En sägen från Breared, en bit utanför Halmstad

Det här hände sig för flera hundra år sedan. På gården Skallinge i Breared bodde en fru som var oerhört rik. Hon anlitade tjänstefolk som skulle hålla åkrarna rena från småsten. De kastade jorden genom rissel, ett gammalt ord för såll.
Frun använde inte toapapper, som inte fanns på den tiden. I stället använde hon linblånor, som då hennes pigor fick samla in och tvätta. Sedan spann man lingarn av detta.

En gång, då frun var som stoltast över sin rikedom, stod hon vid kanten av ån, där den passerade gården. Hon kastade sin stora dyrbara ring och ropade: Så omöjligt som det är att få igen denna ring, så omöjligt är det för mig att bli fattig.

Så gick det en tid, ja faktiskt flera år. På bygdens gemensamma ålafiske fångades det en stor ål, som hade en ring nedanför huvudet. Och det var den ring som Frun hade kastat ut i ån. Frun fick igen sin ring och hon blev fattig innan hon dog.

Den här sägnen berättas i byn, som ett varnande exempel, Du ska icke skryta över dina rikedomar, det kan gå illa.

En dröm!!!

Vad kan en dröm bli av? Verklighet? Jag tänker mig, både i drömmen och önskvärt också i verkligheten, att flyga till Las Vegas. Väl på plats, så går jag givetvis in på första bästa Casino. Lägger mina surt förvärvade penningar och håvar in en stor bunt med hundradollarssedlar. Dessa ska givetvis spenderas. Först sätter jag av så att det finns till flyget hem. Jag vill ju inte bli avhyst därifrån och få diska av mitt uppehälle resten av livet. Nej, glatt ska det vara.
Sedan blir det in på stadens bästa matställe. Vad det blir, jag det får tiden på dygnet avgöra. Jag vill helst inte ha oxfilé med beasås klockan sju på morgonen. Fast…
Nästa stopp blir hotellet, med en lämplig svit. Gärna med bubbelpool. Så Champagne via rumsservicen. Klä av sig näck och glida ner i det varma pulserande vattnet. Hälla upp ett glas champagne och skåla med kära hustrun. Ja, hon är givetvis med på färden.
Sedan vet jag inte om det blir så mycket roligare. Det blir att packa lilla väskan och flyga hem. På hemvägen kanske vi stannar i någon annan berömd amerikansk stad. Tar in på hotell, lägger oss i poolen och smuttar på Champagne. Detta liv kan jag stå ut med, en stund.

Vill du lära dig spela, kolla in denna länk till Crapvinsterna.

