Storkarna

Storkar vid sitt bo.

Storkar vid sitt bo.

STORKARNA.
På det sista huset i en liten stad fanns ett storkbo. Storkmodern satt i boet hos sina fyra små ungar, som stack fram huvudet med den lilla svarta näbben. Den hade inte blivit röd ännu. Ett litet stycke därifrån på takåsen stod storkfadern så styv och rak. Han hade dragit upp det ena benet under sig för att åtminstone ha något omak, medan han stod som vaktpost. Man skulle ha trott, att han varit uthuggen i trä, så stilla stod han.
”Det ser allt bra förnämt ut, att min hustru har en vaktpost vid boet!” tänkte han, ”de kan ju inte veta, att jag är hennes man. De tror visst, att jag är kommenderad att stå har. Det ser så käckt ut” och så fortsatte han att stå på ett ben.
Nere på gatan lekte en hel skara barn. Då de såg storkarna, sjöng en av de modigaste pojkarna, och sedan allesammans, den gamla versen om storkarna. Men de sjöng den nu så, som han kunde erinra sig den:

”Stork, stork, storkeman,
flyg hem så fort du kan!
Din hustru ligger i boet sitt
med fyra stora ungar.
Den ena skall hängas,
den andra hudflängas,
den tredje skall brännas
den fjärde andavändas!”

”Hör bara, vad pojkarna sjunga” sa de små storkungarna, ”de säga, att vi skola hängas och brännas.
”Det ska ni inte bry er om” sade storkmodern; ”hör bara inte på. så gör det ingenting”
Men pojkarna fortsatte att sjunga, och de pekade finger åt storkarna. Bara en, han hette Peter, sa att det var synd att göra narr av djuren. Han ville inte alls vara med. Storkmodern tröstade också sina ungar. Bry er inte om dem” sade hon. ”se bara, hur lugn er far stå, och det på ett ben

”Vi äro så rädda” sade ungarna och drog sina huvud djupt in i boet.
Följande dag, då barnen åter kom tillsammans för att leka och de såg storkarna. började de sin visa:

”Den ena skall hängas,
den andra skall brännas”

”Ska vi verkligen hängas och brännas? ” frågade storkungarna.
”Nej, visst intet” sade modern, ni ska lära er att flyga, jag skall nog exercera er! så beger vi oss ut på ängen och gör visit hos grodorna. De ska niga för oss i vattnet och sjunga ’koax, koax!’ och så äta vi upp dem. Det skall bli riktigt roligt!”
”Och vad sedan?” frågade storkungarna.
”Sedan samlas alla de storkar, som finnas här i hela landet, och så börjar höstmanövern. Då måste man kunna flyga väl. Det är av stor vikt. För den som inte kan flyga, den sticker generalen ihjäl med sin näbb. Passa därför på att lära er något när exercisen börjar.”
”Då blir vi ju likväl hudflängda, som pojkarna sade och hör nu säger de det igen.”
”Hör på mig och inte på dem” sade storkmodern. Efter den stora manövern flyger vi till de varma länderna, långt, långt härifrån, över berg och skogar.
Till Egypten flyger vi, där det finns trekantiga stenhus, som går i en spets upp över molnen. De kallas pyramider och är äldre än någon stork kan tanka sig. Där finns en flod, som svämmar över, så att landet förvandlas till gyttja. Man går i gyttja och äter grodor.”
”Ack då” sa alla ungarna.
”Ja, där är så härligt! man gör ingenting annat än äter hela dagen, och medan vi mår så gott, finns här i landet inte ett grönt blad på träden, Här är så kallt, att skyarna fryser sönder och faller ner i små, vita bitar!”
Det var snön, hon menade, men hon kunde ju inte förklara det tydligare.
”Fryser då också de elaka pojkarna sönder?” frågade storkungarna.
”Nej, sönder fryser de inte! men de är nära däran och måste sitta inne i sina mörka rum och kura. Ni däremot kan flyga omkring i främmande land, där det finns blommor och varmt solsken!”
Nu hade redan någon tid förflutit, och ungarna var så stora, att de kunde stå upp i boet och se sig omkring. Storkfadern kom varje dag flygande med näpna grodor, små snokar och alla de storkgotter han kunde hitta. Ack, vad det såg roligt ut, då han gjorde konster för dem! Huvudet lade han ända på stjärten, med näbben klapprade han, som om den varit en liten skallra. så berättade han historier för dem, allesammans från träsket.

