Drottningen och bondflickan

Drottningen och bondflickan eller ombyte är icke alltid förnöjdande.

Det var en gång en regerade Drottning som var över nitti år gammal. Hon hade endast ett par tänder i munnen, så att soppa och gröt voro hennes enda spis. Huvudet darrade hit och dit, ryggen var krokig, hon andades tungt och kunde varken stå, gå eller ligga. Likväl ville hon icke dö, och dessutom önskade hon att bliva både ung och skön.
Hon bad därför en fe, som var hennes gudmor och som trots tusen års ålder var ung och skön som en adertonåring, att förära henne en sådan uppenbar skönhet.
– Din önskan kan väl bli uppfylld, min guddotter, sade fén, blott du kan finna en ung vacker flicka som till dig vill avträda sin ungdom och fägring och ta i byte din ålder och dina bräckligheter, men också ditt stånd, din rang, dina skatter, diamater och juveler.
– Ack, jag vill ge henne allt vad jag äger, blott jag därför kan köpa mig ungdom och skönhet.
Många vackra och friska, men fattiga och ringa unga flickor voro genast färdiga att bliva drottningar, men då de fingo se den gamla drottningen började de betänka sig, blevo förståndiga och undanbådo sig ett sådqant byte, ty, tänkte de, vartill hjälper mat och dryck, guld och andra dyrbarheter, makt, prakt och härlighet när man inte kan njuta därav. Nej bättre att ha goda tänder och ett gott stycke bröd än att hava de mest välsmakande rätter när man varken har tänder eller mage att tugga eller smälta dem.

Slutligen träffade fen likväl en munter, obetänksam och fattig bondflicka som gick med på bytet.
Fén öppnade en liten ask, varur vagnar, betjänter, soldater, slott och trädgårdar kommo fram, i början små som de finaste leksaker, men snart stigande till vanlig storlek.
Allt detta erhöll den nya nittioåriga drottningen, som tvenne betjänter måste bära i en stol till bordet. Men ingen bland de många rätterna ville smaka henne, taffelmusiken besvärade det svaga huvudet, hostan ville aldrig upphöra, och då hon såg sig i en av de stora speglarna förskräcktes hon.
Hur olycklig kände sig inte den nya drottningen i all denna dyrköpta härlighet.
Den gamla drottningen kände sig inte heller lyckligare. Hon hade väl blivit ung och skön, men högtid, makt och prakt voro borta. De grova bondkläderna och det tunga arbetet passade icke för den som så länge varit van vid en drottnings bekvämligheter.
Den till drottning förvandlade bondflickan såg i en féspegel den nya bondflickans missbelåtenhet, lät genom en kammarherre föra henne till sig och förklarade sig färdig att göra om bytet.
Som båda voro lika hugade att återfå vad de förlorat, gick ombytet genast för sig.
Men som det går många människor när de inte veta vad de vilja, så gick det även nu. Knappt var bytet gjort förrän de åter ångrade sig och vände sig till fén för att rätta förhastat. Drottningen ville åter bliva bondflicka och bondflickan ånyo drottning.
Den gamla utlevade drottningen grät och jämrade sig, ty sedan hon så nyligen erfarit ungdomens, skönhetens och hälsans fulla behag föreföll henne ålderdomen, skrynklorna och skröpligheten så mycket bittrare, och sedan hon någon tid genom sitt elaka lynne och sin knarrighet varit deras plåga som omgåvo henne, dog hon slutligen av harm och ålderdomsbräckligheter.
Bondflickan däremot blev muntrare än någonsin och åt sitt grova bröd med långt större nöje än de konstliga rätterna vid det kungliga bordet.
En dag då hon med byns övriga ungdomar dansade vid brädden av en klar, porlande bäck under trädens skuggor fick hon veta att drottningen avlidit.
– Ack, huru god var inte fén, som inte bönhörde min dumma önskan. Nu är drottningen död, men jag lever ännu, kan äta och dricka, arbeta och sova, sjunga och dansa, och Olle blir min man när vi hunnit spara ihop nog med pengar.
I det samma stod fén hos flickan, berömde hennes goda förstånd, gillade hennes längtan att gifta sig, men erbjöd henne en rikare och förnämare man. Hos vilken hon var dag skulle få fisk, stek och vin samt ha kusk och betjänter, hästar och vagnar.
Flickan besinnade sig ej utan svarade
– Nej, nu har jag äntligen blivit så klok att jag fullkomligt inser hur litet höghet och rikedom göra oss lyckliga, om vi inte redan därförutan äro det. Min Olle älskar mig och hans ömhet vill jag ej byta bort mot alla palats och all rikedom i världen.

Lämna ett svar