Brödrakärlek

Det var en gång två bröder, som vid sín faders död delade hans egenomdom mellan sig.
Den äldste av bröderna var gift, men inte den yngre. De var båda mycket fattiga, men de älskade varandra så mycket, att de hela tiden kunde gå i god för varandra.
Vid skördetiden tänkte den äldre brodern, min broder är inte så lycklig som jag är. Jag har min kära maka, som alltid ställer upp och tröstar mig, i alla väder. Min bror, den stackaren, han får gå där ensam och tänka. Det är bara jag som ibland kan lyssna på honom. Jag ska därför om natten, när det är mörkt, bära några av mina sädeskärvor, över till hans åker, så blir han rikare.
Den yngre brodern tänkte vid samma tid. Min broder som har sin maka att föda, behöver mera säd än jag, som är ensam. Han måste ju ha kraft, så att han kan skapa några barn till gården. Den måste överleva oss och låta den gå vidare i arv inom släkten. Jag ska därför bära några av mina sädeskärvor över på hans åker, när han sover.
Bröderna gick båda ut på natten och bar kärvor från sin till den andres åker, utan att den ene såg den andre. De var ett fasligt kånkande på sädeskärvor och de båda bröderna somnade väldigt gott, när de sent om sider äntligen äntrade sina sängar.
På morgonen blev de båda förvånade när de såg att de hade lika många kärvor som förut. De fortsatte varje natt att bära kärvor, tills de en natt råkade se varandra. Då förstod de varför det alltid var lika många kärvor på morgonen på deras åkrar, fastän de på natten burit över det på den andres åker.
De båda bröderna föll varandra om hasen när de såg att de, drivna av broderskärlek, velat dela med sig av det lilla som fanns på deras åkrar.

