Stortjuven i Småland

Nere i Vastbo fanns det förr en stortjuv, som hette Hill. Han hade varit i Ryssland och England och lart sej. Men han var snäll vid småfolket och gav dem allt vad han stal, så de skyddade honom.

En gång var det en rik och snål kronofogde, som hade inteckningar i en massa småstallen. Så blev han rädd att förlora sina pengar och sa opp dem på en gång, så han fick in artontusen kronor på en gång, och det hade han i en chiffonjé som stod uppe på andra våningen, och så låg han dar själv om natten med en laddad, dubbelpipad bössa på väggen.

Dagen efter skulle han resa till banken i Halmstad med pengarna. Då sa de till Hill, att nu hade kronofogden mycket pengar inne.

– Bara jag visste var han hade dem, skulle det vara en lätt sak att plocka från honom dem”, sa Hill.
Det fick han då reda på, men de varnade honom .och sa, att det var riskabelt, för kronofogden var beväpnad.

Fram på natten reste han opp en stege mot gavelfönstret, men så hade hm gjort sej en gubbe, som var oppstoppad av trasor och halm, och den sköt han framför sej. Rätt som det var vaknade kronofogden., och som han :fick .se den där gubben i fönstret, nappade han bössan och sköt. Det blev en förskracklig uppståndelse och folk sprang där ut och in.

Under all villervalla smet Hill opp och plockade till sej pengarna, och sen delade han ut dem bland de fattiga.

En annan gång var det en godsägare, som skulle resa till Halmstad och sätta in pengar på banken. På den tiden hade de inga sedlar, utan det var silver- och kopparmynt. Nu hade godsägaren med sig en hel mängd med skinnsackar, som han hade pengarna i. Det fick Hill reda på och då klädde han ut sej till storkarl och hyrde sej en droska, och sen kom han åkande till samme gästgivaregård.
Dar presenterade han sig som en godsägare från Uppland och slog sig i tal med den riktiga godsägaren och frågade, om han fick bjuda på middag.

– Joo, det var han gama med på.
Nar han satte sej till bords, hade han pengasackarna med sig och satte dom på bordet. Då säjer Hill:
– Att godsägarn törs va ute och resa med så mycket pengar.
– Ah, det ar inte farligt, menade han, jag tar dem med mig vart jag går.
– Ja, men det kan va riskabelt i alla fall, menade Hill.
– Jag blev lurad en gång av den har stortjuven Hill. Han kom in en gång på en gästgivargård och utgav sej för att va godsägare, och så frågade han, om han fick bjuda på middag. Då hade jag satt mina säckar i bordet som godsägarn har dom nu. Så talade han om, att han hade blivit bestulen av stortjuven Hill, och han hade tagit säckarna så har och låtsat att han bara skojade, och sen hade han gått längre och längre mot dörren, precis som jag gör nu.
– Ja, nu räcker det, skrattade godsigam, kom tillbaka nu.
Men då smatt ”godsägarn från Uppland” ut genom dörren, och när den verklige godsägarn kom ut, var han försvunnen.

Falsk Skönhet

En ogift dräng mötte en ung och grann kvinna ute i skogen. Hon log utmanande mot honom, och han kände sig både varm och yr. Men han blev samtidigt betänksam, för han tyckte det var konstigt att en kvinna var så högtidsklädd nar hon drog omkring här ute längs stigarna.

Egentligen var det alldeles för mycket bjäfs på hennes kläder, en bonngrannlåt som fick honom att småskratta och bli retsam:
– Gokvall, fästemöa!
Hon svarade blixtsnabbt:
– Håll ord me de!

Drängen hade nu enligt hennes mening friat till henne. Från och med detta ögonblick var hon hans och han var hennes. Och därmed punkt. Sedan förföljde hon honom överallt, ute i skogen, på åkern, till och med inne på gården där han arbetade. Det var först när sockenprästen hade läst skyddande böner över honom som han blev fri från sin påtvingade och påträngande ”fästmö”.

Men prästerna kunde själva bli utsatta för den fala kvinnans närmanden.
En pastorsadjunkt i södra Bohuslän blev en gång i slutet av 1800-talet frestad av henne i skogen. Hon stod i hans väg, log som en sagans prinsessa, slog ut sin granna kjortel och frågade:
-Tycker du inte att jag ar vacker?
Nar hon förstod att prästen hade karaktär nog att hålla alla syndiga tankar på avstånd blev hon arg och vände honom ryggen. Den visade sig vara ihålig och liknade mest en murken trädstam.