Rosenalfen

ROSEN ALFEN.
Mitt i en trädgård växte ett rosenträd, som var alldeles fullt med rosor, och i en av dessa, den vackraste av dem alla, bodde en alf. Han var så ytterst liten, att intet mänskligt öga kunde se honom. Bakom varje blad i rosen hade han en sängkammare. Han var så välskapad och vacker som något barn kunde vara och hade vingar från skuldrorna ända ned till fötterna.
0, vilken doft det var i hans rum, och vad väggarna var ljusa och vackra! De var ju de blekröda, fina rosenbladen. Hela dagen fröjdade han sig i det varma solskenet, flög från blomma till blomma, dansade på den flygande fjärilens vingar och mätte, hur många steg han måste gå för att vandra genom alla de vägar och stigar, som fanns på ett enda lindblad. Det var vad vi kallar ådrorna i bladet, som han ansåg för vägar och stigar. Ja, det var en evinnerlig väg för honom, ty innan han blev färdig, gick solen ner. Han hade också börjat så sent.
Det blev så kallt, daggen föll och vinden blåste. Nu var det allt bäst att bege sig hem. Han skyndade sig allt vad han kunde, men rosen hade slutit sig, han kunde inte komma in. Det fanns en enda ros stod öppen. Den stackars lille alfen blev så förskräckt, han hade aldrig varit ute om natten förr. Han hade alltid sovit så sött bakom de lugna rosenbladen. Det skulle visst bli hans död!
I den andra ändan av trädgården visste han, att det fanns en lövsal med vackra kaprifoler, blommorna såg ut som stora, målade horn. I en av dessa ville han krypa ned och sova till följande morgon.
Han flög dit. Tyst i det var två människor där inne, en ung, vacker man och den fagraste jungfru. De satt bredvid varandra och önskade, att de aldrig i evighet skulle skiljas åt. De höll så mycket av varandra, långt mera än det bästa barn kan hålla av sin mor och far.
”Vi måste likväl skiljas!” sa den unge mannen. ”din bror är oss obevågen, därför sänder han mig i ett ärende så långt bort över berg och sjöar! Farväl, min ljuva fästmö, ty det är du ändå för mig!”
Och så kysste de varandra. Den unga flickan grät och gav honom en ros. Men innan hon räckte honom den, tryckte hon en kyss på den, så fast och innerligt, att blomman öppnade sig. Då flög den lille alfen in i den och lutade sitt huvud mot de fina, doftande väggarna. Men han kunde tydligt höra, att det sades farväl, farväl och han kände, att rosen fick plats vid den unge mannens bröst – o, hur hjärtat klappade där inne. Den lille alfen kunde alls inte somna, så klappade det.
Länge låg rosen icke stilla vid bröstet, den unge mannen tog fram den, och medan han gick ensam genom den mörka skogen, kysste han blomman, ack, så ofta och så hårt, att den lille alfen var nära att bli ihjälklämd. Han kunde genom bladet känna, hur den unge mannens läppar brann, och rosen själv hade öppnat sig, liksom vid den starkaste middagssol.
Då kom där en annan man, mörk och vred. Han var den vackra flickans elake broder. En kniv, så vass och stor, tog han fram, och medan den andre kysste rosen, stack den elake mannen ihjäl honom, skar av hans huvud och begravde det jämte kroppen i den mjuka jorden under linden.
”Nu är han glömd och borta,” tänkte den elake brodern, ”han kommer aldrig mer tillbaka. En lång resa skulle han göra, över berg och sjöar, då kan man lätt mista livet, och det har han gjort. Han kommer inte mer tillbaka, och mig vågar min syster aldrig fråga om honom.”
Så skrapade han med foten vissna löv över den uppgrävda jorden och gick hem igen i den mörka natten. Men han gick inte ensam, såsom han trodde. Den lille alfen följde med. Han satt i ett visset, hoprullat lindblad, som hade fallit i håret på den elake mannen, när han grävde graven. Hatten satt nu ovanpå. Det var så mörkt där inne, och alfen darrade av förskräckelse och vrede över den ohyggliga gärningen.
I morgonstunden kom den elake mannen hem. Han tog av sig sin hatt och gick in i systerns sängkammare. Där låg den vackra, blomstrande flickan och drömde om honom, som hon höll så mycket av och som hon nu trodde gick över berg och genom skogar. Den elake brodern lutade sig över henne och log otäckt, så som en djävul kan le. Då föll det vissna bladet från hans hår ned på sängtäcket. Men han märkte det ej och gick ut för att själv sova litet på morgonstunden.
Alfen smög sig ut ur det vissna bladet, gick in i örat på den sovande flickan och berättade för henne, som i en dröm, om det förfärliga mordet. Han beskrev för henne stället, där brodern hade dödat honom och lagt hans lik, berättade om den blommande linden tätt bredvid och sa: ”För att du inte skall tro, att det bara är en dröm, som jag har berättat för dig, så skall du på din säng finna ett visset blad”. Och det fann hon, då hon vaknade.
