Rosenalfen

ROSEN ALFEN.
Mitt i en trädgård växte ett rosenträd, som var alldeles fullt med rosor, och i en av dessa, den vackraste av dem alla, bodde en alf. Han var så ytterst liten, att intet mänskligt öga kunde se honom. Bakom varje blad i rosen hade han en sängkammare. Han var så välskapad och vacker som något barn kunde vara och hade vingar från skuldrorna ända ned till fötterna.
0, vilken doft det var i hans rum, och vad väggarna var ljusa och vackra! De var ju de blekröda, fina rosenbladen. Hela dagen fröjdade han sig i det varma solskenet, flög från blomma till blomma, dansade på den flygande fjärilens vingar och mätte, hur många steg han måste gå för att vandra genom alla de vägar och stigar, som fanns på ett enda lindblad. Det var vad vi kallar ådrorna i bladet, som han ansåg för vägar och stigar. Ja, det var en evinnerlig väg för honom, ty innan han blev färdig, gick solen ner. Han hade också börjat så sent.
Det blev så kallt, daggen föll och vinden blåste. Nu var det allt bäst att bege sig hem. Han skyndade sig allt vad han kunde, men rosen hade slutit sig, han kunde inte komma in. Det fanns en enda ros stod öppen. Den stackars lille alfen blev så förskräckt, han hade aldrig varit ute om natten förr. Han hade alltid sovit så sött bakom de lugna rosenbladen. Det skulle visst bli hans död!
I den andra ändan av trädgården visste han, att det fanns en lövsal med vackra kaprifoler, blommorna såg ut som stora, målade horn. I en av dessa ville han krypa ned och sova till följande morgon.
Han flög dit. Tyst i det var två människor där inne, en ung, vacker man och den fagraste jungfru. De satt bredvid varandra och önskade, att de aldrig i evighet skulle skiljas åt. De höll så mycket av varandra, långt mera än det bästa barn kan hålla av sin mor och far.
”Vi måste likväl skiljas!” sa den unge mannen. ”din bror är oss obevågen, därför sänder han mig i ett ärende så långt bort över berg och sjöar! Farväl, min ljuva fästmö, ty det är du ändå för mig!”
Och så kysste de varandra. Den unga flickan grät och gav honom en ros. Men innan hon räckte honom den, tryckte hon en kyss på den, så fast och innerligt, att blomman öppnade sig. Då flög den lille alfen in i den och lutade sitt huvud mot de fina, doftande väggarna. Men han kunde tydligt höra, att det sades farväl, farväl och han kände, att rosen fick plats vid den unge mannens bröst – o, hur hjärtat klappade där inne. Den lille alfen kunde alls inte somna, så klappade det.
Länge låg rosen icke stilla vid bröstet, den unge mannen tog fram den, och medan han gick ensam genom den mörka skogen, kysste han blomman, ack, så ofta och så hårt, att den lille alfen var nära att bli ihjälklämd. Han kunde genom bladet känna, hur den unge mannens läppar brann, och rosen själv hade öppnat sig, liksom vid den starkaste middagssol.
Då kom där en annan man, mörk och vred. Han var den vackra flickans elake broder. En kniv, så vass och stor, tog han fram, och medan den andre kysste rosen, stack den elake mannen ihjäl honom, skar av hans huvud och begravde det jämte kroppen i den mjuka jorden under linden.
”Nu är han glömd och borta,” tänkte den elake brodern, ”han kommer aldrig mer tillbaka. En lång resa skulle han göra, över berg och sjöar, då kan man lätt mista livet, och det har han gjort. Han kommer inte mer tillbaka, och mig vågar min syster aldrig fråga om honom.”
Så skrapade han med foten vissna löv över den uppgrävda jorden och gick hem igen i den mörka natten. Men han gick inte ensam, såsom han trodde. Den lille alfen följde med. Han satt i ett visset, hoprullat lindblad, som hade fallit i håret på den elake mannen, när han grävde graven. Hatten satt nu ovanpå. Det var så mörkt där inne, och alfen darrade av förskräckelse och vrede över den ohyggliga gärningen.
I morgonstunden kom den elake mannen hem. Han tog av sig sin hatt och gick in i systerns sängkammare. Där låg den vackra, blomstrande flickan och drömde om honom, som hon höll så mycket av och som hon nu trodde gick över berg och genom skogar. Den elake brodern lutade sig över henne och log otäckt, så som en djävul kan le. Då föll det vissna bladet från hans hår ned på sängtäcket. Men han märkte det ej och gick ut för att själv sova litet på morgonstunden.
Alfen smög sig ut ur det vissna bladet, gick in i örat på den sovande flickan och berättade för henne, som i en dröm, om det förfärliga mordet. Han beskrev för henne stället, där brodern hade dödat honom och lagt hans lik, berättade om den blommande linden tätt bredvid och sa: ”För att du inte skall tro, att det bara är en dröm, som jag har berättat för dig, så skall du på din säng finna ett visset blad”. Och det fann hon, då hon vaknade.
