Bovetet

Bovetet
Bovetet - Saga av HC Andersen

Bovetet – Saga av HC Andersen

Titt och ofta, då man efter ett åskväder går förbi en åker, där det växer bovete, ser man, att den blivit helt svart och svedd. Det är, som om en eldslåga hade gått fram över den, och bonden säger då: ”Det där har den fått av blixten” men varför har den fått det?
Jag ska berätta, vad gråsparven sagt mig, och gråsparven har hört det av ett gammalt pilträd, som stod vid en boveteåker och står där ännu. Det är ett sådant ärevördigt, stort pilträd, men skrumpet och gammalt. Det har rämnat mitt itu, och det växer gräs och björnbärsrankor ut ur rämnan. Trädet lutar framåt, och grenarna hänger ända ned till marken, som om de vore långt, grönt hår.
På alla fälten runt omkring växte säd, både råg, korn och havre, ja, den vackra havren, vilken, när den är mogen, ser ut som en hel mängd små gula kanariefåglar på en gren. Säden stod så frodig, och ju tyngre den var, desto djupare böjde den sig i from ödmjukhet.
Men där fanns även en åker med bovete, och den åkern låg mittför det gamla pilträdet. Bovetet böjde sig icke alls, såsom den andra säden, utan sträckte på sig stolt och styvt.
”‘Jag är fullt ut så rik som sädesaxet,” sade det, ”jag är dessutom mycket vackrare. Mina blommor äro sköna som äppelträdets blommor. Det är en fröjd att se på mig och de mina. Känner du någon präktigare än oss, du gamla pilträd?”
Och pilträdet nickade med huvudet, som om det ville säga: ”Jo, det gör jag visst.” men bovetet pöste av idel högfärd och sade: ”Det dumma trädet, det är så gammalt, att det växer gräs i magen på det!”
Nu utbröt ett förskräckligt oväder. Alla blommor fällde ihop sina blad eller böjde sina fina huvuden, medan stormen for fram över dem. Men bovetet sträckte på sig i sin stolthet.
”Böj ditt huvud som vi!” sade blommorna. ”Det behöver jag inte alls” sa bovetet.
”Böj ditt huvud. som vi” ropade säden” Nu kommer stormens ängel flygande. Han har vingar, som räcker uppifrån skyarna och ända ned till jorden. Han hugger dig mitt av, innan du hinner be honom vara dig nådig”
”Ja, men jag vill inte böja mig!” sa bovetet. ”Slut dina blommor och böj dina blad”‘ sa det gamla pilträdet, ”se inte upp mot blixten, när molnet rämnar, inte ens människorna våga det, ty i blixten kan man se in i Guds himmel, men den synen kan till och med göra människorna blinda. Vad skulle då inte hända, med oss, jordens växter, om vi vågade något sådant, vi som är mycket ringare”
”Mycket ringare? ” sa bovetet. ”Just nu vill jag se in i Guds himmel” och det gjorde så i övermod och stolthet. Det var, som om hela världen stått i eld och lågor, så blixtrade det.
Då ovädret sedan var förbi, stod blommor och säd i den stilla, rena luften så uppfriskade av regnet. Men bovetet hade bränts kolsvart av blixten. Det var nu en död, onyttig ört på marken.
Och det gamla pilträdet rörde sina grenar för vinden, och stora vattendroppar föll från de gröna bladen. Som om trädet grät, och sparvarna frågade: ”Varför gråter du? Här är ju så ljuvligt! Se hur solen skiner, se hur molnen gå, känner du inte doften från blommor och buskar? varför gråter du, gamla pilträd ?”
Och pilträdet berättade om bovetets stolthet, övermod och straff. Sådant följer alltid. Jag, som berättar historien, har hört den av sparvarna. De berättade den för mig en afton, då jag bad om en saga.

Törnrosa

TÖRNROSA

För länge sen fanns det en kung och en drottning, som varje dag sa till varann:

– Tänk, om vi ändå hade haft ett barn! Men de hade ingen fått.

Så en dag, när drottningen badade, hände sig att en groda kröp upp ur vattnet och sa till henne:

– Din längtan blir uppfylld. Inom ett år, kommer du att få en dotter.

