John Blund – HC Andersen – Tisdag

Tisdag.

Så snart Hjalmar var i säng, rörde John Blund med sin lilla trollspruta vid alla möblerna i rummet. Strax började de prata, och allesammans pratade de om sig själva. Undantaget var spottlådan, som stod tyst och förargade sig över, att de kunde vara så fåfänga att bara tala om sig själva. Bara tänkte på sig själva och alls inte ha någon tanke för den, som stod där så anspråkslös i vrån och lät spotta på sig.
Över byrån hängde en stor tavla i en förgylld ram. Det var ett landskap. Man såg höga, gamla träd och blommor i gräset. En stor sjö med en flod, som flöt bakom skogen, förbi många slott, långt ut i det vilda havet.
John Blund rörde med sin trollspruta vid tavlan, och då började fåglarna på densamma att sjunga, trädens grenar rörde sig, och skyarna riktigt flög. Man kunde se deras skugga över landskapet.
Nu lyfte John Blund upp lille Hjalmar mot ramen, och Hjalmar stack benen in i tavlan, mitt in i det höga gräset. Där stod han ; solen sken mellan trädens grenar ned på honom. Han sprang bort till sjön och satte sig i en liten båt, som låg där. Den var målad röd och vit, seglen glänste som silver. Sex svanar, alla med guldkronor om halsen och en strålande blå stjärna på huvudet, drog båten förbi de gröna skogarna. Där berättade träden om rövare och häxor och blommorna om de täcka små älvorna och vad fjärilarna hade berättat för dem.
De vackraste fiskar, med fjäll som silver och guld, simmade efter båten. Emellanåt gjorde de ett hopp, så att det sade plask i vattnet, och fåglarna, röda och blå, små och stora, flög efter i två långa rader. Myggen dansade och ollonborren sade brum, brum. De ville allesammans följa med Hjalmar, och var och en hade en historia att berätta.
Det var en seglats, som hette duga. Än var skogarna så täta och så mörka, än var de som den vackraste trädgård med solsken och blommor, och där låg stora slott av glas och marmor. På altanerna stod prinsessor, och alla vor de små flickor, som Hjalmar kände väl igen. Han hade lekt med dem förr. De sträckte ut handen och var och en höll den vackraste sockergris, någon bakelsegumma kunde sälja. Hjalmar tog i den ena ändan av sockergrisen, i det han seglade förbi. Prinsessan höll väl fast i. den, och så fick de vardera sin bit. Hon den minsta, Hjalmar den allra största. Vid varje slott stod små prinsar på vakt. De skyldrade med guldsabel och lät det regna russin och tennsoldater. Det var riktiga prinsar, det!
Än seglade Hjalmar genom skogar, än genom stora salar eller mitt igenom en stad. Han kom också genom den, där hans sköterska bodde. Hon som hade burit honom, då han var en helt liten gosse. Som hade hållit så mycket av honom. Hon nickade och vinkade och sjöng den vackra lilla vers, hon själv hade diktat och sänt Hjalmar:

Jag tänker på dig så mången stund, min egen Hjalmar, du kära!
Hur kysste jag ej din lilla mun, din panna och kinderna skära. Jag hörde dig säga de första ord, jag skildes med tårat öga.
Vår Herre välsigne dig här på jord,
en ängel du är från det höga I

Och alla fåglarna sjöng med, blommorna dansade på sina stjälkar, och de gamla träden nickade, som om John Blund berättat historier också för dem.

John Blund - HC Andersen - Tisdag

John Blund – HC Andersen – Tisdag

Lämna ett svar