En sägen från Breared, en bit utanför Halmstad

Det här hände sig för flera hundra år sedan. På gården Skallinge i Breared bodde en fru som var oerhört rik. Hon anlitade tjänstefolk som skulle hålla åkrarna rena från småsten. De kastade jorden genom rissel, ett gammalt ord för såll.
Frun använde inte toapapper, som inte fanns på den tiden. I stället använde hon linblånor, som då hennes pigor fick samla in och tvätta. Sedan spann man lingarn av detta.

En gång, då frun var som stoltast över sin rikedom, stod hon vid kanten av ån, där den passerade gården. Hon kastade sin stora dyrbara ring och ropade: Så omöjligt som det är att få igen denna ring, så omöjligt är det för mig att bli fattig.

Så gick det en tid, ja faktiskt flera år. På bygdens gemensamma ålafiske fångades det en stor ål, som hade en ring nedanför huvudet. Och det var den ring som Frun hade kastat ut i ån. Frun fick igen sin ring och hon blev fattig innan hon dog.

Den här sägnen berättas i byn, som ett varnande exempel, Du ska icke skryta över dina rikedomar, det kan gå illa.

Utrotade troll i mellersta Halland

Det här ska tydligen vara en sägen från Rolfstorp i Halland, som ligger mellan Varberg och Ullared. Sann eller ej, döm själva.

Det var tre yngre pojkar som varit ute och roat sig ordentligt på lördagskvällen. Söndag morgon och de var på väg hem och de passerade ett berg. Där stod det en vacker och grann jungfru och tvättade sig. Hon undrade vad det var för pojkar och fick till svar att de var spelemän.
– Då ska ni spela på mitt bröllop, sa Jungfrun.
– Ja, svarade pojkarna, blir vi bjudna ska vi göra det.
När de så småningom nyktrade till, så ångrade de sig. De gick till prästen och frågade vad de skulle göra för att komma ur sitt löfte. Han sa att det man har lovat, det är lovat. Han gav dock pojkarna lite av nattvarden, och så fick de även lite vin med sig. De skulle slå några droppar i trollens mat. Och de fick inte äta något själva hur mycket trollen än bjöd. Samma sak med vinet. De gjorde som prästen hade sagt. När trollen kände vinet blev de som tokiga. De började slåss som galningar och det slutade med att alla trollen dog. Det var på det sättet trollen utrotades i skogarna i mellersta Halland.

Stortjuven i Småland

Nere i Vastbo fanns det förr en stortjuv, som hette Hill. Han hade varit i Ryssland och England och lart sej. Men han var snäll vid småfolket och gav dem allt vad han stal, så de skyddade honom.

En gång var det en rik och snål kronofogde, som hade inteckningar i en massa småstallen. Så blev han rädd att förlora sina pengar och sa opp dem på en gång, så han fick in artontusen kronor på en gång, och det hade han i en chiffonjé som stod uppe på andra våningen, och så låg han dar själv om natten med en laddad, dubbelpipad bössa på väggen.

Dagen efter skulle han resa till banken i Halmstad med pengarna. Då sa de till Hill, att nu hade kronofogden mycket pengar inne.

– Bara jag visste var han hade dem, skulle det vara en lätt sak att plocka från honom dem”, sa Hill.
Det fick han då reda på, men de varnade honom .och sa, att det var riskabelt, för kronofogden var beväpnad.

Fram på natten reste han opp en stege mot gavelfönstret, men så hade hm gjort sej en gubbe, som var oppstoppad av trasor och halm, och den sköt han framför sej. Rätt som det var vaknade kronofogden., och som han :fick .se den där gubben i fönstret, nappade han bössan och sköt. Det blev en förskracklig uppståndelse och folk sprang där ut och in.

Under all villervalla smet Hill opp och plockade till sej pengarna, och sen delade han ut dem bland de fattiga.

En annan gång var det en godsägare, som skulle resa till Halmstad och sätta in pengar på banken. På den tiden hade de inga sedlar, utan det var silver- och kopparmynt. Nu hade godsägaren med sig en hel mängd med skinnsackar, som han hade pengarna i. Det fick Hill reda på och då klädde han ut sej till storkarl och hyrde sej en droska, och sen kom han åkande till samme gästgivaregård.
Dar presenterade han sig som en godsägare från Uppland och slog sig i tal med den riktiga godsägaren och frågade, om han fick bjuda på middag.

– Joo, det var han gama med på.
Nar han satte sej till bords, hade han pengasackarna med sig och satte dom på bordet. Då säjer Hill:
– Att godsägarn törs va ute och resa med så mycket pengar.
– Ah, det ar inte farligt, menade han, jag tar dem med mig vart jag går.
– Ja, men det kan va riskabelt i alla fall, menade Hill.
– Jag blev lurad en gång av den har stortjuven Hill. Han kom in en gång på en gästgivargård och utgav sej för att va godsägare, och så frågade han, om han fick bjuda på middag. Då hade jag satt mina säckar i bordet som godsägarn har dom nu. Så talade han om, att han hade blivit bestulen av stortjuven Hill, och han hade tagit säckarna så har och låtsat att han bara skojade, och sen hade han gått längre och längre mot dörren, precis som jag gör nu.
– Ja, nu räcker det, skrattade godsigam, kom tillbaka nu.
Men då smatt ”godsägarn från Uppland” ut genom dörren, och när den verklige godsägarn kom ut, var han försvunnen.