Näcken som tappade sin fiol!

I skogen inte så långt från stranden låg ett litet träsk. Därifrån gick en bäck mot sjön. I den bäcken bodde för länge sedan en näck, som i månljusa nätter brukade sitta och spela vid vattenfallet. En liten sjöjungfru som hörde hans spel, brukade simma upp i bäcken och lyssna. Men hon gav sig aldrig tillkänna. Hon hörde på en stund och sam sedan tillbaka.
Men en dag hände något förskräckligt, Näcken kunde inte hitta sin fiol. Hur han än letade var den borta och förblev så. Han frågade skatan, som alltid flög omkring med skvaller, men inte ens den visste något.
Men ett par småtroll, som var på väg hem, hade sett fiolen ligga på en sten. De hade ofta hört Näcken spel och var nu nyfikna på hur han kunde få det att låta så vackert. De nappade fiolen till sig och tog den med. Men hur de än försökte fick den bara ett skärande missljud ur den. Besvikna på sin leksak gav de den åt bysen. Men inte heller han fick den att låta. Ingen av skogens väsen förstod sig på den.
Träskgubben var den enda som visste. Men han tyckte inte om Näckens spel. Han var gammal och vresig och ville ha ro om, nätterna.
”Ge den till Di Sma” sa han och fortsatte ”De tycker om spel och dans”
”Kanske ska vi ge den tillbaka till Näcken” sa Bysen, ”det är ju hans egendom”
”Gör inte det” sa gubben, ”då blir vi ovänner. Nu har jag äntligen blivit fri från oljudet, nu ska jag sova gott.”
Di sma, som bodde i en backe långt därifrån tackade och tog emot presenten. Men inte heller de kunde spela på den.
”Vi ska ge den åt någon av jordfolket” sa de. ”Kanske kan de spela”

Den lilla sjöjungfrun sam upp varje natt i bäcken. Men de sista nätterna var det tyst. Näcken satt ensam på sin sten. Hon sam närmare och rörde vid honom. Han såg upp och sa:
”Vem är du?”
”Jag kommer från havet och har hört dig spela. Men du såg mig inte och jag ville inte störa. Varför spelar du inte mera?”
”Jag har tappat min fiol. Den kan väl aldrig ha flutit ut i sjön?”
”Nej” svarade sjöjungfrun, ”då hade vi hittat den och gett den tillbaka. Följ med till min Mor, havsfrun, kanske hon kan hjälpa dig få den åter”
De följdes åt och havsfrun tog vänligt emot Näcken.
”Jag ska skaffa dig en ny fiol” sa hon. ”Men då får du stanna hos oss. Gift dig med min dotter och bo här nere i våra salar”
Näcken gick med på detta, bara bara han vart tionde år en enda natt fick sitta och spela vid sitt gamla vattenfall.
”Visst får du det, men jag tror inte du kommer att längta dit mera” sa havsfrun.
Sjöjungfrun och Näcken trivdes bra med varandra. De var ju av samma släke och lika barn leka bäst.
Näckens gamla fiol hängde Di sma i en tall. Där hängde den i många år. Men så en natt gick en dräng hem från en lekstuga. Han fick se den gamla fiolen, tog ner den och började spela. De var som om årens all tystnad bröt ut. Tonerna bara vällde fram och han kunde inte sluta. Han spelade båda natt och dag och folk som hörde blev allt mer tokiga. Till slut fick man be prästen komma och läsa speldjävulen ur honom. Men nu var han så trött på trolltyget, så han kastade den i sjön. Strax dök dör upp en liten sjöjungfru och tog fiolen med sig i djupet. Äntligen kom den tillrätta.
Näcken grep tag om sin förlorade fiol. Han dök upp ur havet och försvann. Han återvände till sin älskade fors, till skogens tystnad, månens stilla sken och älvornas dans i den lusa sommarnatten. I skogen var han född och där trivdes han bäst. Han glömde snabbt den vackra sjöjungfrun. Hon kom i stället att gifta sig med havskungen. Men ibland sam hon och hennes systrar upp från havet och lyssnade på Näckens spel. Det var de nätter han spelade som allra vackrast.

Näcken som tappade sin fiol

Näcken som tappade sin fiol

Det spelande Trollet

Det var en gång ett troll som skulle åka in till staden. Han satte på sig bästa kostymen och så hade han en mask för ansiktet, så att han såg ut som en människa. Det enda lilla problemet var svansen. Den fick han tejpa inne i byxan, mot den ena benet. Var det ingen som tafsade på honom, gick det bra.

