De vilda svanarna – HC Andersen – Del 2

Här kommer den andra delen i sagan ”De vilda svanarna” HC Andersen. Den första delen hittar du här:

Hela natten drömde hon om bröderna. Att de åter lekte som barn, att de skrev med diamantgriffel på sina guldtavlor och såg i den vackra bilderboken. Den som hade kostat halva riket. Men de skrev inte på tavlan som de gjorde förr. De skrev bara nollor och streck. Och i bilderboken var allting levande. Fåglarna sjöng, och människorna gick ut ur boken och talade till Elisa och hennes bröder. Men när hon vände blad, sprang de strax in igen, för att det inte skulle bli någon villervalla bland bilderna.

Då hon vaknade, var solen redan högt uppe. Hon kunde visserligen inte se den. De höga träden bredde ut sina grenar, tätt och fast. Men strålarna spelade där uppe, liksom ett viftande guldflor. Det doftade av grönskan, och fåglarna var nära att sätta sig på hennes axlar. Hon hörde vattnet plaska. Det var en mängd stora källor, som alla föll ut i en damm, där det var den vackraste sandbotten. Visserligen stod här täta buskar runt omkring. Men på ett ställe hade hjortarna gjort en stor öppning. Här gick Elisa ned till vattnet. Det var så klart, att om vinden inte spelat i grenar och buskar, så att de rört sig, skulle hon ha trott, att de varit avmålade nere på bottnen. Så tydligt speglade sig där varje blad, både det som solen sken på och det som var alldeles i skuggan.

När hon fick se sitt eget ansikte, blev hon helt förskräckt. Så brunt och fult var det. Men då hon blötte sin lilla hand och gned ögon och panna, lyste den vita huden fram igen. Då lade hon av sig alla sina kläder och gick ut i det friska vattnet. Ett vackrare kungabarn, än Elisa, det fanns inte i hela världen.

Då hon klätt på sig igen och flätat sitt långa hår, gick hon till det porlande källsprånget. Hon drack ur handen och vandrade längre in i skogen, utan att själv veta vart. Hon tänkte på sina bröder, tänkte på den gode Guden, som säkert ej skulle överge henne. Han lät ju de vilda skogsäpplena växa för att mätta den som var hungrig. Han visade henne ett sådant träd där grenarna bågnade av frukt. Här höll hon sin middagsmåltid. Hon satte stöttor under trädets grenar. Sedan gick så in i den mörkaste delen av skogen. Där var det så tyst och stilla att hon kunde hörda sina egna steg. Hon hörde varje litet visset blad, som böjde sig under hennes fot. Inte en fågel syntes till, inte en solstråle kunde trängde igenom de stora, täta trädgrenarna. De höga stammarna stod nära varandra. Så nära att då hon såg rakt framför sig, var det som om det bildade ett tätt galler. Ack, här var en ensamhet, som hon aldrig förr hade känt.

Natten blev så mörk. Inte en enda liten lysmask blänkte från mossan. Bedrövad lade hon sig ned för att sova. Då tyckte hon att trädgrenarna ovanför henne böjde sig åt sidan. Vår Herre såg med milda ögon ned på henne. Små änglar tittade fram över hans huvud och under hans armar.
Då hon vaknade på morgonen, visste hon icke, om hon hade drömt eller om det verkligen var så.
Hon gick några steg framåt och mötte så en gammal gumma med bär i sin korg; gumman gav henne några av dessa. Elisa frågade, om hon icke hade sett elva prinsar rida genom skogen.
– Nej, sade gumman och fortsatte, men i går såg jag elva svanar med guldkronor på huvudet simma utför ån här strax bredvid.
Och hon förde Elisa ett stycke längre fram till en backe. Nedanför denna slingrade sig en å. Träden på dess bräddar sträckte sina långa. Lövrika grenar emot varandra, och där de icke med sin naturliga växt kunde nå ihop, hade de ryckt rötterna loss från jorden och lutade sig fram över vattnet med grenarna sammanflätade.

Elisa tog farväl av gumman och gick längs utmed ån,ända tills denna flöt ut i den stora öppna sjön.

Hela det härliga havet låg framför den unga flickan. Dock inte en seglare som visade sig där ute. Inte en båt syntes till. Hur skulle hon komma vidare? Hon betraktade de otaliga små stenarna på stranden. Vattnet hade slipat dem allesammans runda. Glas, järn, stenar, allt som låg där uppspolat, hade tagit form av vattnet, som ändå var mycket mjukare än hennes fina hand.
– Vattnet tröttnar ej att rulla, och så jämnar sig det hårda. Jag vill vara lika outtröttlig! Tack för er lärdom, klara rullande vågor! En gång, det säger mig mitt hjärta, ska ni bära mig till mina kära bröder!
På den av havet uppspolade tången låg det elva vita svanfjädrar. Hon samlade dem i en bukett. Det låg vattendroppar på dem, men om det var dagg eller tårar, kunde ingen se. Det var ensligt vid stranden, men det kände hon inte. Havet gav henne en evig omväxling, ja, på några få timmar, flera än insjöarna kunna skapa på ett helt år. Kom där en stor svart sky, så var det som sjön ville säga:
– Jag kan också se mörk ut, och då blåste vinden och böljorna vände det vita utåt. Men lyste skyarna röda och vinden sov, då var havet som ett rosenblad. Än blev det grönt, än vitt. Men hur stilla det än vilade, var det dock vid stranden en sakta rörelse. Vattnet hävde sig svagt som bröstet på ett sovande barn.

Då solen höll på att gå ned, såg Elisa elva vilda svanar med guldkronor på huvudet flyga mot land. De svävade den ena bakom den andra. Det såg ut som ett långt vitt band. Då steg Elisa upp på sluttningen och gömde sig bakom en buske. Svanarna satte sig strax bredvid henne och slog med sina stora, vita vmingar.