Precis som grodan hade sagt, gick det. Drottningen fick en dotter, som var så fager att kungen blev utom sig av glädje och ställde till med en stor fest. Han bjöd inte bara sina släktingar, vänner och bekanta utan också feerna, för att de skulle bli goda och nådiga mot barnet. Det fanns tretton feer i hans rike. Men han hade bara tolv guldtallrikar som de kunde äta på; därför fick den trettonde stanna hemma.

Festen firades med pompa och ståt, och när den var över, skänkte fererna åt prinsessan underbara gåvor. Den ena gav henne dygd, den andra skönhet, den tredje rikedom och så vidare. Den lilla prinsessan fick allt som man kunde önska sig här i världen.

När elva av feerna hade meddelat sina goda önskningar, kom plötsligt den trettonde in. Hon ville hämnas för att hon inte hade blivit bjuden,och utan att hälsa eller ens se på någon, ropade hon med hög röst:

– Kungadottern komer att sticka sig på en slända, när hon blir femton år, och hon kommer att falla död ner. Utan ett ord mer vände hon om och lämnade salen.

Alla blev förskräckta. Då trädde den tolfte feen fram, hon som ännu inte hade meddelat sin önskan. Eftersom hon inte kunde utplåna den onda spådomen utan bara mildra den, så sa hon:

– Prinsessan kommer inte att dö utan bara sova djupt i hundra år.

Kungen ville bevara sitt älskade barn och därför skickade han ut en befallning att alla sländor i hela riket skulle eldas upp. Men feernas önskningar passade helt in på flickan. Hon blev fager och god, vänlig och klok och alla som såg henne älskade henne.

Den dan hon fyllde femton år, var kungen och drottningen inte hemma, och flickan var ensam i slottet. Där strövade hon omkring överallt, kikade in i salar och kammare, som det föll henne in och till sist kom hon till ett gammalt torn. En smal spiraltrappa förde upp till en liten dörr. I låset satt en rostig nyckel. När flickan vred om, öppnade dörren sig, och i den lilla kammaren innanför satt en gammal gumma vid en slända och spann flitigt lin.

– God dag, gamla mor, sa prinsesan, vad gör du?

– Jag spinner, svarade gumman och nickade med huvudet.

– Vad är det som snurrar och surrar så lustigt? frågade flickan och hon tog sländan och ville spinna, hon med. Men knappt hade hon rört spinnstolen, förrän spådomen gick i uppfyllellse och hon stack sig i fingret på sländan.

I samma ögonblick som hon stack sig, sjönk hon ner på bädden, som stod där, och föll i djup sömn. Och hela slottet föll i sömn på samma gång som hon. Kungen och drottningen som just hade kommit hem och kommit in i salen, somnade, och hela hovet med dem. Hästarna i stallet, hundarna på gården, duvorna på taket, flugorna på väggen, alla sov. Ja, till och med elden, som flammade i spisen, blev stilla och somnade in. Steken slutade fräsa, och kocken som just skulle ge kökspojken en örfil, träffade honom inte och båda somnade. Vinden la sig och träden utanför slottet slutade susa.

Runt omkring sottet växte en törnroshäck upp. För varje år blev den allt högre, och tlll sist omgav den hela sottet och växte höre än tornen, så att inte ens flaggorna syntes

I riket berättade man sagan om den sköna sovande Törnrosa – så kallades nämligen prinsessan – och ibland kom prinsar och unga riddare som ville tränga igenom häcken för att komma in i slottet. Men det var omöjligt, för törnet höll tätt och flera ynglingar blev hängande där utan att kunna komma loss och de dog en jämmerlig död.

Efter många och långa år kom slutligen en prins till riket och han hörde en gammal man berätta om törnroshäcken. Innanför den låg ett slott, sa gubben, där en underbar prinsessa sov sedan hundra år, och med henne kungen, drottningen och hela hovet. Gubben hade också hört sin farfar säga, att många prinsar hade kommit dit och försökt tränga genom häcken, men de hade fastnat och dött en sorglig död. Då sa ynglingen:

– Jag är inte tädd, jag vill rida dit och se den fagra Törnrosa. Och hur ivrigt den gamle än avrådde honom, ville prinsen inte lyssna till hans ord.