Just denna dag ringde trollet och beställde en taxi till skogsbrynet. Taxin kom och trollet hoppade in. Han satte sig i baksätet och trots att han hade tagit de breda byxorna, stramade svansen åt. Han försökte rätta till det hela, men det gick inte. Strunt samma, tänkte han.

De kom snart fram till stadens spelpalats. Trollet kunder inte en enda casinoregel. Han hade dock bestämt sig för att spela. Han växlade in några marker och ställde sig vid ett Roulettebord. Tittade på när de andra spelade. De flesta verkade förlora. Trollet kom fram till att man nog skulle lägga sin marker på en siffra. Kom siffran upp så kom det en hög med nya marker.

Trollet funderade ett tag på vilken siffra han skulle välja. Han tog nummer tretton eftersom han just detta år skulle fylla trettonhundra år. Kulan rullade igång och den stannade på nummer tretton. Oj vilken hög med marker det blev. Han lät allt ligga kvar och det blev naturligtvis nummer tretton igen. Nu kom personalen in med en skottkärra med en stol på. Där placerade dom trollet med lite våld. La i alla marker i skottkärran och körde ut honom på gatan och skjutsade honom hela vägen hem still skogen och tippade av honom. Det var nämligen inte första gången trollet var i staden och spelade. Han använde markerna till att bygga sitt hus. Nu när svansen växte så var han ju tvungen att bygga ut huset.

Näckens polska

Det här var på den tiden, när när djävulen gjorde uppror mot Gud och blev återförd till jorden. Då följde även Näckens polska med.  Det är numera bara ett stycke som man kan lära sig spela av Näcken själv. Om man vill lära sig spela Näckens Polska ska man gå till ström tre lördagsnätter i rad och viska – Jag vill lära mig spela Näckens Polska.
Den tredje natten kommer så Näcken fram och lär dig spela polskan. Polskan hade sju olika delar och den sjunde kunde man bara lära sig spela med Näckens egna stråke. Som lön för undervisningen ville Näcken ha en svart bock och det fick inte finnas ett enda vitt hårstrå på den. Om det fanns det blir man förvandlad till en Näck.

Men lär man sig spela, och kommer därifrån efter att ha uppfyllt Näckens önskemål, kan man vara säker på att få spela på alla kalas i bygden. Den mest önskade låten blir Näckens Polska. Men man måste vara försiktig. När man spelar den så dansar allt, både levande och döda. Enda sättet att få stopp på dansandet är att någon skär av strängen på spelmannens fiol. Annars blir att förtrollat.

 

Korset och di sma…

En lite gosse låg alldeles ensam i sin vagga på den stora gården i Eksta på södra Gotland. Di sma unda jori hade ända sedan gossen föddes försökt att få tag i honom, men alltid misslyckats. Nu så de sig chans igen. De sprang in i köket, kidnappade den lille gossen och sprang så fort de kunde ner till sjön. Där skulle man ta i honom och därefter föra den lille gossen in till di sma:s hem, under jorden.

När de försökte få godden under vattnen gick det bara upp till halsen. Sedan tog det stopp. Di sma undrade ju varför det inte gick, och de provade och provade igen. Till slut gav de upp och bar hem den lille gossen igen. Stoppade ner honom i vaggan och så försvann di sma hem till sitt. Vad de inte visste vara hade en liten helig halskedja med ett kors på. Detta räddade pojken från Di Sma Unda Jordi.

Trelleborgs Stadsportar

Det säjs att när det är fullmåne och klart månsken i Börringesjön, nogra mil norr om Trelleborg, då kan man se stadens gamla stadsportar blänka i sjön. Dessa gamla kopparporter satt i Trelleborgs stadsmur, som omgav den på den tiden betydligt större staden. Vi en belägring av staden togs portarna i beslag och skulle föras till Lindholmens borg, i Svedala socken. Det var vinter, sjörana hade frusit till och man beslutade sig för att ta genvägen över Börringesjön. Och det gick ju som det gick, isen brast och det tunga ekipaget sjönk till botten. Den enda som överlevde var körkarlen. Han tog sig i land och där mötte han i skogsrået i skogsbrynet.

Hon hade sett vad som hade hänt. Skogsrået berättade för körkarlen att han kunde få upp portarna på land igen. Det skulle bara behövas två rödbrokiga kvigkalvar som under sina tre första levnadsår bara skulle leva på mjölk. Inte en droppe vatten för då blev de inte tillräckligt starka. På treårsdagen skulle de vara så starka att de orkade dra upp stadsportarna på land.

