Folkeslundastenen

Den här stenen ligger nästan mitt på Öland, och det kallas ibland lite slarvigt för Ölands mittpunkt. Det kommer sig från en sägen som säger att det en gång var en jätte som hette Wälter. Han bodde på Öland tillsammans med sin hustru. De kom sig att diskutera vart Ölands mittpunkt egentligen låg. De var båda duktiga på att kasta sten, så de bestämde sig för att använda det som måttstock. De visste att jätten kastade sina stora stenar exakt lika långt som hustrun kastade sina små stenar, de som fick plats i hennes förkläde.

Kastet

Så gick de åt var sitt håll. Jätten gick så långt söderut han kunde, och hustrun gick till den norra delen. Hustrun kastade sin sten först. Hon tog i allt vad hon kunde och hivade iväg stenen sju mil. Så tog jätten sats och kastade sin stora sten. Den flög lika långt, sju mil, och hamnade precis över hustruns lilla sten. De gick båda mot nedslagsplatsen och när de kom fram fick de se att jättens stora sten hade hamnat över hustruns. Då visste dom exakt var Ölands mittpunkt var.

Ölands mittpunkt

Där här hände sig för länge länge sedan i Folkesunda. Och än idag tror många att detta verkligen är Ölands mittpunkt. Den exakta mittpunkten ligger några kilometer norr om Folkesundastenen. Den stora stenen kallas för kroppkakan, samma namn som Ölands goda landskapsrätt.

Vägvisare på Öland, kanske till öns mittpunkt...

Vägvisare på Öland, kanske till öns mittpunkt…

Mäster Tinglöf i Ekshärad

På Ekshärads kyrkogård i Värmland finns det väldigt många och vackra smidda järnkors på gravarna. Det finns visserligen på många andra kyrkogårdar i både Värmland och på andra håll i Sverige. På Ekshärads kyrkogård finns ca 300 kors med smidda björklöv, och det behöver inte blåsa speciellt mycket för att de ska börja rassla och låta. Det var avsikten när de sattes upp, ljudet skulle skrämma bort alla onda andra från kyrkogården.
År 1712 föddes en liten gosse, som senare skulle bli en mäster. Hans namn var Johan Tinglöf och han blev var smed och urmakare i Ekshärad socken. Hans första ur är från 1772. Tornuret i Ekshärads kyrka gjorde han klart 1783. Sverige låg i krig och landet var ganska urarmat och det uppstod en tvist mellan kyrkan och Tinglöf. Han blev tvungen att acceptera socknens underbud. Men han tog budet med följande ord “Ja, klockan skall gå utan vank och brist, men när jag dör skall hon stånda”, Så blev det, när Johan Tinglöf gick ur tiden, så stannade klockan. Många försök gjordes för att få igång klockan. Alla misslyckades. Till slut rasade lodet ner och förstörde golv och bjälkar i kyrkan. Det var inte förrän 1998 som man lyckades få igång uret igen, då efter 186 års stillestånd. Numera finns uret hos Ekshärads hembygdsgård.

På ett av de vackra korsen på Ekshärads kyrkogård står att läsa “Här under vilar en mäster”. Det är här han ligger och bevakar kyrkogården. Många säger att han måste vara trollkunnig eftersom han kunde göra så fina ur. Det sägs att han en gång var i Norge på en julafton. Han längtade hem och ville gärna fira julen hemma. S¨han sa till församlingen som han besökte:
– Om någon kan hjälpa mig hem, så att jag får fira julafton hemma, så ska han få det bästa ur jag har hemma.
En stor norrman reste sig och sa:
– Jo, det ska jag kunna ordna. Sätt dig i schäsen utanför dörren. Ta med dig det här snöret med tre knutar på. Lossa den första knuten. Om d vill att det ska gå fortare, lossa även den andra knuten. Men den tredje ska du akta dig ordentligt för. Öppnar du den kan det gå illa.
Tinglöf tackade och satte sig i vagnen utanför. Han lossade på den första kbuten. Men det gick för sakta, så han lossade även på den andra. När han började lossa på den tredje fick han klamra sig fast i vagnen. Men han kom hem, exakt då julgröten var färdig. Det var då han insåg att han hade färdats på en stubbe av tall.
Om du besöker något hem i Ekshärad, så är chansen stor att det står ett golvur som Johan Tinglöf har tillverkat. Du hör det enklast när uret slår. I vanliga ur slår det tick-tack tick-tack. Ett ur som Johan Tinglöf har tillverkat slår ting-löf, ting-löf. Ting-löf.

