John Blund – HC Andersen – Onsdag

John Blund Onsdag

John Blund Onsdag


Onsdag.

Nej, vad regnet öste ned där ute! Hjalmar kunde höra det i sömnen. Då John Blund öppnade ett fönster, stod vattnet ända upp till fönsterkarmen. Det var en hel sjö där ute, men det präktigaste fartyg låg invid huset.
”Vill du segla med, lille Hjalmar,” sade John Blund, ”så kan du i natt komma till främmande länder och vara här igen i morgon!”
Så stod Hjalmar med ens i sina helgdagskläder mitt på det präktiga fartyget. Strax blev vädret gott, och de seglade genom gatorna, kryssade omkring kyrkan, och nu var allt en stor, vild sjö. De seglade så länge, att intet land kunde skönjas mer, och de såg en flock storkar, som också kom hemifrån och skulle till de varma 1änderna. Den ena storken flög bakom den andra. De hade redan flugit så långt, så långt. En av dem var så trött, att hans vingar nästen inte kunde bära honom längre. Han var den allra sista i raden och snart blev han ett långt stycke efter. Slutligen sjönk han med utbredda vingar allt lägre och lägre. Han gjorde ännu ett par slag med vingarna, men det hjälpte inte. Nu rörde han med sina fötter vid tågverket på fartyget. Nu gled han ned utför seglet och bums! Där stod han på däcket.
Så tog skeppsgossen honom och satte in honom i hönsburen bland höns, ankor och kalkoner. Den stackars storken stod där helt försagd mitt ibland dem.
”Sicken en!” sade alla hönsen.
Kalkontuppen blåste upp sig, så tjock han kunde bli, och frågade, vem han var. Ankorna gick baklänges och knuffade till varandra: ”Rappa dig, Rappa dig…
Storken berättade om det varma Afrika. Pyramiderna och om strutsen, vilken sprang som en vild häst genom öknen. Men ankorna förstod inte vad han sa. Så knuffade de till varandra: ”Ska vi komma överens om, att han är dum ”
”Ja, visst är han dum!” sa kalkontuppen, och så kacklade han. Då teg storken alldeles och tänkte på sitt Afrika.
”Det är ett par vackra, smala ben ni har!” sade
kalkonen. ”Vad kostar alnen ”
··skratt, skratt, skratt!” snattrade alla ankorna, men storken låtsade, som om han alls icke hörde det.
”Ni kan gärna skratta med ” sa kalkonen till honom, ”ty det var mycket kvickt sagt, eller var det kanske för simpelt för honom, ack, ack. Han är inte mångsidig. Låt oss fortfara att vara intressanta för oss själva” och så skrockade hönsen, och ankorna snattrade. ”Gick gack Gick gack ” Det var förskräckligt så roligt de själva funna det.
Men Hjalmar gick bort till hönsburen, Öppnade dörren, kallade på storken. Han hoppade ut på däcket till honom. Nu hade han vilat sig, och det var liksom om han nickat åt Hjalmar för att tacka honom. Därpå bredde han ut sina vingar och flög till de varma länderna. Men hönsen skrockade, ankorna snattrade och kalkontuppen blev alldeles eldröd i huvudet.
”I morgon ska vi koka soppa på er” sa Hjalmar, och så vaknade han och låg i sin lilla säng. Det var ju en förunderlig resa, som John Blund hade låtit honom göra den natten.