Den flygande kofferten – HC Andersen

Det var en gång en köpman. han var så rik, att han kunde belägga hela gatan och nästan en liten gränd till med silverpengar. Men det gjorde han inte, han förstod att använda sina pengar på annat sätt. Gav han ut en skilling, så fick han en daler igen. En sådan köpman var han.
Så dog han. Sonen fick nu alla dessa pengar. Han levde lustigt, gick på maskerad var natt. Han gjorde pappersdrakar av riksdalerssedlar. Han kastade smörgås över sjön med guldpengar i stället för med en sten, på det sättet kunde pengarna nog gå åt, och det gjorde de. Till slut ägde han inte mer än fyra skilling. Han hade inga andra kläder än ett par tofflor och en gammal nattrock. Nu brydde hans vänner sig inte längre sig om honom. Då de inte ville gå ¨på gatan tillsammans med honom. Trots det, en av dem, som var godhjärtad, skickade honom en gammal koffert och sa:
”Packa in!”
Det var nu mycket bra, men han hade ingenting att packa in, så han satte sig själv i kofferten. Det var en löjlig koffert. Så snart man tryckte på låset, kunde kofferten flyga. Det gjorde den och vips flög den med honom upp genom skorstenen. Han flög högt upp över skyarna och allt längre och längre bort. Det knakade i bottnen. Han var så rädd, att den skulle gå sönder. Då hade han gjort en ganska vacker kullerbytta.
Gud bevare oss väl! Så kom han till turkarnas land. Kofferten gömde han i skogen under de vissna löven. Han gick så in i staden. Det kunde han mycket väl göra, ty hos turkarna gick ju alla, liksom han, i nattrock och tofflor. Så mötte han en mamma med ett litet barn.
”Hör du, turkiska kvinna” sa han, ”vad är det för ett stort slott här strax invid staden? fönstren sitter så högt!”
”Där bor kungens dotter!” svarade hon, ”man har spått henne, att hon skall bli så olycklig för en älskares skull, och därför får ingen komma till henne utan att kungen och drottningen är med!”
”Tack” sa köpmanssonen, och så gick han ut i skogen och satte sig i sin koffert. Han upp på taket och kröp in genom fönstret till prinsessan.
Hon låg på soffan och sov. Hon var så vacker, att köpmanssonen måste kyssa henne. Hon vaknade och blev helt förskräckt, men han sa, att han var turkguden, som hade kommit ner genom luften till henne, och det tyckte hon om.
Så satt de vid varandras sida, och han berättade historier om hennes ögon. De var de vackraste mörka sjöar, och tankarna simmade där som sjöjungfrur. Han berättade om hennes panna, den var ett snöberg med de präktigaste salar och tavlor. Han berättade om storken, som kommer med de rara små barnen.
Ja, det var ena präktiga historier. Så friade han till prinsessan, och hon sade strax ja.
”Men ni måste komma hit om lördag.” sa hon, ”Då är kungen och drottningen hos mig på te! De kommer att bli mycket stolta över att jag får turkguden. Men se till att ni kan en riktigt bra saga, ty det tycker mina föräldrar särdeles mycket om. Min mor vill ha det moraliskt och förnämt och min far lustigt, så att man kan skratta.”
”Ja, jag tar inte med mig någon annan bröllopsgåva än en saga!” sa han, och så skildes de. Men prinsessan gav honom en sabel, som var belagd med guldpengar. De kom honom synnerligen väl till pass.
Nu flög han bort, köpte sig en ny nattrock och satte sig ute i skogen och diktade på en saga. Den skulle vara färdig till lördagen, och det är minsann inte så lätt.
Så var han färdig och så var det lördag.
Kungen, drottningen och hela hovet väntade med teet hos prinsessan. Han blev så artigt mottagen.
”Vill ni nu berätta en saga” sa drottningen, ”en som är djupsinnig och lärorik.”
”Men som man ändå kan skratta åt” sa kungen.
