Korset och di sma…

En lite gosse låg alldeles ensam i sin vagga på den stora gården i Eksta på södra Gotland. Di sma unda jori hade ända sedan gossen föddes försökt att få tag i honom, men alltid misslyckats. Nu så de sig chans igen. De sprang in i köket, kidnappade den lille gossen och sprang så fort de kunde ner till sjön. Där skulle man ta i honom och därefter föra den lille gossen in till di sma:s hem, under jorden.

När de försökte få godden under vattnen gick det bara upp till halsen. Sedan tog det stopp. Di sma undrade ju varför det inte gick, och de provade och provade igen. Till slut gav de upp och bar hem den lille gossen igen. Stoppade ner honom i vaggan och så försvann di sma hem till sitt. Vad de inte visste vara hade en liten helig halskedja med ett kors på. Detta räddade pojken från Di Sma Unda Jordi.

Ny präst till Fårö…

Det kom en ny Präst till Fårö. Vi talar om tidigt 1600-tal, dvs då Gotland ännu tillhörde Danmark. Prästen, Christansson som han hette, var en mycket rättstrogen herre och såg inte med blida ögon hur Fårö-borna utökade sina inkomster genom sjöröveri och liknande. Han anmälde till myndigheterna och sådant fick naturligtvis Fårö-borna att bli på dåligt humör.

Under en predikan ställde sig en av bönderna i andra bänkraden upp, tog fram sin pistol och avlossade ett skott mot prästen. I samma stund vände sig prästen mot sidan och kulan missade. Christansson blev rädd och tog genast familjen och flydde hals över huvud, till Öja kyrka på södra Gotland.

Efter några år föll händelsen mer eller mindre i glömska. Så småningom blev den mindre och mindre trovärdig eftersom mat aldrig återfann kulan, som ju bör ha fastnat framme vid altaret, ungefär. Här kunde berättelsen tagit slut, om det inte var för Erik. Erik Olsson var en mycket aktiv konservator, författare och konstnär som levde på Gotland under förra seklet.

I slutet av 1950- talet fick han i uppdrag att renovera altaret på Fårö kyrka. De flesta Fårö-borna kände till berättelsen och när man passerade kyrkan passade man naturligtvis på att ställa frågan till Erik, – Hittar du någon kula? Och Erik svarde Nej varje gång. Men Erik var en handlingens man, som tröttnade på alla frågor. Så en dag tog han helt enkelt med sig en kula, skapade ett litet hål i altartavlans nedre högra hörn, och murade fast kulan. Så på det här sättet blev nu den här sagan en sägen…

 
Du kan läsa mera om Fårö kyrka på saiten ResaMedStrabain.se Resa Med Strabain eller om du vill titta på de resor vi arrangerar till Gotland tittar du här Strabain

Buttles rikaste kvinna…

Detta har utspelat sig i Buttle socken på mellersta Gotland. Om den är sann eller inte, får man väl fundera kring. Så här gick det till när Buttles rikaste kvinna fick sin förmögenhet.

Det var en fattig piga som skulle gifta sig. Eftersom hon var så fattig, visste hon inte var hon skulle få tag i alla grannlåtar som behövs till ett Gotländskt stort bröllop. På den tiden skulle bruden ha mycket silver på sig, för att bli lycklig i alla sina dar.

Då bröllopsdagen  närmade sig gick pigan därför ut för att låna ihop alla grannlåtar som behövdes. På vägen mötte hon en gammal gumma med ovanligt stora öron. Pigan blev häpen för att gumman såg så besynnerlig ut och för hennes stora öron, som räckte ner till axlarna. Gumman började dock tala med henne och säger:

–         Jag har hört att du ska gifta dig och vill låna silver och grannlåtar.

–         Ja, och jag har inte fått fatt i något.

–         Då ska du få låna av mig, så mycket att du blir den dyrbaraste bruden som någonsin funnits på hela Gotland.

 

Pigan såg en stund på gumman, innan hon kom sig för att svara:

–         Jag tackar så mycket för löftet. Var ska jag hämta det?

–         Följ med ett stycke, sa Kärringen. Innan jag lämnar dig silvret och grannlåtarna vill jag att du lovar mig en sak. Jag vill att du ger mig lite av all mat du har till bröllopet. Utelämnar du en enda rätt, så blir du olycklig resten av ditt liv.

Pigan lovade att själv se till att kärringen fick av all maten. De gick en stund och snart kom de till en stor sten i skogen i Buttle, där de satte sig.

–         Stanna här några ögonblick, jag kommer snart tillbaka.

Pigan satt på stenen en liten stund. Snart ko kärringen tillbaka och bar på en ask. Hon satte sig bredvid pigan och började plocka grannlåtar ur asken. Aldrig tidigare hade pigan sett så vackra saker. Kärringen räknade alla smycken så att inget skulle fattas när pigan lämnade tillbaka alltsammans efter bröllopet.

–         Här, vid denna sten, möter du mig klockan tolv dagen efter bröllopet.

Pigan lovade, tog asken och kärringen försvann.

När så bröllopsdagen kom förvånades alla hur vacker och väl utsmyckade den fattiga pigan var. Aldrig någonsin hade de sett en sådan grann och dyrbart klädd brud. Inte i Buttle och inte på hela Gotland.

Bröllopsmiddagen närmade sig och kärringen med öronen kom. Pigan såg henne genast och reste sig direkt. Pigan såg verkligen till att kärringen fick smaka av alla maträtter som fanns. De övriga gästerna satt förstummade och såg på när kärringen med de långa öronen åt och smakade av alla rätterna.

När alla kärringen hade smakat på alla maträtter var hon så mätt, så mätt. Hon frågade bruden om det fanns någonstans där hon kunde få sova. Visst, svarade bruden, och visade in kärringen i ett litet rum bredvid salen. Där stod en säng och kärringen föll genast i djup sömn.

Kalaset fortsatte och alla skrattat, åt och trivdes väl.  När så tiden var inne för bröllopsvalsen började spelemännen spela upp. Då hördes ett högt snarkande inifrån rummet där kärringen sov. Det var så högt och ljudligt att man inte kunde bortse från det. Men hon snarkade i takt och hon snarkade i valstakt. Bruden tänkte att det var lika bra att dansa till detta, så hon tog med sin dräng och så dansade de. När så nästa dans skulle spelas upp, ändrade kärringen takten till rumba, och på det sättet förflöt hela kvällen. Kärringen snarkade i någon takt och sällskapet fick vackert dansa efter hennes snarkningar.

Nästa dag gick pigan till stenen, så som hon hade lovat. Kärringen kom lite senare.

–         Hade jag vetat att det skulle bli en så mulen  dag, så hade jag satt en annan tid, sa kärringen med rädsla i rösten.

Mörka åskmoln tornade upp sig på himmelen.

–         Skynda dig att lägg ut alla grannlåtar och silver, så att jag får räkna detta.

Medan kärringen räknade började åskan mullra.

–         Aj, skrek kärringen. Behåll allt. Jag vill inte ha det.

I samma ögonblick slog åskan ner i henne och hon försvann. Aldrig mera har hon synts till. Den fattiga pigan fick behålla allt silver och andra grannlåtar och blev sedan dess Buttles rikaste kvinna.