Gumman som trollade bort Braxen

I Mårsjön i Regna – ligger in på Finspångs distrikt det dar – fick de så mycket braxen, så de fick köra med oxar opp ur sjön. De var så lessna, fruntimmera, på det dar, för de fick rensa så mycket.

Då var det en gumma dar, som hette Maja, hon flytta till Fånäs, Maja i Fanas kalla di’na, då sa hon: ”Det har ska vi val bli av med.”

Då tog hon en braxen levanes ur sjön och piska’n med ett ris och kasta’n tebaks i sjön sen och sa: ”Gå åt helsike och ta allihop med dej!” Sen fick de inte en braxen på fyrtio år, så länge den dar gumman levde.

Jag var den första, som fick braxen där sen, jag arrendera dar, och då var de så långa och magra, de var gamla och utlevade.

Baronessan på Erikslund

Baronessan på Erikslund har du val hört talas om?

Det var midsommardan; då sa hon att hon ska åka släde till Kalvs kyrka. Nu ägde de hela socknen så gott som. Alla skulle dit och göra dagsverken för att de fick bruka gårdarna, och hurdant det blev med mat och sånt, det kan en förstå. Nu befalIde hon, att alla deras underlydande ska laga till potatismjöl så mycket så hon kan fylla vägen från Erikslund och till kyrkan, så att hon kan åka släde till
kyrkan midsommardan. Och det var de tvungna till att göra.

En gång sa baronessan till sin man:
Vi som är så förnäma, vi får väl sitta frammast i Guds rike. Men då svarte han: -Var du glad, om du kommer igenom dörren!

Det var väl rent en Pintorpakaring, men han var väl inte så svår. Dar ar en å mellan kyrkan och Erikslund, och det är en spång över. Dar ställde hon sej en gång och kasta sin guldring i vattnet. Och så sa hon:

– Lika omöjligt ar det att jag blir fattig, som det är omöjligt för mig att få igen denna ringen.

Men dan efter kom fiskaren med en gädda, och dir var ringen i gäddan. Och de sa att hon skulle bli så utfattig. De sa hon fick sitta på ett torg uppe i en stad och sälja fisk för att livnära sig.

Tunnbindaren på Immeln

Tunnbindaren som gömde sig under bykekaret för att undkomma de svultna vargarna

Runt sjön Immeln var det bara vildmark i forna tider. Det fanns inga vägar, bara stigar, och både sommartid och vintertid tog sig folk lättast fram på sjön. En gång var det en tunnbindare som hette Sven, som for över Immelns is med häst och släde. Han skulle till Kristianstad och sälja smörtinor, slaktekar, bykekar och många andra sorters laggkärl.

När han kom mitt för Breanäs såg han några mörka prickar som rörde sig långt borta på isen.

När de kom närmare såg han till sin förskräckelse att det var en flock vargar. Det hade varit en ovanligt lång och kall vinter och vargarna var svultna. Hästen sprang det fortaste den kunde, men vargarna var efter och de kom bara närmare och närmare. Sven förstod att han inte skulle hinna undan.

Vad skulle han göra?  Han tänkte inte länge. Han stannade, spände kvickt från hästen, klatschade iväg den och hästen försvann i ett moln av snö. Han rullade ut det största bykekaret på isen, vände det upp och ned och kröp in under det. Snart var vargarna där och när de kände lukten av människa blev de som galna. De sprang runt runt tunnan och försökte välta den och krypa in under den. Vid handtaget var det en springa och en varg upptäckte hålet och stack in huvudet och försökte nå karln. Men Sven var beredd. Han höjde yxan han hade med sig och högg till. Vargen stupade och blodet sprutade från ett stort sår. De andra vargarna kastade sig över den döda vargen för att stilla sin hunger och snart hade de kalasat på den.

Nu försökte en annan varg nå Sven och kom in med huvud och tassar under karet. Men Sven var lika snabb som förra gången och dräpte den vargen också. Det blev ett hiskeligt levande och ylande och även denna varg slets i stycken.

Nu var vargarna mätta eller så hade de blivit försiktiga och gav sig av. Sven väntade en lång stund, så kröp han fram och började leta efter hästen. Han hittade den vid Ebbarps gård dit den hade tagit sin tillflykt.

Snart kunde Sven spänna hästen för lasset på nytt och fortsätta resan. När han stod på Lilla Torget i Kristianstad och berättade om sitt livs äventyr gick hans tunnor och kar åt som smör.