Nu hade faktiskt de hundra åren just gått, och den dagen var kommen, när Törnrosa skulle vakna upp igen. När kungasonen nalkades häcken, bestod den av idel stora, vackra rosor. De böjde sig undan av sig själva och släppte igenom honom helt oskadd. Bakom honom slöt de sig åter till en häck.

På slottsgården såg han hästarna och de brokiga jakthundarna ligga och sova; på taket satt duvorna med huvudet under vingen. När han kom in i slottet, sov flugorna på väggen, kocken i köket höll fortfarande handen lyft över kökspojken, och pigan satt med den svarta tuppen som skulle plockas.

När prinsen fortsatte, såg han hela slottet ligga sovande i den stora salen, och på tronen slumrade kungen och drottningen. Han gick vidare och allt var så tyst att varje andedrag hördes. Slutligen kom han till tornet och öppnade dörren till den lilla kammaren, där Törnrosa låg och sov.

Där låg hon och var så vacker, att han inte kunde ta blicken ifrån henne. Han böjde sig ner och gav henne en kyss. Så snart hans mun hade rört vid flickans mun, slog hon upp ögonen, vaknade och såg vänligt på honom. Sen gick de ut tillsammans, och kungen, drottningen och hela hovet vaknade, och alla såg på varandra med stora ögon. Hästarna på gården reste sig, jakthundarna hoppade och viftade med svansarna, duvorna på taket drog huvudet ur vingen och såg sig om och flög ut över fälten. Flugorna på väggen kröp vidare, elden i köket tog fart; steken började fräsa, kocken gav kökspojken en örfil, så att han skrek, och pigan plockade tuppen färdig. Så firade prinsen och Törnrosa bröllop med prakt och ståt, och sen levde de lyckliga i alla sina dagar.

En klassiker av bröderna Grimm.

Räven, kråkan och skatan…

Räven, kråkan och skatan är tre djur som ofta förekommer i sagor och i fabelns värld. Här är en variant.

Det var en gång en kråka, som bodde i en skog. En dag skulle kråkan få ungar och hon byggde därför ett bo högt upp i ett träd. Där la hon senare tre ägg. Hon ruvade på sina ägg i tre veckor och sedan kläcktes äggen. Ut kom tre små kråkungar. Då fick kråkmamman mycket att göra. Kråkungarna ville hela tiden ha mat, och så fanns det tjuvar som ville ta hennes ungar. Hon måste hela tiden vara på sin vakt.

Det bodde en räv alldeles nära och när han hörde kråkungarna pipa tänkte han högt för sig själv, där finns det mat till mig. Men hur ska jag komma dit?

Räven funderade och funderade. Sedan gav han sig iväg till en liten by som låg i närheten. Han tänkte klä ut sig så att kråkan inte kände igen honom. Han gick till en sophög och där hittade han en hatt. Den tog han och lite längre bort såg han en gammal såg, som han också tog med sig.

Tidigt nästa morgon gick han till trädet med kråkungarna. Han hade hatten på huvudet och sågen i handen. När han kom fram till trädet började han såga i det. Kråkan blev rädd när hon hörde ljudet från sågen. Hon tittade ut ur boet och ropade:

–           Vem är det som sådag i mitt träd?

–           Det är inte ditt träd, det är mitt. Jag är skogsvaktare här och alla träden är mina, svarade räven.

–           Snälla skogsvaktaren. Såga inte ner det här trädet. Här har jag mina ungar och mitt bo.

–           Skyll dig själv när du bygger bo i mitt träd utan att fråga om lov.

–           Snälla skogsvaktaren, sa kråkan. Du kan väl vänta några dagar, så att ungarna blir stor och kan flyga härifrån?

–           Nej det går inte. Jag ska såga ner det nu.

 

Räven fortsatte att såga och det blev en djup skåra i trädet. Kråkan visste inte vad hon skulle göra och blev alltmer förtvivlad. Till slut sa räven:

–           Nåja, jag kan vänta två dagar. Men bara på ett villkor och det är att du ger mig ett av dina ungar.