Askepåten och den lilla råttan

Det var en gång en bonde, som hade tre söner. De bägge äldsta var stora och grova och ena riktiga översittare mot var och en som de trodde sig rå på. Men den yngste var klen till växten och gjorde inte så mycket väsen av sig. Därför var bröderna kitsliga mot honom och visste inget större nöje än att reta honom. Han teg och gick ur vägen för dem så mycket han kunde. När han var barn brukade han gå och sätta sig på spiselhällen, och där roade han sig med att sitta och påta i askan. Men inte en gång vid spiseln fick han vara i fred. Bröderna kom efter och fördärvade hans lek och kallade honom retsamt för Askepåten.
– Nej, se där har vi ju självaste Askepåten! skrek de varje gång de fick syn på honom.
När de tre pojkarna var vuxna ropade fadern en dag på dem.
– Hör ni, pojkar, sade han, nu tycker jag ni är så pass gamla att det kan vara på tiden att ni gifter er. Ge er därför i väg och leta rätt på var sin tös! Men låt mig se att ni inte tar vad skräp som helst! När ni fått tag i någon riktigt duktig flicka, så ge henne det här guldäpplet, och kom sedan tillbaka och säg till mig!
Så räckte han sönerna var sitt guldäpple. De tackade och fick brått att göra sig i ordning. De bägge äldsta sprang strax ner i stallet och sadlade var sin häst. De tänkte som det står i ordspråket, att ’’ridande sven får åkande mö’’, och ville ta sig ståtliga ut när de for på friarefärd. När Askepåten hade tvättat sig och kammat sig och borstat sig fin, gick han också ner till stallet. Bröderna satt då i sadlarna, och såg så strama ut som de värsta krigsherrar.
– Nu kan du, Askepåten, få ta den där sprakfålen som är kvar, sade de, men håll hårt i tyglarna, för annars skenar han och gör dig olycklig!
När de sade detta skrattade de för full hals. Askepåten visste mycket väl vad de skrattade åt. Ty sprakfålen var en gammal hästkrake, som var så vass i ryggen som en såg och så utlevad och svag att han nätt och jämnt kunde flytta på hovarna.
– Nej, nu måste vi skaffa oss ett litet försprång, sa bröderna och skrattade igen, annars ränner Askepåten förbi oss som ingenting.
Därmed sporrade de sina hästar och satte av utåt landsvägen så att dammet stod som en vit sky efter dem. Askepåten öppnade stalldörren och tittade på hästkraken ett tag. Men han var alldeles omöjlig, och inte fanns det heller någon sadel att lägga på honom.
– Jag får väl nöja mig med apostlahästarna då, när det inte är någon annan råd, sa Askepåten och började vandra.
När han hade vandrat både länge och väl kom han till en stor skog. Där fanns det ingen väg utan bara en smal gångstig. Inga människor mötte Askepåten, och inga hus kunde han se till. Någonstans ska väl skogen ändå ta slut, tänkte han, och han gick därför friskt på. Men hur han än gick var det ändå likadant, och när det började skymma visste han inte vart han skulle vända sig för att få tak över huvudet. När han såg att det blev allt mörkare och mörkare under granarna kände han sig en smula kuslig.
– Det är märkvärdigt vad somliga ändå kan ha det bra, tänkte han. Nu sitter mina bröder på ståtliga hästar och ser ut som prinsar, men jag går ensam och larvar djupt inne i mörka skogen. Men inte är det lönt att hänga läpp för det. Jag måste hitta på någonting att muntra upp mig med.
Han körde handen i fickan och fick upp sitt guldäpple och började kasta det mellan händerna. En lång stund gick han och roade sig med denna lek, och han glömde då bort all sin bedrövelse. Men ett tu tre föll äpplet till marken och började rulla. Askepåten böjde sig ned och ville ta upp det. Men det stannade inte utan fortsatte att trilla, och ju fortare Askepåten sprang efter, ju fortare trillade äpplet före.
Till sist försvann det under en rishög som låg tätt invid stigen. Askepåten fick brått med att häva och lyfta undan riset, för han ville för ingen del mista sitt guldäpple. Men ”mången hittar annat än det han letar efter’’, säger ordspråket, och så gick det också för Askepåten. När han hade gjort en öppning i rishögen fann han i stället för äpplet en dörr som ledde nedåt jorden. Han lyfte på dörrklinkan och kom in i en liten jordstuga. Där var trångt och lågt i tak, men fint och putsat på alla vis. Väggarna var klädda med brokiga bonader och takbjälkarna med vita hängkläden, på bänkarna låg präktiga dynor, i spiseln brann en eld, och bordet stod dukat med både fat och koppar. Men ingen människa syntes till.
Askepåten undrade mycket vart han hade kommit. Han stod till att börja med helt förlägen och tänkte strax gå ut igen. Men först ville han ha igen sitt äpple, och han letade ivrigt under både bord och bänkar. Men inget äpple kunde han se. Han la sig då på knä för att titta efter. I detsamma fick han syn på en liten råtta, som satt under ett skåp och var så fin och nätt att man inte kunde se något rarare. Hon kilade upp på bordet och satte sig mitt för Askepåten och såg vänligt på honom med sina små trinda ögon.
– Välkommen hit, vackra gosse! sa hon. Men vad ser du så ledsen ut för? Är det något som fattas dig? Har du inte allt vad du behöver här?
Vill du äta, så ät!
Vill du dricka, så drick!
Vill du sitta, så sitt!
När Askepåten hörde råttan tala nöp han sig i armen för att vara säker på att han inte drömde. Men hur hårt han än nöp, blev han inte mer vaken för det: han stod ändå kvar i den lilla jordstugan, och framför honom på bordet satt den lilla råttan och tittade på honom med sina små tindrande ögon.
– Tack ska du ha, svarade han, men jag har varken lust att äta eller dricka eller sitta, jag har minsann andra saker att tänka på.
– Vad kan det vara för saker? frågade den lilla råttan.
– Jo, svarade pojken, nog har jag skäl att vara ledsen och inte glad. Far min har gett mig ett guldäpple och sagt åt mig att jag skulle ge mig ut och fria. Men nu har jag tappat mitt guldäpple, och någon fästmö har jag inte fått tag i. Mina bägge bröder kommer säkert hem och talar om att de skaffat sig fästmör de, och då får jag stackare stå där med skammen.
– Är det inte annat än det, sade den lilla råttan, så blir det väl någon råd. Vet du, gosse, du kan gärna ta mig till fästmö, jag ska hjälpa dig allt vad jag kan! Och du ska få se att det kommer att gå riktigt bra.
Askepåten hade svårt att hålla sig för skratt. Men den lilla råttan såg honom så bevekande i ögonen att han inte kunde neka, hur galet han än tyckte det var. – Som du vill då, lilla vän, sade han.
Råttan tog sig en liten polskedans uppe på bordduken, och hon rörde sina små fötter så kvickt och nätt att pojken tyckte hon var riktigt näpen. Därpå hoppade hon ned, kilade in under skåpet och kom tillbaka med guldäpplet i munnen.
– Här har du både guldäpple och fästmö, sade hon, så nu har du inget att hänga läpp för längre. Sätt dig därför ner och ät och drick och håll till godo med vad som finns!
Askepåten var liksom lite yr i mössan av allt det märkvärdiga han såg omkring sig. Men han tyckte inte det var lönt att grubbla över vad han i alla fall inte kunde begripa.
Han slog sig därför ned vid det dukade bordet och åt och drack av hjärtans lust. Och medan han gjorde det, sprang den lilla råttan omkring och passade upp på honom samtidigt som hon pratade och hade de allra toklustigaste infall. När Askepåten var mätt, visade hon honom en präktig bädd med mjuka silkesbolstrar, där han kunde få vila ut. Han kröp strax till kojs och sov så sött och mådde så gott, att han tyckte han aldrig hade haft det hälften så bra.
Nästa morgon, så fort solen sken i öster, steg han upp och gjorde sig redo att gå hem. Den lilla råttan hade varit uppe långt tidigare och lagat i ordning en stadig matsäck åt honom. När han gav sig i väg, gjorde hon sällskap för att visa honom hur han skulle hitta rätt. Hon tassade framför honom på stigen, och allt emellanåt vände hon sig om och pratade muntert med honom. När de hade kommit till skogsbrynet, tog hon farväl och bad honom bevekande att han för all del inte skulle glömma bort henne.
– Kommer aldrig på frågan, sade Askepåten. Tack nu så mycket för husrum och mat och dryck, jag ska nog låta höra av mig igen, det kan du lita på.
Så vinkade han vänligt åt den lilla råttan och vandrade stigen fram. Just som han kom ned till landsvägen, red hans bägge bröder förbi. Han såg mycket väl att de hade fått ja på sitt frieri, för de var så morska och upprymda att de inte alls la märke till honom.
När Askepåten kom hem till sin faders gård satt bröderna redan till bords och skrävlade vitt och brett om hur bra de hade skött sig. Vart de än hade kommit hade de blivit mottagna som storkarlar, och alla hade varit angelägna att få dem till mågar. Det hade varit riktigt svårt för dem att välja, sade de, men slutligen hade de bestämt sig för ett par förnäma fröknar, som var alldeles vådligt rika.Just som de skröt som allra värst fick de syn på Askepåten, som hade smugit sig in helt stillsamt och ställt sig borta vid dörren.
– Nej, se där har vi ju självaste Askepåten! skrek de. Du har väl fått dig en fästmö du med, eller hur?
– Jo, det stämmer nog, svarade Askepåten saktmodigt, fast hon inte är så rik och förnäm som era måtte vara.
– Nej, har man nånsin hört på maken, skrek bröderna och skrattade för full hals. Askepåten har skaffat sig en fästmö! Det måste vara en fin en, hon är väl ful som stryk och fattig som en kyrkråtta, eftersom hon kan vilja ha en sådan där askmalare till sin herre och man.
– Ja, inte ser hon ut som folk utan mest som en råtta, svarade Askepåten, och något annat än en liten jordkoja i skogen äger hon inte, det jag vet; så det kan ni ha rätt i.
Bröderna skrattade nu ännu mer åt honom och hans fästmö i jordkojan. Askepåten brydde sig inte om deras elaka skämt, utan gick och satte sig på sitt vanliga ställe och började påta i askan igen. Medan han satt där undrade han mycket över det märkvärdiga som hade hänt honom ute i skogen. Alla i gården talade bara om de bägge bröderna och deras förnäma giften. Ingen brydde sig om Askepåten eller frågade vad för en käresta han hade fått.
Så gick det en tid, och en dag hände det sig att bonden ropade på sina söner igen.
– Nu har jag hört er tala vitt och brett om era fästmör, sade han, och det har ju varit roligt att höra. Men jag skulle bra gärna vilja veta, om de är lika duktiga med sina händer som de är rika och förnäma. Far nu därför tillbaka och hämta var sin kaka, som de själva har bakat! Då kan jag se hur pass duktiga de är.
De bägge äldsta sönerna gick strax till stallet, lade på sadlarna och red i väg för att hälsa på sina fästmör. Men Askepåten hade varken sadel eller häst utan var tvungen att gå, alldeles som förra gången. Han var glad ändå, att han slapp ifrån sina bröders ideliga gyckel och speord.
Han gick och han gick, och aldrig hade han längtat efter någonting så mycket som han nu längtade efter den lilla råttan. Hon hade ju fågnat honom så väl och varit så trevlig.
Men medan han vandrade stigen fram, insåg han hur stört omöjligt det måste vara för henne att baka en sådan där kaka som hans far hade sagt till om. Vid denna tanke blev han helt sorgmodig, ty han gruvade sig för allt det gyckel han skulle få höra när hans bröder kom hem med präktiga smakekakor och han själv inte hade någon. Han gick och grubblade över detta och visste slutligen inte om det var lönt att gå ända fram eller om det vore rådligast att vända om. Den lilla råttan skulle kanske bli ledsen om han kom och bad henne om något som hon inte kunde göra. Men till sist tänkte han, att han ändå måste få träffa sin lilla vän; med kakan fick det sedan gå bäst det ville.
Just som han tänkte så, stod han vid rishögen och såg den lilla dörren till jordkojan. Han lyfte på dörrklinkan och steg ned. Där var allt likadant som förra gången. Men den lilla råttan sprang honom strax till mötes och sa:
– Välkommen igen, allra kärasten min. Du trivdes väl bra här sist, hoppas jag. Men vad är det jag ser, nu är du ju ledsen igen? Vad är det som fattas dig? Se bara så jag har rustat i ordning för att du skulle få det bra!
Vill du äta, så ät!
Vill du dricka, så drick!
Vill du sitta, så sitt!
– Tack ska du ha, lilla vän, svarade Askepåten, men jag har varken lust att äta eller dricka eller sitta, jag har minsann andra saker att tänka på.
– Vad kan det vara för saker? frågade den lilla råttan.
– Jo, svarade Askepåten, nog har jag skäl att vara ledsen och inte glad. Far min har sagt åt mig att ge mig hit och hämta en kaka som du själv har bakat, så att han ska få se vad du duger till. Men kära hjärtandes, inte kan väl du som är så liten baka någon kaka! Mina bägge bröder kommer säkert hem och har med sig fina kakor, de, men jag stackare, jag får stå där med skammen .
– Är det inte annat än det, sade den lilla råttan, så blir det väl någon råd. Vill du bara vara mig trogen så ska jag nog svänga till en kaka lika bra som någon annan kan. Vänta bara, så ska du strax få se!
Hon kilade ut genom dörren och upp på en stor jordfast sten.