Hör på, nu måste ni lära er att flyga!” sade storkmodern en dag, och så måste alla fyra ungarna ut på takåsen. Ack så de vinglade, så de balanserade med vingarna. De var ändå nära att falla ner.
”Se nu på mig” sa modern, ”Så här ska ni hålla huvudet och så här ska ni sätta benen. Ett tu ett tu! Det är det, som skall hjälpa er fram i världen.” Så flög hon ett litet stycke. Ungarna, de gjorde ett litet klumpigt hopp – pladask där låg de. Deras kroppar var alldeles för tunga.
”Jag vill inte flyga” sade den ena ungen och kröp ner i boet igen, ”jag bryr mig inte om att komma till de varma länderna.”
”Vill du då frysa ihjäl här, när det blir vinter? Ska pojkarna komma och hänga och bränna och steka dig? Nu ropar jag på dem”
”Ack nej” sa storkungen och så hoppade han åter ut på taket liksom de andra. Den tredje dagen kunde de verkligen flyga litet, och då trodde de att de också kunde sitta och vila på luften. De försökte det, men bums ramlade de ner, och så måste de till att röra på vingarna igen. Nu kom pojkarna nere på gatan och sjöng sin visa:

”Stork, stork, storkeman”

”Ska vi flyga ned och hacka ut ögonen på dem?” sa ungarna.
”Nej, låt bli det!” sa modem, ”hör bara på mig, det är mycket viktigare! Ett, tu, tre, nu flyger vi till höger om skorstenen. Ett, tu, tre nu till vänster om skorstenen – se, det var mycket bra. Det sista slaget med vingarna var så vackert och riktigt, att ni ska få lov att följa med mig till träsket i morgon. Flera hyggliga storkfamiljer kommer dit med sina barn. Låt mig nu se, att mina är de snällaste och att ni rätar på er så att det ser bra ut och det ger anseende”
”Men ska vi då inte få hämnas på de elaka pojkarna?” frågade storkungarna.
”Låt dem skrika bäst de vill. Ni flyger ändå mot skyarna och kommer till pyramidernas land. De måste frysa och inte ha ett grönt blad eller ett sött äpple.”
”Jo, hämnas ska vi” viskade de till varandra, och så började exercisen igen.
Av alla pojkarna på gatan var ingen värre till att sjunga smädevisan än just han, som hade börjat. Det var en helt liten en, han var nog icke mer än sex år. Storkungarna trodde visserligen, att han var hundra år. Han var ju så mycket större an deras far och mor, och vad visste de om hur gamla barn och stora människor kunde vara? Hela deras hämnd skulle drabba den där pojken, han hade ju först börjat, och han fortsatte alltjämt. Storkungarna var så uppetade och ju större de blev, desto mindre ville de tala det. Modern måste slutligen lova dem, att de nog skulle få hämnd. Men hon ville inte ta den förrän sista dagen de var där i landet. Vi måste ju först se hur ni bär er åt vid den stora manövern. Missköter ni er där, så att generalen stöter näbben i bröstet på er, så har ju pojkarna ändå rätt. Åtminstone på visst sätt! Låt oss nu se”
”Ja, det skall du få!” sa ungarna. Och så gjorde de sig riktigt besvär. De övade sig varje dag och flög så vackert och lätt, att det var en lust att se det.
Så kom hösten och alla storkarna började samlas för att flyga bort till de varma länderna, medan vi ha vinter.
Det var något till manöver, det. Över skogar och städer måste de, endast för att se, hur väl de kunde flyga. Det var ju en lång resa som förestod. Storkungarna gjorde sin sak så förträffligt att de fick vitsordet ”utmärkt bra med groda och orm”. Det var det allra högsta betyget. Grodan och ormen kunde de få äta upp, och det gjorde de också.
”Nu ska vi hämnas!” sa de.
”Ja visst” sade storkmodern. ”Vad jag har tänkt ut är just det rätta. Jag vet, var den damm finns, där alla de små människobarnen ligga, till dess storken kommer och hämtar dem åt föräldrarna. De rara små barnen sover och drömmer så vackert, som de sedan aldrig komma att drömma. Alla föräldrar vill gärna ha ett sådant litet barn, och alla barn vilja ha en syster eller bror. Nu ska vi flyga till dammen och hämta en åt vart och att av de barn, som inte sjungit den fula visan och gjort narr av storkarna. De elaka barnen ska inte få något syskon”
”Men han, som började sjunga, den där stygge otäcke pojken” skrek de unga storkarna, ”vad ska vi göra med honom?”
”Jo, i dammen ligger ett litet dött barn, som drömt ihjäl sig. Det ska vi föra till honom, sa får han gråta. För att vi gav honom en död liten bror. Men den snälle gossen, Honom ha ni val inte glömt. Han som sa: ”Det är synd att göra narr av djuren.” Honom ska vi skänka både en bror och en syster. Eftersom den gossen heter Peter, sa ska ni också allesammans kallas Peter”
Och det skedde som hon sa, och så fick alla storkarna heta Peter, och så kallas de än i dag.

Storkar vid sitt bo.

Storkar vid sitt bo.

Lämna ett svar