Bjäru

Lite avsides och för sig själva låg en gång två små gårdar. De hade ganska nära till stranden, och fisket hjälpte deras magra åkertegar. Efter sin tids sätt att se räknades de inte för fattigfolk. Det gjorde de inte eftersom de kunde föda både häst, ko, gris och lamm. Gubbarna var lugna och stillsamma och allmänt omtyckta. Men deras kärringar var i hög grad hår av ”hin”. De var fulla med fanen och den ondes ben, sades det. Avundsjuka och missunnsamma. Ingen av de tålde att det gick framåt för den andre.
En dag kom en gammal gubbe från en annan socken vandrande förbi. Han vilade upp en stund på den största gården. Matmoderns beklagade sig att ingenting räckte till. Trots att de släpade och snålade dag och natt.
Gubben, som förrästen på grund av sitt favorituttryck kallades tvi täusan, hörde på: Ni skall skaffa er ”a bjäru” hon är bra att ha, hon bär till huset, sa han. Han erbjöd sig, att mot ersättning göra en sådan. Allt han behövde var ett ullgarnnystan, lite pinnar och lump. Så behövde han vara ensam på ladan. Han fick det han begärde, och tog fram ur sin ränsel sin svarta konstbok, som han en gång fått av Hånn-Per. På kvällen kallade han bondhustrun, och hon fick se ett underligt djur, med pinnar till ben, rulta iväg till granngården. Efter en stund kom hon tillbaka hem och tömde ur mjölk och ägg. Sedan gav hon sig iväg igen, nu till nästa gård. Nu ökade välståndet på den gården. Men kärringen var lika snål och elak för det. Men grannens ko, som varit duktig på att mjölka, blev nästan sin och mager, hur väl hennes husbonde än pysslade om henne.
De beslöt att söka en kräkdoktor för henne. Närmast till hands var Tvi täusan. Han kom med svartkonstboken och pulver. Husbonden, Far Israel, undrade vad deras duktiga Blomma råkat ut för. Det är något i grannskapet som har ”a bjäru” sa Tvi Täusan. Far Israel undrade om man kunde bli kvitt sådant mack. Tvi Täusan begärde ett pris, så skulle han hjälpa dem.
”Du skall borra tre hål i lagårdsdörren, två under och ett över, som en triangel. Så ska du lägga dig på höskullen, så att du kan se ner på kon. När bjäru kommer och går in, ska din hustru stänga dörren utifrån. Då har hon ingen annan väg ut än genom hålen. Så ska du säga ”fall i kull i Jesu namn”. Sedan sköter det sig självt, sa gubben.
Bjäru kom, mjölkade färdigt och plockade ägg. Men när hon skulle gå var det omöjligt. Treenigheten vågade hon sig inte på. När Far Israel därtill befallde henne att falla, blev hon bara en lumphög och några pinnar. Borta var hon, blomma mjölkade som förut, och kärringarna var lika sura på varandra igen. Den ende som tjänade på det här var Tvi Täusan, Men han är den man sist talar med, sa folk, så någon aktning fick han inte heller.

En sägen från Breared, en bit utanför Halmstad

Det här hände sig för flera hundra år sedan. På gården Skallinge i Breared bodde en fru som var oerhört rik. Hon anlitade tjänstefolk som skulle hålla åkrarna rena från småsten. De kastade jorden genom rissel, ett gammalt ord för såll.
Frun använde inte toapapper, som inte fanns på den tiden. I stället använde hon linblånor, som då hennes pigor fick samla in och tvätta. Sedan spann man lingarn av detta.

En gång, då frun var som stoltast över sin rikedom, stod hon vid kanten av ån, där den passerade gården. Hon kastade sin stora dyrbara ring och ropade: Så omöjligt som det är att få igen denna ring, så omöjligt är det för mig att bli fattig.

Så gick det en tid, ja faktiskt flera år. På bygdens gemensamma ålafiske fångades det en stor ål, som hade en ring nedanför huvudet. Och det var den ring som Frun hade kastat ut i ån. Frun fick igen sin ring och hon blev fattig innan hon dog.

Den här sägnen berättas i byn, som ett varnande exempel, Du ska icke skryta över dina rikedomar, det kan gå illa.

Berättelse från förr – En avbruten jakt

En berättelse

Förr i världen fanns där de som kunde skjuta vilket villebråd det önskade. När som helst och var som helst. Den här gången hade de varit ute en torsdagsmorgon och skulle gå på jakt. Men de hade försovit sig. När de väl kom iväg mötte de en kvinna som gick baklänges. Hon ville inte visa ryggen , för den var ihålig som en trädstam. De hade mött skogsjungfrun. För att inte reta upp henne, valde de att avbryta jakten den dagen.

Berättat av en kvinna i femtioårsåldern från Slaka socken.

