Fästfolket

Fästfolket – HC Andersen

Toppen och bollen låg i en låda tillsammans bland andra leksaker. Så sa toppen till bollen:
”Skulle vi inte kunna bli fästfolk, eftersom vi ändå ligger tillsammans i lådan?”
Men bollen, som var sydd av saffian och var lika inbilsk som en fin fröken, ville inte svara på något sådant.

Nästa dag kom den lille gossen, som rådde om leksakerna. Han målade toppen röd och gul och slog ett mässingsstift mitt uti, det såg riktigt präktigt ut, när toppen snurrade omkring.
”Se på mig” sa han till bollen. ”Vad säger ni nu? skulle vi inte kunna bli fästfolk. Vi passar så bra tillsammans, ni hoppar, och jag dansar. Lyckligare än vi två skulle ingen kunna bli”
”Jaså, tror ni det?” sa bollen. ”Ni vet visst inte, att min far och mor ha varit saffianstofflor, och att jag har en kork i kroppen?”
”Ja, men jag är av mahognyträ!” sa toppen, ”och borgmästaren har själv svarvat mig. Han har sin egen svarvstol och det var honom ett stort nöje”
”Ja, kan jag lita på det?” svarade bollen.
”Måtte jag aldrig mer få smaka piskan, om jag ljuger!” svarade toppen.
”Ni talar mycket vackert för er!” sa bollen; men jag kan likväl inte, jag är så gott som till hälften förlovad med en svala. Var gång jag går till väders sticker han ut huvudet ur boet och säger: ”Vill ni? Vill ni?” Nu har jag inom mig själv svarat ja, och det är så gott som en halv förlovning. Men jag lovar er att jag aldrig skall glömma er”.
”Ja, det var ju också en tröst!” sa toppen, och så talade de inte vidare med varandra.

Nästa dag blev bollen framtagen. Toppen såg hur hon flög högt upp i luften, liksom en fågel. Man kunde slutligen inte ens se henne. Varje gång kom hon tillbaka igen. Men gjorde alltid ett högt spång, när hon rörde vid marken. Och det kom sig antingen av längtan eller att hon hade en kork i kroppen. Den nionde gången blev bollen borta och kom inte mera igen. Gossen sökte och sökte, men hon var borta.
”Jag vet nog var hon är,” suckade toppen, ”hon är i svalboet och är gift med svalan!”

Ju mera toppen tänkte på detta, desto mer betagen blev han i bollen. Bara för att han inte kunde få bollen, blev han än kärare. Hon hade tagit en annan, och det var just det egendomliga. Toppen dansade omkring och snurrade, men alltid tänkte han på bollen, som i tanken blev allt vackrare och vackrare. Sålunda gick många år, så var det en gammal kärlek.
Toppen var inte längre ung! Men så blev han en dag helt och hållet förgylld. Aldrig hade han sett så ståtlig ut. Han var nu en guldtopp och hoppade, så att det surrade efter det. Jo, det kunde vara något! men plötsligt hoppade han för högt och borta var han!

Man sökte och sökte, till och med nere i källaren, men han stod ej att finna.
Var fanns han då?

Han hade hoppat i soptunnan, där det låg allt möjligt, kålstockar, sopor och grus, som hade fallit ned från takrännan.
”Nu ligger jag just vackert. Här kan förgyllningen snart gå av mig. Vad är det för patrask, jag råkat i sällskap med?” Så sneglade han på en lång kålstock, som var alltför nära avplockad. Han såg på ett underligt, runt föremål. som sig ut som ett gammalt äpple. Men det var inte något äpple, utan en gammal boll, som i många år hade legat uppe i takrännan, och som vattnet hade sipprat igenom.

”Gud ske lov, att det ända kommer någon av ens jämlikar, som man kan tala med” sa bollen och betraktade den förgyllda toppen. ”Jag är egentligen av saffian, sydd av frökenhänder, och har en kork i kroppen, men det kan ingen se på mig. Jag var nära att hålla bröllop med en svala, men så föll jag i takränna. Där har jag legat i fem år och sipprat vatten. Det är en lång tid må ni tro, för en ung vacker flicka.

