Gruffalon

Alla bär på en saga. Så gjorde även Julia Donalson. Hon skrev om Gruffalon under 1990 talet och kom ut i England 1999. Då hade hon träffat den tyske illustratören Axel Scheffler. Han tillförde det lilla extra som behövdes för att detta skulle bli en världssuccé.

Här läser du om den svenska utgåvan, www.gruffalon.com

Berättelserna är i sin grund ganska enkla. Det handlar om den svage som vinner över den starke tack vare tänker smartare. Den svage kan därmed besegra i princip vem som helst, bara han eller hon får klura lite. Vi känner igen den i många sagor, den klassiska som jag direkt kommer på är tävlingen mellan sköldpaddan och haren i löpning. Nja, det kanske inte handlar om vem som är smartast, mer om vem som kämpar bäst. Sköldpaddan vinner tack vara sin envishet.

En barnbok har många syften. Dels ska den underhålla barnen och locka till läslust. Förhoppningsvis får barnen sådan lust att läsa, att de alldeles snart själva börjar läsa. Men boken ska också inspirera föräldrarna eller kanske rättare sagt, de som läser. Barn har en förmåga att vilja höra eller se en berättelse flera gånger. Det spelar ingen som helst roll att dom kan vartenda ord, det ska läsa eller tittas på igen. Det här gör att boken måste vara underhållande även för de som läser.

Jag är nog ingen bra sagoberättare. Jo, när jag får tag i en ny bok, barnbarnen sittandes i soffan, då kan det vara skoj och jag kan bli inspirerad. men när något barnbarn kommer med samma bok för sjunde gången, ja då faller inspirationen en del. Då får förhandlingstekniken komma fram. In i barnrummet och hämta en ny bok, en sådan som jag icke har läst. Och så försöka förhandla sig till att vi ska läsa den. Jag lovar, det är inte alltid jag vinner. Det gör inte så mycket, barnbarnen har skoj och jag trivs. Kan det bli bättre.