Helge och Hroar


Över var sin del av Danmark härskade två bröder, Frode och Halfdan. Frode var trotsig och härsklysten, Halfdan åter vänsäll och fredsälskande. Frode, som ensam ville råda för riket, antände därför sin broders borg och högg ner honom, när han sökte fly. Halfdan efterlämnade två söner, Helge och Hroar, samt en dotter Signe, gift med Sevar Jarl. Sönerna var vid faderns död minderåriga och fostrades hos en rik bonde vid namn Regin. Frode fruktade att dessa, då de blivit vuxna, skulle hämnas sin faders död och lät därför efterspana barnen, men lyckades inte hitta dem. Regin hade nämligen fört dem till en gammal vis och trollkunnig man, Wifel, som bodde på Wifelsö inte långt från Regins hem. Wifel hade lovat skydda barnen, fastän hade han sagt, »kung Frode lär inte bli lätt att föra bakom ljuset». Då Frode, trots allt sökande, inte hittade barnen, vände han sig till några trollkarlar och bad dem utforska, var de fanns dolda. Trollkarlarna svarade, att barnen inte var långt borta från kungen.
Detta förundrade Frode, när han låtit söka både när och fjärran. »Dock», sa han, »finnes här en liten ö, där endast en gammal gubbe bor. Där har jag inte sökt.» »Låt leta där mycket noga, för den mannen är mäkta trollkunnig, och vi kan inte utforska hans ö», sa de. Frode skickade spejare, men dessa återkom med oförrättadt ärende. Då blev kungen vred och sa: »Alla ska leta. Den gamle är en listig man och bedrar er med sina trollkonster. Jag skall själv fara över till ön». Då Wifel en morgon vaknade, sa han: »Underliga ting stunda. Mäktiga besökare har kommit till ön. Stå upp, Halfdans söner, och fly till skogs, men lägg noga märke till när jag ropar på mina hundar Hopp och Ho. Då ska ni gömma er i jordkulan». Därefter gick han ner till stranden, där kung Frodes skepp redan lagt till. Så snart denne upptäckte Wifel, befallde han sina män att gripa gubben och föra honom till sig. Så skedde. Frode sa: »Säg mig var kungasönerna finns, för du vet det». ödmjukt svarade Wifel: »Hell dig, herre! Men håll mig inte, för ulven river min hjord». Därpå ropade han högt: »Hopp och Ho, rädda min hjord, för det kan inte jag». »Vem ropar du nu på?» frågade kungen. »På mina hundar», svarade den gamle. »Men leta så som ni vill, herre; här finns inte kungasönerna. Underligt synes det mig att ni kan tro att jag, er till trots, skulle våga gömma dem.»
»Du är en slug gubbe», sa Frode. »Dock lär kungasönerna inte länge kunna döljas för mig. Men du är förtjänt att mista livet.» Wifel svarade: »Mitt liv är i ert våld, herre. Ni må kunna ta det; man kunde då säga ni haft något att göra här på Ön och inte behövt återvända med oförrättat ärende». Kungen lät då gubben gå och seglade bort. Wifel vågade inte längre behålla barnen hos sig utan sände dem till Sevar Jarl, deras svåger.
Helge var då tio vintrar gammal och Hroar tolv, men Helge var både större och modigare än sin äldre broder. De kom lyckligt fram till Sevar Jarls gård, men berättade inte vem de var, utan sa sig heta Hamur och Hrane och tog plats bland husfolket. Efter en tid bad de att bli upptagna bland jarlens män. — Sevar svarade, att han visserligen ej ansåg sig ha stor nytta av dem, men mat ville han ej vägra dem under någon tid. I tre år stannade de då hos jarlen, utan att denne visste vilka de var. Då blev jarlen bjuden till kung Frode. Både jarlen och hans husfru begav sig dit med stort följe. Bröderna var också med. Under vägen blev de igenkända av sin syster Signe, vilken tidigare inte lagt märke till dem. Hon yppade för jarlen att hennes bröder var med, och denne blev mycket rädd för deras liv. Såväl Signe som Sevar vände sig båda från bröderna, men det oaktat följde de med och vid framkomsten till Kungsgården gick även de in i salen. Frode började genast tala om att han misstänkte Sevar Jarl för att hålla sina fränder dolda, men att han nog nu skulle få veta var de befann sig. Därpå lät han inkalla en spåkvinna och bad henne säga var de fanns. Sedan kungen först rikligt belönat henne och gett henne dyrbara gåvor, sa hon: »Två är inne. Jag tror icke dem som vid elden ytterst sitta.» Men då passade Signe på och gav henne en guldring. Glad åt gåvan förklarade då spåkvinnan att hon ej kunde säga något mera.