O, vad hon grät bittra tårar! Hon vågade inte anförtro sin sorg till någon. Fönstret stod öppet hela dagen, den lille alfen hade lätt kunnat komma ut i trädgården till rosorna och alla de andra blommorna, men han nändes icke överge den bedrövade. I fönstret stod ett träd med månadsrosor. I en av blommorna där satte han sig och såg på den stackars flickan. Hennes bror kom många gånger in i rummet, och han var så munter och elak. Men hon vågade icke säga ett ord om sin stora hjärtesorg.
Så snart det blev natt, smög hon sig ut ur huset, gick i skogen till det ställe, där linden stod, rev undan löven från marken, grävde ned i den och fann genast honom, som blivit mördad. Ack, vad hon grät, och bad Vår Herre, att hon också snart måtte få dö.
Gärna skulle hon velat föra liket med sig hem, men det kunde hon inte. Då tog hon det bleka huvudet med de slutna ögonen, kysste den kalla munnen och skakade jorden ur hans vackra hår. ”Det vill jag äga!” sa hon. Och sedan hon lagt jord och blad på den döda kroppen, tog hon huvudet med sig hem jämte en liten gren av den jasminbuske, som blommade i skogen, där han hade blivit mördad.
Så snart hon kommit på sitt rum, tog hon den största blomkruka, som stod att finna. I den la hon den dödes huvud, fyllde jord där ovanpå och planterade så jasminkvisten i krukan.
”Farväl farväl” viskade den lille alfen. Han kunde inte längre uthärda att se all denna sorg och flög därför ut i trädgården till sin ros. Men den var utblommad, endast några bleka blad hängde kvar vid det gröna nyponet.
”Ack, vad det ändå är snart förbi med allt det sköna och gode.” suckade alfen. Slutligen fann han åter en ros. Den blev hans hus, bakom dess fina, doftande blad kunde han bygga och bo.
Var morgonstund flög han till den stackars flickans fönster, och där stod hon alltid vid blomkrukan och grät. De bittra tårarna föll på jasminkvisten, och för varje dag, som hon blev blekare och blekare, stod kvisten mera frisk och grön. Det ena skottet växte fram efter det andra, det kom små vita blomknoppar, och hon kysste dem. Men den elake brodern grälade och frågade, om hon hade blivit tokig. Han kunde inte tåla eller begripa, att hon ständigt grät över den där blomkrukan. Han visste ju inte, vilka ögon där var slutna och vilka röda läppar där hade blivit till jord. Hon lutade sitt huvud mot blomkrukan, och den lille alfen från rosen fann henne sålunda slumrande.
Då steg han in i hennes öra, berättade om aftonen i lövsalen, om rosens doft och alfernas kärlek. Hon drömde så ljuvt, och medan hon drömde, svann livet bort. Hon hade dött en stilla död, hon var i himmelen hos honom, som hon hade kär.
Och jasminblommorna öppnade sina stora, vita klockor. De doftade så underbart ljuvt, på annat sätt kunde de inte gråta över den döda. Men den elake brodern såg på det vackra, blommande trädet, tog det till sig som ett arv och satte in det i sin sängkammare. Strax invid sängen, ty det var vackert att se på och doften var så ljuv och behaglig.
Den lille rosenalfen följde med, flög från blomma till blomma. I var och en bodde ju en liten själ, och för denna berättade han om den mördade unge mannen, vars huvud nu var jord under jorden, berättade om den elake brodern och den stackars system.
”Vi veta det!” sa varje själ i blommorna, ”vi vet det har vi inte vuxit fram ur den mördades ögon och läppar? Vi veta det, vi veta det” och så nickade de så underligt med huvudet.
Rosenalfen kunde ej förstå, huru de kunde vara så lugna, och han flög ut till bien, som samlade honung, berättade för dem historien om den elake brodern. Bien sa det till sin drottning, som befallde, att de alla följande morgon skulle dräpa mördaren.
Men natten förut, det var första natten efter systerns död, då brodern sov i sin säng tätt invid det doftande jasminträdet, öppnade sig varje blomkalk, och osynliga, men med giftiga spjut steg blomstersjälarna ut. De satte sig först vid hans öra och berättade honom elaka drömmar. De flög därefter över hans läppar och stack hans tunga med de giftiga spjuten. ”Nu ha vi hämnats den döde” sa de och begav sig åter tillbaka in i jasminens vita klockor.
Då det blev morgon och fönstret till sängkammaren hastigt slogs upp, for rosenalfen med bidrottningen och hela bisvärmen in för att döda honom. Men han var redan död. Folk stod runt omkring sängen, och de sade: ”Jasmindoften har dödat honom”
Då förstod rosenalfen blommornas hämnd, och han berättade det för bidrottningen. Hon surrade med hela sin svärm omkring blomkrukan. Bien kunde inte förjagas. Då tog en man bort blomkrukan och ett av bien stack hans hand, så att han släppte krukan, som gick itu.
Då såg de den vita dödskallen, och de visste, att den döde i sängen var en mördare. Bidrottningen surrade i luften och sjöng om blommornas hämnd och om rosenalfen, och att bakom det minsta blad bor en, som kan omtala och hämnas det onda.