Berättelse från förr – Min morfar…

En berättelse

Min morfar var arrendator i Bestorp. Han var ofta ute och jagade. Han brukade tala om, att han sett skogsjungfrun flera gånger i hästhagen. Hon var så grant och fint klädd. Men hon aktade sig noga från att visa ryggen. För där såg hon ut som ett ihåligt träd. Dom sa att om någon ville lära sig skjuta, så ska han tala med henne. Hon blåser i bössan och sedan sköt man aldrig fel igen. En gång låg min morfar under en gran ute i skogen. Han hade gett sig iväg på kvällen, och skulle jaga på morgonen därpå. När det var dags att ge sig av på morgonen, var det någon som ropade hans namn, Olajus. Det var skogsjungfrun som hade väckt honom, det var han alldeles säker på.

Berättat av en sextioårig man från Sunds socken.

Näckens polska

Det här var på den tiden, när när djävulen gjorde uppror mot Gud och blev återförd till jorden. Då följde även Näckens polska med.  Det är numera bara ett stycke som man kan lära sig spela av Näcken själv. Om man vill lära sig spela Näckens Polska ska man gå till ström tre lördagsnätter i rad och viska – Jag vill lära mig spela Näckens Polska.
Den tredje natten kommer så Näcken fram och lär dig spela polskan. Polskan hade sju olika delar och den sjunde kunde man bara lära sig spela med Näckens egna stråke. Som lön för undervisningen ville Näcken ha en svart bock och det fick inte finnas ett enda vitt hårstrå på den. Om det fanns det blir man förvandlad till en Näck.

Men lär man sig spela, och kommer därifrån efter att ha uppfyllt Näckens önskemål, kan man vara säker på att få spela på alla kalas i bygden. Den mest önskade låten blir Näckens Polska. Men man måste vara försiktig. När man spelar den så dansar allt, både levande och döda. Enda sättet att få stopp på dansandet är att någon skär av strängen på spelmannens fiol. Annars blir att förtrollat.

 

Korset och di sma…

En lite gosse låg alldeles ensam i sin vagga på den stora gården i Eksta på södra Gotland. Di sma unda jori hade ända sedan gossen föddes försökt att få tag i honom, men alltid misslyckats. Nu så de sig chans igen. De sprang in i köket, kidnappade den lille gossen och sprang så fort de kunde ner till sjön. Där skulle man ta i honom och därefter föra den lille gossen in till di sma:s hem, under jorden.

När de försökte få godden under vattnen gick det bara upp till halsen. Sedan tog det stopp. Di sma undrade ju varför det inte gick, och de provade och provade igen. Till slut gav de upp och bar hem den lille gossen igen. Stoppade ner honom i vaggan och så försvann di sma hem till sitt. Vad de inte visste vara hade en liten helig halskedja med ett kors på. Detta räddade pojken från Di Sma Unda Jordi.

Trelleborgs Stadsportar

Det säjs att när det är fullmåne och klart månsken i Börringesjön, nogra mil norr om Trelleborg, då kan man se stadens gamla stadsportar blänka i sjön. Dessa gamla kopparporter satt i Trelleborgs stadsmur, som omgav den på den tiden betydligt större staden. Vi en belägring av staden togs portarna i beslag och skulle föras till Lindholmens borg, i Svedala socken. Det var vinter, sjörana hade frusit till och man beslutade sig för att ta genvägen över Börringesjön. Och det gick ju som det gick, isen brast och det tunga ekipaget sjönk till botten. Den enda som överlevde var körkarlen. Han tog sig i land och där mötte han i skogsrået i skogsbrynet.

Hon hade sett vad som hade hänt. Skogsrået berättade för körkarlen att han kunde få upp portarna på land igen. Det skulle bara behövas två rödbrokiga kvigkalvar som under sina tre första levnadsår bara skulle leva på mjölk. Inte en droppe vatten för då blev de inte tillräckligt starka. På treårsdagen skulle de vara så starka att de orkade dra upp stadsportarna på land.

Att det föds två rödbrokiga små kalvar är något mycket ovanligt. Körkarlen berättade om sitt möte med Skogsrået för alla som ville höra, och även vad som krävdes för att stadsportarna skulle komma upp igen. Tiden gick och ingen tvillingfödsel ägde rum, i vart fall inga rödbrokiga.

Men så följde att man på Börringe kloster födde det två rödbrokiga små kalvar. Folket runt omkrigt drog sig till minnas att stadsportarna låg kvar på botten av Börringesjön och man beslutade sig för att försöka. Kalvarna föddes upp på god söt mjölk. Pigan på klostret följde de båda kalvarna strängt och det gick nästan tre år. Men så en riktig oväderskväll, med regn och rusk som man inte sett på mannaminne kom där en man iförd en röd pickelhuva. De båda hade lite kuckel sig för i halmen på loftet och det bar sig inte bättre än att pigan glömde att mata de båda kalvarna. När hon väl kom på det gick det så fort att hon gav den ena kalven nästan all mjölk. Till den andra kalven var det nästan inget kvar. Mannen i den röda pickelhuvan sa då att hon kunde spä ut den sista mjölken med lite vatten, det var det ändå ingen som kunde märka. Pigan lydde och kalven drack sig otörstig.

