DEN FULA ANKUNGEN.

Det var så vackert ute på landet; det var sommar! Kornet stod gult, havren grön, höet var rest i stackar nere på de gröna ängarna. Där gick storken på sina långa, röda ben och pratade egyptiska, ty det språket hade han lärt av sin mor. Runt omkring åker och äng låg stora skogar och mitt i skogarna djupa sjöar. Ja det var riktigt vackert där ute på landet! Mitt i solskenet låg en gammal herrgård med djupa kanaler runt omkring, och från muren och ner till vattnet växte stora kardborrblad, som var så höga, att små barn kunde stå raka under de största. Det var lika villsamt där inne som i den tätaste skog. Här låg en anka på sina ägg. Hon skulle ligga ut sina små ungar, men nu var hon nästan trött på det, medan det dröjde så länge och hon sällan fick besök. De andra ankorna. Tyckte mer om att simma omkring i kanalerna än att springa upp och sitta under ett kardborrblad för att snattra med henne.
Äntligen knakade det i det ena ägget efter det andra.
– Pip! pip! sa det. Alla äggulorna hade blivit levande och stack ut huvudet.
– Rapp! Rapp! sa hon och så snattrade de allt vad de kunde och tittade åt alla håll under de gröna bladen, och modern lät dem titta så mycket de ville, ty grönt är bra för ögonen.
– Vad världen ändå är stor, sa alla ungarna. De hade nu en helt annan plats att röra sig på, än då de låg inuti ägget.
– Tror ni, att det här är hela världen? frågade modern. Den sträcker sig långt på andra sidan trädgården och ända in på prästens ägor. Men där har jag aldrig varit. – Nu måste ni väl vara här allesammans? tänkte hon och reste sig upp.
– Nej, jag har inte alla! Det största ägget ligger där ännu. Hur länge skall det dröja? Nu är jag snart trött på det! Så lade hon sig igen.
– Nå, hur går det? frågade en gammal anka, som kom för att göra visit.
–Det dröjer så länge med det ena ägget, sa ankan, som låg. Det vill inte gå hål på det, Men nu skall du se de andra. De äro de vackraste ankungar, jag någonsin sett. De likna allesammans sin far, den otäckingen. Han kommer inte och hälsar på mig.
– Låt mig få se det där ägget, som inte vill spricka, sa den gamla. Du kan vara säker på att det är ett kalkonägg. På det viset har jag också blivit lurad en gång. Jag hade min sorg och bedrövelse med de ungarna. De är rädda för vattnet, ska jag säga dig. Jag kunde inte få ut dem. Jag snattrade och skvattrade, men det hjälpte inte. Låt mig få se på ägget. Ja, det är ett kalkonägg . Låt du det ligga och lär de andra barnen att simma!
– Jag vill ändå ligga litet till på det, sa ankan. Har jag nu legat så länge, så kan jag ligga resten av tiden också!
– Var så god, sa den gamla ankan, och så gick hon.
Äntligen sprack det stora ägget.
– Pip! Pip! sa ungen och vältrade ut.
Han var så stor och ful. Ankan såg på honom. Det var då en förskräckligt stor ankunge det där, sa hon. Ingen av de andra ser så ut. Det måtte väl aldrig vara en kalkonkyckling? Nåja, det ska vi snart komma underfund med. I vattnet skall han, om jag också själv måste sparka ut honom!’”
Följande dag var det utmärkt vackert väder. Solen sken på alla de gröna kardborrarna. Ankmodern med hela sin familj kom fram nere vid kanalen. Plask, sprang hon i vattnet.
– Rapp! Rapp! sa hon, och den ena ankungen plumsade ut efter den andra. Vattnet slog dem över huvudet, men de kom strax upp igen och flöt så vackert. Benen gick av sig själva, och alla var de ute. Till och med den fula, grå ungen simmade med.