Att det föds två rödbrokiga små kalvar är något mycket ovanligt. Körkarlen berättade om sitt möte med Skogsrået för alla som ville höra, och även vad som krävdes för att stadsportarna skulle komma upp igen. Tiden gick och ingen tvillingfödsel ägde rum, i vart fall inga rödbrokiga.

Men så följde att man på Börringe kloster födde det två rödbrokiga små kalvar. Folket runt omkrigt drog sig till minnas att stadsportarna låg kvar på botten av Börringesjön och man beslutade sig för att försöka. Kalvarna föddes upp på god söt mjölk. Pigan på klostret följde de båda kalvarna strängt och det gick nästan tre år. Men så en riktig oväderskväll, med regn och rusk som man inte sett på mannaminne kom där en man iförd en röd pickelhuva. De båda hade lite kuckel sig för i halmen på loftet och det bar sig inte bättre än att pigan glömde att mata de båda kalvarna. När hon väl kom på det gick det så fort att hon gav den ena kalven nästan all mjölk. Till den andra kalven var det nästan inget kvar. Mannen i den röda pickelhuvan sa då att hon kunde spä ut den sista mjölken med lite vatten, det var det ändå ingen som kunde märka. Pigan lydde och kalven drack sig otörstig.

Så kom äntligen dagen då kalvarna fyllde tre år. De tog sig till Börringesjön och kalvarna spändes för portarna. De började dra och det gick ganska bra. Pigan var lite nervös, hon mindes ju kvällen, när hon blandade i lite vatten. Kalvarna drog och alldeles strax skulle portarna bryta vattenlinjen. Då faller den ena rödbrokiga kalven till marken, stendöd. Fästena släppte och portarna åkte tillbaka ner i sjön igen. Pigan så med förskräckelse på vad som hände. Hon vände blicken in mot skogen, och där stod mannen med pickelhuvan och log åt henne. Några månader senare födde pigan en son, och stadsportarna lär ännu ligga kvar på botten av Börringesjön.

Jättar

I Stenestads socken finnes en hög klippa eller hall, som allmänt kallas Ellhall. Der är en Jettestuga inne i hallen, något som hvem som helst kan öfvertyga sig om. Men långt inne i berget är den afstängd med en jerndörr; längre än till den vågar sig ingen menniska, och många lära de heller icke ha varit, som vågat sig så långt. Ty det är icke fritt, att der icke ännu bo varelser af jetteslägt; det är åtminstone ej länge sedan, att en man såg ett par röda skor stå i jettestugan. Det säges också allmänt, att för många år sedan hade en bonde, som egde ett stycke åker der i närheten, gått ut en söndagskväll, sedan solen gått ned, för att binda sitt korn. Som han då går der och arbetar, ser han en halfnaken qvinna, med brösten slängda upp öfver axlarne, komma springande. Efter en stund kom jetten från Ellhall ridande fram till honom. Jetten frågade, om det nu var tid för bonden att arbeta, ”Nu är det min tid, icke din”, sade han. Derpå sporde jetten, om mannen sett hans hustru. Jo, det hade han; hon hade sprungit öfver ängen. Jetten satte af efter henne, och om en stund kom han till haka med qvinnan framför sig på hästen, han piskade henne så hon skrek i vildan sky.

I Skärali och Klöfvahallar har der äfven bott jettar, ty jettestugor synas ännu på båda ställena. I Skärali finnes en utskjutande klippspets, som folk här uppe kallar Hjortaknifven. Om denna förtäljes, att en dräng, som hemtat en häst från den närbelägna skogen, mötte en jette. Denne hotade att taga drängens lif, om han ej kunde lösa det dermed, att han red ut på Hjortaknifven och der vända med sin häst. Drängen försökte vågstycket och lyckades; då lät jetten honom i fred rida hem. Två af dessa jettar ha blifvit ihjelslagna och ligga begrafna i Härsnäs skog, der två långa stensättningar, med två rader stenar vid ena ändan, utvisa hvar hufvudet på liken blifvit lagda.

I Skärali växer en ört, hvars frön falla till jorden midsommarsnatten, klockan på slaget tolf. Kan man då upptaga dessa frön i fallet, innan de beröra marken, så blir den, som bär dem på sig, osynlig. Med dessa frön kan man äfven öppna alla lås och reglar.

