DE VILDA SVANARNA – HC Andersen – Del 1

Det här är den första delen av sex om sagan ”De vilda svanarna” av HC Andersen. Det kommer en ny del varje dag.
DE VILDA SVANARNA.

Långt borta härifrån, i det land dit svalorna flyger, när vi har vinter, bodde en kung, som hade elva söner och en dotter som hette Elisa. De elva bröderna – prinsar som de var – gick i skolan med stjärna på bröstet och sabel vid sidan.

De skrev på guldtavlor med diamantgriffel, och läste lika bra utantill som innantill; man kunde strax höra, att de var prinsar. Deras syster Elisa satt på en liten pall av spegelglas och hade en bilderbok, som var köpt för halva kungariket. Ack, de barnen hade det så bra, men så skulle det inte alltid bli.

Deras fader, som var kung över hela landet, gifte sig med en elak drottning, som alls inte var snäll mot de stackars barnen. Redan den första dagen kunde de ganska väl märka det. På hela slottet var det en överdådig prakt och barnen lekte främmande. Men i stället för att de annars fick så många kakor och stekta äpplen, som kunde äta och bära, gav hon dem bara sand i en tekopp och sa, att de kunde låtsa, som om det vore något.

Veckan därefter skickade hon den lilla systern Elisa ut på landet till ett bondfolk. Det dröjde inte länge förrän hon hade inbillat kungen så mycket om de stackars prinsarna, att han alls inte brydde sig om dem längre.

”Åk ut i världen och försörj er själva!” sa den elaka drottningen; ”flyg som stora fåglar, utan röst!” Men hon kunde likväl icke göra så illa, som hon gärna ville. De blev elva vackra, vilda svanar. Med ett underligt skrik flög de ut genom slottsfönstren, bort över parken och skogen. Det var ännu helt tidigt på morgonen, då de kom förbi bondens stuga, där deras syster Elisa låg och sov. Här svävade de över taket, vred på sina långa halsar och slog med vingarna. Men ingen hörde eller såg det, utan de måste åter åka iväg, högt upp mot skyarna och långt ut i den vida världen. De flög in i en stor, mörk skog, som sträckte sig ända ned till stranden. Den stackars lilla Elisa stod i bondens stuga och lekte med ett grönt blad, den enda leksaken hon hade. Hon stack ett hål i bladet, kikade därigenom upp på solen. Då var det, som om hon sett sina bröders klara ögon. Varje gång, de varma solstrålarna sken på hennes kind, tänkte hon på alla deras kyssar.

Den ena dagen gick liksom den andra. Blåste vinden genom de stora rosenhäckarna utanför huset, så viskade den till rosorna:

– Vem kan vara vackrare än ni?

Men rosorna skakade på huvudet och sade:

– Det är Elisa

Och satt den gamla bondhustrun om söndagen i dörren och läste i sin psalmbok, så vände vinden om bladen och sade till boken:

– Vem kan vara frommare än du?

– Det är Elisa, sade psalmboken

Och det var rena sanningen, vad rosorna och psalmboken sade.

Då hon var femton år, skulle hon hem. Men när drottningen fick se, hur vacker hon var, blev hon vred och hätsk på henne: gärna hade hon förvandlat henne till en vild svan, liksom bröderna, men det vågade hon icke strax, emedan kungen ju ville se sin dotter.

Tidigt på morgonen gick drottningen in i badrummet. Det var byggt av marmor och smyckat med mjuka dynor och de vackraste mattor. Hon tog tre paddor, kysste dem och sade till den ena:
– Sätt dig på Elisas huvud, när hon kommer i badet, så att hon blir lika slö och håglös som du är.
Till den andra sade hon:
– Sätt dig på hennes panna, så att hon blir lika ful som du och hennes far inte känner igen henne.
Och till den tredje viskade hon:
– Vila på hennes hjärta och låt henne få ett elakt sinne, så att hon plågas därav!.

Därpå släppte hon ner paddorna i det klara vattnet, som strax fick en grönaktig färg. Hon kallade på Elisa, klädde av henne och lät henne stiga ner i vattnet. I detsamma hon doppade sig, satte den ena paddan sig i hennes hår, den andra på hennes panna och den tredje på bröstet. Elisa tycktes inte alls märka det. När hon reste sig upp, flöt tre röda vallmor på vattnet. Om djuren inte varit giftiga och blivit kyssta av häxan, hade de förvandlats till röda rosor, men blommor blev de likväl genom att vila på hennes huvud och vid hennes hjärta. Hon var för from och oskyldig, för att trolldomen kunde ha någon makt över henne.
Då den elaka drottningen såg detta, gned hon in henne med valnötssaft, så att hon blev alldeles svartbrun. Hon fortsatte med att smörja det vackra ansiktet med en stinkande
salva och lät det präktiga håret tova ihop sig. Det var omöjligt att känna igen den fagra Elisa.
När Elisas far fick se henne, blev han alldeles förskräckt och sa att det inte var hans dotter. Ingen ville heller kännas vid henne, utom hunden och svalorna. Men de var fattiga djur och hade inte något att säga till om.
Då grät den stackars Elisa och tänkte på sina elva bröder, som alla var borta. Bedrövad smög hon sig ut ur slottet och gick hela dagen över fält och mossar in i den stora skogen. Hon visste inte alls, varthän hon ville, men hon kände sig så bedrövad och längtade
efter sina bröder. De hade säkert, liksom hon själv, jagats ut i världen. Hon ville söka rätt på bröderna.
Hon hade varit en liten stund i skogen, då natten föll på. Hon hade alldeles tappat bort väg och stig. Hon la sig ner på den mjuka mossan, läste sin aftonbön och lutade sitt huvud mot en stubbe.
Det var så tyst, luften var så mild, och runt omkring i gräset och på mossan blänkte, som en grön eld, över hundra lysmaskar. När hon med handen sakta rörde vid en av grenarna, föll de lysande insekterna ned till henne som stjärnskott.