”Ja visst” sa köpmanssonen och började berätta. Det måste man nu höra på väldigt noga.
”Det var en gång en bunt svavelstickor. De var så utomordentligt stolta över, att de var av hög härkomst. Deras stamträd, det vill säga den stora furan, av vilken var och en av dem var en liten bit, hade varit ett stort gammalt träd i skogen. Svavelstickorna låg nu på hyllan mellan ett elddon och en gammal järngryta. För dem berättade de om sin ungdom. ”Ja, då vi var på den gröna kvisten” sa de, ”då var vi verkligen på grön kvist! Varje morgon och kväll hade vi daggen, hela dagen hade vi solsken, när solen sken, och alla de små fåglarna måste berätta historier för oss. Vi kunde mycket väl märka, att vi också var rika, ty lövträden var endast kladda om sommaren, men vår familj hade råd att bära gröna kläder både sommar och vinter. Men så kom vedhuggarna, det var den stora revolutionen, och vår familj blev skingrad. Stamherren fick plats som stormast på ett präktigt fartyg, som kunde segla jorden runt om det ville. De andra grenarna kom på andra ställen. Och vi ha nu det åläggandet att tända ljuset åt den simpla hopen. Därför ha vi, förnämt folk, kommit hit i köket”
”Ja, jag har det nu på ett annat sätt” sade järngrytan, bredvid vilken svavelstickorna låg. ”Ända sedan jag kom ut i världen har jag blivit skurad och kokt många gånger. Jag sörjer för det solida och är i själva verket den förnämsta här i huset. Min enda glädje är att efter middagen få ligga ren och fin på hyllan och föra ett förnuftigt samtal med kamraterna. Om jag undantar vattenspannen, som då och då kommer ner på gården, så lever vi alltid inomhus.
Vårt enda nyhetsbud är torgkorgen. Den pratar så oroligt om regeringen och folket. Ja, häromdagen var det en gammal kruka, som av förskräckelse där över föll ned och slog sig i bitar. Det är en frisk själ, skall jag säga.”
”Nu pratar du för mycket” sa elddonet. och stålet slog till flintan, så att den gnistrade. ”Ska vi nu inte ha oss en munter afton?”
”Jo, låt oss tala om vem som är mest förnäm” sa svavelstickorna.
”Nej, jag tycker inte om att tala om mig själv” sade lerkrukan, ”låt oss få en aftonunderhållning jag skall börja, jag skall berätta något sådant, som alla har upplevt. Det kan man så lätt satta sig in i, och det är så roligt” ”Vid Östersjön under de danska bokarna”
”Det var en vacker början” sa alla tallrikarna, ”det blir bestämt en historia, som jag tycker om”
”Ja, där tillbringade jag min ungdom hos en stilla familj. Möblerna bonades, golvet skurades och där sattes upp rena gardiner var fjortonde dag.”
”Vad ni ändå berättar intressant” sade dammborsten. Man kan genast höra, att det är ett fruntimmer, som berättar, det går något så renligt igenom det”
”Ja, det känner man” sa vattenspannen, och så gjorde den av glädje ett litet hopp, så att det sa smack på golvet.
Och krukan fortsatte att berätta. Slutet var lika bra som början.
Alla tallrikarna slamrade av och dammborsten tog grön persilja ur sandlådan och bekransade krukan, den visste, att det skulle förarga de andra, och ”bekransar jag henne idag” tänkte han, ”så bekransar hon mig i morgon.”
”Nu vill jag dansa!” sade eldtången och dansade, ja, Gud bevare oss, så den kunde satta ena benet i vädret. Det gamla stolsöverdraget borta i vrån brast itu när det såg på. ”Låt mig också bli bekransad” och det blev han.
”Det är ändå bara pack!” tänkte svavelstickorna.
Nu skulle teköket sjunga. Men de hade förkylt sig, sade de. De kunde inte sjunga, annat än när de kokade. Men detta var idel förnämhet: de ville inte sjunga, utom då det stod på bordet inne hos herrskapet.
