En sägen från Breared, en bit utanför Halmstad

Det här hände sig för flera hundra år sedan. På gården Skallinge i Breared bodde en fru som var oerhört rik. Hon anlitade tjänstefolk som skulle hålla åkrarna rena från småsten. De kastade jorden genom rissel, ett gammalt ord för såll.
Frun använde inte toapapper, som inte fanns på den tiden. I stället använde hon linblånor, som då hennes pigor fick samla in och tvätta. Sedan spann man lingarn av detta.

En gång, då frun var som stoltast över sin rikedom, stod hon vid kanten av ån, där den passerade gården. Hon kastade sin stora dyrbara ring och ropade: Så omöjligt som det är att få igen denna ring, så omöjligt är det för mig att bli fattig.

Så gick det en tid, ja faktiskt flera år. På bygdens gemensamma ålafiske fångades det en stor ål, som hade en ring nedanför huvudet. Och det var den ring som Frun hade kastat ut i ån. Frun fick igen sin ring och hon blev fattig innan hon dog.

Den här sägnen berättas i byn, som ett varnande exempel, Du ska icke skryta över dina rikedomar, det kan gå illa.