Något

Något.
— Jag vill bli något! sa den äldste av fem bröder, Jag vill bli till nytta i världen. Må det vara en aldrig så ringa ställning, bara att det jag uträttar är gott, så är det ändå något. Jag skall slå tegel, sådant kan man inte undvara. Då har jag ändå gjort något!
— Men något allt för litet, sa den andre brodern. Det, du vill göra, är så gott som ingenting. Det är hantlangar-arbete och kan uträttas med maskin. Nej, då är det bättre att bli murare. Det är ändå något, och det vill jag bli. Det är ett yrke! Genom det kommer man in bland skråna, blir borgare, har sin egen fana och sitt eget härberge. Ja, om det går väl, kan jag hålla gesäller, få heta mästare, och min hustru blir mästarinna. Det är något!
— Det är rakt ingenting! sa den tredje. Det är utom klasserna, och i en stad finnas många klasser långt över mästarens. Du kan vara en bra karl, men som mästare är du ändå bara vad man kallar simpel. Nej, då vet jag någonting bättre. Jag vill bli byggmästare, träda in på det konstnärliga, på tankens område, lyfta mig till de högre stående i andens rike. Visserligen måste jag börja nedifrån, ja, jag kan gärna säga det rent ut: jag måste börja som lärgosse, gå med kaskett, men jag är van att gå med fin felbhatt, samt springa och hämta öl och brännvin åt simpla gesäller, och de ska säga du åt mig, och det är påkostande. Men jag ska inbilla mig, att alltsammans är en maskerad, ett maskeradupptåg. I morgon — det vill säga, då jag blir gesäll — går jag min väg, de andra angår mig inte. Jag går på akademien, lär mig att teckna, får heta arkitekt — det är något, det är mycket! Jag kan bli högädel och välbördig, litet till både fram och bak, och jag bygger och bygger, liksom de andra före mig. Det är alltid något, som man kan lita på. Det hela är något!
— Men det något bryr jag mig inte om, sa den fjärde. Jag vill inte gå i kölvattnet, inte bli kopia. Jag vill bli ett snille, bli styvare än er allesammans. Jag skapar en ny stil, ger idéen till en byggnad, passande för landets klimat och material, för landets nationalitet och vår tidsålders utveckling, och så en våning till för mitt eget snille.
— Men om nu klimatet och materialet inte duger, sa den femte. Det vore illa, för det inverkar. Nationaliteten kan också lätt bli så utvidgad, att den blir konstlad. Tidsålderns utveckling kan komma dig att skena för fort, såsom ungdomen ofta gör. Jag märker nog, att ingen av er egentligen blir något, så mycket ni än själva tror det. Men gör som ni vill.
Jag ska inte likna er. Jag ställer mig utanför, jag skall resonera över vad ni uträttar. Det är alltid någonting oriktigt i varje sak. Det ska jag plocka ut och omtala. Det är något! Och det gjorde han, och folk sa om den femte: Honom är det bestämt någonting bevänt med. Han har got huvud, men han gör inte något. — Men därigenom var han något. Se detta är bara en liten historia, och likväl tar den inte slut, så länge världen står. Men blev det då ingenting vidare av de fem bröderna? Det där var ju inte något! Hör nu vidare, det är en hel saga! Den äldste brodern, som slog tegel, märkte, att från varje tegelsten, då den var färdig, trillade en liten slant, visserligen endast av koppar, men många små kopparslantar blir sammanlagda en blank krona, och varest man knackar på med den, hos bagare, slaktare, skräddare, ja, hos dem allesammans, där flyger dörren upp, och man får vad man behöver. Se, detta gav tegelstenarna! Några gick väl i stycken eller mitt i tu, men även de kom till nytta. Uppe på strandbanken ville mor Margareta, den fattiga gumman, så gärna mura sig ett litet hus. Hon fick alla tegelbitarna och så ett par hela stenar till, för ett gott hjärta hade den äldste brodern, om han än i handling endast kom därhän att slå tegel. Den fattiga gumman uppförde själv sitt hus. Litet var det, det ena fönstret satt snett, dörren var allt för låg, och halmtaket kunde ha varit bättre lagt, men skydd gav det, och man kunde därifrån se långt ut åt havet, som våldsamt bröt
sig mot banken. De salta dropparna stänkte över hela huset, som stod ännu, då han var död och borta, som hade slagit teglet.