En saga eller en dröm!

Las Vegas är en dröm för många. Tänk att glida in där på huvudgatan, i baksätet på en Limo. Ett glas Champagne och titta ut genom sidofönstret och se allt ljus glittra där mot den mörka himlen i bakgrund. Då kanske drömmen ändrar sg från en dröm till en saga. Ja, men då fortsättär jag i sagovärlden.

Limon stannar till där framför Cesars Palace. Du kliver ur, iförd vit smoking. Din medföljande dam har en röd långklänning. Dörrarna öppnas och ni ser ett öppet landskap, fyllt med olika Casinobord. Du växlar in ett antal sedlar och får en ansedlig hög med marker. Plats bereds på ett roulettebord. Du frågar din dam,
– Vilket nummer föredrar du?
– Sjutton.

Du följer inte riktigt din dams önskemål, du lägger på nitton. Kulan snurrar och det bli nitton. Glad i hågen hämtar du in en ännu större hög med marker. Du satser, och du böjer dig fram och frågar din dam igen:

– Vilket nummer?
– Tjugotre

Du lägger en stor hög marker på tjugofem. Kulan snurrar och stannar på tjugofem. Din hög med marker växer. Det blir nya satser, och du ger din dam möjlighet att välja nummer igen. Hon säger trettiosex. Åter igen blir du lite egen, och vill välja två nummer högre. Men i sista stund ändrar du dig, du sätter din hög av marker på trettiosex. Kulan snurrar och det bli olidligt spännande. Kulan stannar på … trettiosex. Din dam för tur med sig. Du skramlar in dina marker, lämnar bordet och växlar in dina marker. Högen med sedlar är ansenlig. Ni lämnar casinot, sätter er bak i limon. Chaufförer kör en stund och stannar. Han vänder sig bak och säger, 426 dollar. Du letar efter din bunt med sedlar och inser att detta var en dröm. Så kan det gå i världen mellan saga och dröm…

Om du inte vill spela roulette, ja prova då craps. Här har du länken till var man kan spela detta.

Statyn av HC Andersen

Här finns ju en hel del sagor efter HC Andersen. När jag besökta Köpenhamn strax innan jul, tog jag några bilder av statyn. Han sitter utanför rådhuset i Köpenhamn, självklart på H.C.Andersens Boulevard. Har du vägarna förbi, stanna gärna till och begrunda denna person, som gett oss så många härliga stunder i sagornas värld.

