De vilda svanarna – HC Andersen – Del 3

Du hittar del 2 här

Just som solen sänkte sig under vattnet, föll plötsligt beklädnaden och där stod elva vackra prinsar, Elisas bröder. Hon gav upp ett högt rop. Ty fastän de hade förändrat sig mycket, visste hon dock att det var de, kände att det måste vara de. Hon sprang i deras armar, kallade dem vid namn. De blev så hjärtans glada, då de såg och kände igen sin lillasyster, som nu var så stor och vacker. De skrattade och de grät, och snart hade de anförtrott varandra,hur elak deras styvmoder varit mot dem alla.
– Vi bröder, sade den äldste, flyger som vilda svanar,så länge solen står på himlen. När hon gått ned återfår vi vår mänskliga gestalt. Därför måste vi alltid vid solnedgången passa på att ha vila för foten, för om vi då flyger uppe mot skyarna, måste vi som människor störta i djupet. Här bo vi inte. Det ligger ett land, lika vackert som detta, på andra sidan havet. Men vägen dit är lång, det stora havet måste vi över. På vår väg finns det ingen Ö, där vi kan vila över natten. Det är bara en liten enslig klippa som sticker upp mitt där ute. Den är inte större, än att vi sida vid sida kan vila på den. Går sjön stark, så sprutar vattnet högt över oss. Men likväl tacka vi vår Gud för den. Där tillbringa vi natten i vår gestalt som människor, och utan denna klippa skulle vi aldrig kunna gästa vårt kära fädernesland. Vi behöver två av årets längsta dagar till vår flykt. Endast en gång om året är det oss förunnat att besöka vårt fädernehem. Elva dagar våga vi stanna här, flyga över denna stora skog, varifrån vi kan skönja slottet, där vi föddes och där vår fader bor, och se det höga tornet på kyrkan, där vår moder är begraven. Här tycker vi, att träd och buskar är släkt med oss, här springer de vilda hästarna fram över slätterna, som vi såg det i vår barndom. Här sjunger kolaren de gamla visorna, efter vilka vi dansade som barn. Här är vårt fädernesland, hit känna vi oss dragna, och här ha vi funnit dig, du kära, lilla syster. Två dagar till vågar vi stanna här. Sedan måste vi bort över havet till ett vackert land, som dock inte är vårt fädernesland. Hur ska vi få dig med oss? Vi ha varken fartyg eller båt!
– Hur skall jag kunna rädda er? sade systern.

De talade med varandra nästan hela natten. Endast några timmar slumrade man. Elisa vaknade vid ljudet av svan vingarna, som, susade över henne. Bröderna var åter förvandlade, och de flög i stora kretsar och till slut långt bort. En av dem, den yngste, stannade kvar, och svanen la sitt huvud i hennes sköte, och hon klappade hans vita vingar. Hela dagen var de tillsammans. Mot aftonen kom de andra tillbaka, och då solen gått ned, stod de i sin naturliga gestalt.
– I morgon flyger vi härifrån och får inte komma tillbaka förrän om ett helt år. Dig kan vi inte lämna så här. Har du mod att följa med? Min arm är stark nog för att kunna bära dig genom skogen. Skulle inte då vi alla ha tillräckligt starka vingar för att flyga med dig över havet?
– Ja tag mig med! sade Elisa.
Hela natten tillbringade de med att fläta ett nät av den smidiga pilbarken och den sega säven. Det blev stort och starkt. På detta la sig Elisa, och då solen så kom fram och bröderna förvandlades till vilda svanar, fattade de i nätet med sina näbbar och flög högt mot skyarna med den kära systern, som ännu sov.
Solstrålarna föll rätt ned på hennes ansikte, och därför flög en av svanarna över hennes huvud, så att hans breda vingar skulle ge skugga. De var långt ifrån land, då Elisa vaknade. Hon trodde att hon ännu drömde. Så konstig kändes det att färdas över havet, högt upp i luften. Vid hennes sida låg en gren med vackra, mogna bär och en knippa välsmakande rötter. Dessa hade den yngsta av bröderna samlat och lagt bredvid henne. Hon log tacksamt mot honom. Hon kände att det var han som flög rakt över hennes huvud och skuggade henne med vingarna.
De var så högt uppe, att det första fartyg de såg under sig, såg ut som en fiskmås som låg på vattnet. Ett stort moln stod bakom dem, det var ett riktigt berg, och på detta såg Elisa skuggan av sig själv och de elva svanarna. Så jättestora flög de där. Det var en tavla, präktigare än någon hon sett förut. Men allt eftersom solen steg högre och molnet kom längre bakom dem, försvann den svävande skuggbilden.
Hela dagen flög de framåt, som en susande pil genom luften. Men ändå gick det långsammare än förra gången. Nu hade de systern att bära. Ett oväder drog upp och aftonen närmade sig. Ängslig såg Elisa solen sjunka. Ännu syntes ej en skymt av den ensliga klippan i havet. Det förekom henne, som om svanarna gjorde starkare slag med vingarna. Ack, det var hennes skuld, att de ej kom hastigt nog framåt. Då solen gått ned, skulle de bli människor och störta i havet och drunkna. Då bad hon i sitt innersta en bön till Vår Herre. Men ännu kunde hon inte se någon klippa. Det svarta molnet kom allt närmare, de starka vindstötarna bådade en storm. Skyarna stod som en enda stor, hotande våg. Den sköt, tung som bly, framåt blixt på blixt.
Nu var solen nästan vid havets rand. Elisas hjärta bävade. Då åkte svanarna nedåt så hastigt, att hon trodde sig falla. Men nu svävade de åter. Solen var till hälften nere i vattnet. Då fick hon syn på den lilla klippan under sig. Den såg inte större ut än en sälhund, som stack upp huvudet ur vattnet. Solen sjönk så hastigt, nu var den endast som en stjärna. Då rörde hennes fot vid fast mark, och solen slocknade liksom den sista gnistan i ett brinnande papper. Hon såg bröderna stå omkring henne arm i arm. Det fanns inte mera plats än nätt och jämnt till dem och henne. Sjön slog mot klippan och gick som ett hällregn över dem. Himlen lyste i en ständigt flammande eld, och slag på slag rullade åskan, men syster och bröder höll varandra i händerna och sjöng en psalm. I den fick de tröst och mod.