De vilda svanarna – HC Andersen – Del 6

Dag för dag blev hans min mera mörk. Elisa såg det, men förstod ej varför. Det oroade henne likväl, och vad led hon icke i sitt hjärta för bröderna. På den kungliga sammeten och purpurn rann hennes bittra tårar. De låg där som glänsande diamanter, och alla, som såg den rika prakten, önskade sig vara i drottningens ställe. Det led emellertid mot slutet med hennes arbete, och blott en pansarskjorta fattades ännu. Men hon hade ej heller mera lin och icke en enda nässla. Ännu en gång, endast denna sista, måste hon därför ut till kyrkogården och plocka några händer fulla. Hon tänkte med ångest på den ensliga vandringen och på de ohyggliga lamierna. Men hennes vilja var lika fast som hennes förtröstan till Vår Herre.
Elisa gick, men kungen och ärkebiskopen följde efter. De såg henne försvinna vid gallerporten in till kyrkogården. Då de närmade sig den, satt lamierna på gravstenen, så som Elisa sett dem, och kungen vände sig bort. Ty bland dessa tänkte han sig henne, vars huvud ännu denna afton vilat vid hans bröst.
-Folket må döma henne! sa han, och folket dömde:
“Hon skall brännas i de röda lågorna!”
Från de präktiga kungasalarna fördes hon ned i en mörk, fuktig håla, där vinden ven in genom gallerfönstret. I stället för siden och sammet gav man henne den knippa nässlor, hon hade plockat. Där kunde hon lägga sitt huvud. De hårda, brännande pansarskjortorna, som hon hade stickat, skulle vara bolster och täcke. Men intet kärare hade de kunnat skänka henne, hon tog åter ihop med sitt arbete och bad till sin Gud. Utanför sjöng gatpojkarna smädevisor om henne, ingen själ tröstade henne med ett vänligt ord.

Då susade mot aftonen tätt invid gallret en svanvinge. Det var den yngste av bröderna, som hade funnit syster. Hon snyftade högt av glädje, fastän hon visste, att natten, som kom, möjligen var den sista hon hade att leva. Men nu var ju också arbetet nästan färdigt, och hennes bröder var här.

Ärkebiskopen kom för att vara hos henne den sista timmen, det hade han lovat kungen. Men hon skakade på huvudet och bad honom med blick och åtbörder, att han skulle gå. Denna natt måste hon ju sluta sitt arbete, annars hade allt varit till ingen nytta. Allt – smärta, tårar och de sömnlösa nätterna. Ärkebiskopen gick bort med onda ord emot henne, men den stackars Elisa visste, att hon var oskyldig, och fortsatte sitt arbete.
De små råttorna sprang på golvet och släpade fram nässlorna till hennes fötter för att ändå hjälpa till en smula. Trasten satte sig vid fönstrets galler och sjöng hela natten så muntert han kunde, så att hon inte skulle förlora modet. Det var ännu bara i gryningen, och först om en timme skulle solen gå upp. Då stod de elva bröderna vid slottets port och begärde att bli förda inför kungen. Men detta kunde inte ske, svarade man. Det var ju ännu natt, kungen sov och man vågade ej väcka honom.
De bådo, de hotade, vakten kom, ja, kungen själv trädde ut och frågade, vad detta betydde. Då gick solen i detsamma upp, och inga bröder syntes längre. Men bort över slottet flög elva vilda svanar.
Ut genom stadsporten strömmade allt folket, de ville se häxan brännas. En usel häst drog kärran, på vilken hon satt. Man hade klätt henne i grov säckväv, hennes präktiga, långa hår hängde löst kring det vackra huvudet. Hennes kinder var dödsbleka och hennes lappar rörde sig sakta, medan fingrarna snodde det gröna linet. Till och med på vägen till sin död släppte hon icke det påbörjade arbetet. De tio pansarskjortorna låg vid hennes fötter, och på den elfte stickade hon. Pöbeln hånade henne.
– Se på häxan, så hon mumlar! Inte en psalmbok har hon i handen, nej, sitt leda troll tyg sitter hon med. Ryck det ifrån henne och slit det i tusen bitar!
Och de trängde alla inpå henne och ville riva sönder hennes arbete. Då kom elva vita svanar flygande. De satte sig omkring henne på kärran och slog med sina stora vingar. Då vek hopen förfärad åt sidan.
– Det är ett tecken från himmelen! Hon är visst oskyldig, viskade många, men de vågade icke säga det högt.
Nu grep bödeln henne vid handen. Då kastade hon hastigt de elva skjortorna över svanarna, och där stod elva vackra prinsar. Men den yngste hade en svanvinge i stället för sin ena arm, ty i hans pansarskjorta fattades en ärm, den hade hon ej fått färdig.
– Nu vågar jag tala, sade hon. Jag är oskyldig.
Och folket som såg vad som skett, bugade sig för henne som för ett helgon. Men hon sjönk sanslös i sina bröders armar, så hade spänning, ångest och smärta verkat på henne.
– Ja, oskyldig är hon, sade den äldste brodern, och nu berättade han allt, som hade hänt. Medan han talade, spred sig en doft som av miljoner rosor, ty varje vedträ i bålet hade slagit rot och skjutit ut grenar.
Där stod en doftande häck, så hög och stor med röda rosor. Överst satt en blomma vit och skinande, den lyste som en stjärna. Den bröt kungen och satte på Elisas bröst, och då vaknade hon med frid och lycksalighet i sitt hjärta.
Och alla kyrkklockorna ringde av sig själva, och fåglarna kom i stora flockar. Det blev ett bröllopståg tillbaka till slottet, vars make ännu ingen kung hade skådat.

Lämna ett svar