Så kom äntligen dagen då kalvarna fyllde tre år. De tog sig till Börringesjön och kalvarna spändes för portarna. De började dra och det gick ganska bra. Pigan var lite nervös, hon mindes ju kvällen, när hon blandade i lite vatten. Kalvarna drog och alldeles strax skulle portarna bryta vattenlinjen. Då faller den ena rödbrokiga kalven till marken, stendöd. Fästena släppte och portarna åkte tillbaka ner i sjön igen. Pigan så med förskräckelse på vad som hände. Hon vände blicken in mot skogen, och där stod mannen med pickelhuvan och log åt henne. Några månader senare födde pigan en son, och stadsportarna lär ännu ligga kvar på botten av Börringesjön.

Jättar

I Stenestads socken finnes en hög klippa eller hall, som allmänt kallas Ellhall. Der är en Jettestuga inne i hallen, något som hvem som helst kan öfvertyga sig om. Men långt inne i berget är den afstängd med en jerndörr; längre än till den vågar sig ingen menniska, och många lära de heller icke ha varit, som vågat sig så långt. Ty det är icke fritt, att der icke ännu bo varelser af jetteslägt; det är åtminstone ej länge sedan, att en man såg ett par röda skor stå i jettestugan. Det säges också allmänt, att för många år sedan hade en bonde, som egde ett stycke åker der i närheten, gått ut en söndagskväll, sedan solen gått ned, för att binda sitt korn. Som han då går der och arbetar, ser han en halfnaken qvinna, med brösten slängda upp öfver axlarne, komma springande. Efter en stund kom jetten från Ellhall ridande fram till honom. Jetten frågade, om det nu var tid för bonden att arbeta, ”Nu är det min tid, icke din”, sade han. Derpå sporde jetten, om mannen sett hans hustru. Jo, det hade han; hon hade sprungit öfver ängen. Jetten satte af efter henne, och om en stund kom han till haka med qvinnan framför sig på hästen, han piskade henne så hon skrek i vildan sky.

I Skärali och Klöfvahallar har der äfven bott jettar, ty jettestugor synas ännu på båda ställena. I Skärali finnes en utskjutande klippspets, som folk här uppe kallar Hjortaknifven. Om denna förtäljes, att en dräng, som hemtat en häst från den närbelägna skogen, mötte en jette. Denne hotade att taga drängens lif, om han ej kunde lösa det dermed, att han red ut på Hjortaknifven och der vända med sin häst. Drängen försökte vågstycket och lyckades; då lät jetten honom i fred rida hem. Två af dessa jettar ha blifvit ihjelslagna och ligga begrafna i Härsnäs skog, der två långa stensättningar, med två rader stenar vid ena ändan, utvisa hvar hufvudet på liken blifvit lagda.

I Skärali växer en ört, hvars frön falla till jorden midsommarsnatten, klockan på slaget tolf. Kan man då upptaga dessa frön i fallet, innan de beröra marken, så blir den, som bär dem på sig, osynlig. Med dessa frön kan man äfven öppna alla lås och reglar.

Hårgasägnen

Detta är en klassiker som numera ingår i Hälsingehambon. Den ska också han ha ett smaband med Hårgalåten. Hur vet jag inte riktigt. Under texten hamnar förhoppningsvis en länk kan du lyssna på Hårgalåten på Youtube.

Det är en sen lördagskväll och alla ungdomar i Hårga har samlats för att dansa på logen. Helt plötsligt mitt i en dans avbryts musiken och ny spelman kliver fram från skuggorna. Han hade en stor mörk hatt på sitt huvud och under den kunde man skåda ett par ”brinnande” ögon. Spelmannen lyfte fiolen mot hakan och började spela en låt som aldrig tidigare hade hörts. Alla ungdomar började genast att dansa till dessa nya toner. Men när de väl gått in i dansen kunde de inte sluta dansa. Dansen fortsatte genom hela natten och när gryningen anlände började spelmannen dra sig ut från logen. Efter honom följde alla dansare på ett led. De kunde inte sluta dansa. Tonerna från fiolen drev hela tiden på deras fötter. Samtidigt som kyrkklockorna ringde in gudstjänsten försvann de dansande med spelmannen. En flicka låg kvar på dansgolvet i logen. Ingen hade lyssnat på henne när hon varnade dem för spelmannen, men ingen lade märke till bockfoten som han hade när alla var mitt inne i den vildaste dans som de någonsin varit med om.
Sägnen fortsätter med att spelmannen ledde upp dansarna på Hårgaberget där de dansade tills endast deras skelett var kvar. Vissa säger även att man fortfarande kan se märkena från ringdansen på Hårgaberget, och om man är så modig att man vågar sig ut en natt när det är fullmåne sägs det att man kan höra musiken som djävulen spelade en gång för dem som avled.