Kråkan grät och grät och till sist slängde hon ner en av sina ungar till räven. Vad skulle hon annars göra. Räven slutade såga, åt upp ungen och gick därifrån.

Räven tänkte för sig själv, att har jag lurat kråkan, så kan jag säkert lura andra fåglar på samma sätt.

Efter ett tag kom en skata på besök hos kråkan, som fortfarande grät och var mycket ledsen.

–           Vad har hänt, frågade skatan

Kråkan berättade hela den sorgliga historien och efter det sa skatan:

– Det var konstigt. Skogsvaktare brukar inte såga ner friska träd. Säg till nästa gång, så ska jag hjälpa dig.

Två dagar senare kom räven tillbaka till kråkans träd. Han hade hatten på huvudet och den gamla sågen under armen.

Kråkan flög genast iväg och hämtade skatan. Skatan kom. Hon tittade mycket noga på skogvaktaren. Sedan skakade hon på huvudet, vände sig till kråkan och sa:
– Din dumbom, det där är ingen skogvaktare. Det är den farliga räven. Men han kan inte såga ner ditt träd med den där gamla sågen. Du ska inte vara rädd.

Räven började såga i trädet. Kråkan böjde sig ner och ropade:
– Vem är du och varför sågar du i mitt träd?
– Jag är skogvaktaren och jag ska såga ner mitt träd, svarade räven.
– Jaså, sa kråkan. Jag tänker inte ge mig iväg. Förresten är du ingen skogvaktare. Du är bara en elaking till räv. – Jaså, sa räven. Han var mycket förvånad. Vem har sagt att jag inte är skogvaktaren?
– Det var skatan, sa kråkan.
– Hm, sa räven.

Räven slutade såga och gick därifrån. Han tänkte hämnas på skatan. Några dagar senare hade han bestämt sig hur han skulle göra. Han letade reda på ett dike med smutsigt vatten. Han rullade sig så att han blev alldeles svart. Sedan tog han sig till skatans bo, där han la sig ner och spelade död.

När skatan upptäckte honom flög hon nära och straxt över honom flera gånger. Men räven rörde sig inte.

–           Han måsta vara död, tänkte skatan. Då kan jag hacka ut ögonen på honom.

Hon flög ner och satte sig på rävens huvud. Men just som hon skulle börja hacka med näbben i hans ögon. Öppnade räven munnen och bet tag i skatans stjärt. Skatan satt fast och förstod genast att hon blivit lurad. Vad skulle hon nu göra.

– Tänk efter, sa skatan till räven. Du kan äta upp mig, men i morgon är du hungrig igen. Om du släpper mig kan jag lära dig olika sätt att få mat. Jag är lika listig som du är.
– Det kanske är en bra idé, tänkte räven.
– Bestäm dig, sa skatan.
– OK, sa räven.

Men med detsamma som han öppnat munnen var skatan fri och kunde flyga därifrån. Räven låg kvar. Han förstod att han hade blivit lurad av skatan.

Men skatan var inte nöjd med det. Skatan ville ha bort räven helt från skogen. Han var ju farlig för alla fåglarna. Så hon flög runt till alla fåglarna i skogen och bad dom hjälpa henne att jaga bort räven.

Räven sprang runt i skogen och han visste inte riktigt vad han skulle hitta på. Till slut blev han trött och la sig att sova vid en damm. Plötsligt kom en massa fåglar flygande och himlen blev svart av alla vingar som flög emot honom. Alla fåglarna i skogan anföll räven. Han reste sig snabbt upp och började springa. Än hit och än dit och av misstag sprang han till dammen och föll i. Han var så trött att han inte orkade simma och därför drunknade han.

Och från den dagen kunde alla fåglarna i skogen leva tryggt och lugnt.

Buttles rikaste kvinna…

Detta har utspelat sig i Buttle socken på mellersta Gotland. Om den är sann eller inte, får man väl fundera kring. Så här gick det till när Buttles rikaste kvinna fick sin förmögenhet.

Det var en fattig piga som skulle gifta sig. Eftersom hon var så fattig, visste hon inte var hon skulle få tag i alla grannlåtar som behövs till ett Gotländskt stort bröllop. På den tiden skulle bruden ha mycket silver på sig, för att bli lycklig i alla sina dar.