Då sa hon: »Kung Halfdans söner Helge och Hroar ser jag sitta sunda bägge. Snart från Frode de livet råna, om ej hurtigt de förekommas.» Och i detsamma hon gick sade hon: »Skarpt Hamurs och Hranes ögon ljunga, ädlingar de är underdjärva,» Nu värt uppståndelse i salen! Bröderna flydde, och Frode befallde sina män att skynda efter dem. Men deras forne fosterfader Regin släckte ut ljusen i salen, så att allmän oreda uppstod, medan den ene hindrade den andre från att komma åstad. Frode sade då hånfullt: »Låt oss dricka så länge aftonen varar. De må vara glada åt att ha undkommit och behöver nog tid att sätta sig i säkerhet». Regin skänkte i, och de fyllda hornen gick laget runt till dess alla somnade, den ene över den andre. Under tiden satt Helge och Hroar i skogen och rådlog. När de suttit en stund, fick de se Regin komma ridande. De blev mycket glada och hälsade sin fosterfader, men denne besvarade inte hälsningen. I stället vände han om hästen och red mot Kungsgården till. Bröderna förundrade sig över detta. Plötsligt vände Regin sin häst och red hastigt rätt in på dem, liksom ville han överfalla dem. Därpå vände han åter om och red tillbaka. »Nu förstår jag vår fosterfaders mening», sade Helge. »Han vill ej bryta sin trohetsed till kung Frode, men ändock hjälpa oss. Låt oss följa, efter och se vad han menar.»
Komna helt nära Kungsgården hörde de Regin säga: »Hade jag något ont att frukta av kung Frode, så innebrände jag denne hund med hela sitt följe». Bröderna följde rådet och antände kungaborgen. Sevar Jarl kom då ut med alla sina män och befallde dessa öka på elden och bistå ungersvennerna. Även Frode vaknade och omtalade för sina män, att han drömt att en av dem sagt: »Nu är du kommen hem, konung, med alla dina män», och då kungen vredgad sport: »vart hem?» hade mannen svarat: »hem till Hel». I detsamma hördes Regin nynna en varningssång, och kungen skyndade mot salens dörr för att se vad som var på färde. Då fick han se att hela Kungsgården stod i ljusan låga. Frode sporde, vem som anlagt elden, och fick till svar: »Kung Halfdans söner». Han bjöd dem då förlikning, men Helge sade: »Du skall svika oss liksom du svek vår fader. Hämnd skola vi nu ta» Kung Frode sökte då fly ut genom en lönngång, som från salen ledde ut i skogen, men där stod Regin på vakt och hindrade honom från att komma ut. Han ämnade ingalunda låta Frode undkomma, han för denne nynnat en varningssång. Det hade han gjort för att inte bryta sin trohetsed. Frode vände då åter in i salen och blev innebränd. Nu tackade Helge och Hroar Sevar Jarl och Regin och utdelade stora gåvor bland folket. Därefter tog de riket i besittning och styrde det sedan tillsammans. Helge fick dock för det mesta styra ensam, ty Hroar vistades oftast hos sin vän kung Nordre i England, vars dotter han fått till maka. Kort efter sitt giftermål dog han och sörjdes mycket, emedan han varit så vänsäll och god. Helge blev nu ensam kung i Danmark.