Gutasagan

Gotland fann först en man som hette Tjelvar. Då var Gotland bundet av mörka makter, så att det om dagen sjönk och om natten var uppe. Med denne man kom första elden till landet och sedan sjönk det aldrig.
Denne Tjelvar hade en son som hette Havde och Havdes hustru hette Vitastjerna. Dessa två var de första som byggde och bodde på Gotland. Den första natten, då de sov tillsammans, drömde hon en dröm om tre ormar, som var flätade samman i hennes barm. Och det tycktes henne, att de sakta gled ut ur barmen. Denna dröm berättade hon för Havde sin husbonde och han tolkade drömmen så. Allt är bundet i ringar. Ett bebott land skall detta varda och vi skola få tre söner. Dem gav han alla namn innan de var födda. Gute skall äga Gotland, Graiper skall den andre heta och Gunnfjaun den tredje. De delade sedan Gotland i tre tredingar, så att Graiper den äldste fick norra tredingen, Gute den mellersta och den yngste den sydligaste.
Sedan förökade sig folket, som härstammade från dessa tre, under en lång följd av år så mycket att landet ej kunde föda dem alla. Då lottade de bort från landet var tredje man och alla fick rätt att ta med sig allt som de ägde utom sin jord. Sedan ville de ogärna bege sig bort utan for i stället till Torsburgen och bosatte sig där. Sedan ville landet ej tåla detta utan drev dem bort därifrån. Sedan for de till Fårö och slog sig ner där men där kunde de inte föda sig. De begav sig därför till en ö vid Estland, som heter Dagö, och slog sig ned där och byggde en borg, som det ännu finns spår av. Där förmådde de ej heller uppehålla sig, utan fortsatte längs en flod, som heter Düna.
Och upp genom Ryssland, så fjärran for de att de nådde till Grekland. Där begärde de hos grekernas kung att få slå sig ned i ny och nedan. Konungen lovade dem det och han trodde, att det ej var mer än en månad. Sedan månaden var till ända ville han visa bort dem, men de svarade att ny och nedan var alltid och för evigt och de vidhöll, att detta var dem så lovat. Denna deras tvist kom omsider också upp inför drottningen. Då sade hon: ”Min herre konung, du lovade dem att slå sig ned i ny och nedan, då är det för alltid och evinnerligen. Då må du ej taga denna deras rätt ifrån dom.” Så slog de sig ned där och bo där och än idag hava de i sitt tal spår av vårt språk.
Före den tiden och länge därefter trodde man på hult och högar, vi och stavgårdar och på heden gud. De offrade då sina söner och döttrar och sin boskap, och bedrev blot med mat och dryck. Detta gjorde de enligt sin vantro. Hela landet hade det högsta blot med människor, eljest hade var treding sitt blot och smärre ting hade mindre blot med boskap, mat och dryck. De kallades mat- eller kokbröder,
ty de tillredde offermåltiderna tillsammans.
Många kungar stred mot Gotland, medan det var hedniskt. Dock behöll gutarna alltid segern och sin rätt. Sedan sände gutarna upprepade gånger sändebud
till svearnas rike, men ingen av dem kunde skaffa fred förrän Avair Strabain från Alva socken. Han slöt först av alla fred med sveakungen.
Då gutarna bad honom fara, svarade han dem:
”Ni vet att jag nu är gammal och bräcklig, giv mig då, om jag skall ge mig in i en sådan livsfara, tre mansböter, den första för mig själv, den andra för min egen son och den tredje för min hustru.” Ty han var, som sagorna berätta om honom, en vis och mångkunnig man. Så ingick han i stadgad rätt med sveakungen. 60 mark silver om året. Det är gutarnas skatt, som skall delas så, att Svea rikes kung får 40 marker av de sextio och jarlen 20 mark silver. Detta avtal hade redan fastställts i landets råd innan han for hemifrån.