O, vad hon grät bittra tårar! Hon vågade inte anförtro sin sorg till någon. Fönstret stod öppet hela dagen, den lille alfen hade lätt kunnat komma ut i trädgården till rosorna och alla de andra blommorna, men han nändes icke överge den bedrövade. I fönstret stod ett träd med månadsrosor. I en av blommorna där satte han sig och såg på den stackars flickan. Hennes bror kom många gånger in i rummet, och han var så munter och elak. Men hon vågade icke säga ett ord om sin stora hjärtesorg.
Så snart det blev natt, smög hon sig ut ur huset, gick i skogen till det ställe, där linden stod, rev undan löven från marken, grävde ned i den och fann genast honom, som blivit mördad. Ack, vad hon grät, och bad Vår Herre, att hon också snart måtte få dö.
Gärna skulle hon velat föra liket med sig hem, men det kunde hon inte. Då tog hon det bleka huvudet med de slutna ögonen, kysste den kalla munnen och skakade jorden ur hans vackra hår. ”Det vill jag äga!” sa hon. Och sedan hon lagt jord och blad på den döda kroppen, tog hon huvudet med sig hem jämte en liten gren av den jasminbuske, som blommade i skogen, där han hade blivit mördad.
Så snart hon kommit på sitt rum, tog hon den största blomkruka, som stod att finna. I den la hon den dödes huvud, fyllde jord där ovanpå och planterade så jasminkvisten i krukan.
”Farväl farväl” viskade den lille alfen. Han kunde inte längre uthärda att se all denna sorg och flög därför ut i trädgården till sin ros. Men den var utblommad, endast några bleka blad hängde kvar vid det gröna nyponet.
”Ack, vad det ändå är snart förbi med allt det sköna och gode.” suckade alfen. Slutligen fann han åter en ros. Den blev hans hus, bakom dess fina, doftande blad kunde han bygga och bo.
Var morgonstund flög han till den stackars flickans fönster, och där stod hon alltid vid blomkrukan och grät. De bittra tårarna föll på jasminkvisten, och för varje dag, som hon blev blekare och blekare, stod kvisten mera frisk och grön. Det ena skottet växte fram efter det andra, det kom små vita blomknoppar, och hon kysste dem. Men den elake brodern grälade och frågade, om hon hade blivit tokig. Han kunde inte tåla eller begripa, att hon ständigt grät över den där blomkrukan. Han visste ju inte, vilka ögon där var slutna och vilka röda läppar där hade blivit till jord. Hon lutade sitt huvud mot blomkrukan, och den lille alfen från rosen fann henne sålunda slumrande.
Då steg han in i hennes öra, berättade om aftonen i lövsalen, om rosens doft och alfernas kärlek. Hon drömde så ljuvt, och medan hon drömde, svann livet bort. Hon hade dött en stilla död, hon var i himmelen hos honom, som hon hade kär.
Och jasminblommorna öppnade sina stora, vita klockor. De doftade så underbart ljuvt, på annat sätt kunde de inte gråta över den döda. Men den elake brodern såg på det vackra, blommande trädet, tog det till sig som ett arv och satte in det i sin sängkammare. Strax invid sängen, ty det var vackert att se på och doften var så ljuv och behaglig.
Den lille rosenalfen följde med, flög från blomma till blomma. I var och en bodde ju en liten själ, och för denna berättade han om den mördade unge mannen, vars huvud nu var jord under jorden, berättade om den elake brodern och den stackars system.
”Vi veta det!” sa varje själ i blommorna, ”vi vet det har vi inte vuxit fram ur den mördades ögon och läppar? Vi veta det, vi veta det” och så nickade de så underligt med huvudet.
Rosenalfen kunde ej förstå, huru de kunde vara så lugna, och han flög ut till bien, som samlade honung, berättade för dem historien om den elake brodern. Bien sa det till sin drottning, som befallde, att de alla följande morgon skulle dräpa mördaren.
Men natten förut, det var första natten efter systerns död, då brodern sov i sin säng tätt invid det doftande jasminträdet, öppnade sig varje blomkalk, och osynliga, men med giftiga spjut steg blomstersjälarna ut. De satte sig först vid hans öra och berättade honom elaka drömmar. De flög därefter över hans läppar och stack hans tunga med de giftiga spjuten. ”Nu ha vi hämnats den döde” sa de och begav sig åter tillbaka in i jasminens vita klockor.
Då det blev morgon och fönstret till sängkammaren hastigt slogs upp, for rosenalfen med bidrottningen och hela bisvärmen in för att döda honom. Men han var redan död. Folk stod runt omkring sängen, och de sade: ”Jasmindoften har dödat honom”
Då förstod rosenalfen blommornas hämnd, och han berättade det för bidrottningen. Hon surrade med hela sin svärm omkring blomkrukan. Bien kunde inte förjagas. Då tog en man bort blomkrukan och ett av bien stack hans hand, så att han släppte krukan, som gick itu.
Då såg de den vita dödskallen, och de visste, att den döde i sängen var en mördare. Bidrottningen surrade i luften och sjöng om blommornas hämnd och om rosenalfen, och att bakom det minsta blad bor en, som kan omtala och hämnas det onda.