Trelleborgs Stadsportar

Det säjs att när det är fullmåne och klart månsken i Börringesjön, nogra mil norr om Trelleborg, då kan man se stadens gamla stadsportar blänka i sjön. Dessa gamla kopparporter satt i Trelleborgs stadsmur, som omgav den på den tiden betydligt större staden. Vi en belägring av staden togs portarna i beslag och skulle föras till Lindholmens borg, i Svedala socken. Det var vinter, sjörana hade frusit till och man beslutade sig för att ta genvägen över Börringesjön. Och det gick ju som det gick, isen brast och det tunga ekipaget sjönk till botten. Den enda som överlevde var körkarlen. Han tog sig i land och där mötte han i skogsrået i skogsbrynet.

Hon hade sett vad som hade hänt. Skogsrået berättade för körkarlen att han kunde få upp portarna på land igen. Det skulle bara behövas två rödbrokiga kvigkalvar som under sina tre första levnadsår bara skulle leva på mjölk. Inte en droppe vatten för då blev de inte tillräckligt starka. På treårsdagen skulle de vara så starka att de orkade dra upp stadsportarna på land.

Att det föds två rödbrokiga små kalvar är något mycket ovanligt. Körkarlen berättade om sitt möte med Skogsrået för alla som ville höra, och även vad som krävdes för att stadsportarna skulle komma upp igen. Tiden gick och ingen tvillingfödsel ägde rum, i vart fall inga rödbrokiga.

Men så följde att man på Börringe kloster födde det två rödbrokiga små kalvar. Folket runt omkrigt drog sig till minnas att stadsportarna låg kvar på botten av Börringesjön och man beslutade sig för att försöka. Kalvarna föddes upp på god söt mjölk. Pigan på klostret följde de båda kalvarna strängt och det gick nästan tre år. Men så en riktig oväderskväll, med regn och rusk som man inte sett på mannaminne kom där en man iförd en röd pickelhuva. De båda hade lite kuckel sig för i halmen på loftet och det bar sig inte bättre än att pigan glömde att mata de båda kalvarna. När hon väl kom på det gick det så fort att hon gav den ena kalven nästan all mjölk. Till den andra kalven var det nästan inget kvar. Mannen i den röda pickelhuvan sa då att hon kunde spä ut den sista mjölken med lite vatten, det var det ändå ingen som kunde märka. Pigan lydde och kalven drack sig otörstig.

Så kom äntligen dagen då kalvarna fyllde tre år. De tog sig till Börringesjön och kalvarna spändes för portarna. De började dra och det gick ganska bra. Pigan var lite nervös, hon mindes ju kvällen, när hon blandade i lite vatten. Kalvarna drog och alldeles strax skulle portarna bryta vattenlinjen. Då faller den ena rödbrokiga kalven till marken, stendöd. Fästena släppte och portarna åkte tillbaka ner i sjön igen. Pigan så med förskräckelse på vad som hände. Hon vände blicken in mot skogen, och där stod mannen med pickelhuvan och log åt henne. Några månader senare födde pigan en son, och stadsportarna lär ännu ligga kvar på botten av Börringesjön.

Jättar

I Stenestads socken finnes en hög klippa eller hall, som allmänt kallas Ellhall. Der är en Jettestuga inne i hallen, något som hvem som helst kan öfvertyga sig om. Men långt inne i berget är den afstängd med en jerndörr; längre än till den vågar sig ingen menniska, och många lära de heller icke ha varit, som vågat sig så långt. Ty det är icke fritt, att der icke ännu bo varelser af jetteslägt; det är åtminstone ej länge sedan, att en man såg ett par röda skor stå i jettestugan. Det säges också allmänt, att för många år sedan hade en bonde, som egde ett stycke åker der i närheten, gått ut en söndagskväll, sedan solen gått ned, för att binda sitt korn. Som han då går der och arbetar, ser han en halfnaken qvinna, med brösten slängda upp öfver axlarne, komma springande. Efter en stund kom jetten från Ellhall ridande fram till honom. Jetten frågade, om det nu var tid för bonden att arbeta, ”Nu är det min tid, icke din”, sade han. Derpå sporde jetten, om mannen sett hans hustru. Jo, det hade han; hon hade sprungit öfver ängen. Jetten satte af efter henne, och om en stund kom han till haka med qvinnan framför sig på hästen, han piskade henne så hon skrek i vildan sky.