Så gick gutarna av egen fri vilja under svearnas kung, så att de kunde fritt och utan risk fara till alla platser i Svea rike utan tull och andra avgifter. Så äga och svearna fara till Gotland utan kornband och andra förbud.
Skydd och hjälp skulle kungen ge gutarna, när de behövde det och själva begärde det. Sändebud skall kungen och även jarlen sända till gutnaltinget (gutarnas allting), för att där mottaga skatten. Dessa sändebud skola lysa frid för gutarna att fritt fara till alla platser över Uppsala kungs hav och detsamma gäller för alla dem, som söka sig hit till Gotland.
Ehuru gutarna var hedningar seglade de dock med köpmansvarirg till alla länder både kristna och hedniska. Då såg köpmännen kristna seder i kristna länder och somliga lät döpa sig där och förde till Gotland kristna präster. Botair av Akebäck hette den man, som byggde den första kyrkan på den plats, som nu heter Kulstäde. Detta ville landet (alltinget) ej tåla utan lät bränna den. Därför kallas platsen i dag för Kulstäde.
Någon tid därefter var det blot i Vi. Där lät han bygga en andra kyrka. Denna kyrka ville landet (alltinget) också bränna. Då klev han själv upp på kyrkan sade: ”Vill Ni bränna den, så får Ni bränna mig tillsammans med kyrkan.” Han var själv en mäktig man och han var gift med dottern till en av de allra mäktigaste, som hette Likkair den vise och som bodde på den plats, som heter Stenkyrka. Han hade mest att säga till om på den tiden och han hjälpte Botair sin måg. Och han sade så: ”Låt bli att bränna mannen och hans kyrka, fastän den är byggd i Vi, nedanför Klinten.” Så fick denna kyrka stå obränd. Den var byggd där i alla helgons namn inom det rum, där nu S:t Peters kyrka står. Det var den första kyrkan på Gutland som fick stå kvar.
När sedan någon tid hade gått, lät hans svärfar Likkair den vise döpa sig med sin hustru, sina barn och allt sitt husfolk och byggde en kyrka på sin gård, som nu heter Stenkyrka. Det var den första kyrkan i norra tredingen på Gotland.
Sedan gutarna sett kristna mäns seder, lyssnade de till Guds bud och lärda mäns undervisning och tog enhälligt emot kristendomen av egen fri vilja och utan tvång, så att ingen tvang dem till att bli kristna. Sedermera då kristendomen vunnit allmänt erkännande byggdes den andra kyrkan på Gotland i Atlingbo. Det var den första i mellersta tredingen. Sedan byggdes den tredje kyrkan i på Gotland i Fardhem i södra tredingen. Därefter växte kyrkor upp överallt på Gotland, allteftersom man byggde sig kyrkor till större bekvämlighet.
Någon tid därefter kom Olof den helige, kungen, på flykt från Norge med sina skepp och lade till i den hamn som heter Akergarn. Där låg den helige Olof länge. Då for Ormica av Hejnum och många andra mäktiga män till honom med sina gåvor. Sålunda gav Ormica honom tolv baggar och andra dyrbarheter.
Då gav den helige Olof honom i gengäld två dryckeskar (bullor) och en bredyxa. Då tog Ormica emot kristendomen efter den helige Olofs lära. Och han byggde sig ett bönehus på den plats, där nu Akergarns kyrka står. Därifrån for Olof den helige till Jaroslav i Holmgård.
Innan Gotland på allvar utsett någon biskop, kom biskopar till Gotland, som var pilgrimer på väg till det heliga Jerusalem eller for hem därifrån. På den tiden gick vägen österut över Ryssland och Grekland till Jerusalem. Dessa vigde till en början kyrkor och kyrkogårdar på anhållan av dem som låtit bygga kyrkorna.
Sedan gutarna helt antagit kristendomen, skickade de sändebud till den högste biskopen i Linköping,
eftersom han bodde dem närmast, så att han enligt avtal skulle komma till Gutland för att bistå dem. Det bestämdes då, att biskopen skulle komma till Gotland från Linköping vart tredje år med tolv av sina män, vilka skulle följa honom runt landet med böndernas hästar, så många och ej fler.