Vedhuggaren

Mickel i Granåsen var så fattig att han måste hugga ved på själva julafton.

Det hade blivit sent på dagen och skymningen började falla. Månen lyste upp hans arbetsplats djupt inne i skogen. Det var ett dystert ställe att arbeta på, ingen kamrat att tala med och ugglan skrek hest över hans huvud.

Han stod och tänkte på hur skönt de hade det därhemma med brasan tänd och ljus brinnande på bordet. Tänk om man kunde komma in i värmen och få en kopp kaffe i stället för att stå här allena och hugga ved.

Då fick han plötsligt höra en röst:
– Står du här ensam och hugger på själva julafton? Kom in och sätt dig i värmen och så ska du få någor varmt att dricka.
_ Nej det kan jag inte, sa gubben. Jag måste hugga färdigt här så att jag kan komma hem i tid. Nog vore det gott i kölden med en kopp kaffe  men det är alldeles för långt att gå till byn.
– Jag är inte från byn, sa gumman, jag bor alldeles här intill. Följ med mig bara!

Konstigt tänkte gubben, jag har aldrig sett något hus så här långt in i skogen.

Men hon lät så vänlig. Han la yxan på axeln och följde henne. De vandrade i snön genom den ödsliga skogen och gubben undrade vart de skulle komma.

Det dröjde en stund och så stod de plötsligt framför en liten grå stuga. Det lyste ur fönstren och det rök ur skorstenen.

– Stig in, Stig in, sa gumman med sin lena röst.

Han stampade av sig snön, ställde ifrån sig yxan och gick in. Det var ett stort hemtrevligt kök. En brasa brann i den öppna spisen och framför soffan stod ett dukat kaffebord.

– Sätt dig ner så ska jag koka kaffe. Värm dig och ha det skönt.

Gubben satte sig ner i soffan och pustade ut. Det kändes skönt och hemtrevligt, det luktade gott av nybakat bröd och elden sprakade.

Gumman gick bort till spisen och började ordna med kaffet. Han betraktade henne nyfiket bakifrån. Plötsligt fick han se att det stack fram en svanstipp under kjolen! Då förstod han hatt han hamnat hos trollen.

Han blev rädd, men låtsades som om han ingenting hade märkt. När gumman kom och serverade tackade han henne mycket och lyfte upp kaffekoppen. Men i stället för att dricka det – då hade han för alltid fått stanna hos trollen – kastade han kaffet över ena axeln.

Då försvann med ens allt han hade för ögonen – stugan, brasan, kaffebordet och gumman – och han stod åter ensam och högg ved i skogen.

Creative Commons-licens
Vedhuggaren på http://sagobloggen.com/2012/11/06/vedhuggaren/ är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 3.0 Unported licens.

Hårgasägnen

Detta är en klassiker som numera ingår i Hälsingehambon. Den ska också han ha ett smaband med Hårgalåten. Hur vet jag inte riktigt. Under texten hamnar förhoppningsvis en länk kan du lyssna på Hårgalåten på Youtube.

Det är en sen lördagskväll och alla ungdomar i Hårga har samlats för att dansa på logen. Helt plötsligt mitt i en dans avbryts musiken och ny spelman kliver fram från skuggorna. Han hade en stor mörk hatt på sitt huvud och under den kunde man skåda ett par ”brinnande” ögon. Spelmannen lyfte fiolen mot hakan och började spela en låt som aldrig tidigare hade hörts. Alla ungdomar började genast att dansa till dessa nya toner. Men när de väl gått in i dansen kunde de inte sluta dansa. Dansen fortsatte genom hela natten och när gryningen anlände började spelmannen dra sig ut från logen. Efter honom följde alla dansare på ett led. De kunde inte sluta dansa. Tonerna från fiolen drev hela tiden på deras fötter. Samtidigt som kyrkklockorna ringde in gudstjänsten försvann de dansande med spelmannen. En flicka låg kvar på dansgolvet i logen. Ingen hade lyssnat på henne när hon varnade dem för spelmannen, men ingen lade märke till bockfoten som han hade när alla var mitt inne i den vildaste dans som de någonsin varit med om.
Sägnen fortsätter med att spelmannen ledde upp dansarna på Hårgaberget där de dansade tills endast deras skelett var kvar. Vissa säger även att man fortfarande kan se märkena från ringdansen på Hårgaberget, och om man är så modig att man vågar sig ut en natt när det är fullmåne sägs det att man kan höra musiken som djävulen spelade en gång för dem som avled.