– Nej, det är inte någon kalkon, sa ankmodern. Se hur vackert han begagnar benen, hur rak han håller sig. Det är min egen unge. I själva verket är han ju ganska vacker, när man riktigt betraktar honom. Rapp! Rapp! – kom nu med mig, så skall jag föra er in i världen och presentera er i ankgården. Men håll er alltid nära intill mig, så att ingen trampar på er, och akta er för katten.
Och så kom de in i ankgården. Det var ett förskräckligt väsen där inne. Där var två familjer, som slogs om ett ålhuvud. Katten fick det ändå till slut.
– Se, så går det till i världen! sa ankmodern och slickade sig om näbben. Hon ville också haft ålhuvudet.
– Använd nu benen! sa hon och fortsatte se till att ni rappar er och niger med halsen för den gamla ankan därborta. Hon är den förnämsta av dem alla här. Hon är av spanskt blod, därför är hon så tjock. Som ni ser, så har hon en röd trasa om benet! Det är utomordentligt vackert och den största utmärkelse, någon anka kan få. Det betyder så mycket som att man inte vill bli av med henne och att hon skall igenkännas av både djur och människor! – Rappa er – inte ihop med benen. En väluppfostrad ankunge sätter ut benen långt ifrån varandra, liksom far och mor. Se så nig nu med halsen och säg rapp!
Det gjorde de. Men de andra ankorna runt omkring såg på dem och sade helt högt:
– Se så, nu ska vi ha det där följet till? Som om vi inte vore många nog ändå. Fy, så den ena ungen ser ut. Honom vill vi inte tåla.
Strax flög en anka fram och bet honom i nacken.
– Låt honom vara, sa modern, han gör ju ingen något för när.
– Nej, men han är för stor och ovanlig, sa ankan som hade bitit honom, och därför skall han tufsas till.
– Det är vackra barn, mor har, sa den gamla ankan med trasan om benet. Allesammans vackra så när som på den där ena, den har inte lyckats. Jag ville önska, att hon kunde göra om den igen.
– Det går inte för sig, ers nåd, sa ankmodern. Han är inte vacker, men han är så innerligt snäll och simmar lika vackert som någon av de andra. Ja, jag vågar säga, ändå litet bättre. Jag tänker, att han växer till sig eller att han med tiden blir litet mindre. Han har legat för länge i ägget, och därför har han inte fått den rätta skapnaden.
Så pillrade hon honom i nacken och slätade till honom.
– Han är dessutom en ankbonde, sa hon, och då gör det inte så mycket. Jag tror, att han får goda krafter, han slår sig nog igenom.
– De andra ungarna är rara, sa den gamla. Låtsa nu, som om ni var hemma här, och hittar ni något ålhuvud, så kan ni komma till mig med det.
Och så var de som hemma.
Men den stackars ankungen, som kommit sist ur ägget och såg så ful ut, blev biten, knuffad och förhånad. Det både av ankorna och hönsen.
– Han är för stor, skränade de allesammans.
Kalkontuppen, som var född med sporrar och därför trodde sig vara kejsare, blåste upp sig som ett fartyg för fulla segel. Han gick rakt på honom, och så kacklade han och blev alldeles röd i huvudet. Den stackars ankungen visste varken hur han skulle stå eller gå. Han var så bedrövad, därför att han var så ful och till åtlöje för hela ankgården.
Så gick den första dagen, och sedan blev det allt värre och värre. Den stackars ankungen blev jagad av dem allesammans. Till och med hans syskon var så elaka emot honom, och de sa alltid:
– Om bara katten ville ta dig ändå, ditt otäcka spektakel.
Modern sa, Jag önskar, att du vore långt härifrån.
Ankorna bet honom, och hönsen hackade honom. Pigan, som skulle ge djuren mat, sparkade till honom med foten.
Då sprang han och flög över gärdesgården. De små fåglarna i buskarna for förskräckta upp i luften.
Det är för att jag är så ful, tänkte ankungen och slöt ögonen. Men sprang likväl vidare. Så kom han ut i den stora mossen, där vildänderna bodde. Här låg han hela natten, han var så trött och sorgsen.