Så skulle biskopen fara kring Gotland för att viga kyrkor. Då skulle han ha rätt att vid varje kyrkoinvigning
som gengäld kräva tre måltider och inte mera. Samt dessutom tre mark vid varje tillfälle. Vid altarinvigning, en måltid och 12 ören, om endast altare skulle vigas. Då både kyrka och altare äro vigda, då skola bägge tillsammans vigas för 3 måltider och 3 mark penningar.
Av varannan präst äger biskopen taga gengäld som visitationsavgift eller 3 måltider och ej mera. Av varannan präst, som ej utgjorde gengäld den gången tar biskopen lösen, allt eftersom kyrkorna äro taxerade. De som ej gjorde gengäld vi detta tillfälle, de skola utgöra gengäld, då biskopen återkommer
det tredje året och de andra skola utgöra lösen som förra gången gjorde gengäld.
Uppkommer tvist, som det tillkommer biskopen att avdöma, skall denna avdömas i samma treding, ty de som bord där närmast veta mest om sanningen. Blir tvisten ej avdömd där, då skall den hänskjutas till alla mäns dom (alltinget) och ej från en tredinge till en annan. Uppstår stridigheter eller tvistmål, som det tillhör biskopen att avdöma, då skall man avvakta biskopens ankomst och ej fara över havet, om inte nödtvång och mycket svåra synder begåtts, så att prostarna inte själva kan avdöma dem, men då skall man fara över mellan valborgsmässan och allhelgonamässan. Men ej därefter om vintern före valborgsmässan. Biskopsböter äro på Gotland aldrig mer än 3 mark.
Sedan gutarna skaffat sig biskop och präster och helt anammat kristendomen, gick det också med på att följa sveakungen i härfärd med sju snäckor emot hedniska länder men ej mot kristna. Om så är fallet skall kungen kalla gutarna till ledung (härfärd) då vintern är slut och med en månads frist före härstämman, och mötesdagen skall vara före midsommar och ej efter. Då är den lagligen utbjuden
och ej annars. Då hava gutarna fritt val att, om de så vilja, ställa upp med sina snäckor med 8 veckors proviant och inte mer. Men besluta de att ej ställa upp, då skola de i stället betala 40 mark penningar för varje snäcka. Men detta skall ske först året därpå och ej samma år som kallelsen utgick. Det kallas ledungslame (härfärdsskatt).
Under den fastsatta månaden skall under den första
veckan budkavle kringsändas och ting samlas. Är man då överens om att härfärd skall utbjudas, så skall man under en halv månad rusta för färden. Därefter skola männen vara stridsberedda sju dygn före härmötet. Från och med då skola de avvakta, och vara beredda och om segelvind ej kommer i den veckan, då skola de vänta ännu sju dygn efter mötesdagen. Om det då ej heller kommer segelvind kunna de saklöst fara hem, ty de kunna inte ta sig över havet roende utan endast seglande. Kommer ledungsbudet med kortare tidsfrist än en månad, då skola de ej heller fara utan kunna bli sittande hemma utan åtal.
Är det så att kungen ej vill tro på att budet kom i olaga tid eller att vind hindrade under fastställda tidsfristen, då må sändebuden på det ting, som infaller närmast efter S:t Persmässan mottaga tolv nämndemäns ed av dem, som kungens sändebud
önska utse, att de med laga förfall stannade hemma. Ingen nämndemansed gives på Gotland utom ed till kungen.
Sker så illa att krönt kung blir med våld bortdriven från sitt rike, så skola gutar ej utgiva skatt, utan behålla den i tre år. De må insamla skatten varje år, men låta den ligga. Och därefter utbetalas den först tre år äro gångna till den som då härskar i Svea rike.
Slutet brev med kungen sigill skall användas för alla kungens rättigheter, och ej ett öppet brev.