– Hit, alla mina små tärnor! ropade hon. Och var och en ska ha ett mjölkorn på nosen!
Knappt var detta sagt, förrän det kom fram en sådan mängd råttor att det vimlade av dem vart man än såg.
Varenda råtta hade på nosen ett litet mjölkorn, och det lade hon i ett det allra som nättaste lilla tråg. Sedan gick hela råttsvärmen till verket; där gjordes upp eld under en liten flat stenhäll, och så började Askepåtens lilla käresta att knåda och älta och kavla och pigga och grädda.
Hon unnade sig varken rast eller ro förrän hon hade bakat en liten kaka, som var vit som snö och fin som ett sockerbröd. När kakan var färdig lade hon den i en duk, och denna knöt hon ihop och räckte Askepåten. Han tog knytet och var så hjärtans glad, att han inte visste vilket ben han skulle stå på. Allt hade gått med en sådan fart, så han inte hade kunnat följa det med ögonen, och han visste rakt inte hur det hade gått till. Men när han kände knytet i sin hand, tyckte han inte det var lönt att grubbla över vad han i alla fall inte kunde begripa. Han slog sig därför ned vid det dukade bordet och åt och drack av hjärtans lust. Och medan han gjorde det, sprang den lilla råttan omkring och passade upp på honom samtidigt som hon pratade och hade de toklustigaste infall. När han hade fått sitt lystmäte på mat och dryck, visade hon honom till den präktiga bädden med de mjuka silkesbolstrarna, där han hade legat förra gången. Han kröp strax till kojs och sov så gott, att han tyckte sig aldrig ha haft det bättre i all sin tid.
Framåt morgonen, när stjärnorna började slockna, steg Askepåten upp, tog knytet med kakan i och gjorde sig redo att gå hem. Den lilla råttan hade varit uppe långt tidigare och lagat till en stadig matsäck åt honom. När han gav sig iväg gjorde hon sällskap och tassade framför honom på stigen, och allt emellanåt vände hon sig om och pratade muntert med honom. När de hade kommit till skogsbrynet, tog hon farväl och bad honom bevekande att han för all del inte skulle glömma bort henne.
– Kommer aldrig på frågan, sade Askepåten. Tack nu så mycket för allt och först och sist för den rara kakan. Jag ska snart låta höra av mig igen, det kan du lita på.
Så vinkade han vänligt åt den lilla bakerskan och vandrade stigen fram. Just som han kom ned till landsvägen, red hans bägge bröder förbi. Han såg mycket väl att de hade var sitt brödknyte under armen, men de var så morska och upprymda att de inte alls lade märke till honom.
När Askepåten kom hem till sin faders gård satt bröderna redan till bords och skrävlade vitt och brett om sina fästmör; duktigare flickor till att baka fanns det inte i hela världen. För att visa att detta inte var skryt, öppnade de sina knyten och lade sina kakor på bordet. Alla trängde sig fram och kände på kakorna och synade dem på både översidan och undersidan, och de var verkligen så vita och fina att ingen kunde ha någonting att anmärka på dem. Just när alla som bäst berömde kakorna fick de bägge bröderna syn på Askepåten, som hade smugit sig in helt stillsamt och ställt sig borta vid dörren med sitt knyte i handen.
– Nej, se där har vi ju självaste Askepåten! skrek de. Du har väl också med dig en kaka från din råttkäring, eller hur?
– Jo, det stämmer nog, svarade Askepåten helt saktmodigt, fast den inte kan vara så fin och rar som era.
– Nej, har man nånsin hört på maken! skrek bröderna och skrattade för full hals. Askepåtens fästmö har också bakat en kaka! Det måtte vara en läcker en; för den är väl gräddad i askan, när den ska passa åt dig, din askmalare.
– Ja, någon riktig bakugn hade hon inte, svarade Askepåten, utan hon gjorde upp eld under en liten flat stenhäll i skogen; så det där kanske ni kan ha rätt i.
Bröderna skrattade nu ännu mer än förut och bad att han för all del skulle låta dem se den lilla råttkakan, som var bakad på en stenhäll inne i skogen. Askepåten brydde sig inte om deras gyckel, utan tog sitt knyte och räckte det åt fadern. Alla trodde att de nu skulle få se något riktigt kladd. Men när bonden öppnade knytet blev det andra bullar av, för den lilla kakan var vit som snö och så fin som det grannaste sockerbröd. Alla kände och vände på den och spärrade upp ögonen av förvåning, för någonting sådant hade de aldrig förut sett eller hört talas om. Bonden smakade på alla tre kakorna och sade, att Askepåtens fästmö var den som hade bakat det grannaste och godaste brödet, den saken kunde det inte råda något tvivel om. De bägge äldsta bröderna kunde inte neka till att det förhöll sig på det viset. Men de gjorde i alla fall sura miner och försökte vara försmädliga.
– Det är väl någon gammal bakkäring som han har fått tag i därborta i skogen, sa de, och baka är väl nätt opp det enda hon kan.
Askepåten brydde sig inte om deras spydigheter utan gick och satte sig på sitt vanliga ställe. Medan han satt där och påtade i askan, tänkte han mycket på den lilla råttan och undrade hur det i själva verket kunde förhålla sig med henne. Men i hela gården talades det hit och dit om de tre brödernas fästmör och allra mest om Askepåtens.
Det gick så åter en tid, och en dag hände det sig att bonden ropade på sina söner igen.
– Nu har jag sett hur era fästmör bakar bröd, sa han, och det har de gjort riktigt duktigt alla tre, fast Askepåtens förstås har gjort det bäst. Men jag skulle bra gärna vilja veta, om de är lika skickliga i slöjd som i bakning. Far nu därför tillbaka och hämta var sin väv som de själva har vävt! Då kan jag se hur pass duktiga de är i sådana sysslor.
De bägge äldsta bröderna gick strax till stallet, lade på sadlarna och red i väg för att hälsa på sina fästmör och få med sig ett prov på deras slöjdkunnighet. Men Askepåten hade varken sadel eller häst utan var tvungen att gå till fots, alldeles som de båda förra gångerna. Och han var glad ändå, att han slapp ifrån sina bröders speord och elakheter.
Han gick och han gick, och aldrig hade han längtat efter någonting så mycket som han nu längtade efter den lilla råttan. Hon hade ju fångat honom så väl, och så hade hon bakat en sådan präktig kaka. Men medan han vandrade stigen fram, insåg han hur stört omöjligt det måste vara för henne att väva en sådan där väv som hans far hade sagt till om. Vid denna tanke blev han helt sorgmodig, ty han gruvade sig för allt det gyckel han skulle få höra när hans bröder kom hem med granna vävar och han själv inte hade någon. Han gick och grubblade över detta och visste slutligen inte om det var lönt att gå ända fram eller om det vore rådligast att vända om. Den lilla råttan skulle kanske bli ledsen om han kom och bad henne om något som hon rakt inte kunde göra. Men till sist tänkte han, att han ändå måste få träffa sin lilla vän. Med väven fick det sedan gå bäst det ville.
Just som han tänkte så, stod han vid rishögen och såg den lilla dörren till jordkojan. Han lyfte på dörrklinkan och steg ned. Där var allt likadant som de båda förra gångerna. Den lilla råttan sprang honom strax till mötes och sa:
– Välkommen igen, allra kärasten min! Min kaka blev väl uppskattad, hoppas jag. Men vad är det jag ser, nu är du ju ledsen igen? Vad är det som fattas dig? Se bara, så jag har rustat i ordning för att du skulle få det bra!
Vill du äta, så ät!
Vill du dricka, så drick!
Vill du sitta, så sitt!
– Tack ska du ha, lilla vän, svarade Askepåten, men jag har varken lust att äta eller dricka eller sitta, jag har minsann andra saker att tänka på.
– Vad kan det vara för saker? frågade den lilla råttan.
– Jo, svarade Askepåten, nog har jag skäl att vara ledsen och inte glad. Far min har sagt åt mig att ge mig hit och hämta en väv som du själv har vävt, så att han ska få se vad du duger till i slöjd. Men kära hjärtandes, inte kan väl du – om är så liten väva någon väv! Mina bägge bröder kommer säkert hem och har med sig fina vävar, de, men jag stackare, jag får stå där med skammen.
– Är det inte annat än det, sade den lilla råttan, så blir det väl någon råd. Vill du bara vara mig trogen så ska jag nog svänga till en väv lika bra som en kaka. Vänta bara, så ska du strax få se!
Hon kilade ut genom dörren och upp på den stora jordfasta stenen.
– Hit, alla mina små tärnor! ropade hon. Och var och en ska ha en silkestråd i munnen!
Knappt var detta sagt, förrän det kom fram en sådan oräknelig massa råttor att det vimlade och myllrade av dem, och Askepåten måste akta sig noga för att inte råka trampa någon av dem på svansen. Varenda råtta hade i munnen en fin silkestråd, och den lade hon i en hög tillsammans med alla de andras. Sedan gick hela den stora råttsvärmen till verket. Där lagades till sländor och bommar och en den allra som nättaste lilla vävstol, och så blev där ett spinnande och ett spolande och ett surrande och ett bommande och ett varpande, så att Askepåten aldrig hade sett maken. Men hans lilla fästmö satte sig själv i vävstolen och solvade väven och skedade och kastade skottspolen mellan sina små fingrar och trampade tramporna med sina små fötter. Hon unnade sig varken rast eller ro förrän hon hade vävt en väv, som var vitare än den vitaste snö och finare än det finaste spindelgarn. När väven var färdig, vek hon försiktigt ihop den flera gånger och stoppade in den i en liten körsbärskärna. För att den inte skulle kunna ta skada lade hon sedan körsbärskärnan i en hasselnöt, och hasselnöten lade hon i en valnöt, och valnöten räckte hon åt Askepåten. Han tog den och var så hjärtans glad, att han inte visste vilket ben han skulle stå på. Allt hade gått med en sådan fart, så han inte hade kunnat följa det med ögonen, och han visste rakt inte hur det hade gått till. Men när han kände valnöten i sin hand, tyckte han inte det var lönt att grubbla över vad han i alla fall inte kunde begripa. Han slog sig därför ned vid det dukade bordet och åt och drack av hjärtans lust. Och medan han gjorde det, sprang den lilla råttan omkring och passade upp på honom samtidigt som hon pratade och hade de toklustigaste infall. När han var mätt, visade hon honom till den präktiga bädden med de mjuka silkes bolstrarna, där han hade legat de båda förra gångerna. Han kröp strax till kojs och sov så gott, att han tyckte sig aldrig ha haft det bättre i all sin tid.
Tidigt på morgonen, så fort det började bli ljust, sprang Askepåten upp, stoppade valnöten i fickan och gjorde sig redo att gå hem. Den lilla råttan hade varit uppe långt tiigare och lagat i ordning en stadig matsäck åt honom.
När han gav sig i väg gjorde hon sällskap och tassade framför honom på stigen, och allt emellanåt vände hon sig om och pratade muntert med honom. När de hade kommit till skogsbrynet, tog hon farväl och bad honom bevekande att han för all del inte skulle glömma bort henne.
– Kommer aldrig på frågan, sade Askepåten. Tack nu så mycket för allt och först och sist för den rara väven, jag ska snart låta höra av mig igen, det kan du lita på.
Så vinkade han vänligt åt den lilla väverskan och vandrade stigen fram. Just som han kom ned till landsvägen, red hans bägge bröder förbi. Han såg mycket väl att de hade var sin vävbunt under armen, men de var så morska och upprymda att de inte alls lade märke till honom.
När Askepåtan kom hem till sin faders gård satt bröderna redan till bords och skrävlade vitt och brett om sina fästmör, duktigare flickor till att väva fanns det inte i hela världen. För att visa att detta inte var skryt rullade de upp sina vävbuntar och bredde ut tyget på stora bordet. Alla trängde sig fram och tummade och strök och synade vävarna på både rätan och avan, och de var verkligen så jämna och vackra att ingen kunde ha någonting att anmärka på dem. Just när alla som bäst berömde vävarna, fick de bägge bröderna syn på Askepåten, som hade smugit sig in helt stillsamt och ställt sig borta vid dörren med handen om valnöten, som han hade i fickan.
– Nej, se där har vi ju självaste Askepåten! skrek de. Du har väl också med dig en väv från din gamla bakkäring, eller hur?
– Jo, det stämmer nog, svarade Askepåten helt saktmodigt, fast den inte kan vara så fin och jämn som era.
– Nej, har man nånsin hört på maken! skrek bröderna och skrattade för full hals. Askepåtens fästmö har också vävt en väv! Det måtte vara en fin en; den är väl bara av ris och spindelväv, när hon har gjort den där ute i skogen!
– Ja, någon annan vävstuga än en rishög hade hon inte, svarade Askepåten, och väven ser nog mest ut som en spindelväv, så det där kan ni kanske ha rätt i.
Bröderna skrattade nu ännu mer än förut och bad att han för all del skulle låta dem få se spindelväven, som bakkäringen hade gjort åt honom borta i rishögen. Askepåten brydde sig inte om deras gyckel utan tog upp valnöten och räckte den åt fadern. Alla väntade sig nu att få se något riktigt festligt, och det fick de också. Ty när fadern öppnade valnöten hittade han en hasselnöt, och när han öppnade hasselnöten hittade han en körsbärskärna, och när han öppnade körsbärskärnan hittade han något som liknade en liten ulltapp, och när han tog ut den lilla ulltappen så vecklade den ut sig till en väv, som var vitare än den vitaste snö och finare än det finaste spindelgarn och så vid och lång, så att den räckte över hela salen. Alla spärrade upp ögonen av förvåning, ty ett sådant tyg hade de aldrig förr sett eller hört talas om. Bonden lade ihop konstverket så nätt han kunde och sade att Askepåtens fästmö var den som hade vävt den grannaste väven, den saken kunde det inte råda något tvivel om. De bägge äldsta bröderna kunde inte neka till att det förhöll sig på det viset.