Om morgonen flög vildänderna upp, och de såg på den nya kamraten.
– Vad är du för en? frågade de.
Ankungen vände sig åt alla sidor och hälsade så gott han kunde.
– Du är förskräckligt ful, sa vildänderna. Men det kan då göra oss detsamma, bara du inte gifter dig in i vår familj.
Den stackaren. Han tänkte visst inte på att gifta sig, bara han fick lov att ligga i vassen och dricka litet kärrvatten.
Där låg han i två hela dagar. Så kom två vildgäss eller rättare vildgåsar. Det var två hannar. Det var icke så värst länge sedan de hade kommit ur ägget, och därför var de så morska av sig.
– Hör på, kamrat, sa de, du är så ful, att vi riktigt tycka om dig. Vill du följa med oss och vara vår lockfågel? I den andra mossen här tätt bredvid finnas några förtjusande söta vildgäss. Allesammans fröknar, som kan säga: Rapp! Du är i stånd att göra din lycka där, så ful är du!
Piff! Paff! lät det i detsamma ovanför, och båda vildgåsarna föll döda ned i vassen. Vattnet blev blodrött.
Piff! Paff! lät det åter, och hela skaror av vildgäss flög upp ur vassen. Så knallade det på nytt. Det var en stor jakt. Jägarna låg runt omkring mossen, ja, några satt uppe i trädgrenarna som sträckte sig långt ut över vassen. Den blå röken gick liksom skyar in mellan de mörka träden och hängde långt fram över vattnet. I gyttjan kom jakthundar, plask, plask. Vass och rör vajade åt alla sidor. Det var en förskräckelse för den stackars ankungen. Han vände och vred på huvudet för att få det under vingen. Just i detsamma stod strax bredvid honom en fruktansvärt stor hund. Tungan hängde långt ut ur halsen på honom. Ögonen glänste så rysligt otäckt. Han sträckte sitt gap ända ned mot ankungen, visade de skarpa tänderna. Plask, Plask gick han igen utan att ta honom.
Gud ske lov, suckade ankungen, jag är så ful, att inte ens hunden gitter bita mig.
Så låg han alldeles stilla, medan haglen susade i vassen och skott på skott knallade.
Först långt fram på dagen blev det tyst. Den stackars ungen vågade ännu icke resa sig. Han väntade flera timmar ännu, innan han såg sig om. Så skyndade han sig bort från mossen allt vad han kunde. Han sprang över fält och äng. Det blåste så att han hade svårt att komma framåt.
Mot aftonen kom han till en fattig liten bondstuga. Den var så eländig, att den icke själv visste, åt vilken sida den skulle ramla. Därför blev den stående. Blåsten susade omkring ankungen, så att han måste sätta sig på stjärten för att hålla emot. Det blev allt värre och värre. Då märkte han, att dörren hade gått av den ena haken och hängde så snett. Genom springan kunde smyga sig in i stugan, och det gjorde han.
Här bodde en gammal gumma med sin katt och sin höna. Katten, som hon kallade ”’Gossen min”, kunde skjuta rygg och spinna. Han gnistrade till och med, men då måste man stryka honom mothårs. Hönan hade mycket små, korta ben, och därför kallades hon ”Kuckelikortben” Hon värpte snällt, och gumman höll av henne som sitt eget barn.
På morgonen märkte man strax den främmande ankungen. Katten började spinna och hönan kackla.
– Vad står nu på, undrade gumman och tittade sig omkring. Men hon såg inte så bra. Hon trodde att ankungen var en fet anka, som hade kommit vilse.
– Det var ju en fin fångst, sa hon, nu kan jag få ankägg, bara det inte är en ankbonde. Det måste vi pröva
Och så blev ankungen antagen på prov i tre veckor. Men inga ägg syntes till. Katten var herre i huset, och hönan var fru. De sa alltid:
– Vi och världen. De trodde att de var hälften, och det den allra bästa delen. Ankungen tyckte, att man också kunde ha en annan åsikt, men det tålde inte hönan.
