De vilda svanarna – HC Andersen – Del 5

Och så for han åstad mellan bergen och höll henne framför sig på hästen, och jägarna sprängde efter. Då solen gick ned, låg den präktiga kungastaden med kyrkor och kupoler framför dem. Kungen förde henne in i slottet. Där stora springvatten plaskade i de höga marmorsalarna. Där praktfulla målningar prydde väggar och tak. Men hon hade icke ögon därför, hon grät och sörjde. Viljelös lät hon kvinnorna klä henne i kungliga dräkter, fläta pärlor i hennes hår och dra fina handskar över de förbrända fingrarna.

Då hon stod där i all sin prakt, var hon så bländande skön. Hovet bugade sig ändå djupare för henne, och kungen utkorade henne till sin brud. Ärkebiskopen skakade på huvudet och viskade, att den vackra skogsflickan säkerligen var en häxa, som bländade deras ögon och bedårade kungens hjärta.
Men kungen lyssnade icke därtill, utan lät musiken klinga. De kostligaste rätter bäras fram och de vackraste flickor dansa omkring henne. Hon fördes genom doftande trädgårdar in i präktiga salar. Men inte ett leende gick över hennes läppar eller lyste fram i hennes ögon. Sorgen stod där som evigt arv och eget.

Nu öppnade kungen en liten kammare strax invid, där hon skulle sova. Den var prydd med kostbara, gröna tapeter och liknade fullständigt grottan, där hon hade varit. På golvet låg den linbunt, som hon hade spunnit av nässlorna, och under taket hängde den redan färdigstickade pansarskjortan. Allt detta hade en av jägarna tagit med sig, såsom något märkvärdigt.
– Här kan du drömma dig tillbaka till ditt forna hem, sade kungen. Här är det arbete, som sysselsatte dig där. Nu, mitt i all din prakt, skall det roa dig att tänka tillbaka på den tiden.
Då Elisa såg detta, som låg hennes hjärta så nära,lekte ett leende kring hennes mun, och blodet återvände till kinderna. Hon tänkte på sina bröders räddning, kysste kungens hand, och han tryckte henne till sitt hjärta och lät alla kyrkklockorna förkunna bröllopsfest. Den vackra, stumma flickan från skogen skulle bliva landets drottning.

Då viskade ärkebiskopen onda ord i kungens öra, men de trängde icke ned till hans hjärta. Bröllopet skulle stå, ärkebiskopen måste själv sätta kronan på hennes huvud. Han tryckte av elakhet och illvilja den trånga ringen hårt ned över pannan, så att det gjorde ont. Men det låg en tyngre ring kring hennes hjärta, sorgen över hennes bröder. Hon kände icke den kroppsliga smärtan. Hennes mun var stum, ett enda ord skulle ju kosta hennes bröder livet. Men i hennes ögon låg en djup kärlek till den gode, vackre kungen, som gjorde allt för att glädja henne. Med hela sitt hjärta blev hon för var dag allt mera fäst vid honom. Ack, om hon bara hade vågat anförtro sig åt honom, säga honom sitt lidande. Men stum måste hon vara, stum måste hon fullborda sitt verk. Därför smög hon sig om natten från hans sida, gick in i den lilla lönnkammaren, som var smyckad liksom grottan. Där stickade hon den ena pansarskjortan färdig efter den andra. Då hon skulle börja på den sjunde hade hon inte mer lin.
På kyrkogården visste hon, att de nässlor växte, som hon skulle använda, men själv måste hon plocka dem. Hur skulle hon komma dit ut?
– Ack, vad är väl smärtan i mina fingrar mot de kval, mitt hjärta lider! tänkte hon, jag måste våga det! Vår Herre skall icke taga sin hand ifrån mig!
Med en hjärteångest, som om hon haft en ond gärning, smög hon sig i den månljusa natten ned i trädgården, gick genom de långa alléerna ut på de ensliga gatorna och bort till kyrkogården. Där såg hon en skara lamier, ohyggliga häxor, sitta på en av de bredaste gravstenarna. De tog av sig sina paltor, som om de skulle bada. Så grävde de med sina långa, magra fingrar ned i de nyuppkastade gravarna, tog fram liken och åt deras kött. Elisa måste gå tätt förbi dem, och de fäste sina onda ögon på henne. Men hon läste sin bön, plockade de brännande nässlorna och bar dem hem till slottet.

Blott en enda människa hade sett henne, nämligen ärkebiskopen. Han var uppe, medan de andra sov. Nu hade han likväl fått rätt i sitt förmenande, att det icke var som det skulle vara med drottningen. Hon var en häxa, och därför hade hon bedårat kungen och hela folket.

I biktstolen talade han om för kungen, vad han hade sett och vad han fruktade, och då de hårda orden kommo från hans tunga, skakade de snidade helgonbilderna på huvudet, som om de ville säga: ”Det är inte så, Elisa är oskyldig !”
Men ärkebiskopen uttydde det annorlunda och menade, att de vittnade emot henne och skakade på huvudet åt hennes synd. Då rullade två tunga tårar utför kungens kinder, han gick hem med tvivel i sitt hjärta. Han låtsades sova om natten, men han fick ej en blund i ögonen. Han märkte, hur Elisa steg upp, varje natt upprepade hon detta. Varje gång följde han sakta efter och såg, att hon försvann i sin lönnkammare.

Lämna ett svar