Falsk Skönhet

En ogift dräng mötte en ung och grann kvinna ute i skogen. Hon log utmanande mot honom, och han kände sig både varm och yr. Men han blev samtidigt betänksam, för han tyckte det var konstigt att en kvinna var så högtidsklädd nar hon drog omkring här ute längs stigarna.

Egentligen var det alldeles för mycket bjäfs på hennes kläder, en bonngrannlåt som fick honom att småskratta och bli retsam:
– Gokvall, fästemöa!
Hon svarade blixtsnabbt:
– Håll ord me de!

Drängen hade nu enligt hennes mening friat till henne. Från och med detta ögonblick var hon hans och han var hennes. Och därmed punkt. Sedan förföljde hon honom överallt, ute i skogen, på åkern, till och med inne på gården där han arbetade. Det var först när sockenprästen hade läst skyddande böner över honom som han blev fri från sin påtvingade och påträngande ”fästmö”.

Men prästerna kunde själva bli utsatta för den fala kvinnans närmanden.
En pastorsadjunkt i södra Bohuslän blev en gång i slutet av 1800-talet frestad av henne i skogen. Hon stod i hans väg, log som en sagans prinsessa, slog ut sin granna kjortel och frågade:
-Tycker du inte att jag ar vacker?
Nar hon förstod att prästen hade karaktär nog att hålla alla syndiga tankar på avstånd blev hon arg och vände honom ryggen. Den visade sig vara ihålig och liknade mest en murken trädstam.