– Kan du lägga ägg? frågade hon.
– Nej!
– Nå, vill du då hålla munnen!
Och katten fyllde på:
– Kan du skjuta rygg, spinna och gnistra?
– Nej.
– Ja, då skall du inte ha någon åsikt, när förståndigt folk talar!
Ankungen satt i en vrå och var vid dåligt lynne. Så kom han att tänka på den friska luften och solskenet. Han fick en sådan förunderlig lust att flyta på vattnet. Slutligen kunde han inte låta bli, han måste säga det åt hönan.
– Vad går åt dig? frågade hon.
– Du har ingenting att göra, därför kommer de där nyckerna på dig. Lägg ägg eller spinn, så gå de över.
– Men det är så härligt att flyta på vattnet, fortsatte ankungen, så härligt att få det över huvudet och dyka ned till bottnen.
– Jo, det måtte visst vara ett stort nöje, sa hönan. Du har bestämt blivit tokig. Fråga katten, som är den klokaste jag känner, om han tycker om att flyta på vattnet eller dyka ned. Jag vill inte tala om mig själv. Fråga vår matmor, den gamla gumman, klokare än hon finnes ingen i världen. Tror du, att hon har lust att flyta och få vatten över huvudet?
– Ni förstå mig inte.
– Ja, om inte vi förstå dig, vem skulle då förstå dig? Du vill då väl aldrig vara klokare än katten och gumman, för att inte tala om mig själv. Gör dig inte till, barn, och tacka du din Skapare för allt det goda, man gjort för dig. Har du inte kommit in i ett varmt rum och fått ett umgänge, som du kan lära något av. Men du är en pratmakerska. Det är inte roligt att umgås med dig. Mig kan du tro, jag menar väl med dig. Jag säger dig obehagligheter, och därpå kan man känna igen sina verkliga vänner. Se nu bara till, att du lägger ägg och lär dig spinna eller gnistra!
– Jag tror, att jag går ut i vida världen, sa ankungen.
– Ja, gör du det.
Och så gick ankungen. Han flöt på vattnet, han dök ned. Men av alla djur föraktades han för sin fulhet.
Nu inföll hösten, löven i skogen blev gula och bruna. Blåsten tog fatt i dem, så att de dansade omkring. Uppe i luften såg det kallt ut. Skyarna hängde tunga av hagel och snöflingor och på gärdesgården satt korpen och skrek: oj, oj av bara köld. Ja, man kunde riktigt frysa, när man tänkte därpå. Den stackars ankungen hade det sannerligen inte trevligt.
En afton, solen gick så härligt ned, kom en hel flock vackra stora fåglar ut ur buskarna. Ankungen hade aldrig sett några så vackra. De var glänsande vita, med långa, smidiga halsar. Det var svanar. De utstötte ett egendomligt läte. Bredde ut sina präktiga, långa vingar och flög bort från de kalla trakterna till varmare länder, till öppna sjöar. De steg så högt, så högt, att den fule lille ankungen blev så besynnerlig till mods. Han vände sig runt omkring i vattnet liksom ett hjul. Sträckte halsen högt upp i luften efter dem och utstötte ett skri, så högt och förunderligt, att han själv blev rädd. Ack, han kunde icke glömma de vackra fåglarna, de lyckliga fåglarna. Så snart han inte längre kunde skönja dem, dök han ända ner till bottnen. Då han kom upp igen, var han liksom utom sig. Han visste inte vad fåglarna hette, och inte varthän de flög. Han höll ändå av dem, som han aldrig förr hade hållit av någon. Han avundades dem alls icke – hur kunde det väl falla honom in att önska en sådan skönhet. Han skulle ha varit glad om blott ankorna hade velat tåla honom ibland sig, det stackars fula djuret!
Vintern blev så kall, så kall. Ankungen måste simma omkring i vattnet för att hindra det ifrån att alldeles frysa till. Men för varje natt blev öppningen där han simmade, allt mindre och mindre. Det frös, så att det knakade i isskorpan. Ankungen måste ständigt röra på benen, så att vattnet icke skulle slutas till. Slutligen blev han utmattad, låg alldeles stilla och frös så fast i isen.