Men toppen sa ingenting. Han tänkte på sin gamla käresta, och ju mera han hörde, desto tydligare blev det för honom, att det var hon.
Då kom tjänstflickan och skulle till att vända på tunna.
”Hejsan, där är guldtoppen” sa hon.
Och Toppen kom tillbaka i rummet i stor aktning och ära. Men bollen hörde man ingenting om. Toppen talade aldrig mer om sin gamla kärlek. Den går över om kärestan legat fem år i en takränna och sipprat vatten. Ja framförallt känner man inte igen henne om man träffar på henne i en soptunna.

Kopparkitteln fylld med silverpenningar

Det fanns en gång två grannar, två bönder. De bodde bredvid varandra och de hade båda ett ganska behagligt liv. Den ene bonden var visserligen väldigt rik, den andre, om inte fattig, så fick han åtminstone vända på slantarna.
En kväll bestämde sig den fattige bonden för att palla lite av den rikte bondens väldigt fina äpplen. Så den fattige bonden klättrade över staketet och upp i det stora äppelträdet. Väl han satt där så fick han höra någon komma gåendes. Han tittade ner och fick se den rike b onden komma och bära på en stor kopparkittel full med mynt. Han hade också en spade med sig. Och han började gräva en stor och ganska djup grop. Så satte han ner kitteln och fyllde igen hålet och sa:
– Den här ska ingen kunna gräva upp förrän någon sätter två oanvända träskålar över, den ene fylld med mjölk, den andra med havregrynsgröt. Den fattige bondens öron var stora och han lyssnade mycket noga.
Efter det att den rike bonden gått tillbaka in i sitt hus, klättrade den fattige bonden ner från sitt träd och satte högsta fart hem till sitt. Han hade famnen full med äpplen. Hustrun blev väldigt glad när han kom, och hon började genast att baka en äppelkaka.
Bonden gick ut i snickarboa, trots den sena timmen. men han satt där och först när gryningen kom, lämnade han snickarboa med sina två nya träskålar. Sedan gicjk han in till mor i stugan och bad henne koka havregrynsgröt och hälla upp i ena skålen. I den andraa ville han ha mjölk. Hustrun undrade varför, men han sa inget. När hon var klar tog bonden de båda skålarna och gick till äppelträdet. Han satte en skål på var sida. Och kan du tänka dig, gropen öppnades av sig själv och han kunde lyfta upp grytan full med silverpenningar.Den borde vara ganska tung, men av detta märkte bonden inget. Nu var han rik, minst lika rik som sin granne.
Den tidigare fattige bonden ställde till med ett gigantsikt kalas. Den rike bonden kom naturligtvis och han undrade hur den fattige hade råd med all denna överflöd. Han avslöjade inget vid denna tidpunkt. Det var först några år senare, då den rike bonden började bli fattig, som han kom underfund med vad som hade hänt. Den rike ville hämta upp sin skatt, men det enda han såg var två tomma träskålar…

Näcken som tappade sin fiol!

I skogen inte så långt från stranden låg ett litet träsk. Därifrån gick en bäck mot sjön. I den bäcken bodde för länge sedan en näck, som i månljusa nätter brukade sitta och spela vid vattenfallet. En liten sjöjungfru som hörde hans spel, brukade simma upp i bäcken och lyssna. Men hon gav sig aldrig tillkänna. Hon hörde på en stund och sam sedan tillbaka.
Men en dag hände något förskräckligt, Näcken kunde inte hitta sin fiol. Hur han än letade var den borta och förblev så. Han frågade skatan, som alltid flög omkring med skvaller, men inte ens den visste något.
Men ett par småtroll, som var på väg hem, hade sett fiolen ligga på en sten. De hade ofta hört Näcken spel och var nu nyfikna på hur han kunde få det att låta så vackert. De nappade fiolen till sig och tog den med. Men hur de än försökte fick den bara ett skärande missljud ur den. Besvikna på sin leksak gav de den åt bysen. Men inte heller han fick den att låta. Ingen av skogens väsen förstod sig på den.
Träskgubben var den enda som visste. Men han tyckte inte om Näckens spel. Han var gammal och vresig och ville ha ro om, nätterna.
”Ge den till Di Sma” sa han och fortsatte ”De tycker om spel och dans”
”Kanske ska vi ge den tillbaka till Näcken” sa Bysen, ”det är ju hans egendom”
”Gör inte det” sa gubben, ”då blir vi ovänner. Nu har jag äntligen blivit fri från oljudet, nu ska jag sova gott.”
Di sma, som bodde i en backe långt därifrån tackade och tog emot presenten. Men inte heller de kunde spela på den.
”Vi ska ge den åt någon av jordfolket” sa de. ”Kanske kan de spela”