Men de gjorde i alla fall sura miner och försökte vara försmädliga.
– Det är väl någon gammal vävpiga som han har fått tag i därborta i skogen, sade de, och väva och baka är väl nätt upp det enda hon kan.
Askepåten brydde sig inte om deras stickord utan gick och satte sig på sitt vanliga ställe. Medan han satt där och påtade i askan, tänkte han på den lilla råttan och undrade hur det i själva verket kunde förhålla sig med henne. Men i hela gården talades det inte om någonting så mycket som om Askepåten och hans käresta, och alla undrade vad för slags människa det egentligen kunde vara.
Så gick det åter en tid, och en dag ropade bonden på sina söner igen.
– Nu har jag sett hur era fästmör kan baka och väva, sa han, och det har de gjort riktigt duktigt alla tre, fast Askepåtens förstås har gjort det bäst. Men jag skulle också bra gärna vilja veta hur de ser ut. Far nu därför tillbaka och hämta hit dem! Sedan ska jag säga vem som är den vackraste.
De bägge äldsta bröderna gick strax till stallet, lade på sadlarna och red i väg för att hämta sina fästmör. Men Askepåten hade varken sadel eller häst utan var tvungen att gå till fots, alldeles som han tre gånger förut hade fått göra. Och han var glad ändå, att han slapp ifrån sina bröders stickord och elakheter.
Han gick och han gick, och aldrig hade han längtat efter någonting så mycket som han nu längtade efter den lilla råttan. Hon hade ju fångat honom så väl, och så hade hon bakat en sådan präktig kaka och vävt en sådan fin väv. Men medan han vandrade stigen fram, insåg han hur stört omöjligt det var för honom att komma hem till fadern och bröderna med en liten råtta och bekänna att det var med henne som han var förlovad. Vid denna tanke blev han helt sorgmodig, ty han gruvade sig för allt det gyckel han skulle få höra när hans bröder kom hem med sina förnäma fröknar och han själv bara hade en liten råtta. Han gick och grubblade över detta och visste slutligen inte, om det var lönt att gå ända fram eller om det vore rådigast att vända om. Den lilla råttan skulle kanske bara bli ledsen om han kom och bad henne om något, som hon inte kunde göra utan att hon på samma gång gjorde både sig och sin fästman till ett åtlöje. Askepåten saktade sina steg, och ju mer han grunnade på saken, ju ängsligare kände han sig. Men till sist tänkte han att han ändå måste få träffa sin lilla vän. Sedan fick det gå bäst det ville när hon visade upp sig.
Just som han tänkte så, stod han vid rishögen och såg en lilla dörren till jordkojan. Han lyfte på dörrklinkan och steg ned. Där var allt likadant som de tre förra gångerna.
Den lilla råttan sprang honom strax till mötes och sade:
– Välkommen igen, allra kärasten min! Min väv blev väl uppskattad, hoppas jag. Men vad är det jag ser, nu är du ju ledsen igen? Vad är det som fattas dig? Se bara, så jag har rustat i ordning för att du skulle få det bra!
– Vill du äta, så ät!
– Vill du dricka, så drick!
– Vill du sitta, så sitt!
– Tack ska du ha, lilla vän, svarade Askepåten, men jag har varken lust att äta eller dricka eller sitta, jag har minsann andra saker att tänka på.
– Vad kan det vara för saker? frågade den lilla råttan.
– Jo, svarade Askepåten, nog har jag skäl att vara ledsen och inte glad. Far min har sagt åt mig att jag skulle ge mig hit och ta dig med tillbaka, så att han ska få se hurdan du är. Men kära hjärtanes, hur ska det bli när han och hela min släkt får höra att jag inte har någon annan brud än en liten råtta? Mina bägge bröder kommer säkert hem och har med sig sina fina och förnäma fästmör, de, men jag stackare, jag får stå där med skammen.
– Är det inte annat än det, sade den lilla råttan, så blir det väl någon råd. Vill du bara vara mig trogen ska jag nog fiffa upp mig, så att du inte ska behöva skämmas så värst mycket. Vänta bara till i morgon bitti, så får du se! Men i kväll ska du slå bort alla sorger och bedrövelser. Sätt dig nu ned och var vid gott mod, och låt mig sörja för resten!
Askepåten visste inte en smul hur hon tänkte bära sig åt. Men han tyckte inte det var lönt att grubbla över vad han i alla fall inte kunde begripa. Han slog sig därför ned vid det dukade bordet och åt och drack av hjärtans lust.
Och medan han gjorde det, sprang den lilla råttan omkring och passade upp på honom samtidigt som hon pratade och hade de allra toklustigaste infall. När Askepåten var mätt, visade hon honom till den präktiga bädden med de mjuka silkes bolstrarna, där han hade legat tre gånger förut. Han kröp strax till kojs, och när han hade somnat drömde han att han hade fått ett mycket bättre gifte än någon av bröderna.
Men när han vaknade nästa morgon och tänkte på vad som skulle ske den dagen, kände han sig lika ängslig igen. Han steg upp och gjorde sig i ordning och frågade den lilla råttan om hon var färdig att följa med.
– Ja, svarade hon, bara jag först får ta på mig mina bröllopskläder.
När Askepåten hörde henne säga så kunde han inte låta bli att dra på munnen, hur olycklig han än kände sig.
– Jo, det här kommer just att bli en underlig färd! tänkte han för sig själv.
Men högt sade han ingenting, för han var rädd att den lilla råttan skulle bli ledsen om han på något sätt gjorde narr av henne.
Den lilla råttan själv tycktes inte alls vara ängslig. Hon kilade ut genom dörren och upp på den stora jordfasta stenen.
– Hit, alla mina små tärnor! ropade hon. Och var och en ska ha ett råttskinn i munnen!
Knappt var detta sagt, förrän det kom fram en sådan oräknelig massa råttor att det riktigt vimlade och myllrade och mjölade av dem, och Askepåten tordes inte ta ett steg av rädsla för att han skulle råka trampa någon av dem på svansen. Varenda råtta hade ett råttskinn i munnen, och vartenda råttskinn skulle Askepåtens fästmö ha på sig. Det blev ett fasligt bestyr, men de krängde verkligen på henne skinn efter skinn, det ena utanpå det andra, tills slutligen hela förrådet hade gått åt. Men då var hon också så tjock att hon varken orkade stå eller gå, utan hennes tärnor måste vända och hantera henne allteftersom hon befallde dem.
När hon var färdigklädd sade hon först åt dem att bära fram en silversked. Vid skedskaftet lät hon dem sedan spänna tolv stora tordyvlar. Framför dem sattes fjorton loppor, som skulle vara förtruppen, och vid sidan om skeden ställdes sex småråttor, som skulle passa upp på bruden.
När allt detta var i ordning lät hon lyfta upp sig i skeden och gav befallning att hela härligheten skulle sättas i gång. Och tordyvlarna till att springa och lopporna till att hoppa och råttorna till att kila, och så bar det av i fullt fläng över både berg och backar. Men Askepåten gick bredvid och såg på, och ömsom skrattade han och ömsom grät han, så ynkligt och löjligt tyckte han det var. När tåget kom fram till landsvägen kunde ju hans bröder när som helst få se det, sade han till sig själv. De skulle förstås komma farande där med sina förnäma fröknar, och Askepåten ville hellre vara död än höra deras speord om hans tordyvlar och loppor och råttor och om den lilla tjocka klunsan, om satt och åkte i silverskeden.
Rätt som det var kom de till en bäck, som rann norrut genom skogen. Över bäcken gick en spång, och hela brudtåget for ut på spången. Men mitt på denna tvärstannade alla. Den lilla tjocka råttan vältrade sig ur skeden och blev sittande på spången.
– Här har du ett svärd, sa hon, sväng det och hugg av skaftet på skeden!
I samma ögonblick kände Askepåten att han höll ett svärd i sin hand. Han svängde det och högg till skedskaftet allt vad han orkade. Då skedde det något märkvärdigt.
Skeden plumsade i bäcken så att vattnet stänkte, och i detsamma kom på andra sidan upp den allra grannaste sjuglasvagn, en sådan som kejsare och kungar brukar åka i. Den glimmade av både guld och silver, tolv apelkastade hästar var spända för vagnen, och fjorton brudsvenner, som var klädda i de allra kostbaraste dräkter, red framför.
Askepåten blev utom sig av förvåning och såg frågande på den tjocka råttan som satt kvar på spången och hade de sex småråttorna bredvid sig.
– Sväng nu ditt svärd igen, sade hon, och hugg huvudet av mig också!
Nej, det ville Askepåten rakt inte göra, han tyckte alldeles för mycket om sin lilla trolovade, fast hon inte var annat än en råtta. Men hon bad honom bevekande att han för allt i världen skulle vara så snäll och hugga huvudet av henne, annars gick det aldrig väl. Askepåten stretade emot i det längsta, men när hon grät och tiggde och bad, tyckte han till sist att han var tvungen att göra henne till viljes.
Han svängde därför sitt svärd och högg till med sådan kraft att eggen gick igenom alla råttskinnspälsarna på en gång.
Just som huvudet dansade av, ramlade både den tjocka råttan och de sex småråttorna ner i bäcken, så det sade skvalp efter dem. Men i samma ögonblick kom där upp på stranden en prinsessa, som var så fager som Guds klara dag. Hennes kläder var av silke och scharlakan, på håret bar hon en guldkrona, i handen höll hon Askepåtens lilla guldäpple, och runt omkring henne stod sex söta och nätta brudtärnor.
Askepåten blev så till sig av häpnad att han inte visste om han drömde eller var vaken. Men han fick inte stå där länge och undra, för prinsessan sprang fram och tog honom om halsen och kysste honom.
– Tack, tack, kära du, för att du högg huvudet av mig! sa hon. Hade du inte gjort det, så hade jag aldrig blivit befriad från min förtrollning. Nu är jag prinsessa igen som jag var förr, och du ska bli min herre och man.
Hon fattade hans hand och ledde honom fram till den granna vagnen. Där tog hon plats, och Askepåten steg upp och satte sig vid hennes sida. Sedan bar det av i fyrsprång allt vad tygen höll, och under färden glimmade det av vagnen och guldet och ädelstenarna så att det lyste i skogen.
När de kom fram till gården där Askepåtens far bodde, var de bägge äldsta bröderna redan hemma och hade med sig sina fästmör. Dessa såg mycket skapliga ut, och fadern tyckte att bröderna hade gjort ett ganska bra val. Nu väntade de bara på Askepåten, och alla var nyfikna att få se vad det kunde vara för en gammal käring som han hade skaffat sig därute i jordkojan borta i skogen.
Just som de började bli otåliga, hörde de ett fasligt galopperande ute på vägen. Genom fönstren kunde de se en hel mängd ryttare och hästar och ett stort moln av damm, och genom molnet skymtade en vagn som var av guld och silver och hade stora slipade fönsterglas. Då trodde de att det var kungen som for förbi och skyndade ut på gården för att bättre kunna se härligheten. Men när det granna åket kom mitt för, gjorde det en sväng och körde in genom grinden rätt fram till förstudörren. Alla undrade vad det var fråga om, och än mera undrade de, när den fagra prinsessan steg ur med guldkrona på huvudet och guldäpple i handen. Och när de sedan tog sina ögon från prinsessan och började betrakta den unge mannen vid hennes sida, blev de utom sig av häpnad. De bägge bröderna stirrade på honom, alldeles som om de nyss hade fått ögon.
– Nej, det är ju självaste Askepåten! mumlade de för sig själva och vände sig bort – man kan gissa att guldskenet gjorde ont i ögonen på dem!
Men Askepåten tog sin far och bröderna i hand och visade dem sin unga brud, och på brödernas fästmör hälsade han också. Det blev nu stor uppståndelse i stugan, och alla talade i munnen på varandra. Men det som det blev minst tal om, det var vilken fästmö som var den vackraste.
När de hade lugnat sig en smula, sade prinsessan att hon längtade hem.
– Tycker du min vän som jag, så far vi nu tillbaka till vår lilla jordkoja igen, sade hon.
– Gärna det, svarade Askepåten; bättre än där har jag aldrig haft det.
De tog farväl av hela släkten och steg upp i sin gyllene vagn. Sedan satte de av i fyrsprång allt vad tygen höll. Men genom skogen gick det nu en bred körväg, och över bäcken ledde en bro, och när de kom fram till det ställe där rishögen låg, var där ingen rishög alls utan i stället ett stort slott. Alla de oräkneligt många råttorna var nu lösta ur sin förtrollning och förvandlade till människor igen. Den lilla råttan var deras drottning, och slottet var hennes. Så snart vagnen hade stannat vid stora trappan och prinsessan hade visat Askepåten omkring, ställde hon till ett ståtligt bröllop och gjorde honom till sin man och till kung över hela hennes rike. Och ståtligare kung och drottning har det aldrig funnits än Askepåten och den lilla råttan.

