Ett resande teatersällskap

Ett resande teatersällskap skulle sätta upp en pjäs. Man hade hittat berättelsen i en lättläst bok. En del av karaktärerna var glada, andra mindre glada. Det var ganska stor bekymmer med att läsa boken, den var på ryska, satt med kryllsika bokstäver.

Vid ett tillfälle fick en av gruppens medlemmar en stjärnklar idé. Vi skaffar oss ett grupp människor som kan ryska och som då får bli vårt skyddsnät. Ingen av oss kan ryska, och det skulle ju kännas ganska skönt att veta att vi vet vad som står, och att vi spelar rätt pjäs. En annan medlem ur det resande teatersällskapet förslog att de skulle resa till Ryssland och sätt upp pjäsen där. Men, sa då någon annan, vi kan ju inte mera ryska för det.

Korrekt svarade den första, men vi vet att dom vet, men dom vet inte att vi inte vet, så då får dom försöka tolka vår tolkning av ett stycke. Allas tyckte idén var bra, så det resande teatersällskapet tog sin gamla buss och ställde kosan mot Ryssland. Väl där höll de på att överhuvudtaget inte ens bli insläppta i Landet. De hade vare sig pass eller röda strumpor med sig. Passen kunde de få låna av en hjälpsam herre från Västerbotten.

Han skulle ju ändå åka hem, så han behövde inget pass. Strumporna var betydligt värre. En hjälpsam rysk tulltjänsteman kom fram till gruppen och sa

– Jag kan ge er ett tips, men det kostar 500 rubel. Tja, svarade gruppen, det må vara hänt. Tulltjänstemannen fick sina 500 rubel och gav resesällskapet en internetadress. Ett brasilianskt företag som hade hur mycket röda sockor som helst. Man var tvungen att beställa minst 2 500 par. Det var bara att beställa, det tillkom extra kostnader för man ville ju ha det med flyg till tullstationen. Pengar drogs på ett kontokort och sockorna lastades på ett kinesiskt flyg som skulle till Peking.

Exakt klockan fyra, en fredag eftermiddag släppte planet paketet med de röda brasilianska strumporna straxt väster om den ryska tullstationen. Resesällskapet sprang genast ut och tog emot paketet, som inte behövde kvitteras. Ivrigt öppnades paketet. Till sin uppenbara förvåning låg där en säng i paketet. Resesällskapets beställare kontaktade genast den Brasilianska leverantören av röds sockor. Han harklade sig och sa, jaså du sa RED, jag tyckte du sa BED. Jag har skickat 1 med flyg, resten 2 499 kommer med båt mot postförskott. Resesällskapet tröttnade då, och tog första bästa flyg hem.

Vem är starkast?

En dag började solen och vinden bråka om vem av dem som var starkast. De kunde inte enas , så de bestämde sig för att utmana varandra på en liten tävling. ”Ser du mannen där nere?” sade vinden till solen. ”Låt oss se vem som kan slita av honom rocken snabbast.” Det gick solen med på. ”Börja du”, sade solen till vinden.

Vinden drog efter andan och skickade iväg en så kraftig blåst mot mannen att hans rock nästan flög av honom direkt. Uppmuntrad av detta fortsatte vinden pusta med sin iskalla andedräkt. Men mannen höll tag i sina kläder och ju hårdare vinden blåste, desto mer svepte han plaggen kring sin kropp.

Till slut tröttnade vinden och blev tvungen att vila sig. ”Nu är det min tur!” sade solen och jäste upp så mycket han kunde. De varma solstrålarna sken ner över landskapet där mannen gick och snart började han svettas. Det blev varmare och varmare. Till slut var det så hett att mannen inte stod ut längre, utan tog av sig rocken och hängde den på armen.

Därmed hade solen visat att han var starkast, men kanske inte på det sätt som vinden räknat med!

Jag tror detta är en ryska gammal folksaga.