Den lilla sjöjungfrun sam upp varje natt i bäcken. Men de sista nätterna var det tyst. Näcken satt ensam på sin sten. Hon sam närmare och rörde vid honom. Han såg upp och sa:
”Vem är du?”
”Jag kommer från havet och har hört dig spela. Men du såg mig inte och jag ville inte störa. Varför spelar du inte mera?”
”Jag har tappat min fiol. Den kan väl aldrig ha flutit ut i sjön?”
”Nej” svarade sjöjungfrun, ”då hade vi hittat den och gett den tillbaka. Följ med till min Mor, havsfrun, kanske hon kan hjälpa dig få den åter”
De följdes åt och havsfrun tog vänligt emot Näcken.
”Jag ska skaffa dig en ny fiol” sa hon. ”Men då får du stanna hos oss. Gift dig med min dotter och bo här nere i våra salar”
Näcken gick med på detta, bara bara han vart tionde år en enda natt fick sitta och spela vid sitt gamla vattenfall.
”Visst får du det, men jag tror inte du kommer att längta dit mera” sa havsfrun.
Sjöjungfrun och Näcken trivdes bra med varandra. De var ju av samma släke och lika barn leka bäst.
Näckens gamla fiol hängde Di sma i en tall. Där hängde den i många år. Men så en natt gick en dräng hem från en lekstuga. Han fick se den gamla fiolen, tog ner den och började spela. De var som om årens all tystnad bröt ut. Tonerna bara vällde fram och han kunde inte sluta. Han spelade båda natt och dag och folk som hörde blev allt mer tokiga. Till slut fick man be prästen komma och läsa speldjävulen ur honom. Men nu var han så trött på trolltyget, så han kastade den i sjön. Strax dök dör upp en liten sjöjungfru och tog fiolen med sig i djupet. Äntligen kom den tillrätta.
Näcken grep tag om sin förlorade fiol. Han dök upp ur havet och försvann. Han återvände till sin älskade fors, till skogens tystnad, månens stilla sken och älvornas dans i den lusa sommarnatten. I skogen var han född och där trivdes han bäst. Han glömde snabbt den vackra sjöjungfrun. Hon kom i stället att gifta sig med havskungen. Men ibland sam hon och hennes systrar upp från havet och lyssnade på Näckens spel. Det var de nätter han spelade som allra vackrast.

Näcken som tappade sin fiol

Näcken som tappade sin fiol

De tre bockarna Bruse

Det var en gång tre bockar, som hette Bruse. En dag skulle de gå till ängen och äta sig feta. Vägen till ängen var lång och de måste också passera en stor bro, som gick över den lilla bäcken. Under bron bodde det otäcka trollet Gösta. Det var ett otäckt troll som hela tiden var hungrig.
De tre bockarna började sin vandring mot ängen. Först gick lilla bocken Bruse. När han kom upp på bron hörde trollet Gösta hur det klampade på bron.
”Vem är det som klampar på min bro?” Frågade Gösta
”Åh, det är bara jag, lilla bocken Bruse” sa den lilla bocken bruse.
”Nu kommer jag och tar dig ” sa Gösta
”Åh nej, ta inte mej. Jag är så liten. Vänta en stund, så kommer min bror, mellersta bocken Bruse. Han är mycket större”
”Ja, men då väntar jag”.
Det gick en stund. Trollet trodde nästan att lilla bocken bruse hade lurat honom. Han blev mer och mer arg. Men till slut hörde trollet hur det klampade på bron igen.
”Vem är det som klampar på min bro”
”Ja, det är bara jag, mellersta bocken Bruse”
”Då kommer jag och tar dig” sa trollet.
”Nej gör inte det. Vänta ett tag så kommer min storebror, stora bocken Bruse.”
Nu började trollet Gösta fundera på om han skulle vänta, eller om han skulle nöja sig med den mellersta bocken Bruse. Gösta bestämde sig för att vänta, så han sa:
”Ja, du får passera, så väntar jag på den stora bocken Bruse”
Lättad lämnade den mellersta bocken Bruse bron. Det blev åter tyst och det tog åter väldigt lång tid. Trollet fick nästan för sig att den mellersta bocken Bruse hade lurat honom. Men så, återigen, hördes det klamrande på bron. Denna gång hördes det ordentligt. Tunga tunga steg. Trollet Gösta klappade sig på magen, han visste att han skulle få ett skrovmål. Det var länge sedan han hade ätit, så han var väldigt hungrig.
”Vem är det som klampar på min bro”
”Det är stora bocken Bruse”
”Dig har jag väntat på. Nu kommer jag ock tar dig”
”Ja kom du bara” sa stora bocken Bruse.
Trollet sprang upp på bron. Där mötte han stora bocken Bruse. Men han stod inte stilla och väntade, nejdå, han tog fart och stångade trollet så att det for högt upp i liften och så hamnade det i vattnet. Trollet blev så rädd, att när det kom i land igen, la det benen på rygg och försvann det fortaste den kunde.
Nu kunde bockarna Bruse, och alla andra också, passera bron utan att vara rädd för trollet. På ängen fanns så mycket fint gräs att den lilla bocken Bruse snart var lika stor som den stora bocken Bruse. Och har inte bron rasat, så går de väl där ännu och äter.