HC Andersen, Staty utanför Rådhuset i Köpenhamn

HC Andersen, Staty utanför Rådhuset i Köpenhamn

De tre bockarna Bruse

Det var en gång tre bockar, som hette Bruse. En dag skulle de gå till ängen och äta sig feta. Vägen till ängen var lång och de måste också passera en stor bro, som gick över den lilla bäcken. Under bron bodde det otäcka trollet Gösta. Det var ett otäckt troll som hela tiden var hungrig.
De tre bockarna började sin vandring mot ängen. Först gick lilla bocken Bruse. När han kom upp på bron hörde trollet Gösta hur det klampade på bron.
”Vem är det som klampar på min bro?” Frågade Gösta
”Åh, det är bara jag, lilla bocken Bruse” sa den lilla bocken bruse.
”Nu kommer jag och tar dig ” sa Gösta
”Åh nej, ta inte mej. Jag är så liten. Vänta en stund, så kommer min bror, mellersta bocken Bruse. Han är mycket större”
”Ja, men då väntar jag”.
Det gick en stund. Trollet trodde nästan att lilla bocken bruse hade lurat honom. Han blev mer och mer arg. Men till slut hörde trollet hur det klampade på bron igen.
”Vem är det som klampar på min bro”
”Ja, det är bara jag, mellersta bocken Bruse”
”Då kommer jag och tar dig” sa trollet.
”Nej gör inte det. Vänta ett tag så kommer min storebror, stora bocken Bruse.”
Nu började trollet Gösta fundera på om han skulle vänta, eller om han skulle nöja sig med den mellersta bocken Bruse. Gösta bestämde sig för att vänta, så han sa:
”Ja, du får passera, så väntar jag på den stora bocken Bruse”
Lättad lämnade den mellersta bocken Bruse bron. Det blev åter tyst och det tog åter väldigt lång tid. Trollet fick nästan för sig att den mellersta bocken Bruse hade lurat honom. Men så, återigen, hördes det klamrande på bron. Denna gång hördes det ordentligt. Tunga tunga steg. Trollet Gösta klappade sig på magen, han visste att han skulle få ett skrovmål. Det var länge sedan han hade ätit, så han var väldigt hungrig.
”Vem är det som klampar på min bro”
”Det är stora bocken Bruse”
”Dig har jag väntat på. Nu kommer jag ock tar dig”
”Ja kom du bara” sa stora bocken Bruse.
Trollet sprang upp på bron. Där mötte han stora bocken Bruse. Men han stod inte stilla och väntade, nejdå, han tog fart och stångade trollet så att det for högt upp i liften och så hamnade det i vattnet. Trollet blev så rädd, att när det kom i land igen, la det benen på rygg och försvann det fortaste den kunde.
Nu kunde bockarna Bruse, och alla andra också, passera bron utan att vara rädd för trollet. På ängen fanns så mycket fint gräs att den lilla bocken Bruse snart var lika stor som den stora bocken Bruse. Och har inte bron rasat, så går de väl där ännu och äter.

Svinaherden – HC Andersen

Det var en gång en fattig prins. Han hade ett kungarike, som var helt litet, men det var då i alla fall stort nog till att gifta sig på. Och gifta sig, det ville han.
Nu var det visserligen något djärvt av honom, att han vågade säga till kejsarens dotter: ”Vill du ha mig?” men det vågade han emellertid, ty hans namn var vitt och brett berömt. Det fanns hundratals prinsessor, som skulle ha tackat till på köpet. Men tro inte, att hon det gjorde.
Nu ska vi höra:
På prinsens faders grav växte ett rosenträd, ack, ett sådant vackert rosenträd. Det blommade endast vart femte år och bar då blott en enda blomma. Men det var en ros, som doftade så ljuvt, att då man luktade på den, glömde man alla sina sorger och bekymmer. Så hade han en näktergal, vilken kunde sjunga, som om alla vackra melodier suttit i dess lilla strupe. Den rosen och den näktergalen skulle prinsessan ha, och därför lades de båda två i stora silverfodral och skickades till henne.
Kejsaren lät bära dem framför sig in i stora salen, där prinsessan gick och lekte ”främmande” med sina hovdamer; de hade icke annat att göra; och då hon fick se de stora fodralen med presenterna uti, klappade hon händerna av glädje.
”Bara det vore en liten kissekatt!” sa hon, men så kom den härliga rosen fram.
”‘Nej, vad den är nätt gjord!” sa alla hovdamerna. ”Den är mer än nätt!” sa kejsaren, ”den är riktigt vacker!”
Men prinsessan kände på den, och då var hon färdig att gråta.
”Fy, pappa!” sa hon, ”den är inte konstgjord, den är naturlig”
”Fy” sa allt hovfolket, ”den är naturlig” ”Låt oss nu först se, vad som finns i det andra fodralet, innan vi bli onda!” menade kejsaren, och så kom näktergalen fram; han sjöng då så vackert, att man icke strax kunde säga något ont om honom.
”Super charmant!” sa hovdamerna, ty de talade allesammans franska, den ena värre än den andra. ‘”Vad den fågeln påminner mig om högsalig kejsarinnans speldosa!”‘ sa en gammal kavaljer; ”ack ja, det är alldeles samma ton, samma föredrag”
”Ja” sa kejsaren och så grät han som ett litet barn.
”Jag vill emellertid tro, att han inte är naturlig” sa prinsessan.
”Jo, det är en naturlig fågel” sa de, som fört dit honom.
”Ja, låt då den fågeln flyga,” sa prinsessan, och hon ville på inga villkor tillåta, att prinsen kom.
Men han lät icke modet falla, Han smorde sig i ansiktet med brunt och svart, tryckte mössan ned i pannan och knackade på.
”God dag, kejsare!” sade han, ”‘skulle jag inte kunna få någon plats här på slottet?”
”Ja, här äro så många som söka!” sa kejsaren: ”men, låt mig se! Jag behöver någon, som kan vakta svinen, ty sådana ha vi många!”
Och så blev prinsen anställd som kejserlig svinaherde. Han fick en usel liten kammare nere bredvid svinstian, och där måste han stanna; men hela dagen satt han och arbetade, och när det blev kväll, hade han gjort en näpen liten gryta; runt omkring på den häng­ de bjällror, och så snart grytan kokade, pinglade de så vackert och spelade den gamla melodin:
”Ach, du lieber Augustin, Alles ist weg, weg, wegl”