Osumflodens tillkomst. Ligger i Albanien.

Det här är berättelsen om hur Osumfloden kom till, för många många år sedan…

I södra delen av Albanien ligger två bergstoppar, Mount Shpirag och Mount Tomorr. Det berättas att innan de båda bergen blev just berg, så var de två jättar som bodde i området. De levde fredligt med varandra, sida vida sida. Men så en dag kom det en flicka vandrande och det bar sig inte bättre än att de båda jättarna blev förtjusta i flickan direkt. Hon blev å sin sida väldigt förtjust i båda jättarna, ingen hade tidigare uppvaktat henne på det sättet. Vem hon skulle välja visste hon inte. De båda hade sina fördelar.
Det bar sig icke bättre än att de båda jättarna började slåss. Det slogs så väldigt att marken skakade under dom. Till slut blev det för mycket, så de förvandlades till var sitt berg. Ja, du vet vilka. Flickan blev otröstlig och började storgråta, ja hon grät så mycket att det skapades en flod, Osumfloden. Flickan hamnade i floden, och vad man kan se, så gråter hon ännu, för floden får nytt vatten hela tiden där den rinner förbi staden Berat.

Bjäru

Lite avsides och för sig själva låg en gång två små gårdar. De hade ganska nära till stranden, och fisket hjälpte deras magra åkertegar. Efter sin tids sätt att se räknades de inte för fattigfolk. Det gjorde de inte eftersom de kunde föda både häst, ko, gris och lamm. Gubbarna var lugna och stillsamma och allmänt omtyckta. Men deras kärringar var i hög grad hår av ”hin”. De var fulla med fanen och den ondes ben, sades det. Avundsjuka och missunnsamma. Ingen av de tålde att det gick framåt för den andre.
En dag kom en gammal gubbe från en annan socken vandrande förbi. Han vilade upp en stund på den största gården. Matmoderns beklagade sig att ingenting räckte till. Trots att de släpade och snålade dag och natt.
Gubben, som förrästen på grund av sitt favorituttryck kallades tvi täusan, hörde på: Ni skall skaffa er ”a bjäru” hon är bra att ha, hon bär till huset, sa han. Han erbjöd sig, att mot ersättning göra en sådan. Allt han behövde var ett ullgarnnystan, lite pinnar och lump. Så behövde han vara ensam på ladan. Han fick det han begärde, och tog fram ur sin ränsel sin svarta konstbok, som han en gång fått av Hånn-Per. På kvällen kallade han bondhustrun, och hon fick se ett underligt djur, med pinnar till ben, rulta iväg till granngården. Efter en stund kom hon tillbaka hem och tömde ur mjölk och ägg. Sedan gav hon sig iväg igen, nu till nästa gård. Nu ökade välståndet på den gården. Men kärringen var lika snål och elak för det. Men grannens ko, som varit duktig på att mjölka, blev nästan sin och mager, hur väl hennes husbonde än pysslade om henne.
De beslöt att söka en kräkdoktor för henne. Närmast till hands var Tvi täusan. Han kom med svartkonstboken och pulver. Husbonden, Far Israel, undrade vad deras duktiga Blomma råkat ut för. Det är något i grannskapet som har ”a bjäru” sa Tvi Täusan. Far Israel undrade om man kunde bli kvitt sådant mack. Tvi Täusan begärde ett pris, så skulle han hjälpa dem.
”Du skall borra tre hål i lagårdsdörren, två under och ett över, som en triangel. Så ska du lägga dig på höskullen, så att du kan se ner på kon. När bjäru kommer och går in, ska din hustru stänga dörren utifrån. Då har hon ingen annan väg ut än genom hålen. Så ska du säga ”fall i kull i Jesu namn”. Sedan sköter det sig självt, sa gubben.
Bjäru kom, mjölkade färdigt och plockade ägg. Men när hon skulle gå var det omöjligt. Treenigheten vågade hon sig inte på. När Far Israel därtill befallde henne att falla, blev hon bara en lumphög och några pinnar. Borta var hon, blomma mjölkade som förut, och kärringarna var lika sura på varandra igen. Den ende som tjänade på det här var Tvi Täusan, Men han är den man sist talar med, sa folk, så någon aktning fick han inte heller.