Då bröllopsdagen  närmade sig gick pigan därför ut för att låna ihop alla grannlåtar som behövdes. På vägen mötte hon en gammal gumma med ovanligt stora öron. Pigan blev häpen för att gumman såg så besynnerlig ut och för hennes stora öron, som räckte ner till axlarna. Gumman började dock tala med henne och säger:

–         Jag har hört att du ska gifta dig och vill låna silver och grannlåtar.

–         Ja, och jag har inte fått fatt i något.

–         Då ska du få låna av mig, så mycket att du blir den dyrbaraste bruden som någonsin funnits på hela Gotland.

 

Pigan såg en stund på gumman, innan hon kom sig för att svara:

–         Jag tackar så mycket för löftet. Var ska jag hämta det?

–         Följ med ett stycke, sa Kärringen. Innan jag lämnar dig silvret och grannlåtarna vill jag att du lovar mig en sak. Jag vill att du ger mig lite av all mat du har till bröllopet. Utelämnar du en enda rätt, så blir du olycklig resten av ditt liv.

Pigan lovade att själv se till att kärringen fick av all maten. De gick en stund och snart kom de till en stor sten i skogen i Buttle, där de satte sig.

–         Stanna här några ögonblick, jag kommer snart tillbaka.

Pigan satt på stenen en liten stund. Snart ko kärringen tillbaka och bar på en ask. Hon satte sig bredvid pigan och började plocka grannlåtar ur asken. Aldrig tidigare hade pigan sett så vackra saker. Kärringen räknade alla smycken så att inget skulle fattas när pigan lämnade tillbaka alltsammans efter bröllopet.

–         Här, vid denna sten, möter du mig klockan tolv dagen efter bröllopet.

Pigan lovade, tog asken och kärringen försvann.

När så bröllopsdagen kom förvånades alla hur vacker och väl utsmyckade den fattiga pigan var. Aldrig någonsin hade de sett en sådan grann och dyrbart klädd brud. Inte i Buttle och inte på hela Gotland.

Bröllopsmiddagen närmade sig och kärringen med öronen kom. Pigan såg henne genast och reste sig direkt. Pigan såg verkligen till att kärringen fick smaka av alla maträtter som fanns. De övriga gästerna satt förstummade och såg på när kärringen med de långa öronen åt och smakade av alla rätterna.

När alla kärringen hade smakat på alla maträtter var hon så mätt, så mätt. Hon frågade bruden om det fanns någonstans där hon kunde få sova. Visst, svarade bruden, och visade in kärringen i ett litet rum bredvid salen. Där stod en säng och kärringen föll genast i djup sömn.

Kalaset fortsatte och alla skrattat, åt och trivdes väl.  När så tiden var inne för bröllopsvalsen började spelemännen spela upp. Då hördes ett högt snarkande inifrån rummet där kärringen sov. Det var så högt och ljudligt att man inte kunde bortse från det. Men hon snarkade i takt och hon snarkade i valstakt. Bruden tänkte att det var lika bra att dansa till detta, så hon tog med sin dräng och så dansade de. När så nästa dans skulle spelas upp, ändrade kärringen takten till rumba, och på det sättet förflöt hela kvällen. Kärringen snarkade i någon takt och sällskapet fick vackert dansa efter hennes snarkningar.

Nästa dag gick pigan till stenen, så som hon hade lovat. Kärringen kom lite senare.

–         Hade jag vetat att det skulle bli en så mulen  dag, så hade jag satt en annan tid, sa kärringen med rädsla i rösten.

Mörka åskmoln tornade upp sig på himmelen.

–         Skynda dig att lägg ut alla grannlåtar och silver, så att jag får räkna detta.

Medan kärringen räknade började åskan mullra.

–         Aj, skrek kärringen. Behåll allt. Jag vill inte ha det.

I samma ögonblick slog åskan ner i henne och hon försvann. Aldrig mera har hon synts till. Den fattiga pigan fick behålla allt silver och andra grannlåtar och blev sedan dess Buttles rikaste kvinna.