Svinaherden – HC Andersen

Det var en gång en fattig prins. Han hade ett kungarike, som var helt litet, men det var då i alla fall stort nog till att gifta sig på. Och gifta sig, det ville han.
Nu var det visserligen något djärvt av honom, att han vågade säga till kejsarens dotter: ”Vill du ha mig?” men det vågade han emellertid, ty hans namn var vitt och brett berömt. Det fanns hundratals prinsessor, som skulle ha tackat till på köpet. Men tro inte, att hon det gjorde.
Nu ska vi höra:
På prinsens faders grav växte ett rosenträd, ack, ett sådant vackert rosenträd. Det blommade endast vart femte år och bar då blott en enda blomma. Men det var en ros, som doftade så ljuvt, att då man luktade på den, glömde man alla sina sorger och bekymmer. Så hade han en näktergal, vilken kunde sjunga, som om alla vackra melodier suttit i dess lilla strupe. Den rosen och den näktergalen skulle prinsessan ha, och därför lades de båda två i stora silverfodral och skickades till henne.
Kejsaren lät bära dem framför sig in i stora salen, där prinsessan gick och lekte ”främmande” med sina hovdamer; de hade icke annat att göra; och då hon fick se de stora fodralen med presenterna uti, klappade hon händerna av glädje.
”Bara det vore en liten kissekatt!” sa hon, men så kom den härliga rosen fram.
”‘Nej, vad den är nätt gjord!” sa alla hovdamerna. ”Den är mer än nätt!” sa kejsaren, ”den är riktigt vacker!”
Men prinsessan kände på den, och då var hon färdig att gråta.
”Fy, pappa!” sa hon, ”den är inte konstgjord, den är naturlig”
”Fy” sa allt hovfolket, ”den är naturlig” ”Låt oss nu först se, vad som finns i det andra fodralet, innan vi bli onda!” menade kejsaren, och så kom näktergalen fram; han sjöng då så vackert, att man icke strax kunde säga något ont om honom.
”Super charmant!” sa hovdamerna, ty de talade allesammans franska, den ena värre än den andra. ‘”Vad den fågeln påminner mig om högsalig kejsarinnans speldosa!”‘ sa en gammal kavaljer; ”ack ja, det är alldeles samma ton, samma föredrag”
”Ja” sa kejsaren och så grät han som ett litet barn.
”Jag vill emellertid tro, att han inte är naturlig” sa prinsessan.
”Jo, det är en naturlig fågel” sa de, som fört dit honom.
”Ja, låt då den fågeln flyga,” sa prinsessan, och hon ville på inga villkor tillåta, att prinsen kom.
Men han lät icke modet falla, Han smorde sig i ansiktet med brunt och svart, tryckte mössan ned i pannan och knackade på.
”God dag, kejsare!” sade han, ”‘skulle jag inte kunna få någon plats här på slottet?”
”Ja, här äro så många som söka!” sa kejsaren: ”men, låt mig se! Jag behöver någon, som kan vakta svinen, ty sådana ha vi många!”
Och så blev prinsen anställd som kejserlig svinaherde. Han fick en usel liten kammare nere bredvid svinstian, och där måste han stanna; men hela dagen satt han och arbetade, och när det blev kväll, hade han gjort en näpen liten gryta; runt omkring på den häng­ de bjällror, och så snart grytan kokade, pinglade de så vackert och spelade den gamla melodin:
”Ach, du lieber Augustin, Alles ist weg, weg, wegl”

