Svinaherden – HC Andersen

Det var en gång en fattig prins. Han hade ett kungarike, som var helt litet, men det var då i alla fall stort nog till att gifta sig på. Och gifta sig, det ville han.
Nu var det visserligen något djärvt av honom, att han vågade säga till kejsarens dotter: ”Vill du ha mig?” men det vågade han emellertid, ty hans namn var vitt och brett berömt. Det fanns hundratals prinsessor, som skulle ha tackat till på köpet. Men tro inte, att hon det gjorde.
Nu ska vi höra:
På prinsens faders grav växte ett rosenträd, ack, ett sådant vackert rosenträd. Det blommade endast vart femte år och bar då blott en enda blomma. Men det var en ros, som doftade så ljuvt, att då man luktade på den, glömde man alla sina sorger och bekymmer. Så hade han en näktergal, vilken kunde sjunga, som om alla vackra melodier suttit i dess lilla strupe. Den rosen och den näktergalen skulle prinsessan ha, och därför lades de båda två i stora silverfodral och skickades till henne.
Kejsaren lät bära dem framför sig in i stora salen, där prinsessan gick och lekte ”främmande” med sina hovdamer; de hade icke annat att göra; och då hon fick se de stora fodralen med presenterna uti, klappade hon händerna av glädje.
”Bara det vore en liten kissekatt!” sa hon, men så kom den härliga rosen fram.
”‘Nej, vad den är nätt gjord!” sa alla hovdamerna. ”Den är mer än nätt!” sa kejsaren, ”den är riktigt vacker!”
Men prinsessan kände på den, och då var hon färdig att gråta.
”Fy, pappa!” sa hon, ”den är inte konstgjord, den är naturlig”
”Fy” sa allt hovfolket, ”den är naturlig” ”Låt oss nu först se, vad som finns i det andra fodralet, innan vi bli onda!” menade kejsaren, och så kom näktergalen fram; han sjöng då så vackert, att man icke strax kunde säga något ont om honom.
”Super charmant!” sa hovdamerna, ty de talade allesammans franska, den ena värre än den andra. ‘”Vad den fågeln påminner mig om högsalig kejsarinnans speldosa!”‘ sa en gammal kavaljer; ”ack ja, det är alldeles samma ton, samma föredrag”
”Ja” sa kejsaren och så grät han som ett litet barn.
”Jag vill emellertid tro, att han inte är naturlig” sa prinsessan.
”Jo, det är en naturlig fågel” sa de, som fört dit honom.
”Ja, låt då den fågeln flyga,” sa prinsessan, och hon ville på inga villkor tillåta, att prinsen kom.
Men han lät icke modet falla, Han smorde sig i ansiktet med brunt och svart, tryckte mössan ned i pannan och knackade på.
”God dag, kejsare!” sade han, ”‘skulle jag inte kunna få någon plats här på slottet?”
”Ja, här äro så många som söka!” sa kejsaren: ”men, låt mig se! Jag behöver någon, som kan vakta svinen, ty sådana ha vi många!”
Och så blev prinsen anställd som kejserlig svinaherde. Han fick en usel liten kammare nere bredvid svinstian, och där måste han stanna; men hela dagen satt han och arbetade, och när det blev kväll, hade han gjort en näpen liten gryta; runt omkring på den häng­ de bjällror, och så snart grytan kokade, pinglade de så vackert och spelade den gamla melodin:
”Ach, du lieber Augustin, Alles ist weg, weg, wegl”

Men det allra märkvärdigaste var ändå, att när man höll fingret in i dimman från grytan, så kunde man genast lukta sig till, vilken mat som lagades i varenda spis, som fanns i staden. Se, det var minsann något helt annat än en ros.
Nu kom prinsessan spatserande med alla sina hovdamer, och då hon hörde melodin, stannade hon och såg så belåten ut, ty hon kunde också spela: ”Ach, du lieber Augustin !” det var det enda hon kunde, men den spelade hon med ett finger.
”Det är ju den jag kan!”‘ sade hon, ”det måste således vara en bildad svinaherde, hör på, gå in och fråga honom, vad det där instrumentet kostar.”
Och så måste en av hovdamerna springa in, men hon tog på sig träbottnade skor.
”Vad vill du ha för den där grytan?” sa hovdamen.
”Jag vill ha tio kyssar av prinsessan!” sade svinaherden.
”Gud bevare oss!” sade hovdamen.
”Ja, det kan inte bli för mindre” sa svinaherden. ”Nå, vad säger han?” frågade prinsessan.
”Det kan jag verkligen inte säga!” sa hovdamen, ”det är så rysligt”
”Då kan du ju viska!” Och så viskade hon.
”Han är ju oförsynt!” sade prinsessan och gick strax. Men då hon hade gått ett litet stycke, klingade bjällrorna så vackert:

