John Blund – HC Andersen – Onsdag

John Blund Onsdag

John Blund Onsdag


Onsdag.

Nej, vad regnet öste ned där ute! Hjalmar kunde höra det i sömnen. Då John Blund öppnade ett fönster, stod vattnet ända upp till fönsterkarmen. Det var en hel sjö där ute, men det präktigaste fartyg låg invid huset.
”Vill du segla med, lille Hjalmar,” sade John Blund, ”så kan du i natt komma till främmande länder och vara här igen i morgon!”
Så stod Hjalmar med ens i sina helgdagskläder mitt på det präktiga fartyget. Strax blev vädret gott, och de seglade genom gatorna, kryssade omkring kyrkan, och nu var allt en stor, vild sjö. De seglade så länge, att intet land kunde skönjas mer, och de såg en flock storkar, som också kom hemifrån och skulle till de varma 1änderna. Den ena storken flög bakom den andra. De hade redan flugit så långt, så långt. En av dem var så trött, att hans vingar nästen inte kunde bära honom längre. Han var den allra sista i raden och snart blev han ett långt stycke efter. Slutligen sjönk han med utbredda vingar allt lägre och lägre. Han gjorde ännu ett par slag med vingarna, men det hjälpte inte. Nu rörde han med sina fötter vid tågverket på fartyget. Nu gled han ned utför seglet och bums! Där stod han på däcket.
Så tog skeppsgossen honom och satte in honom i hönsburen bland höns, ankor och kalkoner. Den stackars storken stod där helt försagd mitt ibland dem.
”Sicken en!” sade alla hönsen.
Kalkontuppen blåste upp sig, så tjock han kunde bli, och frågade, vem han var. Ankorna gick baklänges och knuffade till varandra: ”Rappa dig, Rappa dig…
Storken berättade om det varma Afrika. Pyramiderna och om strutsen, vilken sprang som en vild häst genom öknen. Men ankorna förstod inte vad han sa. Så knuffade de till varandra: ”Ska vi komma överens om, att han är dum ”
”Ja, visst är han dum!” sa kalkontuppen, och så kacklade han. Då teg storken alldeles och tänkte på sitt Afrika.
”Det är ett par vackra, smala ben ni har!” sade
kalkonen. ”Vad kostar alnen ”
··skratt, skratt, skratt!” snattrade alla ankorna, men storken låtsade, som om han alls icke hörde det.
”Ni kan gärna skratta med ” sa kalkonen till honom, ”ty det var mycket kvickt sagt, eller var det kanske för simpelt för honom, ack, ack. Han är inte mångsidig. Låt oss fortfara att vara intressanta för oss själva” och så skrockade hönsen, och ankorna snattrade. ”Gick gack Gick gack ” Det var förskräckligt så roligt de själva funna det.
Men Hjalmar gick bort till hönsburen, Öppnade dörren, kallade på storken. Han hoppade ut på däcket till honom. Nu hade han vilat sig, och det var liksom om han nickat åt Hjalmar för att tacka honom. Därpå bredde han ut sina vingar och flög till de varma länderna. Men hönsen skrockade, ankorna snattrade och kalkontuppen blev alldeles eldröd i huvudet.
”I morgon ska vi koka soppa på er” sa Hjalmar, och så vaknade han och låg i sin lilla säng. Det var ju en förunderlig resa, som John Blund hade låtit honom göra den natten.

John Blund – HC Andersen – Måndag

John Blund - Måndag

John Blund – Måndag

Måndag.

”Hör nu på!” sa John Blund om aftonen, då han hade fått Hjalmar i säng. ”Nu ska jag göra fint!” och så blev alla växterna i blomkrukorna stora träd, som sträckte sina långa grenar fram under taket och längs väggarna. Rummet såg ut som det vackraste lusthus, och alla grenarna var fulla av blommor.Carje blomma var vackrare än en ros, luktade så gott, och om man ville äta den, var den sötare än sylt. Frukterna glänste som guld, och så fanns det bullar, som nära nog spruckit av russin; det var makalöst. Men i detsamma började det jämra sig så förskräckligt borta i bordslådan, där Hjalmars skolböcker låg.
”Vad står nu på” frågade John Blund och gick bort till bordet och drog ut lådan. Det var griffeltavlan, som det knakade och knäppte i. Det hade kommit en felaktig siffra i talet, så att det höll på att falla sönder. Griffeln hoppade och sprang i sitt segelgarnssnöre, som om den varit en liten hund. Den ville hjälpa talet till rätta, men den kunde inte det. Och så var det Hjalmars skrivbok, som det jämrade sig. Det var riktigt otäckt att höra! Längs varje sida stod alla de stora bokstäverna., var och en med en liten bredvid sig. En hel rad nedåt. Det var en sådan där förskrift, och bredvid den åter stod några bokstäver, vilka trodde, att de såg ut som denna. Dem hade Hjalmar skrivit. De låg nästan som om de fallit över blyertslinjen, som de skulle stå på.
”Se, så skulle ni hålla er!” sa förskriften. ”se så här åt sidan, med en rask sväng!”
”Ack, vi ville gärna,” sa Hjalmars bokstäver, men vi kan inte, vi är så dåliga”
”Då ska ni ha medicin!” sade John Blund.
”Ack nej!” ropade de, och så stod de så raka, att det var en ren fröjd.
”Ja, nu få vi inte berätta historier!” sade John Blund, ”nu måste jag exercera dem, ett två, ett två” Och så exercerade han bokstäverna, och de stod så raka och så friska som på någon förskrift. Men då John Blund gått, och Hjalmar om morgonen såg på dem, så voro de lika eländiga som förut.

Nästa avsnitt

John Blund – HC Andersen

John Blund har du säkert hört talas om. Här kommer jag att presentera en del varje dag. Inledningen nu, så kommer varje dag en ny del. Sammanlagt åtta delar finns det. Läs och njut.

John Blund 1

John Blund 1

JOHN BLUND.
I hela världen finns ingen, som kan så många sagor som John Blund, – han kan minsann berätta!
Så där fram på aftonen, när barnen sitter så snällt vid bordet eller på sin pall, kommer John Blund. Han kommer så tyst uppför trappan, för han går i strumplästen. Han öppnar helt sakta dörren, och vips så sprutar han söt mjölk i ögonen på barnen. Så fint, så fint, men ändå alltid tillräckligt för att de inte ska kunna hålla ögonen öppna och således inte se honom. Han smyger sig bakom dem, blåser dem sakta i nacken. Så blir de tunga i huvudet. Ja, men det gör inte ont, för John Blund menar så väl med barnen. Han vill bara, att de ska vara stilla, och det är det bästa, när man får dem i säng. De måste vara stilla för att han skall kunna berätta historier för dem.
Då barnen nu sover, sätter sig John Blund på sängen. Han är fint klädd, hans rock är av siden,. Det är omöjligt att säga, vilken färg den har, för den lyser grön, röd och blå, allt eftersom han vänder sig. Under vardera armen håller han ett paraply, ett med bilder på. Det spänner han upp, över de snälla barnen, och så drömmer de hela natten de vackraste historier. Det andra paraplyet finns inget på. Det sätter han över de stygga barnen, så sover de så dumt och har inte drömt det allra minsta på morgonen, när de vaknar.
Nu ska vi höra hur John Blund under en hel vecka, var afton, kom till en liten gosse, som hette Hjalmar. Och vad han berättade för honom. Det är hela sju historier, för det är sju dagar i en vecka.

Nästa del: