Kung Helge och Drottning Oluf

Vid denna tid regerade i Saxland en drottning vid namn Oluf. Hon var en manhaftig ungmö, som till vardags gick iklädd hjälm och brynja samt väpnad med sköld och svärd. Skön och fager var hon, men grym och högmodig. Hon ansågs som det bästa gifte i hela Norden, men hon skickade iväg alla friare. Till tidens sed hörde dock att man rövade sin brud, om hon ej kunde vinnas med godo.
Nu föll Helge på den tanken att det skulle öka hans ära, om han gifte sig med drottning Oluf. Han samlade därför en här och seglade över med den till Saxland, fast besluten att taga Oluf med eller mot hennes vilja. Vid framkomsten skickade kung Helge bud till drottningen med hälsning att han tillika med hela sin här ville gästa hos henne. Drottning Oluf var oförberedd på ett sådant besök och hann ej rusta sig till motstånd.
Hon ansåg det därför bäst att finna sig och bad sändebuden säga, att deras herre vore välkommen. Helge kom med sina män, tog plats i högsätet och drack med drottningen. Mjöd blev icke sparat, och Oluf visade sig glad och vänlig.


Snart sa Helge: »Nu må du veta, drottning, att jag i afton beslutat dricka bröllop med dig. Bröllopsgäster är här nog av». Drottningen svarade: »Allt för hastigt går ni till väga, konung. Inte hade jag tänkt ta mig man, ty försvara mig gör jag själ. Dock aktar jag ingen högre än er, om jag nu en gång skall lyda en man. Väl borde flera av våra vänner vara tillstädes, men inte vill jag motsätta mig er vilja». Mycket var nu drucket om aftonen, och när Helge skulle gå till vila, var han så drucken att han somnade innan han ens hunnit lägga sig.
Då passade Oluf på och stack honom med sömntörne. Sedan lät hon raka allt håret av honom och stryka hela huvudet med tjära. Därpå stoppade hon honom i en stor lädersäck, fylld med fjäder, och lät så bära säcken ombord på Helges skepp. Sedan väckte hon kungens män och sa: »Nu blåser god vind till Danmark, och kungen önskar segla hem».
Ännu halvdruckna skyndade männen till skeppen, men ingenstädes såg de till kungen. Slutligen fick de syn på den stora säcken och undrade, vad den månde innehålla. De knöt upp säcken, funno däri kungen och blefvo ytterst bestörta över dennes skymfliga tillstånd. Då de märkte att han blivit stucken med sömntörne, tog de bort detta, och då vaknade kungen. Han blev utom sig av raseri och svor att hämnas på Oluf. Nu fann han dock för gott att vända åter, medan Oluf under natten samlat en stor här, som från stranden upphäde höga härskrin. Drottning Oluf satt nu i fred en liten tid, och hennes övermod kände inga gränser. Efter kung Helges friarefärd omgav hon sig hela tiden med en stark livakt för att inte utsättas för vidare överrumpling. Men länge dröjde det inte förrän Helge seglade över till Saxland. Nu ansåg han det bäst att bruka list, när Oluf var omgiven av sin vakt. Han samlade i en säck så mycket skatter han orkade bära, förklädde sig till tiggare och gick i land, sedan han först sagt till sitt folk att i tre dagar vänta på honom. Var han då inte återkommen, skulle de segla hem till Danmark. När han väl kom i land tog han vägen, till drottningens borg.

I närheten av denna mötte han en träl och frågade denne, om drottningen vore girig. »Ja, så girig att hennes make inte finns», svarade trälen.
Helge sa: »Säg då drottningen, att jag här i skogen funnit en stor skatt. Denna skatt tillkommer henne med rätta, medan den blivit funnen i hennes rike. Men hon måste komma ensam och vid nattetid för att hämta den. Här har du ett halssmycke och en ring, vilka du kan behålla. Jag väntar drottningen i natt i skogen».


Trälen gick strax och talade om för drottningen att det i skogen fanns en oerhört stor skatt, samt bad, att hon skulle ensam följa honom dit om natten för att hämta den. Drottningen, som inte kunde motstå frestelsen, följde med trälen. Men knappt framkommen till platsen möttes hon av den förbittrade Helge, som fattade tag i henne och utbrast: »Nu skall du återgälda den skymf du tillfogade mig». Drottningen blev i början ytterst förfärad, men fattade sig Själv och sa: »Illa handlade jag mot er sist, herre, men jag till nu gottgöra det. Följ mig hem, så ska vi dricka bröllop». »Ingalunda skall det gå till så», sa Helge. »Du får nu följa mig till skeppen och stanna där så länge mig lyster.»
Oluf fick dock snart återvända hem, och Helge drog ut på vikingatåg. Efter en tids förlopp fick Oluf en dotter, som hon kallade Yrsä efter en av sina hundar. Så snart Yrsa blivit nog stor därtill, sattes hon att vakta hjordarna, och ingen visste ens att hon var drottningens dotter. Efter flera års förlopp seglade Helge under en av sina färder förbi Saxland. Han beslöt då gå i land för att leta efter nyheter, och förklädde sig därför å nytt till tiggare. Snart kom han till en skog och fick där se en hjord, vaktad av en mö så fager, att han aldrig sett fagrare.

Han frågade om hennes namn och la till: »Varför vaktar du hjorden? Du ser inte ut att vara en trälkvinna». »Det är jag likväl och mitt namn är Yrsa», svarade flickan. »Då likar det sig gott att du gifter dig med en tiggare», sa Helge, »och må du därför följa mig.» Hon följde med Helge till skeppen, och så firade de bröllop. Helge höll Yrsa mycket kär och de levde lyckligt tillsammans samt hade en son Rolf, sedermera kallad Rolf Krake. När drottning Oluf fick reda på, att Yrsa blivit bortförd av en främling, anade det henne att denne främling var Helge, och när hon så fick reda på att Helge och Yrsa levde lyckliga i Danmark, seglade hon dit. Vid framkomsten bad bon att få tala vid Yrsa. Yrsa gick henne till mötes och hälsade henne vänligt samt bad henne följa med till kungaborgen. Oluf sade sig ha ringa heder att vänta där och frågade Yrsa, hur hon fann sitt gifte med Helge. »Ej kan jag finna det annat än gott, då jag har den bäste konung till herre», svarade Yrsa. »Hos honom kan du dock ej stanna, för du är hans dotter», sade Oluf. Utom sig av sorg ilade Yrsa till Helge, talade om vad Oluf sagt och sa att hon genast ville lämna honom. Därpå följde hon med drottning Oluf till Saxland och stannade där. Yrsas sinne blev hårt och bittert efter detta, och Helge sörjde så djupt, att han stängde sig inne i sin borg och vägrade se någon av sina män. Först senare lade sig hans sorg, och han drog å nytt ut i sitt land.