”Ach, du lieber Augustin,
Alles ist weg, weg, weg I”

”Hör nu,” sa prinsessan, ”fråga honom, om han inte vill ha tio kyssar av mina hovdamer?”
”Nej tack!” sa svinaherden, ”tio kyssar av prinsessan, eller jag behåller grytan.”
”Vad det är tråkigt!” sa prinsessan, ”men då måste ni stå för, så att ingen ser det”
Och hovdamerna ställde sig för, och så bredde de ut sina klänningar, och så fick svinaherden de tio kyssarna, och hon fick grytan.
Nå, det blev en glädje hela aftonen och hela dagen måste grytan koka. Det fanns ej en enda spis i hela staden, utan att de visste vad som kokades där, både hos kammarherrns och skomakarens. Hovdamerna dansade och klappade händerna. ”Vi veta, vem som skall ha saftsoppa och pannkakor. Vi veta, vem som skall ha gröt och kotletter, vad det är intressant”
”Högst intressant” sa överhovmästarinnan.
”Ja, men håll bara tyst med det, ty jag är kejsarens dotter!”
”Gud bevare oss” sa de allesammans.
Svinaherden, det vill säga prinsen, men de visste ju icke annat, än att han var en verklig svinaherde, lät icke dagen förgå, utan att han gjorde något, och så förfärdigade han en skallra. När man svängde den runt, klingade alla de valser, galopper och polkor, som man kände från världens skapelse.
”Men det är ju superbt” sa prinsessan, i det hon gick förbi, ”jag har aldrig hört en vackrare komposition. Hör på, gå in och fråga honom, vad det där instrumentet kostar. Men jag vill inte kyssas”
”Han vill ha hundra kyssar av prinsessan,” sade hovdamen, som hade varit inne och frågat.
”Jag tror, att han är tokig!” sade prinsessan, och så gick hon. Men då hon hade gått ett litet stycke, stannade hon. ”Man måste uppmuntra konsten” sa hon, ”jag är kejsarens dotter! Säg honom, att han skall få tio kyssar liksom i går, resten kan han få hos mina hovdamer”
”Ja, men vi vilja så ogärna!” sade hovdamerna. ”Ah prat!'” sade prinsessan, ”när jag kan kyssa honom, så kan ni också. Kom ihåg, att jag ger er kost och lön” och så måste hovdamen in till honom igen. ”Hundra kyssar av prinsessan,” sade han, ”eller var och en behåller sitt.”
”Stå för det” sa hon, och så ställde alla hovdamerna sig för, och sedan kysste han.
”Vad kan det vara för en folksamling där nere vid svinstian?” undrade kejsaren, som hade gått ut på altanen. Han gnuggade sig i ögonen och satte glasögonen på sig. ”Det är ju hovdamerna, som äro i farten. Jag måste bestämt ned till dem” och så drog han upp tofflorna baktill, ty det var skodon som han hade trampat ned.
Kors, vad han hade bråttom. Så snart han kom ner på gården, gick han helt sakta. Hovdamerna hade så mycket att göra med att räkna kyssarna, så att det skulle gå ärligt till och han icke få för många, men ej heller för få. De märkte alls icke kejsaren. Han reste sig på tårna.
”Vad för slag?” sa han, då han såg, att de kysstes, och så slog han dem i huvudet med sin toffel, just som svinaherden fick den åttiosjätte kyssen. ”Ut med er!” sa kejsaren, ty nu var han ond, och både prinsessan och svinaherden blev utkörda ur hans kungarike.
Där stod hon nu och grät, svinaherden grälade och regnet öste ned.
”Ack, jag arma människa” sa prinsessan, ”om jag ändå hade tagit den vackre prinsen. Ack, vad jag är olycklig!”
Och svinaherden gick bakom ett träd, torkade den svarta och bruna färgen ur sitt ansikte, kastade bort de dåliga kläderna och trädde nu fram i sin prinsdräkt, så vacker, att prinsessan måste niga vid hans åsyn.
”Jag har kommit till att förakta dig, du” sade han. ”‘Du ville inte ha en ärlig prins. Du förstod dig inte på rosen och näktergalen, men svinaherden kunde du kyssa för en leksak. Nu kan du ha det som du har det. Och så gick han in i sitt kungarike, stängde dörren och sköt regeln för. Så kunde hon verkligen få stå utanför och sjunga:

”Ach, du Iieber Augustin, Alles ist weg, weg-, wegl”