Men det allra märkvärdigaste var ändå, att när man höll fingret in i dimman från grytan, så kunde man genast lukta sig till, vilken mat som lagades i varenda spis, som fanns i staden. Se, det var minsann något helt annat än en ros.
Nu kom prinsessan spatserande med alla sina hovdamer, och då hon hörde melodin, stannade hon och såg så belåten ut, ty hon kunde också spela: ”Ach, du lieber Augustin !” det var det enda hon kunde, men den spelade hon med ett finger.
”Det är ju den jag kan!”‘ sade hon, ”det måste således vara en bildad svinaherde, hör på, gå in och fråga honom, vad det där instrumentet kostar.”
Och så måste en av hovdamerna springa in, men hon tog på sig träbottnade skor.
”Vad vill du ha för den där grytan?” sa hovdamen.
”Jag vill ha tio kyssar av prinsessan!” sade svinaherden.
”Gud bevare oss!” sade hovdamen.
”Ja, det kan inte bli för mindre” sa svinaherden. ”Nå, vad säger han?” frågade prinsessan.
”Det kan jag verkligen inte säga!” sa hovdamen, ”det är så rysligt”
”Då kan du ju viska!” Och så viskade hon.
”Han är ju oförsynt!” sade prinsessan och gick strax. Men då hon hade gått ett litet stycke, klingade bjällrorna så vackert:

”Ach, du lieber Augustin,
Alles ist weg, weg, weg I”

”Hör nu,” sa prinsessan, ”fråga honom, om han inte vill ha tio kyssar av mina hovdamer?”
”Nej tack!” sa svinaherden, ”tio kyssar av prinsessan, eller jag behåller grytan.”
”Vad det är tråkigt!” sa prinsessan, ”men då måste ni stå för, så att ingen ser det”
Och hovdamerna ställde sig för, och så bredde de ut sina klänningar, och så fick svinaherden de tio kyssarna, och hon fick grytan.
Nå, det blev en glädje hela aftonen och hela dagen måste grytan koka. Det fanns ej en enda spis i hela staden, utan att de visste vad som kokades där, både hos kammarherrns och skomakarens. Hovdamerna dansade och klappade händerna. ”Vi veta, vem som skall ha saftsoppa och pannkakor. Vi veta, vem som skall ha gröt och kotletter, vad det är intressant”
”Högst intressant” sa överhovmästarinnan.
”Ja, men håll bara tyst med det, ty jag är kejsarens dotter!”
”Gud bevare oss” sa de allesammans.
Svinaherden, det vill säga prinsen, men de visste ju icke annat, än att han var en verklig svinaherde, lät icke dagen förgå, utan att han gjorde något, och så förfärdigade han en skallra. När man svängde den runt, klingade alla de valser, galopper och polkor, som man kände från världens skapelse.
”Men det är ju superbt” sa prinsessan, i det hon gick förbi, ”jag har aldrig hört en vackrare komposition. Hör på, gå in och fråga honom, vad det där instrumentet kostar. Men jag vill inte kyssas”
”Han vill ha hundra kyssar av prinsessan,” sade hovdamen, som hade varit inne och frågat.
”Jag tror, att han är tokig!” sade prinsessan, och så gick hon. Men då hon hade gått ett litet stycke, stannade hon. ”Man måste uppmuntra konsten” sa hon, ”jag är kejsarens dotter! Säg honom, att han skall få tio kyssar liksom i går, resten kan han få hos mina hovdamer”
”Ja, men vi vilja så ogärna!” sade hovdamerna. ”Ah prat!'” sade prinsessan, ”när jag kan kyssa honom, så kan ni också. Kom ihåg, att jag ger er kost och lön” och så måste hovdamen in till honom igen. ”Hundra kyssar av prinsessan,” sade han, ”eller var och en behåller sitt.”
”Stå för det” sa hon, och så ställde alla hovdamerna sig för, och sedan kysste han.
”Vad kan det vara för en folksamling där nere vid svinstian?” undrade kejsaren, som hade gått ut på altanen. Han gnuggade sig i ögonen och satte glasögonen på sig. ”Det är ju hovdamerna, som äro i farten. Jag måste bestämt ned till dem” och så drog han upp tofflorna baktill, ty det var skodon som han hade trampat ned.
Kors, vad han hade bråttom. Så snart han kom ner på gården, gick han helt sakta. Hovdamerna hade så mycket att göra med att räkna kyssarna, så att det skulle gå ärligt till och han icke få för många, men ej heller för få. De märkte alls icke kejsaren. Han reste sig på tårna.
”Vad för slag?” sa han, då han såg, att de kysstes, och så slog han dem i huvudet med sin toffel, just som svinaherden fick den åttiosjätte kyssen. ”Ut med er!” sa kejsaren, ty nu var han ond, och både prinsessan och svinaherden blev utkörda ur hans kungarike.
Där stod hon nu och grät, svinaherden grälade och regnet öste ned.
”Ack, jag arma människa” sa prinsessan, ”om jag ändå hade tagit den vackre prinsen. Ack, vad jag är olycklig!”
Och svinaherden gick bakom ett träd, torkade den svarta och bruna färgen ur sitt ansikte, kastade bort de dåliga kläderna och trädde nu fram i sin prinsdräkt, så vacker, att prinsessan måste niga vid hans åsyn.
”Jag har kommit till att förakta dig, du” sade han. ”‘Du ville inte ha en ärlig prins. Du förstod dig inte på rosen och näktergalen, men svinaherden kunde du kyssa för en leksak. Nu kan du ha det som du har det. Och så gick han in i sitt kungarike, stängde dörren och sköt regeln för. Så kunde hon verkligen få stå utanför och sjunga:

