John Blund – HC Andersen – Lördag

John Blund Lördag

John Blund Lördag

Lördag.

”Får jag nu höra några historier ” sade lille Hjalmar, så snart John Blund hade fått honom i säng.
”I afton har vi inte tid med det,” sade John och spände upp sitt vackraste paraply över honom. ”Se nu på de här kineserna” Hela paraplyet såg ut som en stor, kinesisk skål med blå träd och spetsiga broar med små kineser på, som stod och nickade med huvudet. ”Vi ska ha hela världen uppsnyggad till i morgon,” sa John, ”det är ju då en helig dag, det är söndag. Jag skall upp i kyrktornet för att se efter, om de små kyrktomtarna polerar klockorna, så att de ljuder vackert. Jag ska ut på fältet och se efter, om vindarna blåser dammet av gräs och blad. Det som är det största arbetet, jag skall ta ner alla stjärnorna och polera upp dem. Jag tar dem i mitt förkläde. Men först måste var och en numreras, och hålen, vari de sitter där uppe, måste också numreras, så att de kommer på sina rätta platser igen. Annars skulle de inte sitta fast och vi få för många stjärnskott, då den ene efter den andra ramlar ner.”
”Hör nu, vet ni vad, herr Blund” sa ett gammalt porträtt, som hängde på väggen i rummet, där Hjalmar sov. ”Jag är Hjalmars stamfar. Ni ska ha tack för att ni berättar historier för gossen, men ni får inte förvilla hans begrepp. Stjärnorna kan inte tas ned och poleras. Stjärnorna är klot liksom vår jord, och det är just det goda med dem.”
”Tack ska du ha, du gamle stamfar!” sade John Blund.” Tack ska du ha. Du är ju huvudet för familjen. Men jag är äldre än du. Jag är en gammal hedning. Romarna och grekerna kallade de mig Drömmarnas gud. Jag har varit i de förnämsta hus och besöker dem ännu. Jag förstår att umgås med både små och stora. Nu kan du berätta” Därmed gick John Blund och tog paraplyet med sig.
”Nu får man tydligen inte mera säga sin mening!” sa det gamla porträttet.
Och så vaknade Hjalmar.

John Blund – HC Andersen – Fredag

John Blund Fredag

John Blund Fredag

Fredag.

”Det är otroligt, vad det finns mycket äldre folk, som gärna vilja ha fatt på mig!” sa John Blund, ”det är i synnerhet sådana, som ha gjort något ont. ‘Käre, lille John,’ säger de till mig, ”vi kan inte få ihop ögonen, och så ligger vi hela natten och se alla våra onda gärningar. Vilka som leder de små trollen att sitta på sängkanten och spruta hett vatten över oss. Om du ändå ville komma och jaga bort dem, så att vi kan sova gott.” Så suckar de så djupt. ”Vi vill så gärna betala för det. God natt, John. Pengarna ligger i fönstret” ”Men jag gör det inte för pengar,” sa John Blund.
”Vad ska vi nu ha för oss i natt ” frågade Hjalmar.
”Ja, jag vet inte, om du har lust att komma på bröllop i natt igen, det är av annat slag än det i går.
Din systers stora docka, hon som ser ut som en karl och kallas Herman, skall gifta sig med dockan Berta. Det är dessutom dockans födelsedag, och därför skall det komma så många presenter.”
”Ja, det känner jag nog till!” sa Hjalmar. ”alltid när dockorna behöver nya kläder, så låter min syster dem fira födelsedag eller hålla bröllop. Det har visst skett minst hundra gånger!”
”Ja, men i natt blir det bröllopet hundra ett, och när hundra ett är slut, så är allt förbi. Därför blir också detta så makalöst. Se bara!”
Och Hjalmar kastade en blick bort åt bordet; där stod det lilla papphuset med ljus i fönstren, och alla tennsoldaterna skyldrade gevär utanför. Brudparet satt på golvet och lutade sig emot bordsbenet helt tankfullt, och det kunde det ju ha skäl till. Men John Blund, klädd i farmors svarta kjol, vigde dem. Då vigseln var över, stämde alla möblerna i rummet följande vackra sång, som var skriven av blyertspennan; den gick på taptomelodien.

Vår sång skall komma som en vind till brudeparet i salen in.
De stå så stolta som en pinn’ och är gjorda av handskeskinn.
Hurra, hurra, för pinn’ och skinn!
Det sjunga vi högt i väder och vind:

Och nu fingo de presenter, men de hade undanbett sig alla ätbara saker, De hade nog av sin kärlek.
”Ska vi nu ligga på landet eller resa utrikes?” frågade brudgummen. Så blev svalan, som hade rest mycket, och den gamla gårdshönan, som fem gånger hade legat ut kycklingar, tagna till råds. Svalan berättade om de härliga, varma länderna, där vindruvorna hängde så stora och tunga, där luften var så mild, och bergen hade färger, som man här alls icke känner till.
”De ha likväl inte vår grönkål!” sade hönan. ”Jag låg en sommar med alla mina kycklingar på landet. Där var en sandgrop, som vi kunde gå och krafsa i, och så hade vi tillträde till en täppa med grönkål. Ack, vad den var grön. Jag kan inte tänka mig något vackrare.”
”Men den ena kålstocken ser ut liksom den andra,” sade svalan, ”och så är här ofta så fult väder”
”Ja, det är man van vid!” sade hönan. ”Men här är kallt, det fryser”
”Det gör kålen gott!” sade hönan. ”Dessutom kan vi också ha varmt! hade vi inte för fyra år sedan en sommar, som varade i fem veckor. Här var så hett, att man inte ens kunde dra andan, och så har vi inte alla de giftiga djur, som de har utomlands. Vi är fria från rövare. Den är en dålig varelse, som inte tycker att vårt land är det vackraste. Han förtjänade sannerligen inte att vara här” Så grät hönan. ”Jag har också rest; jag har åkt i en bytta över tolv mil. Det är alls inte något nöje att resa!”
”Ja, hönan är en förståndig kvinna” sa dockan Berta, ”jag tycker inte heller om att resa bland berg, det är bara upp och så ned igen. Nej, vi ska flytta ut till sandgropen och promenera i kålgården”
Och därvid blev det.

John Blund – HC Andersen – Torsdag

John Blund Torsdag

John Blund Torsdag

Torsdag.

”Vet du vad”, sa John Blund, ”bli nu inte rädd. Här ska du få se en liten råtta” och så höll han sin hand med det lätta, täcka djuret fram emot honom. ”Hon har kommit för att bjuda dig på bröllop. Här är två små råttor, som i natt ämna inträda i det äkta ståndet. De bor nere under din mammas skafferigolv, det skall vara en så trevlig lägenhet.”
”Men hur skall jag kunna komma genom det lilla råtthålet i golvet ” frågade Hjalmar.
”Låt det bli min sak” sade John Blund ; ”jag skall nog få dig liten.” Så rörde han med sin trollspruta vid Hjalmar, som strax blev allt mindre och mindre. Slutligen var han så stor som ett finger. ”Nu kan du låna tennsoldatens kläder. Jag tänker, att de ska passa, och det ser så stiligt ut med uniform, när man är på kalas”
”Ja visst!” sade Hjalmar, och så var han i ögonblicket klädd som den grannaste tennsoldat.
”Vill ni inte vara så god och sätta er i er mammas fingerborg,” sade den lilla råttan, ”så skall jag ha den äran att dra er!”
”Nej män, skall fröken själv göra sig besvär!” sade Hjalmar, och så åkte de till råttbröllop.
Först kom de in under golvet i en lång gång, som inte var högre, än att de nätt och jämnt kunde köra där med en fingerborg. hela gången var illuminerad med lysved.
”Luktar här inte gott? ” sa råttan, som drog honom. ”Hela gången är smord med fläsksvål. Det kan inte vara bättre!”
Nu kom de in i bröllopssalen. Här stod till höger alla de små råttdamerna, och de tisslade och tasslade, som om de gjorde narr av varandra. Till vänster stod alla råttherrarna och strök sig med tassen om mustascherna. Mitt på golvet såg man brudparet. De stod i en urholkad ostkant och kysstes så förskräckligt mycket inför allas ögon, de var ju förlovade, och nu skulle de strax hålla bröllop.
Det kom allt fler och fler gäster. Den ena råttan var nära att trampa ihjäl den andra. Brudparet hade ställt sig mitt i dörren, så att man varken kunde komma ut eller in. Hela rummet var, liksom gången, smort med fläsksvål. Det var hela trakteringen. Till dessert förevisades en ärt, i vilken en liten råtta av släkten bitit in brudparets namn. Det vill säga första bokstaven. Det var något alldeles utomordentligt.
Alla råttorna sa, att det var ett ståtligt bröl1op och att konversationen hade varit så utmärkt.
Så åkte Hjalmer hem igen. Han hade visserligen varit på fint kalas, men så hade han också måst krypa ihop ordentligt, göra sig liten och ta på sig tennsoldatsuniform.

John Blund – HC Andersen – Onsdag

John Blund Onsdag

John Blund Onsdag


Onsdag.