En sägen från Breared, en bit utanför Halmstad

Det här hände sig för flera hundra år sedan. På gården Skallinge i Breared bodde en fru som var oerhört rik. Hon anlitade tjänstefolk som skulle hålla åkrarna rena från småsten. De kastade jorden genom rissel, ett gammalt ord för såll.
Frun använde inte toapapper, som inte fanns på den tiden. I stället använde hon linblånor, som då hennes pigor fick samla in och tvätta. Sedan spann man lingarn av detta.

En gång, då frun var som stoltast över sin rikedom, stod hon vid kanten av ån, där den passerade gården. Hon kastade sin stora dyrbara ring och ropade: Så omöjligt som det är att få igen denna ring, så omöjligt är det för mig att bli fattig.

Så gick det en tid, ja faktiskt flera år. På bygdens gemensamma ålafiske fångades det en stor ål, som hade en ring nedanför huvudet. Och det var den ring som Frun hade kastat ut i ån. Frun fick igen sin ring och hon blev fattig innan hon dog.

Den här sägnen berättas i byn, som ett varnande exempel, Du ska icke skryta över dina rikedomar, det kan gå illa.

Berättelse från förr – En avbruten jakt

En berättelse

Förr i världen fanns där de som kunde skjuta vilket villebråd det önskade. När som helst och var som helst. Den här gången hade de varit ute en torsdagsmorgon och skulle gå på jakt. Men de hade försovit sig. När de väl kom iväg mötte de en kvinna som gick baklänges. Hon ville inte visa ryggen , för den var ihålig som en trädstam. De hade mött skogsjungfrun. För att inte reta upp henne, valde de att avbryta jakten den dagen.

Berättat av en kvinna i femtioårsåldern från Slaka socken.

Berättelse från förr – Min morfar…

En berättelse

Min morfar var arrendator i Bestorp. Han var ofta ute och jagade. Han brukade tala om, att han sett skogsjungfrun flera gånger i hästhagen. Hon var så grant och fint klädd. Men hon aktade sig noga från att visa ryggen. För där såg hon ut som ett ihåligt träd. Dom sa att om någon ville lära sig skjuta, så ska han tala med henne. Hon blåser i bössan och sedan sköt man aldrig fel igen. En gång låg min morfar under en gran ute i skogen. Han hade gett sig iväg på kvällen, och skulle jaga på morgonen därpå. När det var dags att ge sig av på morgonen, var det någon som ropade hans namn, Olajus. Det var skogsjungfrun som hade väckt honom, det var han alldeles säker på.

Berättat av en sextioårig man från Sunds socken.

Näckens polska

Det här var på den tiden, när när djävulen gjorde uppror mot Gud och blev återförd till jorden. Då följde även Näckens polska med.  Det är numera bara ett stycke som man kan lära sig spela av Näcken själv. Om man vill lära sig spela Näckens Polska ska man gå till ström tre lördagsnätter i rad och viska – Jag vill lära mig spela Näckens Polska.
Den tredje natten kommer så Näcken fram och lär dig spela polskan. Polskan hade sju olika delar och den sjunde kunde man bara lära sig spela med Näckens egna stråke. Som lön för undervisningen ville Näcken ha en svart bock och det fick inte finnas ett enda vitt hårstrå på den. Om det fanns det blir man förvandlad till en Näck.

Men lär man sig spela, och kommer därifrån efter att ha uppfyllt Näckens önskemål, kan man vara säker på att få spela på alla kalas i bygden. Den mest önskade låten blir Näckens Polska. Men man måste vara försiktig. När man spelar den så dansar allt, både levande och döda. Enda sättet att få stopp på dansandet är att någon skär av strängen på spelmannens fiol. Annars blir att förtrollat.

 

Korset och di sma…

En lite gosse låg alldeles ensam i sin vagga på den stora gården i Eksta på södra Gotland. Di sma unda jori hade ända sedan gossen föddes försökt att få tag i honom, men alltid misslyckats. Nu så de sig chans igen. De sprang in i köket, kidnappade den lille gossen och sprang så fort de kunde ner till sjön. Där skulle man ta i honom och därefter föra den lille gossen in till di sma:s hem, under jorden.

När de försökte få godden under vattnen gick det bara upp till halsen. Sedan tog det stopp. Di sma undrade ju varför det inte gick, och de provade och provade igen. Till slut gav de upp och bar hem den lille gossen igen. Stoppade ner honom i vaggan och så försvann di sma hem till sitt. Vad de inte visste vara hade en liten helig halskedja med ett kors på. Detta räddade pojken från Di Sma Unda Jordi.