Den andre brodern, ja, han kunde nu mura på ett bättre sätt. Han hade ju också lärt sig det. Då gesällprovet var avlagt, snörde han i hop sin ränsel och sjöng handtverkarens visa:
»Jag resa kan, me’n jag är ung,
och ute hem mig bygga;
mitt handtvärk är min penningpung,
mitt ungdomssinn’ min lycka.
Och återser jag fosterland —
jag kärestan gav ordet! —
hurra! lätt driftig handtvärksman
får fötter under bordet.»
Och det gjorde han. Då han kom tillbaka och blev mästare, murade han upp hus vid hus i staden, en hel gata. Då den stod där, såg bra ut och gav staden anseende, så byggde husen åt honom ett litet hus, som skulle vara hans eget. Men hur kunde husen bygga? Ja, fråga dem och de svara inte, men folk svarar och säger: Jo, visst har den gatan byggt honom hans hus! Litet var det och med lergolv, men då han med sin brud dansade fram över detta, blev golvet blankt och bonat, och från varje sten i väggen sprang fram en blomma. Det var lika gott som dyrbara tapeter. Det var ett vackert hus och ett lyckligt äkta par. Skråfanan svajade utanför, och gesäller och lärogossar ropade: Hurra! Jo, det var något! Och så dog han, det var också något. Nu kom arkitekten, den tredje brodern, som först hade varit timmermanslärling, gått med kaskett och sprungit ärenden i staden, men från akademien gått ut som byggmästare, »högädel och välbördig». Ja, hade husen vid gatan byggt ett hus åt brodern, som var murmästare, så fick nu gatan namn efter arkitekten, och det vackraste huset vid gatan blev hans. Det var något, och han var något — och det med en lång titel både fram och bak. Hans barn kallades förnäma barn, och då han dog, var hans änka en änka av stånd — det är något! Och hans namn stod allt jämt på gathörnet och var i folks mun såsom gatunamn — ja, det är något! Sedan kom snillet, den fjärde brodern, som ville hitta på någonting nytt, något eget och en våning till; men den ramlade för honom, och han föll ned och bröt halsen av sig — men han fick en präktig begravning med skråfanor och musik, blommor i tidningen och på gatan fram över stenläggningen, och tre liktal hölls över honom, det ena mycket, längre än det andra, och det skulle ha gjort honom glädje, ty han tyckte mycket om att bli omtalad. En minnesten restes på graven, bara en våning, men det är ändå alltid något. Nu var han död, liksom de tre andra bröderna. Men den siste, han som kritiserade, överlevde dem allesammans, och det var ju det rätta, ty så fick han sista ordet, och det var av stor vikt för honom att ha sista ordet. Han var ju ett gott huvud, sa folk. Nu slog även hans timme, han dog och kom till himmelrikets port. Dit kom alltid två och två. Där stod han nu med en annan själ, som också gärna ville in, och det var just gamla mor Margreta från strandkojan.
— Det är visst för kontrastens skull, som jag och den där usla själen ska komma hit på samma gång, sade kritikern. Nå, vem är hon, mor lilla? Vill hon också in här? frågade han. Och den gamla gumman neg så gott hon kunde. Hon trodde att det var Sankt Peter själv, som talade. Jag är en fattig stackare utan någon anhörig, gamla Margareta från strandkojan.
— Nå, vad har hon gjort och uträttat där nere?
— Jag har, Gud nåde mig, inte uträttat någonting i världen, ingenting som kan öppna för mig här. Det är en verklig nådens gärning, om jag får lov att komma inom porten.
— Hur har hon lämnat världen? frågade han, för att säga något, då det föreföll honom tråkigt att stå där och vänta.