Nej, vad regnet öste ned där ute! Hjalmar kunde höra det i sömnen. Då John Blund öppnade ett fönster, stod vattnet ända upp till fönsterkarmen. Det var en hel sjö där ute, men det präktigaste fartyg låg invid huset.
”Vill du segla med, lille Hjalmar,” sade John Blund, ”så kan du i natt komma till främmande länder och vara här igen i morgon!”
Så stod Hjalmar med ens i sina helgdagskläder mitt på det präktiga fartyget. Strax blev vädret gott, och de seglade genom gatorna, kryssade omkring kyrkan, och nu var allt en stor, vild sjö. De seglade så länge, att intet land kunde skönjas mer, och de såg en flock storkar, som också kom hemifrån och skulle till de varma 1änderna. Den ena storken flög bakom den andra. De hade redan flugit så långt, så långt. En av dem var så trött, att hans vingar nästen inte kunde bära honom längre. Han var den allra sista i raden och snart blev han ett långt stycke efter. Slutligen sjönk han med utbredda vingar allt lägre och lägre. Han gjorde ännu ett par slag med vingarna, men det hjälpte inte. Nu rörde han med sina fötter vid tågverket på fartyget. Nu gled han ned utför seglet och bums! Där stod han på däcket.
Så tog skeppsgossen honom och satte in honom i hönsburen bland höns, ankor och kalkoner. Den stackars storken stod där helt försagd mitt ibland dem.
”Sicken en!” sade alla hönsen.
Kalkontuppen blåste upp sig, så tjock han kunde bli, och frågade, vem han var. Ankorna gick baklänges och knuffade till varandra: ”Rappa dig, Rappa dig…
Storken berättade om det varma Afrika. Pyramiderna och om strutsen, vilken sprang som en vild häst genom öknen. Men ankorna förstod inte vad han sa. Så knuffade de till varandra: ”Ska vi komma överens om, att han är dum ”
”Ja, visst är han dum!” sa kalkontuppen, och så kacklade han. Då teg storken alldeles och tänkte på sitt Afrika.
”Det är ett par vackra, smala ben ni har!” sade
kalkonen. ”Vad kostar alnen ”
··skratt, skratt, skratt!” snattrade alla ankorna, men storken låtsade, som om han alls icke hörde det.
”Ni kan gärna skratta med ” sa kalkonen till honom, ”ty det var mycket kvickt sagt, eller var det kanske för simpelt för honom, ack, ack. Han är inte mångsidig. Låt oss fortfara att vara intressanta för oss själva” och så skrockade hönsen, och ankorna snattrade. ”Gick gack Gick gack ” Det var förskräckligt så roligt de själva funna det.
Men Hjalmar gick bort till hönsburen, Öppnade dörren, kallade på storken. Han hoppade ut på däcket till honom. Nu hade han vilat sig, och det var liksom om han nickat åt Hjalmar för att tacka honom. Därpå bredde han ut sina vingar och flög till de varma länderna. Men hönsen skrockade, ankorna snattrade och kalkontuppen blev alldeles eldröd i huvudet.
”I morgon ska vi koka soppa på er” sa Hjalmar, och så vaknade han och låg i sin lilla säng. Det var ju en förunderlig resa, som John Blund hade låtit honom göra den natten.

John Blund – HC Andersen – Tisdag

Tisdag.

Så snart Hjalmar var i säng, rörde John Blund med sin lilla trollspruta vid alla möblerna i rummet. Strax började de prata, och allesammans pratade de om sig själva. Undantaget var spottlådan, som stod tyst och förargade sig över, att de kunde vara så fåfänga att bara tala om sig själva. Bara tänkte på sig själva och alls inte ha någon tanke för den, som stod där så anspråkslös i vrån och lät spotta på sig.
Över byrån hängde en stor tavla i en förgylld ram. Det var ett landskap. Man såg höga, gamla träd och blommor i gräset. En stor sjö med en flod, som flöt bakom skogen, förbi många slott, långt ut i det vilda havet.
John Blund rörde med sin trollspruta vid tavlan, och då började fåglarna på densamma att sjunga, trädens grenar rörde sig, och skyarna riktigt flög. Man kunde se deras skugga över landskapet.
Nu lyfte John Blund upp lille Hjalmar mot ramen, och Hjalmar stack benen in i tavlan, mitt in i det höga gräset. Där stod han ; solen sken mellan trädens grenar ned på honom. Han sprang bort till sjön och satte sig i en liten båt, som låg där. Den var målad röd och vit, seglen glänste som silver. Sex svanar, alla med guldkronor om halsen och en strålande blå stjärna på huvudet, drog båten förbi de gröna skogarna. Där berättade träden om rövare och häxor och blommorna om de täcka små älvorna och vad fjärilarna hade berättat för dem.
De vackraste fiskar, med fjäll som silver och guld, simmade efter båten. Emellanåt gjorde de ett hopp, så att det sade plask i vattnet, och fåglarna, röda och blå, små och stora, flög efter i två långa rader. Myggen dansade och ollonborren sade brum, brum. De ville allesammans följa med Hjalmar, och var och en hade en historia att berätta.
Det var en seglats, som hette duga. Än var skogarna så täta och så mörka, än var de som den vackraste trädgård med solsken och blommor, och där låg stora slott av glas och marmor. På altanerna stod prinsessor, och alla vor de små flickor, som Hjalmar kände väl igen. Han hade lekt med dem förr. De sträckte ut handen och var och en höll den vackraste sockergris, någon bakelsegumma kunde sälja. Hjalmar tog i den ena ändan av sockergrisen, i det han seglade förbi. Prinsessan höll väl fast i. den, och så fick de vardera sin bit. Hon den minsta, Hjalmar den allra största. Vid varje slott stod små prinsar på vakt. De skyldrade med guldsabel och lät det regna russin och tennsoldater. Det var riktiga prinsar, det!
Än seglade Hjalmar genom skogar, än genom stora salar eller mitt igenom en stad. Han kom också genom den, där hans sköterska bodde. Hon som hade burit honom, då han var en helt liten gosse. Som hade hållit så mycket av honom. Hon nickade och vinkade och sjöng den vackra lilla vers, hon själv hade diktat och sänt Hjalmar:

Jag tänker på dig så mången stund, min egen Hjalmar, du kära!
Hur kysste jag ej din lilla mun, din panna och kinderna skära. Jag hörde dig säga de första ord, jag skildes med tårat öga.
Vår Herre välsigne dig här på jord,
en ängel du är från det höga I

Och alla fåglarna sjöng med, blommorna dansade på sina stjälkar, och de gamla träden nickade, som om John Blund berättat historier också för dem.

John Blund - HC Andersen - Tisdag

John Blund – HC Andersen – Tisdag

John Blund – HC Andersen – Måndag

John Blund - Måndag

John Blund – Måndag

Måndag.

”Hör nu på!” sa John Blund om aftonen, då han hade fått Hjalmar i säng. ”Nu ska jag göra fint!” och så blev alla växterna i blomkrukorna stora träd, som sträckte sina långa grenar fram under taket och längs väggarna. Rummet såg ut som det vackraste lusthus, och alla grenarna var fulla av blommor. Varje blomma var vackrare än en ros, luktade så gott, och om man ville äta den, var den sötare än sylt. Frukterna glänste som guld, och så fanns det bullar, som nära nog spruckit av russin; det var makalöst. Men i detsamma började det jämra sig så förskräckligt borta i bordslådan, där Hjalmars skolböcker låg.
”Vad står nu på” frågade John Blund och gick bort till bordet och drog ut lådan. Det var griffeltavlan, som det knakade och knäppte i. Det hade kommit en felaktig siffra i talet, så att det höll på att falla sönder. Griffeln hoppade och sprang i sitt segelgarnssnöre, som om den varit en liten hund. Den ville hjälpa talet till rätta, men den kunde inte det. Och så var det Hjalmars skrivbok, som det jämrade sig. Det var riktigt otäckt att höra! Längs varje sida stod alla de stora bokstäverna., var och en med en liten bredvid sig. En hel rad nedåt. Det var en sådan där förskrift, och bredvid den åter stod några bokstäver, vilka trodde, att de såg ut som denna. Dem hade Hjalmar skrivit. De låg nästan som om de fallit över blyertslinjen, som de skulle stå på.
”Se, så skulle ni hålla er!” sa förskriften. ”se så här åt sidan, med en rask sväng!”
”Ack, vi ville gärna,” sa Hjalmars bokstäver, men vi kan inte, vi är så dåliga”
”Då ska ni ha medicin!” sade John Blund.
”Ack nej!” ropade de, och så stod de så raka, att det var en ren fröjd.
”Ja, nu få vi inte berätta historier!” sade John Blund, ”nu måste jag exercera dem, ett två, ett två” Och så exercerade han bokstäverna, och de stod så raka och så friska som på någon förskrift. Men då John Blund gått, och Hjalmar om morgonen såg på dem, så voro de lika eländiga som förut.