Men det allra märkvärdigaste var ändå, att när man höll fingret in i dimman från grytan, så kunde man genast lukta sig till, vilken mat som lagades i varenda spis, som fanns i staden. Se, det var minsann något helt annat än en ros.
Nu kom prinsessan spatserande med alla sina hovdamer, och då hon hörde melodin, stannade hon och såg så belåten ut, ty hon kunde också spela: ”Ach, du lieber Augustin !” det var det enda hon kunde, men den spelade hon med ett finger.
”Det är ju den jag kan!”‘ sade hon, ”det måste således vara en bildad svinaherde, hör på, gå in och fråga honom, vad det där instrumentet kostar.”
Och så måste en av hovdamerna springa in, men hon tog på sig träbottnade skor.
”Vad vill du ha för den där grytan?” sa hovdamen.
”Jag vill ha tio kyssar av prinsessan!” sade svinaherden.
”Gud bevare oss!” sade hovdamen.
”Ja, det kan inte bli för mindre” sa svinaherden. ”Nå, vad säger han?” frågade prinsessan.
”Det kan jag verkligen inte säga!” sa hovdamen, ”det är så rysligt”
”Då kan du ju viska!” Och så viskade hon.
”Han är ju oförsynt!” sade prinsessan och gick strax. Men då hon hade gått ett litet stycke, klingade bjällrorna så vackert:

”Ach, du lieber Augustin,
Alles ist weg, weg, weg I”