Borta vid fönstret satt en gammal gåspenna, som pigan brukade skriva med. Det var inte något märkvärdigt med den, annat an att den hade blivit doppad alltför djupt i bläckhornet. Men däröver var nu den stolt.
”Vill teköket inte sjunga” sa den, ”så kan de låta bli! Här utanför sitter i en bur en näktergal. Han kan sjunga, han har visserligen inte lärt något, men det ska vi inte tala illa om i afton”
”Jag finner det högst opassande” sa tekitteln, som var kökssångerska och halvsyster till teköket, ”att en sådan främmande fågel skall höras! Är det patriotiskt? Jag vill låta torgkorgen döma.”
”Jag förargar mig bara” sa torgkorgen. ”jag förargar mig innerligt, som någon kan tänka sig. Är detta ett passande sätt att tillbringa aftonen? Skulle det inte vara riktigare att sätta huset på rätta ändan? Var och en skulle då komma på sin plats, och jag skulle styra hela följet. Det skulle bli någonting annat”
”Ja, låt oss ställa till ett spektakel” sa allesammans.
I detsamma gick dörren upp. Det var pigan, och så stod de stilla. Ingen sa ett ord, men där fanns inte en kruka, som inte visste, vad hon kunde göra och hur förnäm hon var. ”Ja, om jag bara hade velat” tänkte de” så skulle det minsann ha blivit en munter afton!”
Pigan tog svavelstickorna och gjorde upp eld med dem – Gud bevare oss, så de sprakade och blossade.
”Nu kan då var och en se, att vi är de förnämsta” tänkte de, ”vilken glans vi ha! vilket ljus!” och så var de utbrända.”
”Det var en vacker saga” sa drottningen, ”jag tyckte mig riktigt vara med i köket hos svavelstickorna, ja, nu skall du ha vår dotter.”
”Ja visst” sade kungen, ”du skall ha vår dotter på måndag!” ty nu sade de du till honom, eftersom han skulle bli en av familjen.
Bröllopet var sålunda bestämt, och aftonen förut var hela staden upplyst. Bullar och kringlor kastades ut i mängd bland folket. Gatpojkarna stod på tå, ropade hurra och visslade i fingrarna. Det var särdeles praktfullt.
”Ja, jag får väl också lov att göra någonting” tänkte köpmanssonen. Så köpte han raketer smällare och allt fyrverkeri, som kunde upptänkas. Ha la det i sin koffert och flög så upp i luften med det.
Ratsch, vad det gick! och hur det flammade och sprakade.
Alla turkarna hoppade högt i vädret, så högt att deras tofflor flög dem om öronen. En sådan syn hade de aldrig förr sett. Nu kunde de då förstå, att det var turkguden själv, som skulle gifta sig med prinsessan.
Så snart köpmanssonen åter kom ner i skogen med sin koffert. tänkte han: ”Jag ska väl ändå gå in i staden för att få höra, hur det tagit sig ut” Det var ju helt naturligt, att han ville veta det.
Nej, vad folket berättade, var eviga en som han frågade om detta, hade sett det på sitt sätt, men präktigt hade det varit för dem allesammans.
”Jag sig turkguden själv” sade den ene, ”han hade ögon som glänsande stjärnor och ett skägg som skummande vatten.”
”Han flög i en eldkappa” sa en annan. ”De vackraste änglabarn tittade fram ur vecken” Jo. det var vackra saker han fick höra och dagen därpå skulle han hålla bröllop.
Nu gick han tillbaka till skogen för att sätta sig i sin koffert. Men var fanns den? Kofferten hade brunnit upp. En gnista från fyrverkeriet hade blivit kvar och den hade tänt eld på kofferten som nu bara var aska. Han kunde inte mer flyga, inte mera komma till sin brud. Hon stod hela dagen på taket och väntade. Hon väntar ännu. Han går världen omkring och berättar sagor men de är inte längre så roliga som den han berättade om svavelstickorna.

Lämna ett svar