Nästa avsnitt

Den kungliga stuten

Det var en gång en kung,som hade en vacker dotter. Den riktiga drottningen var död. En dag gifte kungen om sig och den nya drottningen hade två fula, stygga döttrar. De kunde inte tåla den vackra, snälla prinsessan,men de vågade inte döda henne för kungen. Men så måste han gå ut i kriget och då började styvmodern och hennes döttrar att behandla prinsessan illa. De beslöt att svälta ihjäl henne. Därför gav de henne bara en torr brödbit och skickade ut henne i skogen för att samla bär. De visste väl att där inte fanns några bär. Hon sökte och sökte men hittade inga. Då blev hon ledsen och började gråta för hon vågade inte komma hem utan bär och så var hon hungrig. Rätt som hon satt där och gråt:, kom en blå stut och frågade:
”Varför gråter du?”
”Jag har inga bär hittat, och så är jag hungrig.
Då bad stuten henne följa med och så kom de till ett ställe där det var alldeles fullt med de prälktigaste bär. När prinsessan hade plockat så många,hon kunde bära sade stuten:
”Säg nu till mig, Bord duka dig!
”Bord duka dig” sa hon och genast fanns där en härlig måltid dukad på marken. När prinsessan hade ätit sig mätt,sade stuten,att hon skulle säga:
”Bord duka ihop dig! ”
”Bord· duka ihop dig” sa hon och så gick alltsammans in i stuten igen.
När det blev kväll,kom prinsessan till slottet igen. Hon var vackrare och gladare än när hon gick och ville inte ha någon mat. Bär hade hon. Den elaka drottningen kunde inte förstå, hur prinsessan burit sig åt. Hon sände henne till skogen nästa dag också. På kvällen kom hon hem igen. Bär hade hon och mat ville hon inte ha.Så gick det dag efter dag och till slut förstod styvmodern, att prinsessan hade någon som hjälpte henne.
En dag, när prinsessan skulle gå, skickade drottningen en tjänare med henne. Han var enögd. När så prinsessan träffade den blå stuten viskade denne, säg:
”Enöga sov”
”Enöga sov” sade prinsessan och då somnade tjänaren. Prinsessan följde med den blå stuten och han visade henne var det fanns bär och gav henne mat precis som förut.
När prinsessan och tjänaren kom hem igen, frågade drottningen tjänaren, om han hade sett något. Han hade inte sett något och visste inte en gång att han hade sovit.
Nästa dag sände styvmodern en annan tjänare efter prinsessan. Han hade två ögon som en vanlig människa. Stuten lärde prinsessan att hon skulle säga tvåöga sov. Då somnade tjänaren och när han kom hem igen visste han inte mer än den förste tjänaren.Och inte ville prinsessan ha någon mat.Hon hade blivit ändå vackrare och såg inte ut som om hon hungrade.
Nästa dag när prinsessan gick fick hon med sig en tjänare som hade tre·ögon, det tredje satt mitt i pannan. När de kom till till skogen, glömde prinsessan att säga,”treöga sov” Hon sa bara:
”Tvåöga sov!” och därför somnade inte det ögat som satt i pannan på tjänaren. Nu fick tjänaren se, hur prinsessan tog en duk från den blå stutens rygg och bredde ut den på marken. Så sa hon: ”Bord duka dig!” och så var där fullt upp med mat på duken. När hon hade ätit rullade hon in alltsammans i duken och stoppade den in i stuten.
Då sprang tjänaren hem och berättade det för drottningen.
Men den blå stuten var kungens egendom och bodde i kungens stall och nu beslöt drottningen att den skulle slaktas. Hon sände efter slaktaren och befallde honom döda stuten och gömma den.
När prinsessan fick veta att stuten skulle slaktas, gick hon för att ta farväl av den. När hon kom in i stallet sade den till henne:
”Sätt dig upp på min rygg! ” Och så sprang den djupt in i skogen med prinsessan. Där stannade den vid ett träd och sa till henne att hon skulle klappa på trädet, så skulle hon få veta något som var mycket viktigt. Hon skulle klappa det tre gånger.
När hon klappade första gången,hörde hon en röst som sa:
”Skydda den blå stuten, för det är din mor.
När hon så klappade om igen,fick hon veta,att hon skulle följa stuten, men inte gå tillbaka till kungsgården. Och så levde de i skogen och väntade på att kriget skulle ta slut och kungen komma hem igen. Men när, drottningen inte hörde av dem, trodde hon att de voro döda och sökte inte mer efter dem.
Så tog kriget slut och kungen kom hem.
”Var är prinsessan? ” frågade han.
”Både hon och den blå stuten har gått sin väg. De är nog döda”sa styvmodern.
Men det kunde inte kungen tro, för han hade bett den blå stuten skydda prinsessan. Så gick kungen ut och sökte efter dem i skogen. Och där fann han dem och prinsessan talade om, hur stygg styvmodern hade varit.
Kungen tog sin dotter och den blå stuten med sig tillbaka till kungsgården. Styvmodern och hennes döttrar jagade han därifrån och sedan blev allt bra.