I Skärali och Klöfvahallar har der äfven bott jettar, ty jettestugor synas ännu på båda ställena. I Skärali finnes en utskjutande klippspets, som folk här uppe kallar Hjortaknifven. Om denna förtäljes, att en dräng, som hemtat en häst från den närbelägna skogen, mötte en jette. Denne hotade att taga drängens lif, om han ej kunde lösa det dermed, att han red ut på Hjortaknifven och der vända med sin häst. Drängen försökte vågstycket och lyckades; då lät jetten honom i fred rida hem. Två af dessa jettar ha blifvit ihjelslagna och ligga begrafna i Härsnäs skog, der två långa stensättningar, med två rader stenar vid ena ändan, utvisa hvar hufvudet på liken blifvit lagda.

I Skärali växer en ört, hvars frön falla till jorden midsommarsnatten, klockan på slaget tolf. Kan man då upptaga dessa frön i fallet, innan de beröra marken, så blir den, som bär dem på sig, osynlig. Med dessa frön kan man äfven öppna alla lås och reglar.

Hårgasägnen

Detta är en klassiker som numera ingår i Hälsingehambon. Den ska också han ha ett smaband med Hårgalåten. Hur vet jag inte riktigt. Under texten hamnar förhoppningsvis en länk kan du lyssna på Hårgalåten på Youtube.

Det är en sen lördagskväll och alla ungdomar i Hårga har samlats för att dansa på logen. Helt plötsligt mitt i en dans avbryts musiken och ny spelman kliver fram från skuggorna. Han hade en stor mörk hatt på sitt huvud och under den kunde man skåda ett par ”brinnande” ögon. Spelmannen lyfte fiolen mot hakan och började spela en låt som aldrig tidigare hade hörts. Alla ungdomar började genast att dansa till dessa nya toner. Men när de väl gått in i dansen kunde de inte sluta dansa. Dansen fortsatte genom hela natten och när gryningen anlände började spelmannen dra sig ut från logen. Efter honom följde alla dansare på ett led. De kunde inte sluta dansa. Tonerna från fiolen drev hela tiden på deras fötter. Samtidigt som kyrkklockorna ringde in gudstjänsten försvann de dansande med spelmannen. En flicka låg kvar på dansgolvet i logen. Ingen hade lyssnat på henne när hon varnade dem för spelmannen, men ingen lade märke till bockfoten som han hade när alla var mitt inne i den vildaste dans som de någonsin varit med om.
Sägnen fortsätter med att spelmannen ledde upp dansarna på Hårgaberget där de dansade tills endast deras skelett var kvar. Vissa säger även att man fortfarande kan se märkena från ringdansen på Hårgaberget, och om man är så modig att man vågar sig ut en natt när det är fullmåne sägs det att man kan höra musiken som djävulen spelade en gång för dem som avled.


Utrotade troll i mellersta Halland

Det här ska tydligen vara en sägen från Rolfstorp i Halland, som ligger mellan Varberg och Ullared. Sann eller ej, döm själva.

Det var tre yngre pojkar som varit ute och roat sig ordentligt på lördagskvällen. Söndag morgon och de var på väg hem och de passerade ett berg. Där stod det en vacker och grann jungfru och tvättade sig. Hon undrade vad det var för pojkar och fick till svar att de var spelemän.
– Då ska ni spela på mitt bröllop, sa Jungfrun.
– Ja, svarade pojkarna, blir vi bjudna ska vi göra det.
När de så småningom nyktrade till, så ångrade de sig. De gick till prästen och frågade vad de skulle göra för att komma ur sitt löfte. Han sa att det man har lovat, det är lovat. Han gav dock pojkarna lite av nattvarden, och så fick de även lite vin med sig. De skulle slå några droppar i trollens mat. Och de fick inte äta något själva hur mycket trollen än bjöd. Samma sak med vinet. De gjorde som prästen hade sagt. När trollen kände vinet blev de som tokiga. De började slåss som galningar och det slutade med att alla trollen dog. Det var på det sättet trollen utrotades i skogarna i mellersta Halland.