Tidigt om morgonen kom så en bonde. Han fick se ankungen. Han gick ut och slog sönder isen med sin träsko. Han tog ankungen och bar honom hem till sin hustru. Där blev ankungen åter väckt till liv.
Barnen ville leka med honom, men ankungen trodde att de ville göra honom illa. Han for i förskräckelsen rakt upp i mjölkfatet, så att mjölken skvalpade ut på golvet. Hustrun skrek och slog med händerna i vädret. Då flög han i tråget, där smöret låg. Så ner i mjöltunnan och upp igen. Å vad han såg ut. Hustrun skrek och slog efter honom med eldtången. Barnen sprang omkull varandra för att fånga ankungen. De skrattade och de skrek. Väl var det, att dörren stod öppen. Ut for han bland buskarna och hamnade i den nyfallna snön. Där låg han, liksom i dvala.
Det skulle bli allt för bedrövligt att omtala all den nöd och det elände, han måste uthärda under den stränga vintern. Han låg i mossen bland vassen, då solen åter började skina varmt. Lärkorna sjöng – det var härlig vår.
Då lyfte han med ens sina vingar. De susade starkare än förr och bar honom kraftigt framåt. Innan han visste av det, var han i en stor trädgård, där äppelträden stod i blom. Där syrenerna doftade och hängde på de långa, gröna grenarna ända ned mot de slingrande kanalerna. Ack, här var så vackert, så vårfriskt, och mitt framför honom kom där ur snåret tre vackra, vita svanar. De susade med fjädrarna och flöt så lätt på vattnet. Ankungen kände igen de präktiga djuren och betogs av ett underligt svårmod.
Jag vill flyga bort till dem, de kungliga fåglarna. De kommer att hugga ihjäl mig, därför att jag, som är så ful, vågar närma mig dem. Men det är detsamma. Bättre att dödas av dem än att nypas av ankorna, hackas av hönsen, sparkas av pigan, som sköter hönsgården, och slita ont om vintern!” Han flög ut i vattnet och simmade bort emot de präktiga svanarna. Dessa såg honom och sköta med susande vingar fram emot honom.
– Döda mig bara, sa det stackars djuret och böjde sitt huvud ned mot vattenytan och väntade döden. Men vad såg han i det klara vattnet? Han såg under sig sin egen bild, men han var icke längre en klumpig, svartgrå fågel, ful och otäck, han var själv en svan.
Det gör ingenting att vara född i ankgården, om man bara har legat i ett svanägg!
Han kände sig riktigt glad över all den nöd och alla de vedervärdigheter, han hade utstått; nu förstod han till fullo att uppskatta sin lycka och all den härlighet, som hälsade honom. De stora svanarna simmade runt omkring honom och strök honom med näbben.
I trädgården kom några små barn, de kastade bröd och sädeskorn ut i vattnet. Det minsta ropade: Där är en ny. De andra barnen jublade med. Ja, där har kommit en ny. De klappade händerna och dansade omkring. De sprang efter far och mor. Bröd och kakor kastades i vattnet, och alla sa de: Den nya är den vackraste, så ung och så rar! De gamla svanarna böjde på halsarna för honom.
Då kände han sig helt blyg och stack huvudet bakom vingarna. Han visste icke själv, hur det var fatt med honom. Han var alltför lycklig. Men inte alls stolt, ty ett gott hjärta blir aldrig stolt. Han tänkte på hur han hade varit förföljd och förhånad. Han hörde nu alla säga att han var den vackraste av alla vackra fåglar. Och syrenerna böjde sig med grenarna ända ned i vattnet till honom. Solen sken så varmt och så gott. Då susade hans vingar, den smidiga halsen höjde sig, och av hjärtat jublade han: Så mycken lycka drömde jag inte om, då jag var den fula ankungen.

Swan