Vänskapsförbundet – HC Andersen

VÄNSKAPSFÖRBUNDET.
Vi ha nyligen gjort en liten resa och längtar redan efter en större. Vart vill vi resa? Till Sparta i Mykene och till Delfi. Det finns hundra ställen, vid vilkas namn hjärtat klappar av reslust. Det går till häst, uppför bergsstigar, fram över snår och buskar; den ensamme resande kommer fram som en hel karavan. Själv rider han förut med sin argonaut, en packhäst bär koffert, tält och proviant, ett par gendarmer följer efter till hans beskydd. Inget värdshus med en väl bäddad säng väntar honom efter den tröttande dagsresan. Tältet är ofta hans tak i den stora, vilda naturen, argonauten kokar där en pilaff till kvällsvard. Tusentals mygg kringsvärma det lilla tältet. Det är en bedrövlig natt och i morgon går vägen över starkt uppsvällda floder. Sitt säkert på din häst, så att du inte spolas bort. Vilken lön får man för dessa besvärligheter? Den största! Den rikaste! Naturen uppenbarar sig här i all sin storhet, varje fläck är historisk, öga och tanke njuta. Skalden kan sjunga om detta, målaren återge det i präktiga tavlor. Men verklighetens doft, som för evigt tränger in och förblir i åskådarens tanke, .mäktar de inte återge.
I många små skisser har jag försökt åskådliggöra en liten sträcka, Aten och dess omgivning. Likväl, hur färglös står inte denna givna tavla? Hur föga antyder den inte Grekland, denna den sörjande skönhetens genius, vars storhet och sorg främlingen aldrig glömmer.
Den ensamme herden uppe på fjället skulle, genom en enkel berättelse om en av sitt livs tilldragelser, kanske bättre än jag med mina tavlor kunna Öppna ögat för dig, som i några enstaka drag vill skåda hellenernas land.
Låt honom då tala I säger min musa. Nåväl, om en sed, en vacker, egendomlig sed, skall herden där borta på berget berätta oss, vänskapsförbundet. ”Vårt hus var klenat av lera, men dörrposten var räfflade marmorpelare, funne. där huset byggdes; taket gick nästan ända ned till jorden, det var nu svartbrunt och fult, men då det lades, bestod det av blommande oleander och friska lagergrenar, hämtade bakom bergen. Det var torftigt omkring vårt hus, klippväggarna reste sig branta och visade en naken, svart färg, överst på dem hängde ofta skyar, som vita, levande gestalter. Aldrig hörde jag här en sångfågel, aldrig dansade männen här efter säckpipans toner. Men stället var heligt sedan gamla tider, själva namnet påminner om detta, Delfi kallas det ju De mörka, allvarliga bergen låg alla betäckta med snö, det högsta, som lyste längst i den röda aftonsolen, var Parnassos. Bäcken nära invid vårt hus strömmade ned därifrån och var också en gång helig. Nu grumlar åsnan den med sina fötter, men strömmen rinner vidare och blir åter klar. Hur jag minnes varje fläck och dess heliga, djupa ensamhet. Mitt i hyddan tändes elden, och då den heta askan låg hög och glödande, bakades brödet däri. Låg snön därute, runt omkring vår hydda, så att den nästan var dold, tycktes min mor vara som gladast. Då höll hon mitt huvud mellan sina händer, kysste min panna och sjöng de visor, som hon eljest aldrig sjöng. Turkarna, våra herrar, tålde dem icke; och hon sjöng: ”På Olympens topp, i den låga granskogen, satt en gammal hjort. Dess ögon var tunga av tårar. Röda, ja gröna och blek blå tårar grät den, och en råbock kom förbi: ‘Vad fat tas dig då, eftersom du gråter så, gråter röda, gröna, ja blekblå tårar.
”Turken har kommit till vår stad, han har vilda hundar till sin jakt, en väldig hop”
”Jag jagar dem över öarna!” sa den unge råbocken.
”Jag jagar dem över öarna ned i djupa havet!” -men innan aftonen föll på, var råbocken dödad, och innan natten kom, var hjorten jagad och död!” Och när min mor sjöng så, blev hennes ögon fuktiga, och det satt en tår i de långa ögonhåren, men hon dolde den och vände i askan våra svarta bröd. Då knöt jag min hand och sa: ”Vi ska slå turken ihjäl!” men hon upprepade ur visan: ”Jag jagar dem över öarna ned i djupa havet men innan aftonen föll på, var råbocken dödad, och innan natten kom, var hjorten jagad och död”. I flera nätter och dagar hade vi varit ensamma i vår hydda, då kom min far. Jag visste att han hade musselskal från Lepantoviken med sig åt mig eller kanske till och med en kniv, skarp och blänkande. Han medförde denna gång ett barn, en liten naken flicka, som han höll under sin fårskinnspäls. Hon var inlindad i ett skinn, och allt vad hon hade, då hon låg lossad därur i min mors sköte, var tre silvermynt, inknutna i hennes svarta hår. Och far berättade om turkarna, som hade dödat barnets föräldrar, han berättade oss så mycket, att jag drömde därom hela natten, – min far själv var sårad, mor förband hans arm, såret var djupt. Den tjocka fårskinnspälsen var stelfrusen av blodet. Den lilla flickan skulle vara min syster, hon var så vacker, så strålande klar i hyn. Min mors ögon var inte mildare än hennes. Anastasia, som hon kallades, skulle vara min syster, ty hennes far var vigd vid min far, vigd efter gammal sed, sådan vi ännu iaktta den. De hade i sin ungdom slutit broderskap, valt den skönaste och dygdigaste flickan i hela trakten till att viga dem till vänskapsförbundet. Jag hörde så ofta talas om den vackra, sällsamma seden.
Nu var den lilla min syster. Hon satt i mitt knä. Jag gav henne blommor och fjällfågelns fjädrar, vi drack tillsammans av Parnassos’ vatten. Vi sov huvud vid huvud under hyddans lagertak, medan min mor ännu många vintrar sjöng om de röda, de gröna och de blekblå tårarna. Men jag förstod ännu icke, att det var mitt eget folk, vars tusenfaldiga sorger avspeglade sig i dessa tåtar.
En dag kom tre frankiska män, annorlunda klädda än vi. De hade sina sängar och tält på hästar, och mer än tjugo turkar, alla med sablar och gevär, ledsagade dem. De var paschans vänner och hade brev från honom. De kom endast för att se våra berg, för att i snö och moln bestiga Parnassos och betrakta de sällsamma, svarta, branta klipporna omkring vår hydda. De fick inte rum inne i den och de tålde inte heller röken, som gick fram under taket ut genom den låga dörren. De slog upp sina tält på den trånga platsen vid vår hydda, stekte lamm och fåglar och skänkte i söta, starka viner, men turkarna vågade inte dricka av detta.
Då de reste, följde jag dem ett stycke på vägen, och min lilla syster Anastasia hängde, insydd i ett getskinn, på min rygg. En av de frankiska herrarna ställde mig mot en klippa och ritade av mig och Anastasia, så levande som vi stod där. Vi såg ut som en enda varelse. Det hade jag aldrig på, men Anastasia och jag var ju också som en, alltid låg hon i mitt knä eller hängde på min rygg, och drömde jag, så var hon i mina drömmar.
Två nätter därefter anlände annat folk till vår hydda. De var beväpnade med knivar och gevär. De var albaner, tappert folk, som min mor sade. De stannade där endast en kort stund, min syster Anastasia satt i den enes knä -då han var borta, hade hon två och icke tre silvermynt i sitt hår. De la tobak i pappersstrimlor och rökte därav. Den äldste talade om vägen, som de skulle ta, och var oviss om den. Spottar jag uppåt, sa han, ‘så faller det i mitt ansikte, spottar jag nedåt, så faller det i mitt skägg!
Men en väg måste väljas. De gick, och min far följde dem. Kort därefter hörde vi skott, Det smällde åter. Där kom soldater in i vår hydda och de tog min mor, mig och Anastasia. Rövarna hade haft sitt tillhåll hos oss, sade de. Min far hade följt dem, därför måste vi bort. Jag såg rövarnas lik, jag såg min fars lik, och jag grät, tills jag somnade. Då jag vaknade, var vi i fängelse, men rummet var icke eländigare än det i vår egen hydda, och jag fick lök och hartsat vin, som de hällde ur den tjärade säcken, bättre hade vi det inte hemma.
Hur länge vi var fångna, det vet jag inte. Men många nätter och dagar gick. Då vi vandrade ut, var det vår heliga påskfest, och jag bar Anastasia på min rygg. Min mor var sjuk. Vi kunde endast gå långsamt. Det dröjde länge, innan vi kom ner till havet, det var Lepantoviken. Vi trädde in i en kyrka som strålade av bilder på gyllene grund, änglar var det, o så vackra, men jag tyckte ändå, att vår lilla Anastasia var lika vacker. Mitt på golvet stod en kista fylld med rosor. Det var Herren Kristus, vilken låg där som härliga blommor, sade min mor. Prästen förkunnade: ”Kristus är uppstånden”. Alla människor kysste varandra, var och en höll ett tänt ljus i sin hand. Jag själv fick ett, den lilla Anastasia ett. Säckpiporna ljöd, männen dansade hand i hand från kyrkan, och utanför stekte kvinnorna påskalamm. Vi blev inbjudna. Jag satt vid elden. En gosse, äldre än vad jag var, tog mig om halsen, kysste mig och sade: ”Kristus är uppstånden”. Sålunda möttes första gången vi två, Aftanides och jag.
Min mor kunde binda fisknät. Det gav här vid viken god förtjänst, och vi stannade lång tid vid havet, det vackra havet. Det smakade som tårar och genom sina färger påminde om hjortens gråt, än var det ju rött, än grönt och än åter blått.
Aftanides förstod att styra en båt, och jag satt med min lilla Anastasia i båten, vilken gick på vattnet som ett moln går i luften. När solen då sjönk, blev bergen mera mörkblå. Den ena bergskedjan tittade upp över den andra, och längst bort stod Parnassos med sin snö. I aftonsolen lyste bergstoppen som ett glödande järn. Det såg ut, som om ljuset kom inifrån, ty det lyste länge i den blå, glänsande luften, länge sedan solen gått ned. De vita sjöfåglarna slog med sina vingar mot vattenspegeln, men annars var här så tyst och stilla som vid Delfi mellan de svarta fjällen. Jag låg på rygg i båten, Anastasia satt på mitt bröst, och stjärnorna över oss lyste ännu starkare än lamporna i vår kyrka. Det var samma stjärnor, och de stod alldeles på samma ställe över mig, som när jag satt vid Delfi, utanför vår hydda. Jag tyckte mig slutligen vara där ännu. Då plaskade det i vattnet och båten vickade häftigt till. Jag skrek högt, för Anastasia hade fallit i vattnet. Aftanides var lika snabb, och snart lyfte han henne upp till mig. Vi tog av hennes kläder, vred ur vattnet och klädde så åter på henne. Detsamma gjorde Aftanides med sig själv. Vi stannade därute, tills kläderna åter var torra, och ingen fick veta av vår förskräckelse för den lilla fostersystern, i vars liv Aftanides ju nu hade del
Det blev sommar! Solen brände så hett, att lövträden vissnade. Jag tänkte på våra svala berg, på det friska vattnet därinne: min mor längtade också, och en afton vandrade vi tillbaka igen. Vad där var tyst och stilla. Vi gick över den höga timjanen, som likväl doftade ännu, fastän solen hade förtorkat dess blad. Icke en herde mötte vi, icke en hydda gick vi förbi. Allt var tyst och ensligt, endast stjärnskottet sa, att det fanns liv där uppe i himlen. Jag vet inte, om den klara, blå luften lyste själv eller det var stjärnornas strålar. Men vi såg tydligt alla bergens konturer. Min mor gjorde upp eld, stekte lökarna, som hon tagit med sig. Jag och lilla syster sov i timjanen utan att frukta för den otäcka Smidraki, på vilken lågan står ut ur halsen. Ännu mindre för vargen och schakalen. Min mor satt ju hos oss, och det trodde jag var nog.
Vi uppnådde vårt gamla hem, men hyddan var en grushög, där måste byggas en ny. Ett par kvinnor hjälpte min mor, och inom få dagar var väggarna åter resta och ett nytt tak av oleander lagt ovan dem. Min mor flätade av skinn och bark många fodral till flaskor, och jag vaktade prästernas lilla hjord. Anastasia och de små sköldpaddorna var mina lekkamrater.
En dag fick vi besök av den käre Aftanides. Han längtade så mycket efter att träffa oss, sa han. Han stannade två hela dagar hos oss.
Efter en månad kom han tillbaka och berättade, att han skulle med ett fartyg till Patras och Korfu. Till oss måste han först säga farväl. En stor fisk medförde han åt min mor. Han kunde berätta så mycket, inte bara om fiskarna nere vid Lepantoviken, utan också om kungar och hjältar, som en gång hade härskat i Grekland liksom turkarna nu.
Jag har sett rosenträdet sätta knopp. På dagar och veckor blev det en utvecklad blomma. Det blev det, innan jag började tänka på, hur stor, vacker och rodnande den var. Sålunda gick det mig också med Anastasia. Hon var en vacker, fullvuxen flicka, och jag en kraftfull yngling. Vargskinnen på min mors och Anastasias säng hade jag själv flått av djuret, som föll för min bössa. År hade förflutit.
Då kom en kväll Aftanides, smärt som ett rö, stark och brun. Han kysste oss alla och visste att berätta om det stora havet, om Maltas fästningsverk och Egyptens sällsamma gravplatser. Det ljöd underbart, som en av prästernas legender. Jag såg med ett slags vördnad upp till honom.
”Vad du vet mycket!” sade jag, ”vad du kan berätta!”
”Du har dock en gång berättat mig det vackraste!” sade han, ”du har berättat mig något, som aldrig gått ur mina tankar, den vackra gamle. Seden med vänskapsförbundet, en sed som jag riktigt har lust att följa. Broder, låt oss båda också gå till kyrkan, liksom din och Anastasias fader gjorde. Den skönaste och oskyldigaste flickan är Anastasia, vår syster. Hon skall sammanviga oss. Ingen har ändå en vackrare sed än vi greker!”
Anastasia blev röd som det friska rosenbladet, min mor kysste Aftanides.
En timmes vandring från vår hydda, där var fjällen bära mylla och enstaka träd ger skugga, låg den lilla kyrkan. En silverlampa hängde framför altaret. Jag hade på mig mina bästa kläder, den vita fustanellan föll i rika veck ner över höfterna. Den röda tröjan var åtsittande och spänd. Det var silver i tofsen på min fez. I mitt bälte satt kniv och pistoler. Aftanides hade sin blå dräkt, som grekiska sjömän brukade bära, en silverplatta med Guds moders bild hängde på hans bröst. Hans skärp var dyrbart, som bara rika herrar kunna bära det. Alla såg nog, att vi två skulle till en högtid. Vi gick in i den lilla ensliga kyrkan, där aftonsolen kastade sitt sken genom dörren. In på den brinnande lampan och de brokiga bilderna på gyllene grund. Vi knäböjde på altarets trappsteg, och Anastasia ställde sig framför oss. En lång vit kjol hängde löst och ledigt kring hennes vackra lemmar. Hennes vita hals och bröst betäcktes av sammanlänkade gamla och nya mynt, de bildade en hel stor krage. Hennes svarta hår var upplagt på huvudet i en enda buckla, som fasthölls genom en liten mössa av guld- och silvermynt, funna i de gamla templen. Skönare prydnad hade ingen grekisk flicka. Hennes ansikte lyste, hennes ögon var som två stjärnor.
Alla tre läste vi tyst vår bön, och hon frågade oss: ”Viljen I vara vänner i liv och död?” Vi svarade: ja. ”Viljen I var och en, vad som än må hända, komma ihåg: min broder är en del av mig? Min hemlighet är hans, min lycka är hans? Uppoffring, uthållighet, allt, som för min egen själ, inrymmer jag för honom?” och vi upprepade vårt ja! Hon la våra händer i varandra, kysste oss på pannan, och vi bad åter en tyst bön. Då trädde prästen fram från altarets dörr, välsignade oss alla tre, och en sång av de andra allra heligaste herrarna ljöd bakom altarväggen. Det eviga vänskapsförbundet var slutet. Då vi reste oss, såg jag min mor vid kyrkdörren gråta djupt och innerligt.
Vilken glädje det var i vår lilla hydda och vid Delfis källor! Kvällen innan Aftanides skulle resa, satt han och jag tankfulla på klippans sluttning. Hans arm var lindad kring mitt liv, min om hans hals. Vi talade om Greklands nöd, om män, som man kunde lita på. Varje tanke i vår själ låg klar för oss båda. Då fattade jag hans hand:
”Ännu en sak bör du veta. En sak, som intill denna stund enbart Gud och jag känner till. Hela min själ är kärlek! Det är en kärlek, starkare än den till min moder och till dig”
”Och vem älskar du” frågade Aftanides, och han blev röd över ansikte och hals.
”Jag älskar Anastasia” sa jag.
Hans hand darrade i min, och han blev blek som ett lik. Jag såg det, jag förstod det. Jag tror, att också min hand skälvde. Jag lutade mig fram emot honom, kysste hans panna och viskade:
”Jag har aldrig sagt henne det. Hon älskar kanske inte mig.
Broder, kom ihåg, jag har sett henne dagligen. Hon har vuxit upp vid min sida, vuxit in i min själ”
”Och din skall hon bli!” sa han,
”Din! Jag kan inte ljuga för dig och vill inte heller! även om jag älskar henne. Men i morgon åker jag bort. Vi ser varandra åter om ett år, då är ni gifta, inte sant!”
”Jag har litet pengar de är dina. Du får ta dem, du måste ta dem!” Tysta vandrade vi över fjället. Det var sena aftonen, då vi stod vid min mors hydda.
Anastasia höll fram lampan mot oss, då vi trädde in. Min mor var inte där. Anastasia såg med sällsamt vemod på Aftanides.
”I morgon går du från oss!” sa hon, ”vad det bedrövar mig!”
”Bedrövar dig!” sa han, och jag tyckte, att där i låg en smärta så stor som min egen. Jag kunde inte tala. Han fattade hennes hand och sa:
”Vår broder här älskar dig, har du honom kär? I hans tystnad ligger just hans kärlek”
Anastasia darrade och brast i gråt. Då såg jag endast henne, tänkte enbart på henne. Min arm slog jag kring hennes liv och sa:
”Ja, jag älskar dig!”
Då tryckte hon sin mun mot min, hennes händer vilade kring min hals. Men lampan hade fallit på golvet. Det var mörkt omkring oss som i den käre, stackars Aftanides hjärta.
Före dagningen steg han upp, kysste oss alla till avsked och drog bort. Till min mor hade han lämnat alla sina pengar, som vi skulle ha. Anastasia var min fästmö och några dagar därefter min hustru.”