Fästfolket

Fästfolket – HC Andersen

Toppen och bollen låg i en låda tillsammans bland andra leksaker. Så sa toppen till bollen:
”Skulle vi inte kunna bli fästfolk, eftersom vi ändå ligger tillsammans i lådan?”
Men bollen, som var sydd av saffian och var lika inbilsk som en fin fröken, ville inte svara på något sådant.

Nästa dag kom den lille gossen, som rådde om leksakerna. Han målade toppen röd och gul och slog ett mässingsstift mitt uti, det såg riktigt präktigt ut, när toppen snurrade omkring.
”Se på mig” sa han till bollen. ”Vad säger ni nu? skulle vi inte kunna bli fästfolk. Vi passar så bra tillsammans, ni hoppar, och jag dansar. Lyckligare än vi två skulle ingen kunna bli”
”Jaså, tror ni det?” sa bollen. ”Ni vet visst inte, att min far och mor ha varit saffianstofflor, och att jag har en kork i kroppen?”
”Ja, men jag är av mahognyträ!” sa toppen, ”och borgmästaren har själv svarvat mig. Han har sin egen svarvstol och det var honom ett stort nöje”
”Ja, kan jag lita på det?” svarade bollen.
”Måtte jag aldrig mer få smaka piskan, om jag ljuger!” svarade toppen.
”Ni talar mycket vackert för er!” sa bollen; men jag kan likväl inte, jag är så gott som till hälften förlovad med en svala. Var gång jag går till väders sticker han ut huvudet ur boet och säger: ”Vill ni? Vill ni?” Nu har jag inom mig själv svarat ja, och det är så gott som en halv förlovning. Men jag lovar er att jag aldrig skall glömma er”.
”Ja, det var ju också en tröst!” sa toppen, och så talade de inte vidare med varandra.

