De vilda svanarna – HC Andersen – Del 4

I dagningen var luften ren och stilla. Så snart solen steg upp, flög svanarna bort från ön med Elisa. Havet var ännu mycket upprört. Då de var högt uppe i luften, såg det ut, som om det vita skummet på de svartgröna vågorna varit miljoner svanar, som flutit på vattnet. Då solen kom högre, såg Elisa framför sig, till hälften simmande i luften, ett bergland med glänsande ismassor på fjällen. Mitt i detsamma reste sig ett säkerligen milslångt slott, med den ene djärva pelargången ovanför den andra. Nertill gungade palmskogar och praktblommor, stora som kvarnhjul. Hon frågade, om det var det landet, som hon skulle till. Svanarna skakade på huvudet, ty vad hon såg var Fata Morganas vackra, alltid växlande molnslott. Dit in vågade de inte föra någon människa. Elisa stirrade. Då störtade berg, skogar och slott tillsammans. Där stod istället tjugo stolta kyrkor, alla lika varandra, med höga torn och spetsiga fönster. Hon tyckte sig höra orgeln brusa men det var havet hon hörde. Nu var hon helt nära kyrkorna. Då förvandlades dessa till en hel flotta, som seglade fram under henne. Hon såg ned, och det var endast havsdimma, som jagade fram över vattnet. Ja, en ständig omväxling hade hon för ögonen.

Nu såg hon det verkliga landet, som hon skulle till. Där reste sig de vackra, blå bergen med cederskogar, städer och slott. Långt innan solen gick ned, satt hon på fjället framför en stor grotta, som var övervuxen med fina, gröna klängväxter. Det såg ut, som om det varit broderade tapeter.
– Nu få vi se, vad du drömmer här i natt, sa den yngste brodern och visade henne hennes sängkammare.
– Ack, att jag kunde drömma om, hur jag skall rädda er! sade hon. Denna tanke sysselsatte henne så livligt, hon bad så innerligt till Gud om hans hjälp. Ja till och med i sömnen fortsatte hon sin bön. Då förekom det henne, som om hon flög högt upp i luften, till Fata Morganas molnslott. Att feen kom henne till mötes så vacker och glänsande. Ändå liknade hon alldeles den gamla gumman, som gav henne bär i skogen och berättade för henne om svanarna med guldkronorna på huvudet.
– Dina bröder kunna räddast, se hon och fortsatte men har du mod och ihärdighet? Visserligen är havet mjukare än dina fina händer och kan likväl ombilda de hårda stenarna. Men det känner inte den smärta, som dina fingrar ska känna. Det har intet hjärta, lider inte den ångest och de kval, som du måste uthärda. Ser du denna brännässla, som jag håller i min hand? Av detta slag växa många runt omkring grottan, där du sover, endast de och sådana, som spira upp på kyrkogårdens gravar, kunna användas, märk detta! Dessa måste du plocka, fastän de ska bränna din hud i blåsor. De bråkar sönder nässlorna med dina fötter, så får du lin. Av detta skall du sno och sticka elva pansarskjortor med långa ärmar, kasta dessa över de elva vilda svanarna, så är trolldomen löst. Men kom väl ihåg, att från det ögonblick, då du påbörjar detta arbete, och ända tills det är fullbordat, får du inte tala. Om det så skulle dröja hela år dessemellan. Det första ord, du yttrar, tränger som en dödande dolk in i dina bröders hjärtan. Vid din tunga hänger deras liv. Lägg märke till allt detta!”

Och i detsamma vidrörde hon hennes hand med nässlan. Den var som en brännande eld, och Elisa vaknade därvid. Det var ljusan dag, och strax bredvid, där hon hade sovit, låg en nässla, lik den hon hade sett i drömmen. Då föll hon på sina knän, tackade Vår Herre och gick ut ur grottan för att börja sitt arbete.

Med sina fina händer tog hon fatt i de otäcka nässlorna,de var som eld; stora blåsor brände de på hennes händer och armar, men gärna ville hon uthärda detta, om hon endast kunde rädda sina kära bröder. Hon bråkade sönder varje nässla med sina bara fötter, och snodde det gröna linet.

Då solen gått ned, kom bröderna, och de blev förskräckta, när de fann henne så tyst. De trodde, att det var en ny trolldom av den elaka styvmodern. Men då de såg hennes händer, förstod de, vad hon gjorde för deras skull. Den yngste brodern började gråta, och där hans tårar föll, där kände hon ingen smärta och där försvann de brännande blåsorna.
Natten tillbringade hon med sitt arbete, ty hon hade ingen ro, förrän hon hade räddat sina kära bröder. I hela den följande dagen, medan svanarna var borta,satt hon i sin ensamhet, men aldrig hade tiden flytt så hastigt. En pansarskjorta var redan färdig, nu började hon på den nästa.

Då klingade jakthorn bland bergen; hon blev helt ängslig. Ljudet kom närmare. Hon hörde hundar skälla. Förskräckt sprang hon in i grottan, band ihop nässlorna, som hon hade plockat och häcklat, till en bunt och satte sig därpå. I detsamma kom en stor hund springande fram ur snåret. Strax därpå en och så ännu en. De skällde högt, sprang tillbaka och kom fram igen. Det dröjde inte många minuter, förrän alla jägarna stod utanför grottan. Den vackraste bland dem var landets kung. Han trädde fram till Elisa, aldrig hade han sett en skönare flicka.
– Hur har du kommit hit, mitt vackra barn? Frågade han.
Elisa skakade på huvudet. Hon vågade ju inte tala. Det gällde hennes bröders räddning och liv. Hon gömde sina händer under förklädet, så att kungen icke skulle se, vad hon måste lida.
– Följ med mig! sade han och fortsatte här får du inte stanna! Är du lika god som du är vacker, så skall jag klä dig i siden och sammet, sätta guldkronan på ditt huvud, och du skall bo och bygga i mitt ståtligaste slott!

Och därmed lyfte han upp henne på sin häst. Hon grät och vred sina händer, men kungen sa:
– Jag vill bara din lycka. En gång skall du tacka mig därför!

Lämna ett svar