— Ja, hur jag lämnade den, det vet jag inte. Sjuk och klen var jag under de sista åren, ock så tålde jag väl inte vid att krypa ur sängen och komma i köld och frost där utanför. Det är ju en sträng vinter, men nu har jag då överstått det. Det var ett par dagar alldeles lugnt, men bistert kallt, såsom ers välärevördighet nog vet. Isen hade lagt sig så långt ut från stranden, som man kunde se. Alla människor från staden gick ut på isen. Där var vad de kallar skridskoåkning och dans, tror jag. Det var full musik och traktering där ute. Jag kunde höra det ända in, där jag låg i min fattiga stuga. Då var det så där fram emot kvällen, månen var uppe, men han lyste ännu tämligen klent. Jag såg från min säng genom fönstret ända ut över havet, och där, just i kanten av himmel och hav, kom ett underligt, vitt moln. Jag låg och såg på det, såg på den svarta pricken mitt i, som blev större och större. Då visste jag vad det betydde: jag är gammal och erfaren, det tecknet ser man inte ofta. Jag kände igen det och fick en sådan ångest. Jag har två gånger förut i mitt liv sett den där tingesten komma och visste, att det skulle bli en förfärlig storm med springflod, som skulle komma över de arma människorna där ute, vilka nu drack och sprang och jublade. Unga och gamla, hela staden var ju där ute. Vem skulle väl varna dem, om ingen där såg och förstod vad jag nu förstod? Jag blev så rädd, jag fick ett liv i mig, som jag inte hade haft på lång tid. Ur sängen kom jag och fram till fönstret, längre orkade jag inte. Fönstret fick jag emellertid upp. Jag kunde se människorna åka och springa där ute på isen, se de granna flaggorna, höra, hur pojkarn hurrade och flickor och karlar sjöng. Det gick muntert till, men högre och högre steg det vita molnet med den svarta säcken uti. Jag ropade allt vad jag förmådde. Men ingen hörde mig, jag var för långt ifrån. Snart skulle ovädret bryta ut, isen gå i stycken och alla där ute sjunka utan räddning. De kunde inte höra mig, och gå ut till dem förmådde jag inte. Om jag bara kunde få dem i land! Då gav mig vår herre den tanken att tända eld på min säng, hellre låta huset brinna upp, än att så många skulle så ömkligt förgås. Jag fick elden tänd, såg den röda lågan — ja, jag hann utom dörren, men där blev jag liggande, jag förmådde inte mera. Lågan slog ut efter mig och ut genom fönstret, högt över taket. De såg den där ute, och alla sprang de allt vad de orkade för att hjälpa mig, arma stackare, som de trodde brinna inne. Det fanns inte en enda, som inte satte i väg. Jag hörde dem komma. Men jag hörde också, hur det plötsligt susade i luften. Jag hörde det dundra som grova kanonskott. Springfloden lyfte isen, som brast sönder. Men de hann dock till strandbanken, där gnistorna flög omkring mig. Jag fick dem alla räddade. Men jag måtte inte ha tålt vid kölden och förskräckelsen, och så har jag kommit hit upp till himmelrikets port. Det sägs att den upplåtes även för en sådan stackare som jag. Och nu har jag ju intet hus mera där nere på strandbanken. Men detta ger mig då ingen rättighet att komma in här. Då öppnades himmelrikets port, och ängeln förde in den gamla gumman. Hon tappade ett halmstrå utanför, ett av de strån, som hade legat i hennes säng, vilken hon antände för att rädda de många, och det var nu förvandlat till rent guld, men ett guld, som växte och slingade sig i de skönaste former.
— Se, detta förde den fattiga gumman med sig! sade ängeln. Vad för nu du med dig? Ja, jag vet nog, att du ingenting uträttat, inte ens gjort en tegelsten. Om du bara kunde gå tillbaka igen och hämta åtminstone så mycket. Den dugde visserligen inte, om du hade gjort den. Men gjord med god vilja, hade den dock alltid varit något. Men du kan inte gå tillbaka, och jag kan inte göra någonting för dig. Då bad den fattiga själen, gumman från strandkojan, för honom: Hans bror har gjort och givit mig alla de stenar och bitar, av vilka jag byggde min usla koja. Det var ofantligt mycket för mig, arma stackare. Kunna nu inte alla de där stenarna och bitarna få gälla som en tegelsten för honom? Det är en nådens gärning. Nu behöver han den, och här är ju nådens hem!
— Din bror, han, vilken du kallade den ringaste, sade ängeln, han, vars ärliga hantverk syntes dig det lägsta, giver dig sin himmelriksskärv. Du skall inte visas bort, du skall få lov att stå här utanför och tänka över, försöka att hjälpa upp dit liv där nere, men in kommer du inte, förr än du i god gärning har uträttat — något!
— Det där kunde jag ha sagt bättre, tänkte kritikern. Men han sade det inte högt, och det var då redan något.

En av HC Andersens sagor.