Bronssvinet – HC Andersen

BRONSSVINET

I staden Florens, inte långt från Piazza del grand u ca, löper en liten tvärgata, jag tror, att den kallas Portarossa. På denna, framför ett slags basar, där det säljs grönsaker, ligger ett konstgjort, väl arbetat svin av brons. Det friska, klara vattnet porlar ur munnen på djuret, som av ålder är alldeles svartgrönt. Endast trynet glänser, som om det vore blankpolerat. Och är det också av de många hundra barn och lazzaroner, som tar i det med händerna och sätter sin mun intill djurets för att dricka. Det är en hel tavla att se det välformade djuret omfamnas av en vacker, halvnaken gosse, som sätter sin friska mun intill dess tryne.

Alla, som kommer till Florens, finner nog stället. Om inte så frågar han bara fråga den förste person han möter efter bronssvinet. Så hittar han det enkelt.

Det var sent en vinterafton, bergen låg klädda med snö, men det var månsken. Månsken i Italien ger en belysning, vilken är lika god som en mörk vinterdag i Norden. Ja den är bättre, ty luften skiner, luften verkar upplyftande, medan i Norden det kalla, grå blytaket trycker oss till jorden. Den kalla, fuktiga jorden, som en gång skall tynga vår kista.
Borta i hertigens slottsträdgård under pinjens tak, där tusentals rosor blommar om vintern, hade en liten trasig gosse suttit hela dagen. Det var en gosse som kunde varit en bild av Italien, så vacker, så leende och så lidande. Han var hungrig och törstig. Det var ingen som gav honom en slant. Då det blev mörkt och trädgården skulle stängas, körde portvakten bort honom. Länge stod han drömmande på bron över Arno och såg på stjärnorna, som blinkade i vattnet mellan honom och den präktiga marmorbron, della Trinita. Han tog vägen bort till bronssvinet, la sig på knä, slog sina armar om dess hals, satte sin lilla mun intill dess glänsande tryne och drack i stora drag av det friska vattnet. Strax invid låg några sallatsblad och ett par kastanjer, det blev hans kvällsvard. Det fanns inte en människa på gatan. Han var alldeles ensam. Han satte sig på bronssvinets rygg och lutade sig framåt. Hans lilla lockiga huvud vilade på djurets, och innan han själv visste det, somnade han.

Det var midnatt, bronssvinet rörde sig, han hörde, att det sa helt tydligt: ”Du lille gosse, håll dig fast, ty nu springer jag!” och så sprang det med honom. Det var en lustig ritt. Först kom de till Piazza del granduca. Bronshästen, som bar storhertigens staty, gnäggade högt. De brokiga vapnen på det gamla rådhuset lyste som transparenta bilder och Michelangelos David svängde sin slunga. Det var ett sällsamt liv, som där rörde sig i Bronsgrupperna, som föreställde Perseus och Sabinskornas bortrövande, stod endast alltför levande. ett dödsskri från dem gick över det präktiga, ödsliga torget.