”Ach, du Iieber Augustin, Alles ist weg, weg-, wegl”

John Blund – HC Andersen – Söndag

John Blund Söndag

John Blund Söndag

Söndag.

”God afton!” sa John Blund, och Hjalmar nickade, men sprang bort och vände stamfaderns porträtt mot väggen, så att det inte skulle prata med, liksom det gjorde kvällen förut.
”Nu skall du berätta historier för mig: om ”de fem gröna ärterna, som bodde i en ärtskida” och om ”tuppbenet som friade till hönsbenet,” och om ”stoppnålen, som var så fin av sig, att hon inbillade sig vara en synål!’0
”Man kan också få för mycket av det goda!” sa John Blund ; ”jag vill helst visa dig något, det vet du väl. Jag vill visa dig min bror. Han heter också John Blund, men han kommer aldrig till någon mer än en gång. När han kommer, tar han med sig oss på sin häst och berättar historier för. Han kan bara två. En, som är så makalöst vacker, att ingen i världen kan tänka sig den, och en, som är så otäck och ryslig ja, det kan inte beskrivas!” Så lyfte John Blund lille Hjalmar upp i fönstret och sa ”Där kan du se min bror, den andre John Blund. Man kallar honom också Döden. Ser du, han ser alls inte stygg ut, som i bilderböckerna, där han är bara ben och knotor. Nej, det är silverbroderi han har på rocken: det är den vackraste husaruniform. En kappa av svart sammet fladdrar efter honom över hästen! se hur han rider i galopp.”

Hjalmar såg, hur denne John Blund red framåt och tog både unga och gamla människor upp på hästen. Några satte han framtill, och andra satte han baktill. Men alltid frågade han först: ”Hur står det till med betygsboken?” ”Bra” sa de allesammans; ”ja, låt mig själv se!” sa han, och så måste de visa honom boken. Alla de, som hade ”mycket gott” och ”utmärkt gott”, kom framtill på hästen och fick höra den vackra historien, men de, som hade ”tämligen gott” och ”medelmåttigt”, de måste sitta baktill och fick höra den rysliga historien. De darrade och grät, de ville hoppa av hästen. Men de kunde inte det, ty de hade genast vuxit fast vid hästen.
”Men Döden är ju den vackraste John Blund!” sa Hjalmar, ”honom är jag inte rädd för!”
”Det skall du inte heller vara!” sade John Blund, ”se bara till, att du har en god betygsbok”
”Ja, det är lärorikt” mumlade stamfaderns porträtt, ”det hjälper ändå att säga sin mening” och så var han belåten.
Se, detta är historien om John Blund. Nu kan han själv i afton berätta dig något mera.

John Blund – HC Andersen – Lördag

John Blund Lördag

John Blund Lördag

Lördag.