Ny präst till Fårö…

Det kom en ny Präst till Fårö. Vi talar om tidigt 1600-tal, dvs då Gotland ännu tillhörde Danmark. Prästen, Christansson som han hette, var en mycket rättstrogen herre och såg inte med blida ögon hur Fårö-borna utökade sina inkomster genom sjöröveri och liknande. Han anmälde till myndigheterna och sådant fick naturligtvis Fårö-borna att bli på dåligt humör.

Under en predikan ställde sig en av bönderna i andra bänkraden upp, tog fram sin pistol och avlossade ett skott mot prästen. I samma stund vände sig prästen mot sidan och kulan missade. Christansson blev rädd och tog genast familjen och flydde hals över huvud, till Öja kyrka på södra Gotland.

Efter några år föll händelsen mer eller mindre i glömska. Så småningom blev den mindre och mindre trovärdig eftersom mat aldrig återfann kulan, som ju bör ha fastnat framme vid altaret, ungefär. Här kunde berättelsen tagit slut, om det inte var för Erik. Erik Olsson var en mycket aktiv konservator, författare och konstnär som levde på Gotland under förra seklet.

I slutet av 1950- talet fick han i uppdrag att renovera altaret på Fårö kyrka. De flesta Fårö-borna kände till berättelsen och när man passerade kyrkan passade man naturligtvis på att ställa frågan till Erik, – Hittar du någon kula? Och Erik svarde Nej varje gång. Men Erik var en handlingens man, som tröttnade på alla frågor. Så en dag tog han helt enkelt med sig en kula, skapade ett litet hål i altartavlans nedre högra hörn, och murade fast kulan. Så på det här sättet blev nu den här sagan en sägen…

 
Du kan läsa mera om Fårö kyrka på saiten ResaMedStrabain.se Resa Med Strabain eller om du vill titta på de resor vi arrangerar till Gotland tittar du här Strabain

Torvan som blev Visingsö

Visinsgö i Vättern kom till efter det att jättens fru inte orkade gå runt Vättern. Hon bad därför sin man att kasta ut några spadar med jord. Han gjorde som han blev tillsagd. Han tog några spadtag från Ombo Öjer på den västra sidan och kastade ut i vattnet. När han var klar gick frun torrskodd över till Gränna och sedan några steg till som var hon på Omberget, vilket var hennes egentliga mål.

Blytaket på Fru Alstads kyrka

För många år sedan fanns en präst i Fru Alstad som hade varit i Tyskland – i Wittenberg eller Greifswald – där han hade studerat svartkonst. Prästmannen hade lärt sig sin konst så grundligt att till och med Hin Håle själv var rädd för honom.

Då hände det sig att en kungadotter i Danmark hade utsatts för ett spöke och blivit så besatt att ingen kunde driva det onda ur henne. Flera av de mest lärda biskoparna i landet försökte, utan resultat. Självaste ärkebiskopen gick bet på uppgiften. När han försökte dansade kungadottern framför honom medan hon läste följande rim;

”Ja forr ingen bäver
om så hele jorden går i gång, går i gång
mer än som forr Skåneprästen i Frie Ahlsta”

Då befallde kungen att det skulle sändas bud efter ”Skåneprästen i Froe Ahlsta”. Denne visste inte vad det var fråga om utan kom med ”ånen i halsen” till kungen och frågade vad som var å färde. Jo, kungens dotter var ju sjuk och ingen hade kunnat hjälpa henne. Flickan var rent besatt och kungen själv hade hört den lede tala genom sin dotters mun.

Alstadprästen hade inte sina svartkonstböcker med sig till Danmark. Han begärde att få ett rum för natten, så skulle han se vad han kunde göra. På något sätt skulle han säkert kunna bota henne. Han var dock så trött av den hastigt påkomna resan att han inte kunde uträtta något genast. Kungen såg hur utmattad prästmannen var och gav honom ett enskilt rum.