Vid Palazzo degli Uffizi, i pelargången, där adeln under fastan samlas till karnevalsglädje, stannade bronssvinet.
”Håll dig fast!” sa djuret, ”håll dig fast, ty nu bär det uppför trappan!” Den lille sa ännu inte ett ord, till hälften darrade han, till hälften var han lycksalig.
De inträdde i ett långt galleri, Han kände det väl, han hade varit här förr. På väggarna prunkade tavlor, här stod statyer och byster, alla i den skönaste belysning, som om det varit dag. Men präktigast var det, då dörren till ett av sidorummen gick upp. Ja, denna härlighet här mindes den lille. Men denna natt var allt i sin skönaste glans.
Här stod en naken, skön kvinna, så fager som endast naturen och marmorns största mästare kunde forma henne. Hon rörde de vackra lemmarna, delfiner lekte vid hennes fot, odödlighet lyste ur hennes ögon.
Världen kallar henne den medicinske Venus. På vardera sidan om henne prunkade marmorstodor, hos vilka andens liv hade genomträngt stenen. Det var nakna, ståtliga män. Den ene vässte svärdet, Sliparen kallas han, de brottande gladiatorerna utgjorde den andra gruppen. Svärdet vässtes, kämparna brottades för skönhetsgudinnan.
Gossen var som bländad av all denna. Glans. Väggarna strålade i färger, och allt var liv och rörelse där. Fördubblad visa sig bilden av Venus, den jordiska Venus, så svällande och eldig, som Tizien hade famnat henne vid sitt hjärta. Det var sällsamt att skåda. Två fagra kvinnor var de; sina sköna, obeslöjade lemmar sträckte de på de mjuka hyendena. Deras bröst hävde sig och huvudet rörde sig, så att de rika lockarna föll ner omkring de runda skuldrorna, medan de mörka ögonen uttalade blodets glödande tankar. Men ingen av alla bilderna vågade likväl helt och hållet träda ut ur ramen. Skönhetsgudinnan själv, Gladiatorerna och Sliparen stannade på sina platser, ty glorian, som strålade från Madonna, Jesus och Johannes, band dem.
De heliga bilderna var inte bilder längre, de var de heliga personerna själva. Vilken glans och vilken skönhet från sal till sal, och den lille såg allt. Bronssvinet gick ju steg för steg genom all denna prakt och härlighet. Den ena synen undanträngde den andra. Endast en tavla fäste sig riktigt i tanken, och mest genom de glada, lyckliga barn, som fanns på. Den lille hade en gång vid dagsljus nickat åt dem.
Många vandrar säkerligen lätt förbi denna tavla, och likväl innesluter den en skatt av poesi. Det är Kristus, som stiger ned i underjorden, men det är inte de pinade, man ser omkring honom, nej, det är hedningarna. Florentinaren Angiolo Bronzino har målat denna tavla. Härligast är uttrycket av barnens visshet om, att de ska komma till himmelen. Två små omfamnar redan varandra, en liten räcker handen till en· annan nedanför och pekar på sig själv, som om han sa:
”Jag skall till himmelen”
Alla de äldre stå ovissa, hoppfulla, eller böja sig ödmjukt bedjande för Herren Jesus. På denna tavla såg gossen längre än på någon annan. Bronssvinet vilade stilla framför den. En sakta suck hördes. Kom den från tavlan eller från djurets bröst? Gossen sträckte ut handen mot de leende barnen. Då for djuret åstad med honom, ut genom den öppna försalen.
”Tack och välsignelse, du präktiga djur!” sa den lille gossen och klappade bronssvinet, som duns! Duns, sprang den ned för trappan med honom.
”Tack och välsignelse själv!” sa bronssvinet, ”
”Jag har hjälpt dig och du har hjälpt mig, ty endast med ett oskyldigt barn på min rygg får jag krafter att springa! Ja, ser du, jag vågar till och med gå in under strålen av lampan framför madonnabilden. Jag kan bära dig överallt, bara inte in i kyrkan. Men utanför den kan jag, när du är hos mig, se in genom den öppna dörren! Kliv inte av från min rygg. Gör du det, så ligger jag död, som du ser mig om dagen vara det på gatan Portarossa!”
”Jag stannar hos dig, mitt välsignade djur!” sa den lille, och så gick det i susande fart genom Florens gator, ut till den öppna platsen framför kyrkan Santa Croce.
Den stora flygeldörren sprang upp, ljusen strålade från altaret, genom kyrkan, ut på det ödsliga torget. En sällsam ljusglans utströmmade från ett gravmonument i den vänstra sidogången, tusentals rörliga stjärnor bildade liksom en gloria omkring det. Ett sköldemärke prunkade på graven, en röd stege i blått fält, den tycktes glöda som eld. Det var Galileis grav. Det är ett enkelt monument, men den röda stegen i det blå fältet är ett betydelsefullt sköldemärke, det är som om det vore konstens eget, för här går alltid vägen uppåt på en glödande stege, men till himmelen. Alla andens profeter gå till himmelen såsom profeten Elias.
I kyrkans högra sidogång tycktes varje bildstod på de rika sarkofagerna ha fått liv. Här stod Michelangelo, där Dante med lagerkrans om pannan. Alfieri, Macchiavelli, sida vid sida vila här dessa stormän, Italiens stolthet. Det är en härlig kyrka, vida skönare om än inte så stor som Florens’ marmordomkyrka. Det var som om marmorkläderna rörde sig. Som om de stora gestalterna ännu mera höjde sina huvuden och i natten, under sång och toner, skådade upp mot det brokiga, strålande altaret, där vitklädda gossar svängde gyllene rökelsekar. Den starka doften strömmade från kyrkan ut på den öppna platsen.
Gossen sträckte ut sin hand mot ljusglansen, och i samma ögonblick for bronssvinet iväg. Han måste riktigt klamra sig fast vid det. Vinden susar kring öronen på honom. Han hörde kyrkporten knarra på. Mittemot Galileis grav finns Michelangelos. På monumentet är anbragt hans byst och dessutom tre figurer. Skulpturen, Målarkonsten och Arkitekturen. Tätt bredvid är Dantes grav (själva liket finnes i Ravenna). På monumentet ser man Italien, hon pekar på Dantes kolossala staty, Poesien begråter den förlorade. Ett par steg härifrån är Alfieris gravmonument, som är prytt med lager, lyra och
Masker. Italien gråter över hans kista. Macchiavelli slutat där raden av dessa berömda store män.
Gångjärnen, då den stängdes, men i detsamma tycktes medvetandet övergiva honom. Han kände en isande kyla – och slog upp ögonen. Det var morgon, han satt halvt nedgliden från bronssvinet, som stod där det alltid plägade stå, på gatan Portarossa.
Fruktan och ångest uppfyllde gossen vid tanken på henne, som han kallade moder, hon som i går hade skickat ut honom och sagt, att han skulle skaffa pengar. Inga hade han; hungrig och törstig var han! Ännu en gång tog han bronssvinet om halsen, kysste det på trynet. Nickade åt det och vandrade så bort till en av de smalaste gatorna, endast bred nog för en fullastad åsna. En stor, järnbeslagen dörr stod halvt på glänt, här gick han upp för en murad trappa, med smutsiga väggar och ett halt rep till ledstång och kom till ett öppet galleri, behängt med paltor. En trappa ledde härifrån till gården, där från brunnen stora järntrådar var dragna till husets alla våningar. Den ena vattenspannen svävade bredvid den andra, medan trissan gnisslade och spannen dansa i luften, så att vattnet skvalpade ned på gården. Åter bar det uppför en förfallen, murad trappa. Två matroser, det var ryssar, sprang muntert ned och hade så när stött omkull den stackars gossen. De kom från sin nattliga backanal.
En inte längre ung, men kraftigt byggd kvinna med tjockt, svart hår följde efter.
”Vad har du med dig hem?” sa hon till gossen.
”Var inte ond!” bad han, jag fick ingenting, alls ingenting!” – och han fattade i moderns kjol, som om han velat kyssa den. De klev in i kammaren. Den vill vi inte beskriva. Endast så mycket skall sägas att där stod en grepkruka med koleld, Marito, som den kallas. Denna tog hon på sin arm, värmde fingrarna och knuffade till gossen med armbågen: ”Jo, visst har du pengar!” sa hon.
Gossen grät, hon sparkade till honom med foten. Han jämrade sig högt.
”Vill du vara tyst, annars slår jag sönder ditt skrålande huvud!” sa hon och hon svängde eldkrukan, som hon höll i handen. Gossen hukade sig ner till golvet med ett skrik. Då kom grannhustrun in genom dörren. Även hon hade sin Marito på armen.
”Felicita, vad gör du åt barnet?”
”Barnet är mitt” svarade Felicita. ”Jag kan mörda det, om jag vill, och dig med, Gianina !” och hon svängde sin eldkruka. Den andra höjde parerande sin i vädret, och båda krukorna for emot varandra, så att skärvorna, elden och askan flög omkring i rummet. Men gossen var i samma ögonblick utom dörren, över gården och ute ur huset. Den stackars gossen sprang, så att han till slut inte kunde dra andan. Han stannade vid kyrkan Santa Croce. Kyrkan, vars stora dörr sista natten hade öppnat sig för honom, och han gick dit in. Allt strålade. Han knäböjde vid den första graven till höger. Det var Michelangelos, och snart snyftade han högt. Folk kom och gick, mässan lästes och ingen brydde sig om gossen. Endast en äldre man stannade, såg på honom och gick därefter bort liksom de andra.
Hunger och törst plågade den lille. Han var alldeles vanmäktig och sjuk. Han kröp in i vrån mellan väggen och marmormonumentet och föll i sömn. Det var fram emot aftonen, då han åter vaknade vid att någon ruskade i honom. Han for upp, och samme gamle man stod framför honom.
”Är du sjuk? Var har du hemma? Har du varit här hela dagen?” var ett par av de många frågor den gamle frågade honom. De blev besvarade, och den gamle mannen tog honom med sig till ett litet hus strax invid på en av sidogatorna. Det var en handskmakarverkstad. De gick in och fick se mannens hustru sitta och flitigt sy, då de kom En liten vit bologneserhund, klippt så nära, att man kunde se den rosenröda huden, hoppade på bordet och sprang fram till den lille gossen.