Nästa dag blev bollen framtagen. Toppen såg hur hon flög högt upp i luften, liksom en fågel. Man kunde slutligen inte ens se henne. Varje gång kom hon tillbaka igen. Men gjorde alltid ett högt spång, när hon rörde vid marken. Och det kom sig antingen av längtan eller att hon hade en kork i kroppen. Den nionde gången blev bollen borta och kom inte mera igen. Gossen sökte och sökte, men hon var borta.
”Jag vet nog var hon är,” suckade toppen, ”hon är i svalboet och är gift med svalan!”

Ju mera toppen tänkte på detta, desto mer betagen blev han i bollen. Bara för att han inte kunde få bollen, blev han än kärare. Hon hade tagit en annan, och det var just det egendomliga. Toppen dansade omkring och snurrade, men alltid tänkte han på bollen, som i tanken blev allt vackrare och vackrare. Sålunda gick många år, så var det en gammal kärlek.
Toppen var inte längre ung! Men så blev han en dag helt och hållet förgylld. Aldrig hade han sett så ståtlig ut. Han var nu en guldtopp och hoppade, så att det surrade efter det. Jo, det kunde vara något! men plötsligt hoppade han för högt och borta var han!

Man sökte och sökte, till och med nere i källaren, men han stod ej att finna.
Var fanns han då?

Han hade hoppat i soptunnan, där det låg allt möjligt, kålstockar, sopor och grus, som hade fallit ned från takrännan.
”Nu ligger jag just vackert. Här kan förgyllningen snart gå av mig. Vad är det för patrask, jag råkat i sällskap med?” Så sneglade han på en lång kålstock, som var alltför nära avplockad. Han såg på ett underligt, runt föremål. som sig ut som ett gammalt äpple. Men det var inte något äpple, utan en gammal boll, som i många år hade legat uppe i takrännan, och som vattnet hade sipprat igenom.

”Gud ske lov, att det ända kommer någon av ens jämlikar, som man kan tala med” sa bollen och betraktade den förgyllda toppen. ”Jag är egentligen av saffian, sydd av frökenhänder, och har en kork i kroppen, men det kan ingen se på mig. Jag var nära att hålla bröllop med en svala, men så föll jag i takränna. Där har jag legat i fem år och sipprat vatten. Det är en lång tid må ni tro, för en ung vacker flicka.

Men toppen sa ingenting. Han tänkte på sin gamla käresta, och ju mera han hörde, desto tydligare blev det för honom, att det var hon.
Då kom tjänstflickan och skulle till att vända på tunna.
”Hejsan, där är guldtoppen” sa hon.
Och Toppen kom tillbaka i rummet i stor aktning och ära. Men bollen hörde man ingenting om. Toppen talade aldrig mer om sin gamla kärlek. Den går över om kärestan legat fem år i en takränna och sipprat vatten. Ja framförallt känner man inte igen henne om man träffar på henne i en soptunna.

Kopparkitteln fylld med silverpenningar

Det fanns en gång två grannar, två bönder. De bodde bredvid varandra och de hade båda ett ganska behagligt liv. Den ene bonden var visserligen väldigt rik, den andre, om inte fattig, så fick han åtminstone vända på slantarna.
En kväll bestämde sig den fattige bonden för att palla lite av den rikte bondens väldigt fina äpplen. Så den fattige bonden klättrade över staketet och upp i det stora äppelträdet. Väl han satt där så fick han höra någon komma gåendes. Han tittade ner och fick se den rike b onden komma och bära på en stor kopparkittel full med mynt. Han hade också en spade med sig. Och han började gräva en stor och ganska djup grop. Så satte han ner kitteln och fyllde igen hålet och sa:
– Den här ska ingen kunna gräva upp förrän någon sätter två oanvända träskålar över, den ene fylld med mjölk, den andra med havregrynsgröt. Den fattige bondens öron var stora och han lyssnade mycket noga.
Efter det att den rike bonden gått tillbaka in i sitt hus, klättrade den fattige bonden ner från sitt träd och satte högsta fart hem till sitt. Han hade famnen full med äpplen. Hustrun blev väldigt glad när han kom, och hon började genast att baka en äppelkaka.
Bonden gick ut i snickarboa, trots den sena timmen. men han satt där och först när gryningen kom, lämnade han snickarboa med sina två nya träskålar. Sedan gicjk han in till mor i stugan och bad henne koka havregrynsgröt och hälla upp i ena skålen. I den andraa ville han ha mjölk. Hustrun undrade varför, men han sa inget. När hon var klar tog bonden de båda skålarna och gick till äppelträdet. Han satte en skål på var sida. Och kan du tänka dig, gropen öppnades av sig själv och han kunde lyfta upp grytan full med silverpenningar.Den borde vara ganska tung, men av detta märkte bonden inget. Nu var han rik, minst lika rik som sin granne.
Den tidigare fattige bonden ställde till med ett gigantsikt kalas. Den rike bonden kom naturligtvis och han undrade hur den fattige hade råd med all denna överflöd. Han avslöjade inget vid denna tidpunkt. Det var först några år senare, då den rike bonden började bli fattig, som han kom underfund med vad som hade hänt. Den rike ville hämta upp sin skatt, men det enda han såg var två tomma träskålar…

Näcken som tappade sin fiol!

I skogen inte så långt från stranden låg ett litet träsk. Därifrån gick en bäck mot sjön. I den bäcken bodde för länge sedan en näck, som i månljusa nätter brukade sitta och spela vid vattenfallet. En liten sjöjungfru som hörde hans spel, brukade simma upp i bäcken och lyssna. Men hon gav sig aldrig tillkänna. Hon hörde på en stund och sam sedan tillbaka.
Men en dag hände något förskräckligt, Näcken kunde inte hitta sin fiol. Hur han än letade var den borta och förblev så. Han frågade skatan, som alltid flög omkring med skvaller, men inte ens den visste något.
Men ett par småtroll, som var på väg hem, hade sett fiolen ligga på en sten. De hade ofta hört Näcken spel och var nu nyfikna på hur han kunde få det att låta så vackert. De nappade fiolen till sig och tog den med. Men hur de än försökte fick den bara ett skärande missljud ur den. Besvikna på sin leksak gav de den åt bysen. Men inte heller han fick den att låta. Ingen av skogens väsen förstod sig på den.
Träskgubben var den enda som visste. Men han tyckte inte om Näckens spel. Han var gammal och vresig och ville ha ro om, nätterna.
”Ge den till Di Sma” sa han och fortsatte ”De tycker om spel och dans”
”Kanske ska vi ge den tillbaka till Näcken” sa Bysen, ”det är ju hans egendom”
”Gör inte det” sa gubben, ”då blir vi ovänner. Nu har jag äntligen blivit fri från oljudet, nu ska jag sova gott.”
Di sma, som bodde i en backe långt därifrån tackade och tog emot presenten. Men inte heller de kunde spela på den.
”Vi ska ge den åt någon av jordfolket” sa de. ”Kanske kan de spela”

Den lilla sjöjungfrun sam upp varje natt i bäcken. Men de sista nätterna var det tyst. Näcken satt ensam på sin sten. Hon sam närmare och rörde vid honom. Han såg upp och sa:
”Vem är du?”
”Jag kommer från havet och har hört dig spela. Men du såg mig inte och jag ville inte störa. Varför spelar du inte mera?”
”Jag har tappat min fiol. Den kan väl aldrig ha flutit ut i sjön?”
”Nej” svarade sjöjungfrun, ”då hade vi hittat den och gett den tillbaka. Följ med till min Mor, havsfrun, kanske hon kan hjälpa dig få den åter”
De följdes åt och havsfrun tog vänligt emot Näcken.
”Jag ska skaffa dig en ny fiol” sa hon. ”Men då får du stanna hos oss. Gift dig med min dotter och bo här nere i våra salar”
Näcken gick med på detta, bara bara han vart tionde år en enda natt fick sitta och spela vid sitt gamla vattenfall.
”Visst får du det, men jag tror inte du kommer att längta dit mera” sa havsfrun.
Sjöjungfrun och Näcken trivdes bra med varandra. De var ju av samma släke och lika barn leka bäst.
Näckens gamla fiol hängde Di sma i en tall. Där hängde den i många år. Men så en natt gick en dräng hem från en lekstuga. Han fick se den gamla fiolen, tog ner den och började spela. De var som om årens all tystnad bröt ut. Tonerna bara vällde fram och han kunde inte sluta. Han spelade båda natt och dag och folk som hörde blev allt mer tokiga. Till slut fick man be prästen komma och läsa speldjävulen ur honom. Men nu var han så trött på trolltyget, så han kastade den i sjön. Strax dök dör upp en liten sjöjungfru och tog fiolen med sig i djupet. Äntligen kom den tillrätta.
Näcken grep tag om sin förlorade fiol. Han dök upp ur havet och försvann. Han återvände till sin älskade fors, till skogens tystnad, månens stilla sken och älvornas dans i den lusa sommarnatten. I skogen var han född och där trivdes han bäst. Han glömde snabbt den vackra sjöjungfrun. Hon kom i stället att gifta sig med havskungen. Men ibland sam hon och hennes systrar upp från havet och lyssnade på Näckens spel. Det var de nätter han spelade som allra vackrast.