Så snart prästen blev ensam frammanade han Hornpär och befallde denne att bege sig till Fru Alstad och hämta böckerna. Inom en timme skulle han vara tillbaka i rummet hos prästen. Den lede for i väg i farlig fart genom samma fönster som han kommit in och en timma senare var han åter med den begärda litteraturen.

Under natten gick prästen genom sina böcker och så snart det var dager inställde han sig hos kungen. Strax fick han träffa dottern. Prästen teg stilla och slog upp sin bok och började läsa en formel så att den onde började ”pive å gnälle”. Därefter tog prästen och stack ett hål i fönsterblyet med en nål. Genom hålet manade prästen att den onde skulle fara ut. Nu kunde alla höra hur han jämrade sig när han skulle göra sig så smal att han kunde komma ut genom hålet. Så snart djävulen var utdriven genom hålet, satte prästen i en blypropp och sa – Nu är prinsessan frälst!

Kungen ville ha besked om vad utdrivningen skulle kosta honom, men prästen gav svaret att det inte kostade något alls. Det var svartepetter som fick kungen att fråga – ty hade prästen begärt betalning hade signelsen varit värdelös. Kungen insisterade och ville betala, men prästen envisades med att inte ta emot något. Medan de gick och resonerade kom de ut till ”fejelsemiddingen”, skräphögen, där det låg ett mycket stort stycke nersmält bly som var utslängt bland ”fejelsen”, soporna. Prästen sa att blyet kunde bli tak till en hel ”lannbokirke”.

– Behöver du det så ta det, sa kungen. Prästen tackade och tog emot, eftersom det var utslängt kunde han utan bekymmer ta emot blyet.

Prästen manade åter fram den utdrivne djävulen och befallde honom att ta med blystycket på nacken och ”knixe åv me de till Froe Ahlsta kirke”. Hin håle tvingades utföra ordern och taket var mycket, mycket tungt. ”Liten börda är lång väg tung” heter det, så också den här gången. När han kommer nära Fru Alstad kyrka skall han uppför den branta backen. Då trampar han så hårt att han trampar genom jordlagren ner till en vattenådra och sålunda uppstår Fru Alstads offerkälla.

Det berättas att blyet på kyrktaket i Fru Alstad var så speciellt att människor gick och skar av det till öronringar och annat. Det lär också ha smälts bly över sjuka människor, bly från middingen i Danmark….

Bäckahästen

Bäckhästen är mycket elak, ty icke nog med att han för folk vilse och skrattar, när han narrat en menniska ut i kärr och moras, utan han, som är Necken sjelf, omskapar sig än till ett, än till ett annat, fast han vanligen visar sig som en hvitgrå häst. För längre tid tillbaka kom en bonde ut för honom; bäckhästen ville ha mannen upp på sin rygg, då det snart hade burit ut i bäcken med honom. Men bonden var klokare än så. ty i stället för att stiga upp på hästen, kastade han en grimma på honom, och nu fick grålle följa mannen hem. Det blef nu annat af än att gå och göra skälmstycken, ty mannen spände honom för plogen och för tunga lass, så hästen fick bruka sina krafter, och aldrig en minut togs grimman af honom sälänge bondeit kom sig ihåg. Men en dag glömde han hvem dragaren var och tog grimman af honom, då for bäckhästen af som en pil och syntes ej mer i den trakten.

Ibland omskapar han sig till ett annat djur; så hände det en gång, att en piga kom ner i kostallet och fann der en nyfödd kalf. Det var i vinterns dag, så att pigan tog kalfven och bar den in i stugan, der hon lade den under ugnen. Husbondefolket gladde sig mycket öfver den oväntade kalfven och sporde pigan om det var en tjur eller kviga. Hon visste det ej, men då hon skulle se efter, för att lemna besked derom, sprang kalfven upp och skrattade: ”Hå, hå, hå, pigan kände mina nossar !” (spenar) Derpå for häckhästen ut.

Stortjuven i Småland

Nere i Vastbo fanns det förr en stortjuv, som hette Hill. Han hade varit i Ryssland och England och lart sej. Men han var snäll vid småfolket och gav dem allt vad han stal, så de skyddade honom.