”Får jag nu höra några historier ” sade lille Hjalmar, så snart John Blund hade fått honom i säng.
”I afton har vi inte tid med det,” sade John och spände upp sitt vackraste paraply över honom. ”Se nu på de här kineserna” Hela paraplyet såg ut som en stor, kinesisk skål med blå träd och spetsiga broar med små kineser på, som stod och nickade med huvudet. ”Vi ska ha hela världen uppsnyggad till i morgon,” sa John, ”det är ju då en helig dag, det är söndag. Jag skall upp i kyrktornet för att se efter, om de små kyrktomtarna polerar klockorna, så att de ljuder vackert. Jag ska ut på fältet och se efter, om vindarna blåser dammet av gräs och blad. Det som är det största arbetet, jag skall ta ner alla stjärnorna och polera upp dem. Jag tar dem i mitt förkläde. Men först måste var och en numreras, och hålen, vari de sitter där uppe, måste också numreras, så att de kommer på sina rätta platser igen. Annars skulle de inte sitta fast och vi få för många stjärnskott, då den ene efter den andra ramlar ner.”
”Hör nu, vet ni vad, herr Blund” sa ett gammalt porträtt, som hängde på väggen i rummet, där Hjalmar sov. ”Jag är Hjalmars stamfar. Ni ska ha tack för att ni berättar historier för gossen, men ni får inte förvilla hans begrepp. Stjärnorna kan inte tas ned och poleras. Stjärnorna är klot liksom vår jord, och det är just det goda med dem.”
”Tack ska du ha, du gamle stamfar!” sade John Blund.” Tack ska du ha. Du är ju huvudet för familjen. Men jag är äldre än du. Jag är en gammal hedning. Romarna och grekerna kallade de mig Drömmarnas gud. Jag har varit i de förnämsta hus och besöker dem ännu. Jag förstår att umgås med både små och stora. Nu kan du berätta” Därmed gick John Blund och tog paraplyet med sig.
”Nu får man tydligen inte mera säga sin mening!” sa det gamla porträttet.
Och så vaknade Hjalmar.

John Blund – HC Andersen – Fredag

John Blund Fredag

John Blund Fredag

Fredag.

”Det är otroligt, vad det finns mycket äldre folk, som gärna vilja ha fatt på mig!” sa John Blund, ”det är i synnerhet sådana, som ha gjort något ont. ‘Käre, lille John,’ säger de till mig, ”vi kan inte få ihop ögonen, och så ligger vi hela natten och se alla våra onda gärningar. Vilka som leder de små trollen att sitta på sängkanten och spruta hett vatten över oss. Om du ändå ville komma och jaga bort dem, så att vi kan sova gott.” Så suckar de så djupt. ”Vi vill så gärna betala för det. God natt, John. Pengarna ligger i fönstret” ”Men jag gör det inte för pengar,” sa John Blund.
”Vad ska vi nu ha för oss i natt ” frågade Hjalmar.
”Ja, jag vet inte, om du har lust att komma på bröllop i natt igen, det är av annat slag än det i går.
Din systers stora docka, hon som ser ut som en karl och kallas Herman, skall gifta sig med dockan Berta. Det är dessutom dockans födelsedag, och därför skall det komma så många presenter.”
”Ja, det känner jag nog till!” sa Hjalmar. ”alltid när dockorna behöver nya kläder, så låter min syster dem fira födelsedag eller hålla bröllop. Det har visst skett minst hundra gånger!”
”Ja, men i natt blir det bröllopet hundra ett, och när hundra ett är slut, så är allt förbi. Därför blir också detta så makalöst. Se bara!”
Och Hjalmar kastade en blick bort åt bordet; där stod det lilla papphuset med ljus i fönstren, och alla tennsoldaterna skyldrade gevär utanför. Brudparet satt på golvet och lutade sig emot bordsbenet helt tankfullt, och det kunde det ju ha skäl till. Men John Blund, klädd i farmors svarta kjol, vigde dem. Då vigseln var över, stämde alla möblerna i rummet följande vackra sång, som var skriven av blyertspennan; den gick på taptomelodien.