Näcken som tappade sin fiol

Näcken som tappade sin fiol

De tre bockarna Bruse

Det var en gång tre bockar, som hette Bruse. En dag skulle de gå till ängen och äta sig feta. Vägen till ängen var lång och de måste också passera en stor bro, som gick över den lilla bäcken. Under bron bodde det otäcka trollet Gösta. Det var ett otäckt troll som hela tiden var hungrig.
De tre bockarna började sin vandring mot ängen. Först gick lilla bocken Bruse. När han kom upp på bron hörde trollet Gösta hur det klampade på bron.
”Vem är det som klampar på min bro?” Frågade Gösta
”Åh, det är bara jag, lilla bocken Bruse” sa den lilla bocken bruse.
”Nu kommer jag och tar dig ” sa Gösta
”Åh nej, ta inte mej. Jag är så liten. Vänta en stund, så kommer min bror, mellersta bocken Bruse. Han är mycket större”
”Ja, men då väntar jag”.
Det gick en stund. Trollet trodde nästan att lilla bocken bruse hade lurat honom. Han blev mer och mer arg. Men till slut hörde trollet hur det klampade på bron igen.
”Vem är det som klampar på min bro”
”Ja, det är bara jag, mellersta bocken Bruse”
”Då kommer jag och tar dig” sa trollet.
”Nej gör inte det. Vänta ett tag så kommer min storebror, stora bocken Bruse.”
Nu började trollet Gösta fundera på om han skulle vänta, eller om han skulle nöja sig med den mellersta bocken Bruse. Gösta bestämde sig för att vänta, så han sa:
”Ja, du får passera, så väntar jag på den stora bocken Bruse”
Lättad lämnade den mellersta bocken Bruse bron. Det blev åter tyst och det tog åter väldigt lång tid. Trollet fick nästan för sig att den mellersta bocken Bruse hade lurat honom. Men så, återigen, hördes det klamrande på bron. Denna gång hördes det ordentligt. Tunga tunga steg. Trollet Gösta klappade sig på magen, han visste att han skulle få ett skrovmål. Det var länge sedan han hade ätit, så han var väldigt hungrig.
”Vem är det som klampar på min bro”
”Det är stora bocken Bruse”
”Dig har jag väntat på. Nu kommer jag ock tar dig”
”Ja kom du bara” sa stora bocken Bruse.
Trollet sprang upp på bron. Där mötte han stora bocken Bruse. Men han stod inte stilla och väntade, nejdå, han tog fart och stångade trollet så att det for högt upp i liften och så hamnade det i vattnet. Trollet blev så rädd, att när det kom i land igen, la det benen på rygg och försvann det fortaste den kunde.
Nu kunde bockarna Bruse, och alla andra också, passera bron utan att vara rädd för trollet. På ängen fanns så mycket fint gräs att den lilla bocken Bruse snart var lika stor som den stora bocken Bruse. Och har inte bron rasat, så går de väl där ännu och äter.

Svinaherden – HC Andersen

Det var en gång en fattig prins. Han hade ett kungarike, som var helt litet, men det var då i alla fall stort nog till att gifta sig på. Och gifta sig, det ville han.
Nu var det visserligen något djärvt av honom, att han vågade säga till kejsarens dotter: ”Vill du ha mig?” men det vågade han emellertid, ty hans namn var vitt och brett berömt. Det fanns hundratals prinsessor, som skulle ha tackat till på köpet. Men tro inte, att hon det gjorde.
Nu ska vi höra:
På prinsens faders grav växte ett rosenträd, ack, ett sådant vackert rosenträd. Det blommade endast vart femte år och bar då blott en enda blomma. Men det var en ros, som doftade så ljuvt, att då man luktade på den, glömde man alla sina sorger och bekymmer. Så hade han en näktergal, vilken kunde sjunga, som om alla vackra melodier suttit i dess lilla strupe. Den rosen och den näktergalen skulle prinsessan ha, och därför lades de båda två i stora silverfodral och skickades till henne.
Kejsaren lät bära dem framför sig in i stora salen, där prinsessan gick och lekte ”främmande” med sina hovdamer; de hade icke annat att göra; och då hon fick se de stora fodralen med presenterna uti, klappade hon händerna av glädje.
”Bara det vore en liten kissekatt!” sa hon, men så kom den härliga rosen fram.
”‘Nej, vad den är nätt gjord!” sa alla hovdamerna. ”Den är mer än nätt!” sa kejsaren, ”den är riktigt vacker!”
Men prinsessan kände på den, och då var hon färdig att gråta.
”Fy, pappa!” sa hon, ”den är inte konstgjord, den är naturlig”
”Fy” sa allt hovfolket, ”den är naturlig” ”Låt oss nu först se, vad som finns i det andra fodralet, innan vi bli onda!” menade kejsaren, och så kom näktergalen fram; han sjöng då så vackert, att man icke strax kunde säga något ont om honom.
”Super charmant!” sa hovdamerna, ty de talade allesammans franska, den ena värre än den andra. ‘”Vad den fågeln påminner mig om högsalig kejsarinnans speldosa!”‘ sa en gammal kavaljer; ”ack ja, det är alldeles samma ton, samma föredrag”
”Ja” sa kejsaren och så grät han som ett litet barn.
”Jag vill emellertid tro, att han inte är naturlig” sa prinsessan.
”Jo, det är en naturlig fågel” sa de, som fört dit honom.
”Ja, låt då den fågeln flyga,” sa prinsessan, och hon ville på inga villkor tillåta, att prinsen kom.
Men han lät icke modet falla, Han smorde sig i ansiktet med brunt och svart, tryckte mössan ned i pannan och knackade på.
”God dag, kejsare!” sade han, ”‘skulle jag inte kunna få någon plats här på slottet?”
”Ja, här äro så många som söka!” sa kejsaren: ”men, låt mig se! Jag behöver någon, som kan vakta svinen, ty sådana ha vi många!”
Och så blev prinsen anställd som kejserlig svinaherde. Han fick en usel liten kammare nere bredvid svinstian, och där måste han stanna; men hela dagen satt han och arbetade, och när det blev kväll, hade han gjort en näpen liten gryta; runt omkring på den häng­ de bjällror, och så snart grytan kokade, pinglade de så vackert och spelade den gamla melodin:
”Ach, du lieber Augustin, Alles ist weg, weg, wegl”

Men det allra märkvärdigaste var ändå, att när man höll fingret in i dimman från grytan, så kunde man genast lukta sig till, vilken mat som lagades i varenda spis, som fanns i staden. Se, det var minsann något helt annat än en ros.
Nu kom prinsessan spatserande med alla sina hovdamer, och då hon hörde melodin, stannade hon och såg så belåten ut, ty hon kunde också spela: ”Ach, du lieber Augustin !” det var det enda hon kunde, men den spelade hon med ett finger.
”Det är ju den jag kan!”‘ sade hon, ”det måste således vara en bildad svinaherde, hör på, gå in och fråga honom, vad det där instrumentet kostar.”
Och så måste en av hovdamerna springa in, men hon tog på sig träbottnade skor.
”Vad vill du ha för den där grytan?” sa hovdamen.
”Jag vill ha tio kyssar av prinsessan!” sade svinaherden.
”Gud bevare oss!” sade hovdamen.
”Ja, det kan inte bli för mindre” sa svinaherden. ”Nå, vad säger han?” frågade prinsessan.
”Det kan jag verkligen inte säga!” sa hovdamen, ”det är så rysligt”
”Då kan du ju viska!” Och så viskade hon.
”Han är ju oförsynt!” sade prinsessan och gick strax. Men då hon hade gått ett litet stycke, klingade bjällrorna så vackert:

”Ach, du lieber Augustin,
Alles ist weg, weg, weg I”