”De oskyldiga själarna. Känner varandra,” sa hustrun och klappade hunden och gossen. Han fick att äta och dricka hos de goda människorna. De sa att han skulle få lov att stanna där över natten. Följande dag skulle fader Giuseppe tala vid hans mor. Han fick en liten tarvlig säng; men den var kungligt präktig för honom, som ofta måste sova på det hårda stengolvet. Han sov så gott och drömde om de härliga bilderna och om bronssvinet.
Fader Giuseppe gick ut nästa morgon. Den stackars gossen var inte speciellt glad för detta. Han visste att han gick ut för att föra honom till hans mor. Han grät och kysste den lilla livliga hunden, och hustrun nickade åt dem båda.
Vad hade fader Giuseppe för besked med sig hem? Han talade mycket med sin hustru, och hon nickade och klappade gossen. ”Det är ett vackert barn” sa hon. ”Han kan nog bli en duktig handskmakare, liksom du varit! Fingrar har han, så fina och böjliga. Madonna har bestämt honom till att bli handskmakare!”
Gossen stannade där i huset, och hustrun själv lärde honom att sy. Han fick god mat. han sov gott, han blev munter och han började retas med Bellissima, så som den lilla hunden hette. Hustrun hotade med fingret, bannades och blev ond. Det gick gossen till hjärtat, tankfull satt han i sin lilla kammare, som vette utåt gatan, det torkades skinn där inne. Tjocka järnstänger satt för fönstren. Han kunde inte sova. Bronssvinet var i hans tankar, och plötsligt hörde han utanför: ”Klatsch, klatsch!” Ja, det var bestämt det. Han sprang fram till fönstret, men där var inget att se, det var redan förbi.
”Hjälp signore att bära hans färglåda” sa hustrun på morgonen till gossen, då den unge grannen, målaren, själv kom släpande med denna och ett stort stycke hoprullat lärft. Gossen tog lådan, följde efter målaren. De tog vägen till galleriet, gick uppför samma trappa, som han väl kände från den natten, då han red på bronssvinet. Han kände igen statyer och tavlor, den sköna marmor Venus och de som levde i färger. Han återsåg Guds moder, Jesus och Johannes.
Nu stannade de framför tavlan av Bronzino, där Kristus stiger ned till underjorden och barnen runt omkring småler i ljuv visshet om himmelen. Den fattige gossen smålog också, ty han var här i sin himmel.
”Ja, gå nu hem!” sa målaren till honom, då han redan hade stått så länge, att målaren hunnit ställa upp sitt staffli.
”Får jag se på, medan ni målar” frågade gossen, ”får jag se, hur ni får bilden hit över på det vita tygstycket.”
”Nu målar jag inte!” svarade mannen och tog fram sin svartkrita. Hastigt rörde handen sig, ögat mätte den stora tavlan, och det endast var ett fint streck, som kom fram, så stod Kristus där likväl svävande, som på den målade tavlan.
”Men så gå då!” sa målaren, och gossen vandrade stilla hemåt, satte sig på bordet och lärde sig sy handskar.
Men hela dagen voro tankarna i tavelsalen, och därför stack han sig i fingrarna, bar sig tafatt åt, men retades inte heller med Bellissima.
Då det blev afton och porten åt gatan just stod öppen, smög han sig ut. Det var kallt, men stjärnklart, så vackert och ljust Han vandrade framåt genom gatorna, där det redan var tyst och stilla. Snart stod han framför bronssvinet. Han lutade sig ned över det, kysste dess blanka tryne och satte sig på dess rygg.
”Du välsignade djur” sa han, ”vad jag har längtat efter dig. I natt måste vi rida en tur!”
Bronssvinet låg orörligt, och det friska vattenflödet kvällde fram ur dess mun. Den lille satt som ryttare. Så drog någon honom i kläderna. Han såg åt sidan, det var Bellissima, den lilla barklippta Bellissima. Hunden hade också smugit sig ut ur huset och följt den lille, utan att han märkte det. Bellissima bjäbbade, som om hon ville säga: ”Ser du, jag är med. Varför sätter du dig här’?”
Ingen eldsprutande drake skulle kunna skrämma gossen mera, än den lilla hunden på detta ställe. Bellissima på gatan, och det utan att vara påklädd, som den gamla hustrun kallade det. Vad skulle det bli av? Hunden kom aldrig ut om vintern, utan att hon kläddes i ett litet fårskinn, som var klippt och sytt åt henne. Skinnet kunde bindas fast kring halsen med ett rött band. Där fanns handrosett och bjällra på det, och det kunde likaledes bindas under magen. Hunden såg nästan ut som en liten killing, då hon om vintern i denna dräkt fick trippa ut med signoran. Bellissima var med utan att vare påklädd. Vad skulle det bli av? Alla fantasier var försvunna. Gossen kysste likväl bronssvinet och tog Bellissima på armen. Djuret darrade av köld, och därför sprang gossen allt vad han orkade.
”Vad springer du med där?” ropade två poliser, som han mötte. Bellissima skällde. ”Var har du stulit den där vackra hunden?” frågade de och tog den ifrån honom.
”Ack, ge mig igen den” klagade gossen.
”Om du inte har stulit den, så kan du säga hemma, att hunden får hämtas på vaktkontoret” och de nämnde stället och gick med Bellissima.
Det var en jämmer och ett elände. Han visste inte, om han skulle hoppa i Arno eller gå hem och bekänna allt. De skulle visst slå ihjäl honom, tänkte han. ”Men jag vill gärna bli ihjälslagen. Jag vill dö, så kommer jag till Jesus och Madonna!”
Han gick hem, mest för att bli ihjälslagen. Porten var stängd, han nådde inte upp till portklappen, där fanns ingen på gatan. Men en sten lag lös och med den dundrade han på.
”Vem är den” ropade man innanför.
”Det är jag!” sa han, ”Bellissima är borta! Öppna för mig och slå ihjäl mig”
Det blev en förskräckelse för den stackars Bellissima, i synnerhet hos hustrun. Hon såg genast åt väggen, där hundens draperi skulle hänga, Det lilla fårskinnet hängde där.
”Bellissima på vaktkontoret! ropade hon helt högt.” Du elaka barn. Hur fick du ut henne? Hon fryser ihjäl. Det fina djuret hos de grova soldaterna!”
Och fader Giuseppe måste genast ut. Hustrun jämrade sig och gossen grät! Allt folk i huset samlades, målaren också. Han tog gossen mellan sina knän och frågade ut honom. I avbrutna meningar fick han höra hela historien, om bronssvinet och om tavelgalleriet. Det var inte lätt att förstå. Men målaren tröstade den lille och talade lugnande ord med gumman. Hon blev inte tillfreds, förrän fader Giuseppe kom med Bellissima, som hade varit bland soldaterna. Det var en glädje, och målaren klappade den stackars gossen och gav honom en handfull teckningar.
O, det var präktiga stycken, komiska huvuden. Men framför allt, där var själva bronssvinet livslevande. Ack, ingenting kunde vara härligare. Med ett par streck stod det på papperet, och själva huset bakom det var antytt.
”Den som ändå kunde rita och måla, då kunde man få hela världen till sig!”
Följande dag vid första ensamma ögonblick fattade den lille blyertspennan, och på den vita sidan av en bland bilderna sökte han återgiva teckningen av bronssvinet, och det lyckades. Litet snett, litet upp och ned, ett ben tjockt, ett annat smalt, men man kunde ändå förstå, vad det skulle vara. Själv jublade han däröver. Blyertspennan ville bara inte gå så ordentligt som den skulle. Det märkte han nog. Men följande dag stod där ett bronssvin bredvid det andra, och det var hundra gånger bättre. Det tredje var så bra, att var och en kunde känna igen det.
Men det gick dåligt med handsksömnaden, det gick långsamt med ärendena ute i staden. Ty bronssvinet hade nu lärt honom, att alla bilder måste kunna överflyttas på papperet. Staden Florens är en hel bilderbok, om man vill bläddra i den. På Piazza della Trinitá står en smärt pelare och överst på denna står Rättvisans gudinna med förbundna Ögon och vågskålar. Snart stod hon på papperet, och det var handskmakarens lille lärgosse, som hade satt dit henne. Bildsamlingen ökades, men allt i den var ännu döda ting. Då hoppade en dag Bellissima framför honom.
”Stå stilla!” sa han, ”så skall du bli vacker och få komma med bland mina bilder!”
Men Bellissima ville inte stå stilla. Så hon måste bindas. Huvud och svans blev bundna. Hon bjäbbade och gjorde språng, och snöret måste dras åt. Då kom signoran:
”Din ogudaktige pojke. Det stackars djuret” var allt vad hon fick fram. Hon knuffade undan gossen.
Sparkade honom med sin fot, visade ut honom ur sitt hus. Han som var den otacksammaste usling, det ogudaktigaste barn. Gråtande kysste hon sin lilla halvkvävda Bellissima.
Målaren kom i detsamma uppför trappan och –- – här är vändpunkten i historien. – –
År 1834 var det en utställning i Accademia de11a erte i Florens. Två tavlor, upphängda bredvid varandra, samlade en mängd åskådare. På den minsta tavlan var framställd en liten munter gosse, som satt och ritade. Till modell hade han en liten vit, kortklippt pudel. Men djuret ville inte stå stilla och var därför bundet med segelgarn. Både om huvud och svans. Det var ett liv och en sanning där, som måste tilltala var och en. Målaren var, berättade man, en ung florentinare, som skulle ha blivit funnen på gatan som litet barn och uppfostrats av en gammal handskmakare. Han hade själv lärt sig att teckna. En nu berömd målare hade upptäckt denna talang, då gossen en gång skulle köras bort, därför att han hade bundit hustruns favorit, den lilla pudeln, och tagit denna till modell.
Handskmakarpojken hade blivit en stor målare. Det visar denna tavla, det visar i synnerhet den större där bredvid. Här var bara en enda figur, en trasig, vacker gosse, som satt och sov på gatan. Han lutade sig emot bronssvinet på gatan Portarossa. Alla åskådarna kände stället. Barnets armar vilade på svinets huvud. Den lille sov så tryggt, lampan vid madonnabilden kastade ett starkt, effektfullt ljus på barnets bleka, härliga ansikte. Det var en präktig tavla. En stor, förgylld ram omgav den, och på ena hörnet av ramen hängde en lagerkrans. Men mellan de gröna bladen slingrade sig ett svart band, ett långt sorgflor hängde ned därifrån. Den unge konstnären var i dessa dagar, död.