En gång var det en rik och snål kronofogde, som hade inteckningar i en massa småstallen. Så blev han rädd att förlora sina pengar och sa opp dem på en gång, så han fick in artontusen kronor på en gång, och det hade han i en chiffonjé som stod uppe på andra våningen, och så låg han dar själv om natten med en laddad, dubbelpipad bössa på väggen.

Dagen efter skulle han resa till banken i Halmstad med pengarna. Då sa de till Hill, att nu hade kronofogden mycket pengar inne.

– Bara jag visste var han hade dem, skulle det vara en lätt sak att plocka från honom dem”, sa Hill.
Det fick han då reda på, men de varnade honom .och sa, att det var riskabelt, för kronofogden var beväpnad.

Fram på natten reste han opp en stege mot gavelfönstret, men så hade hm gjort sej en gubbe, som var oppstoppad av trasor och halm, och den sköt han framför sej. Rätt som det var vaknade kronofogden., och som han :fick .se den där gubben i fönstret, nappade han bössan och sköt. Det blev en förskracklig uppståndelse och folk sprang där ut och in.

Under all villervalla smet Hill opp och plockade till sej pengarna, och sen delade han ut dem bland de fattiga.

En annan gång var det en godsägare, som skulle resa till Halmstad och sätta in pengar på banken. På den tiden hade de inga sedlar, utan det var silver- och kopparmynt. Nu hade godsägaren med sig en hel mängd med skinnsackar, som han hade pengarna i. Det fick Hill reda på och då klädde han ut sej till storkarl och hyrde sej en droska, och sen kom han åkande till samme gästgivaregård.
Dar presenterade han sig som en godsägare från Uppland och slog sig i tal med den riktiga godsägaren och frågade, om han fick bjuda på middag.

– Joo, det var han gama med på.
Nar han satte sej till bords, hade han pengasackarna med sig och satte dom på bordet. Då säjer Hill:
– Att godsägarn törs va ute och resa med så mycket pengar.
– Ah, det ar inte farligt, menade han, jag tar dem med mig vart jag går.
– Ja, men det kan va riskabelt i alla fall, menade Hill.
– Jag blev lurad en gång av den har stortjuven Hill. Han kom in en gång på en gästgivargård och utgav sej för att va godsägare, och så frågade han, om han fick bjuda på middag. Då hade jag satt mina säckar i bordet som godsägarn har dom nu. Så talade han om, att han hade blivit bestulen av stortjuven Hill, och han hade tagit säckarna så har och låtsat att han bara skojade, och sen hade han gått längre och längre mot dörren, precis som jag gör nu.
– Ja, nu räcker det, skrattade godsigam, kom tillbaka nu.
Men då smatt ”godsägarn från Uppland” ut genom dörren, och när den verklige godsägarn kom ut, var han försvunnen.

Falsk Skönhet

En ogift dräng mötte en ung och grann kvinna ute i skogen. Hon log utmanande mot honom, och han kände sig både varm och yr. Men han blev samtidigt betänksam, för han tyckte det var konstigt att en kvinna var så högtidsklädd nar hon drog omkring här ute längs stigarna.

Egentligen var det alldeles för mycket bjäfs på hennes kläder, en bonngrannlåt som fick honom att småskratta och bli retsam:
– Gokvall, fästemöa!
Hon svarade blixtsnabbt:
– Håll ord me de!

Drängen hade nu enligt hennes mening friat till henne. Från och med detta ögonblick var hon hans och han var hennes. Och därmed punkt. Sedan förföljde hon honom överallt, ute i skogen, på åkern, till och med inne på gården där han arbetade. Det var först när sockenprästen hade läst skyddande böner över honom som han blev fri från sin påtvingade och påträngande ”fästmö”.

Men prästerna kunde själva bli utsatta för den fala kvinnans närmanden.
En pastorsadjunkt i södra Bohuslän blev en gång i slutet av 1800-talet frestad av henne i skogen. Hon stod i hans väg, log som en sagans prinsessa, slog ut sin granna kjortel och frågade:
-Tycker du inte att jag ar vacker?
Nar hon förstod att prästen hade karaktär nog att hålla alla syndiga tankar på avstånd blev hon arg och vände honom ryggen. Den visade sig vara ihålig och liknade mest en murken trädstam.