Tunnbindaren på Immeln

Tunnbindaren som gömde sig under bykekaret för att undkomma de svultna vargarna

Runt sjön Immeln var det bara vildmark i forna tider. Det fanns inga vägar, bara stigar, och både sommartid och vintertid tog sig folk lättast fram på sjön. En gång var det en tunnbindare som hette Sven, som for över Immelns is med häst och släde. Han skulle till Kristianstad och sälja smörtinor, slaktekar, bykekar och många andra sorters laggkärl.

När han kom mitt för Breanäs såg han några mörka prickar som rörde sig långt borta på isen.

När de kom närmare såg han till sin förskräckelse att det var en flock vargar. Det hade varit en ovanligt lång och kall vinter och vargarna var svultna. Hästen sprang det fortaste den kunde, men vargarna var efter och de kom bara närmare och närmare. Sven förstod att han inte skulle hinna undan.

Vad skulle han göra?  Han tänkte inte länge. Han stannade, spände kvickt från hästen, klatschade iväg den och hästen försvann i ett moln av snö. Han rullade ut det största bykekaret på isen, vände det upp och ned och kröp in under det. Snart var vargarna där och när de kände lukten av människa blev de som galna. De sprang runt runt tunnan och försökte välta den och krypa in under den. Vid handtaget var det en springa och en varg upptäckte hålet och stack in huvudet och försökte nå karln. Men Sven var beredd. Han höjde yxan han hade med sig och högg till. Vargen stupade och blodet sprutade från ett stort sår. De andra vargarna kastade sig över den döda vargen för att stilla sin hunger och snart hade de kalasat på den.

Nu försökte en annan varg nå Sven och kom in med huvud och tassar under karet. Men Sven var lika snabb som förra gången och dräpte den vargen också. Det blev ett hiskeligt levande och ylande och även denna varg slets i stycken.

Nu var vargarna mätta eller så hade de blivit försiktiga och gav sig av. Sven väntade en lång stund, så kröp han fram och började leta efter hästen. Han hittade den vid Ebbarps gård dit den hade tagit sin tillflykt.

Snart kunde Sven spänna hästen för lasset på nytt och fortsätta resan. När han stod på Lilla Torget i Kristianstad och berättade om sitt livs äventyr gick hans tunnor och kar åt som smör.