”Hör nu,” sa prinsessan, ”fråga honom, om han inte vill ha tio kyssar av mina hovdamer?”
”Nej tack!” sa svinaherden, ”tio kyssar av prinsessan, eller jag behåller grytan.”
”Vad det är tråkigt!” sa prinsessan, ”men då måste ni stå för, så att ingen ser det”
Och hovdamerna ställde sig för, och så bredde de ut sina klänningar, och så fick svinaherden de tio kyssarna, och hon fick grytan.
Nå, det blev en glädje hela aftonen och hela dagen måste grytan koka. Det fanns ej en enda spis i hela staden, utan att de visste vad som kokades där, både hos kammarherrns och skomakarens. Hovdamerna dansade och klappade händerna. ”Vi veta, vem som skall ha saftsoppa och pannkakor. Vi veta, vem som skall ha gröt och kotletter, vad det är intressant”
”Högst intressant” sa överhovmästarinnan.
”Ja, men håll bara tyst med det, ty jag är kejsarens dotter!”
”Gud bevare oss” sa de allesammans.
Svinaherden, det vill säga prinsen, men de visste ju icke annat, än att han var en verklig svinaherde, lät icke dagen förgå, utan att han gjorde något, och så förfärdigade han en skallra. När man svängde den runt, klingade alla de valser, galopper och polkor, som man kände från världens skapelse.
”Men det är ju superbt” sa prinsessan, i det hon gick förbi, ”jag har aldrig hört en vackrare komposition. Hör på, gå in och fråga honom, vad det där instrumentet kostar. Men jag vill inte kyssas”
”Han vill ha hundra kyssar av prinsessan,” sade hovdamen, som hade varit inne och frågat.
”Jag tror, att han är tokig!” sade prinsessan, och så gick hon. Men då hon hade gått ett litet stycke, stannade hon. ”Man måste uppmuntra konsten” sa hon, ”jag är kejsarens dotter! Säg honom, att han skall få tio kyssar liksom i går, resten kan han få hos mina hovdamer”
”Ja, men vi vilja så ogärna!” sade hovdamerna. ”Ah prat!'” sade prinsessan, ”när jag kan kyssa honom, så kan ni också. Kom ihåg, att jag ger er kost och lön” och så måste hovdamen in till honom igen. ”Hundra kyssar av prinsessan,” sade han, ”eller var och en behåller sitt.”
”Stå för det” sa hon, och så ställde alla hovdamerna sig för, och sedan kysste han.
”Vad kan det vara för en folksamling där nere vid svinstian?” undrade kejsaren, som hade gått ut på altanen. Han gnuggade sig i ögonen och satte glasögonen på sig. ”Det är ju hovdamerna, som äro i farten. Jag måste bestämt ned till dem” och så drog han upp tofflorna baktill, ty det var skodon som han hade trampat ned.
Kors, vad han hade bråttom. Så snart han kom ner på gården, gick han helt sakta. Hovdamerna hade så mycket att göra med att räkna kyssarna, så att det skulle gå ärligt till och han icke få för många, men ej heller för få. De märkte alls icke kejsaren. Han reste sig på tårna.
”Vad för slag?” sa han, då han såg, att de kysstes, och så slog han dem i huvudet med sin toffel, just som svinaherden fick den åttiosjätte kyssen. ”Ut med er!” sa kejsaren, ty nu var han ond, och både prinsessan och svinaherden blev utkörda ur hans kungarike.
Där stod hon nu och grät, svinaherden grälade och regnet öste ned.
”Ack, jag arma människa” sa prinsessan, ”om jag ändå hade tagit den vackre prinsen. Ack, vad jag är olycklig!”
Och svinaherden gick bakom ett träd, torkade den svarta och bruna färgen ur sitt ansikte, kastade bort de dåliga kläderna och trädde nu fram i sin prinsdräkt, så vacker, att prinsessan måste niga vid hans åsyn.
”Jag har kommit till att förakta dig, du” sade han. ”‘Du ville inte ha en ärlig prins. Du förstod dig inte på rosen och näktergalen, men svinaherden kunde du kyssa för en leksak. Nu kan du ha det som du har det. Och så gick han in i sitt kungarike, stängde dörren och sköt regeln för. Så kunde hon verkligen få stå utanför och sjunga:

”Ach, du Iieber Augustin, Alles ist weg, weg-, wegl”

John Blund – HC Andersen – Söndag

John Blund Söndag

John Blund Söndag

Söndag.

”God afton!” sa John Blund, och Hjalmar nickade, men sprang bort och vände stamfaderns porträtt mot väggen, så att det inte skulle prata med, liksom det gjorde kvällen förut.
”Nu skall du berätta historier för mig: om ”de fem gröna ärterna, som bodde i en ärtskida” och om ”tuppbenet som friade till hönsbenet,” och om ”stoppnålen, som var så fin av sig, att hon inbillade sig vara en synål!’0
”Man kan också få för mycket av det goda!” sa John Blund ; ”jag vill helst visa dig något, det vet du väl. Jag vill visa dig min bror. Han heter också John Blund, men han kommer aldrig till någon mer än en gång. När han kommer, tar han med sig oss på sin häst och berättar historier för. Han kan bara två. En, som är så makalöst vacker, att ingen i världen kan tänka sig den, och en, som är så otäck och ryslig ja, det kan inte beskrivas!” Så lyfte John Blund lille Hjalmar upp i fönstret och sa ”Där kan du se min bror, den andre John Blund. Man kallar honom också Döden. Ser du, han ser alls inte stygg ut, som i bilderböckerna, där han är bara ben och knotor. Nej, det är silverbroderi han har på rocken: det är den vackraste husaruniform. En kappa av svart sammet fladdrar efter honom över hästen! se hur han rider i galopp.”

Hjalmar såg, hur denne John Blund red framåt och tog både unga och gamla människor upp på hästen. Några satte han framtill, och andra satte han baktill. Men alltid frågade han först: ”Hur står det till med betygsboken?” ”Bra” sa de allesammans; ”ja, låt mig själv se!” sa han, och så måste de visa honom boken. Alla de, som hade ”mycket gott” och ”utmärkt gott”, kom framtill på hästen och fick höra den vackra historien, men de, som hade ”tämligen gott” och ”medelmåttigt”, de måste sitta baktill och fick höra den rysliga historien. De darrade och grät, de ville hoppa av hästen. Men de kunde inte det, ty de hade genast vuxit fast vid hästen.
”Men Döden är ju den vackraste John Blund!” sa Hjalmar, ”honom är jag inte rädd för!”
”Det skall du inte heller vara!” sade John Blund, ”se bara till, att du har en god betygsbok”
”Ja, det är lärorikt” mumlade stamfaderns porträtt, ”det hjälper ändå att säga sin mening” och så var han belåten.
Se, detta är historien om John Blund. Nu kan han själv i afton berätta dig något mera.

John Blund – HC Andersen – Lördag

John Blund Lördag

John Blund Lördag

Lördag.

”Får jag nu höra några historier ” sade lille Hjalmar, så snart John Blund hade fått honom i säng.
”I afton har vi inte tid med det,” sade John och spände upp sitt vackraste paraply över honom. ”Se nu på de här kineserna” Hela paraplyet såg ut som en stor, kinesisk skål med blå träd och spetsiga broar med små kineser på, som stod och nickade med huvudet. ”Vi ska ha hela världen uppsnyggad till i morgon,” sa John, ”det är ju då en helig dag, det är söndag. Jag skall upp i kyrktornet för att se efter, om de små kyrktomtarna polerar klockorna, så att de ljuder vackert. Jag ska ut på fältet och se efter, om vindarna blåser dammet av gräs och blad. Det som är det största arbetet, jag skall ta ner alla stjärnorna och polera upp dem. Jag tar dem i mitt förkläde. Men först måste var och en numreras, och hålen, vari de sitter där uppe, måste också numreras, så att de kommer på sina rätta platser igen. Annars skulle de inte sitta fast och vi få för många stjärnskott, då den ene efter den andra ramlar ner.”
”Hör nu, vet ni vad, herr Blund” sa ett gammalt porträtt, som hängde på väggen i rummet, där Hjalmar sov. ”Jag är Hjalmars stamfar. Ni ska ha tack för att ni berättar historier för gossen, men ni får inte förvilla hans begrepp. Stjärnorna kan inte tas ned och poleras. Stjärnorna är klot liksom vår jord, och det är just det goda med dem.”
”Tack ska du ha, du gamle stamfar!” sade John Blund.” Tack ska du ha. Du är ju huvudet för familjen. Men jag är äldre än du. Jag är en gammal hedning. Romarna och grekerna kallade de mig Drömmarnas gud. Jag har varit i de förnämsta hus och besöker dem ännu. Jag förstår att umgås med både små och stora. Nu kan du berätta” Därmed gick John Blund och tog paraplyet med sig.
”Nu får man tydligen inte mera säga sin mening!” sa det gamla porträttet.
Och så vaknade Hjalmar.