”Hör nu,” sa prinsessan, ”fråga honom, om han inte vill ha tio kyssar av mina hovdamer?”
”Nej tack!” sa svinaherden, ”tio kyssar av prinsessan, eller jag behåller grytan.”
”Vad det är tråkigt!” sa prinsessan, ”men då måste ni stå för, så att ingen ser det”
Och hovdamerna ställde sig för, och så bredde de ut sina klänningar, och så fick svinaherden de tio kyssarna, och hon fick grytan.
Nå, det blev en glädje hela aftonen och hela dagen måste grytan koka. Det fanns ej en enda spis i hela staden, utan att de visste vad som kokades där, både hos kammarherrns och skomakarens. Hovdamerna dansade och klappade händerna. ”Vi veta, vem som skall ha saftsoppa och pannkakor. Vi veta, vem som skall ha gröt och kotletter, vad det är intressant”
”Högst intressant” sa överhovmästarinnan.
”Ja, men håll bara tyst med det, ty jag är kejsarens dotter!”
”Gud bevare oss” sa de allesammans.
Svinaherden, det vill säga prinsen, men de visste ju icke annat, än att han var en verklig svinaherde, lät icke dagen förgå, utan att han gjorde något, och så förfärdigade han en skallra. När man svängde den runt, klingade alla de valser, galopper och polkor, som man kände från världens skapelse.
”Men det är ju superbt” sa prinsessan, i det hon gick förbi, ”jag har aldrig hört en vackrare komposition. Hör på, gå in och fråga honom, vad det där instrumentet kostar. Men jag vill inte kyssas”
”Han vill ha hundra kyssar av prinsessan,” sade hovdamen, som hade varit inne och frågat.
”Jag tror, att han är tokig!” sade prinsessan, och så gick hon. Men då hon hade gått ett litet stycke, stannade hon. ”Man måste uppmuntra konsten” sa hon, ”jag är kejsarens dotter! Säg honom, att han skall få tio kyssar liksom i går, resten kan han få hos mina hovdamer”
”Ja, men vi vilja så ogärna!” sade hovdamerna. ”Ah prat!'” sade prinsessan, ”när jag kan kyssa honom, så kan ni också. Kom ihåg, att jag ger er kost och lön” och så måste hovdamen in till honom igen. ”Hundra kyssar av prinsessan,” sade han, ”eller var och en behåller sitt.”
”Stå för det” sa hon, och så ställde alla hovdamerna sig för, och sedan kysste han.
”Vad kan det vara för en folksamling där nere vid svinstian?” undrade kejsaren, som hade gått ut på altanen. Han gnuggade sig i ögonen och satte glasögonen på sig. ”Det är ju hovdamerna, som äro i farten. Jag måste bestämt ned till dem” och så drog han upp tofflorna baktill, ty det var skodon som han hade trampat ned.
Kors, vad han hade bråttom. Så snart han kom ner på gården, gick han helt sakta. Hovdamerna hade så mycket att göra med att räkna kyssarna, så att det skulle gå ärligt till och han icke få för många, men ej heller för få. De märkte alls icke kejsaren. Han reste sig på tårna.
”Vad för slag?” sa han, då han såg, att de kysstes, och så slog han dem i huvudet med sin toffel, just som svinaherden fick den åttiosjätte kyssen. ”Ut med er!” sa kejsaren, ty nu var han ond, och både prinsessan och svinaherden blev utkörda ur hans kungarike.
Där stod hon nu och grät, svinaherden grälade och regnet öste ned.
”Ack, jag arma människa” sa prinsessan, ”om jag ändå hade tagit den vackre prinsen. Ack, vad jag är olycklig!”
Och svinaherden gick bakom ett träd, torkade den svarta och bruna färgen ur sitt ansikte, kastade bort de dåliga kläderna och trädde nu fram i sin prinsdräkt, så vacker, att prinsessan måste niga vid hans åsyn.
”Jag har kommit till att förakta dig, du” sade han. ”‘Du ville inte ha en ärlig prins. Du förstod dig inte på rosen och näktergalen, men svinaherden kunde du kyssa för en leksak. Nu kan du ha det som du har det. Och så gick han in i sitt kungarike, stängde dörren och sköt regeln för. Så kunde hon verkligen få stå utanför och sjunga:

”Ach, du Iieber Augustin, Alles ist weg, weg-, wegl”

Berättelse från förr – En avbruten jakt

En berättelse

Förr i världen fanns där de som kunde skjuta vilket villebråd det önskade. När som helst och var som helst. Den här gången hade de varit ute en torsdagsmorgon och skulle gå på jakt. Men de hade försovit sig. När de väl kom iväg mötte de en kvinna som gick baklänges. Hon ville inte visa ryggen , för den var ihålig som en trädstam. De hade mött skogsjungfrun. För att inte reta upp henne, valde de att avbryta jakten den dagen.

Berättat av en kvinna i femtioårsåldern från Slaka socken.