Vår sång skall komma som en vind till brudeparet i salen in.
De stå så stolta som en pinn’ och är gjorda av handskeskinn.
Hurra, hurra, för pinn’ och skinn!
Det sjunga vi högt i väder och vind:

Och nu fingo de presenter, men de hade undanbett sig alla ätbara saker, De hade nog av sin kärlek.
”Ska vi nu ligga på landet eller resa utrikes?” frågade brudgummen. Så blev svalan, som hade rest mycket, och den gamla gårdshönan, som fem gånger hade legat ut kycklingar, tagna till råds. Svalan berättade om de härliga, varma länderna, där vindruvorna hängde så stora och tunga, där luften var så mild, och bergen hade färger, som man här alls icke känner till.
”De ha likväl inte vår grönkål!” sade hönan. ”Jag låg en sommar med alla mina kycklingar på landet. Där var en sandgrop, som vi kunde gå och krafsa i, och så hade vi tillträde till en täppa med grönkål. Ack, vad den var grön. Jag kan inte tänka mig något vackrare.”
”Men den ena kålstocken ser ut liksom den andra,” sade svalan, ”och så är här ofta så fult väder”
”Ja, det är man van vid!” sade hönan. ”Men här är kallt, det fryser”
”Det gör kålen gott!” sade hönan. ”Dessutom kan vi också ha varmt! hade vi inte för fyra år sedan en sommar, som varade i fem veckor. Här var så hett, att man inte ens kunde dra andan, och så har vi inte alla de giftiga djur, som de har utomlands. Vi är fria från rövare. Den är en dålig varelse, som inte tycker att vårt land är det vackraste. Han förtjänade sannerligen inte att vara här” Så grät hönan. ”Jag har också rest; jag har åkt i en bytta över tolv mil. Det är alls inte något nöje att resa!”
”Ja, hönan är en förståndig kvinna” sa dockan Berta, ”jag tycker inte heller om att resa bland berg, det är bara upp och så ned igen. Nej, vi ska flytta ut till sandgropen och promenera i kålgården”
Och därvid blev det.

John Blund – HC Andersen – Torsdag

John Blund Torsdag

John Blund Torsdag

Torsdag.

”Vet du vad”, sa John Blund, ”bli nu inte rädd. Här ska du få se en liten råtta” och så höll han sin hand med det lätta, täcka djuret fram emot honom. ”Hon har kommit för att bjuda dig på bröllop. Här är två små råttor, som i natt ämna inträda i det äkta ståndet. De bor nere under din mammas skafferigolv, det skall vara en så trevlig lägenhet.”
”Men hur skall jag kunna komma genom det lilla råtthålet i golvet ” frågade Hjalmar.
”Låt det bli min sak” sade John Blund ; ”jag skall nog få dig liten.” Så rörde han med sin trollspruta vid Hjalmar, som strax blev allt mindre och mindre. Slutligen var han så stor som ett finger. ”Nu kan du låna tennsoldatens kläder. Jag tänker, att de ska passa, och det ser så stiligt ut med uniform, när man är på kalas”
”Ja visst!” sade Hjalmar, och så var han i ögonblicket klädd som den grannaste tennsoldat.
”Vill ni inte vara så god och sätta er i er mammas fingerborg,” sade den lilla råttan, ”så skall jag ha den äran att dra er!”
”Nej män, skall fröken själv göra sig besvär!” sade Hjalmar, och så åkte de till råttbröllop.
Först kom de in under golvet i en lång gång, som inte var högre, än att de nätt och jämnt kunde köra där med en fingerborg. hela gången var illuminerad med lysved.
”Luktar här inte gott? ” sa råttan, som drog honom. ”Hela gången är smord med fläsksvål. Det kan inte vara bättre!”
Nu kom de in i bröllopssalen. Här stod till höger alla de små råttdamerna, och de tisslade och tasslade, som om de gjorde narr av varandra. Till vänster stod alla råttherrarna och strök sig med tassen om mustascherna. Mitt på golvet såg man brudparet. De stod i en urholkad ostkant och kysstes så förskräckligt mycket inför allas ögon, de var ju förlovade, och nu skulle de strax hålla bröllop.
Det kom allt fler och fler gäster. Den ena råttan var nära att trampa ihjäl den andra. Brudparet hade ställt sig mitt i dörren, så att man varken kunde komma ut eller in. Hela rummet var, liksom gången, smort med fläsksvål. Det var hela trakteringen. Till dessert förevisades en ärt, i vilken en liten råtta av släkten bitit in brudparets namn. Det vill säga första bokstaven. Det var något alldeles utomordentligt.
Alla råttorna sa, att det var ett ståtligt bröl1op och att konversationen hade varit så utmärkt.
Så åkte Hjalmer hem igen. Han hade visserligen varit på fint kalas, men så hade han också måst krypa ihop ordentligt, göra sig liten och ta på sig tennsoldatsuniform.