Näcken som tappade sin fiol!

I skogen inte så långt från stranden låg ett litet träsk. Därifrån gick en bäck mot sjön. I den bäcken bodde för länge sedan en näck, som i månljusa nätter brukade sitta och spela vid vattenfallet. En liten sjöjungfru som hörde hans spel, brukade simma upp i bäcken och lyssna. Men hon gav sig aldrig tillkänna. Hon hörde på en stund och sam sedan tillbaka.
Men en dag hände något förskräckligt, Näcken kunde inte hitta sin fiol. Hur han än letade var den borta och förblev så. Han frågade skatan, som alltid flög omkring med skvaller, men inte ens den visste något.
Men ett par småtroll, som var på väg hem, hade sett fiolen ligga på en sten. De hade ofta hört Näcken spel och var nu nyfikna på hur han kunde få det att låta så vackert. De nappade fiolen till sig och tog den med. Men hur de än försökte fick den bara ett skärande missljud ur den. Besvikna på sin leksak gav de den åt bysen. Men inte heller han fick den att låta. Ingen av skogens väsen förstod sig på den.
Träskgubben var den enda som visste. Men han tyckte inte om Näckens spel. Han var gammal och vresig och ville ha ro om, nätterna.
”Ge den till Di Sma” sa han och fortsatte ”De tycker om spel och dans”
”Kanske ska vi ge den tillbaka till Näcken” sa Bysen, ”det är ju hans egendom”
”Gör inte det” sa gubben, ”då blir vi ovänner. Nu har jag äntligen blivit fri från oljudet, nu ska jag sova gott.”
Di sma, som bodde i en backe långt därifrån tackade och tog emot presenten. Men inte heller de kunde spela på den.
”Vi ska ge den åt någon av jordfolket” sa de. ”Kanske kan de spela”

Den lilla sjöjungfrun sam upp varje natt i bäcken. Men de sista nätterna var det tyst. Näcken satt ensam på sin sten. Hon sam närmare och rörde vid honom. Han såg upp och sa:
”Vem är du?”
”Jag kommer från havet och har hört dig spela. Men du såg mig inte och jag ville inte störa. Varför spelar du inte mera?”
”Jag har tappat min fiol. Den kan väl aldrig ha flutit ut i sjön?”
”Nej” svarade sjöjungfrun, ”då hade vi hittat den och gett den tillbaka. Följ med till min Mor, havsfrun, kanske hon kan hjälpa dig få den åter”
De följdes åt och havsfrun tog vänligt emot Näcken.
”Jag ska skaffa dig en ny fiol” sa hon. ”Men då får du stanna hos oss. Gift dig med min dotter och bo här nere i våra salar”
Näcken gick med på detta, bara bara han vart tionde år en enda natt fick sitta och spela vid sitt gamla vattenfall.
”Visst får du det, men jag tror inte du kommer att längta dit mera” sa havsfrun.
Sjöjungfrun och Näcken trivdes bra med varandra. De var ju av samma släke och lika barn leka bäst.
Näckens gamla fiol hängde Di sma i en tall. Där hängde den i många år. Men så en natt gick en dräng hem från en lekstuga. Han fick se den gamla fiolen, tog ner den och började spela. De var som om årens all tystnad bröt ut. Tonerna bara vällde fram och han kunde inte sluta. Han spelade båda natt och dag och folk som hörde blev allt mer tokiga. Till slut fick man be prästen komma och läsa speldjävulen ur honom. Men nu var han så trött på trolltyget, så han kastade den i sjön. Strax dök dör upp en liten sjöjungfru och tog fiolen med sig i djupet. Äntligen kom den tillrätta.
Näcken grep tag om sin förlorade fiol. Han dök upp ur havet och försvann. Han återvände till sin älskade fors, till skogens tystnad, månens stilla sken och älvornas dans i den lusa sommarnatten. I skogen var han född och där trivdes han bäst. Han glömde snabbt den vackra sjöjungfrun. Hon kom i stället att gifta sig med havskungen. Men ibland sam hon och hennes systrar upp från havet och lyssnade på Näckens spel. Det var de nätter han spelade som allra vackrast.

Näcken som tappade sin fiol

Näcken som tappade sin fiol

Näckens polska

Det här var på den tiden, när när djävulen gjorde uppror mot Gud och blev återförd till jorden. Då följde även Näckens polska med.  Det är numera bara ett stycke som man kan lära sig spela av Näcken själv. Om man vill lära sig spela Näckens Polska ska man gå till ström tre lördagsnätter i rad och viska – Jag vill lära mig spela Näckens Polska.
Den tredje natten kommer så Näcken fram och lär dig spela polskan. Polskan hade sju olika delar och den sjunde kunde man bara lära sig spela med Näckens egna stråke. Som lön för undervisningen ville Näcken ha en svart bock och det fick inte finnas ett enda vitt hårstrå på den. Om det fanns det blir man förvandlad till en Näck.

Men lär man sig spela, och kommer därifrån efter att ha uppfyllt Näckens önskemål, kan man vara säker på att få spela på alla kalas i bygden. Den mest önskade låten blir Näckens Polska. Men man måste vara försiktig. När man spelar den så dansar allt, både levande och döda. Enda sättet att få stopp på dansandet är att någon skär av strängen på spelmannens fiol. Annars blir att förtrollat.