker hem och djävulen tar sig norrut. Där skapar han Småland. Det går dock inte lika bra, för hur hårt han än arbetar och sliter, så blir det stenigt och bergigt, små små åkerlappar och ett landskap som är bland de fulaste till och med djävulen skapat.

Vår herre kommer åter till södra Skandinavien och tycker sitt nyligen skapade Skåne är, om möjligt, ännu vackrare. Han säger till Djävulen att så här skapar man människor. Och så skapar han den gladlynta, matglada, vackra, duktiga, generösa och gästfria Skåningen. Vår herre frågar djävulen om han har lärt sig. Visst, svarar djävulen och beger sig norr ut. Passerar gränsen och där försöker han. Men även detta misslyckas, så nu kan vi se resultatet av en Smålänning, lat, dryg, snål, ofta småfet.

När så vår herre ska inspektera Djävulens inser han att det inte finns något hopp för djävulen. Så vår herre bestämmer sig för att ordna resten av Sverige själv och att dessutom kasta ut djävulen från himmelriket.