•· Bronssvinet är en avgjutning. Originalet är antikt och av marmor. Det står vid ingången till galleriet i Palazzo degli Ufjizi.

Storkarna

Storkar vid sitt bo.

Storkar vid sitt bo.

STORKARNA.
På det sista huset i en liten stad fanns ett storkbo. Storkmodern satt i boet hos sina fyra små ungar, som stack fram huvudet med den lilla svarta näbben. Den hade inte blivit röd ännu. Ett litet stycke därifrån på takåsen stod storkfadern så styv och rak. Han hade dragit upp det ena benet under sig för att åtminstone ha något omak, medan han stod som vaktpost. Man skulle ha trott, att han varit uthuggen i trä, så stilla stod han.
”Det ser allt bra förnämt ut, att min hustru har en vaktpost vid boet!” tänkte han, ”de kan ju inte veta, att jag är hennes man. De tror visst, att jag är kommenderad att stå har. Det ser så käckt ut” och så fortsatte han att stå på ett ben.
Nere på gatan lekte en hel skara barn. Då de såg storkarna, sjöng en av de modigaste pojkarna, och sedan allesammans, den gamla versen om storkarna. Men de sjöng den nu så, som han kunde erinra sig den:

”Stork, stork, storkeman,
flyg hem så fort du kan!
Din hustru ligger i boet sitt
med fyra stora ungar.
Den ena skall hängas,
den andra hudflängas,
den tredje skall brännas
den fjärde andavändas!”

”Hör bara, vad pojkarna sjunga” sa de små storkungarna, ”de säga, att vi skola hängas och brännas.
”Det ska ni inte bry er om” sade storkmodern; ”hör bara inte på. så gör det ingenting”
Men pojkarna fortsatte att sjunga, och de pekade finger åt storkarna. Bara en, han hette Peter, sa att det var synd att göra narr av djuren. Han ville inte alls vara med. Storkmodern tröstade också sina ungar. Bry er inte om dem” sade hon. ”se bara, hur lugn er far stå, och det på ett ben

”Vi äro så rädda” sade ungarna och drog sina huvud djupt in i boet.
Följande dag, då barnen åter kom tillsammans för att leka och de såg storkarna. började de sin visa:

”Den ena skall hängas,
den andra skall brännas”

”Ska vi verkligen hängas och brännas? ” frågade storkungarna.
”Nej, visst intet” sade modern, ni ska lära er att flyga, jag skall nog exercera er! så beger vi oss ut på ängen och gör visit hos grodorna. De ska niga för oss i vattnet och sjunga ‘koax, koax!’ och så äta vi upp dem. Det skall bli riktigt roligt!”
”Och vad sedan?” frågade storkungarna.
”Sedan samlas alla de storkar, som finnas här i hela landet, och så börjar höstmanövern. Då måste man kunna flyga väl. Det är av stor vikt. För den som inte kan flyga, den sticker generalen ihjäl med sin näbb. Passa därför på att lära er något när exercisen börjar.”
”Då blir vi ju likväl hudflängda, som pojkarna sade och hör nu säger de det igen.”
”Hör på mig och inte på dem” sade storkmodern. Efter den stora manövern flyger vi till de varma länderna, långt, långt härifrån, över berg och skogar.
Till Egypten flyger vi, där det finns trekantiga stenhus, som går i en spets upp över molnen. De kallas pyramider och är äldre än någon stork kan tanka sig. Där finns en flod, som svämmar över, så att landet förvandlas till gyttja. Man går i gyttja och äter grodor.”
”Ack då” sa alla ungarna.
”Ja, där är så härligt! man gör ingenting annat än äter hela dagen, och medan vi mår så gott, finns här i landet inte ett grönt blad på träden, Här är så kallt, att skyarna fryser sönder och faller ner i små, vita bitar!”
Det var snön, hon menade, men hon kunde ju inte förklara det tydligare.
”Fryser då också de elaka pojkarna sönder?” frågade storkungarna.
”Nej, sönder fryser de inte! men de är nära däran och måste sitta inne i sina mörka rum och kura. Ni däremot kan flyga omkring i främmande land, där det finns blommor och varmt solsken!”
Nu hade redan någon tid förflutit, och ungarna var så stora, att de kunde stå upp i boet och se sig omkring. Storkfadern kom varje dag flygande med näpna grodor, små snokar och alla de storkgotter han kunde hitta. Ack, vad det såg roligt ut, då han gjorde konster för dem! Huvudet lade han ända på stjärten, med näbben klapprade han, som om den varit en liten skallra. så berättade han historier för dem, allesammans från träsket.

Hör på, nu måste ni lära er att flyga!” sade storkmodern en dag, och så måste alla fyra ungarna ut på takåsen. Ack så de vinglade, så de balanserade med vingarna. De var ändå nära att falla ner.
”Se nu på mig” sa modern, ”Så här ska ni hålla huvudet och så här ska ni sätta benen. Ett tu ett tu! Det är det, som skall hjälpa er fram i världen.” Så flög hon ett litet stycke. Ungarna, de gjorde ett litet klumpigt hopp – pladask där låg de. Deras kroppar var alldeles för tunga.
”Jag vill inte flyga” sade den ena ungen och kröp ner i boet igen, ”jag bryr mig inte om att komma till de varma länderna.”
”Vill du då frysa ihjäl här, när det blir vinter? Ska pojkarna komma och hänga och bränna och steka dig? Nu ropar jag på dem”
”Ack nej” sa storkungen och så hoppade han åter ut på taket liksom de andra. Den tredje dagen kunde de verkligen flyga litet, och då trodde de att de också kunde sitta och vila på luften. De försökte det, men bums ramlade de ner, och så måste de till att röra på vingarna igen. Nu kom pojkarna nere på gatan och sjöng sin visa:

”Stork, stork, storkeman”

”Ska vi flyga ned och hacka ut ögonen på dem?” sa ungarna.
”Nej, låt bli det!” sa modem, ”hör bara på mig, det är mycket viktigare! Ett, tu, tre, nu flyger vi till höger om skorstenen. Ett, tu, tre nu till vänster om skorstenen – se, det var mycket bra. Det sista slaget med vingarna var så vackert och riktigt, att ni ska få lov att följa med mig till träsket i morgon. Flera hyggliga storkfamiljer kommer dit med sina barn. Låt mig nu se, att mina är de snällaste och att ni rätar på er så att det ser bra ut och det ger anseende”
”Men ska vi då inte få hämnas på de elaka pojkarna?” frågade storkungarna.
”Låt dem skrika bäst de vill. Ni flyger ändå mot skyarna och kommer till pyramidernas land. De måste frysa och inte ha ett grönt blad eller ett sött äpple.”
”Jo, hämnas ska vi” viskade de till varandra, och så började exercisen igen.
Av alla pojkarna på gatan var ingen värre till att sjunga smädevisan än just han, som hade börjat. Det var en helt liten en, han var nog icke mer än sex år. Storkungarna trodde visserligen, att han var hundra år. Han var ju så mycket större an deras far och mor, och vad visste de om hur gamla barn och stora människor kunde vara? Hela deras hämnd skulle drabba den där pojken, han hade ju först börjat, och han fortsatte alltjämt. Storkungarna var så uppetade och ju större de blev, desto mindre ville de tala det. Modern måste slutligen lova dem, att de nog skulle få hämnd. Men hon ville inte ta den förrän sista dagen de var där i landet. Vi måste ju först se hur ni bär er åt vid den stora manövern. Missköter ni er där, så att generalen stöter näbben i bröstet på er, så har ju pojkarna ändå rätt. Åtminstone på visst sätt! Låt oss nu se”
”Ja, det skall du få!” sa ungarna. Och så gjorde de sig riktigt besvär. De övade sig varje dag och flög så vackert och lätt, att det var en lust att se det.
Så kom hösten och alla storkarna började samlas för att flyga bort till de varma länderna, medan vi ha vinter.
Det var något till manöver, det. Över skogar och städer måste de, endast för att se, hur väl de kunde flyga. Det var ju en lång resa som förestod. Storkungarna gjorde sin sak så förträffligt att de fick vitsordet ”utmärkt bra med groda och orm”. Det var det allra högsta betyget. Grodan och ormen kunde de få äta upp, och det gjorde de också.
”Nu ska vi hämnas!” sa de.
”Ja visst” sade storkmodern. ”Vad jag har tänkt ut är just det rätta. Jag vet, var den damm finns, där alla de små människobarnen ligga, till dess storken kommer och hämtar dem åt föräldrarna. De rara små barnen sover och drömmer så vackert, som de sedan aldrig komma att drömma. Alla föräldrar vill gärna ha ett sådant litet barn, och alla barn vilja ha en syster eller bror. Nu ska vi flyga till dammen och hämta en åt vart och att av de barn, som inte sjungit den fula visan och gjort narr av storkarna. De elaka barnen ska inte få något syskon”
”Men han, som började sjunga, den där stygge otäcke pojken” skrek de unga storkarna, ”vad ska vi göra med honom?”
”Jo, i dammen ligger ett litet dött barn, som drömt ihjäl sig. Det ska vi föra till honom, sa får han gråta. För att vi gav honom en död liten bror. Men den snälle gossen, Honom ha ni val inte glömt. Han som sa: ”Det är synd att göra narr av djuren.” Honom ska vi skänka både en bror och en syster. Eftersom den gossen heter Peter, sa ska ni också allesammans kallas Peter”
Och det skedde som hon sa, och så fick alla storkarna heta Peter, och så kallas de än i dag.

Storkar vid sitt bo.

Storkar vid sitt bo.