DEN FULA ANKUNGEN.

Det var så vackert ute på landet; det var sommar! Kornet stod gult, havren grön, höet var rest i stackar nere på de gröna ängarna. Där gick storken på sina långa, röda ben och pratade egyptiska, ty det språket hade han lärt av sin mor. Runt omkring åker och äng låg stora skogar och mitt i skogarna djupa sjöar. Ja det var riktigt vackert där ute på landet! Mitt i solskenet låg en gammal herrgård med djupa kanaler runt omkring, och från muren och ner till vattnet växte stora kardborrblad, som var så höga, att små barn kunde stå raka under de största. Det var lika villsamt där inne som i den tätaste skog. Här låg en anka på sina ägg. Hon skulle ligga ut sina små ungar, men nu var hon nästan trött på det, medan det dröjde så länge och hon sällan fick besök. De andra ankorna. Tyckte mer om att simma omkring i kanalerna än att springa upp och sitta under ett kardborrblad för att snattra med henne.
Äntligen knakade det i det ena ägget efter det andra.
– Pip! pip! sa det. Alla äggulorna hade blivit levande och stack ut huvudet.
– Rapp! Rapp! sa hon och så snattrade de allt vad de kunde och tittade åt alla håll under de gröna bladen, och modern lät dem titta så mycket de ville, ty grönt är bra för ögonen.
– Vad världen ändå är stor, sa alla ungarna. De hade nu en helt annan plats att röra sig på, än då de låg inuti ägget.
– Tror ni, att det här är hela världen? frågade modern. Den sträcker sig långt på andra sidan trädgården och ända in på prästens ägor. Men där har jag aldrig varit. – Nu måste ni väl vara här allesammans? tänkte hon och reste sig upp.
– Nej, jag har inte alla! Det största ägget ligger där ännu. Hur länge skall det dröja? Nu är jag snart trött på det! Så lade hon sig igen.
– Nå, hur går det? frågade en gammal anka, som kom för att göra visit.
–Det dröjer så länge med det ena ägget, sa ankan, som låg. Det vill inte gå hål på det, Men nu skall du se de andra. De äro de vackraste ankungar, jag någonsin sett. De likna allesammans sin far, den otäckingen. Han kommer inte och hälsar på mig.
– Låt mig få se det där ägget, som inte vill spricka, sa den gamla. Du kan vara säker på att det är ett kalkonägg. På det viset har jag också blivit lurad en gång. Jag hade min sorg och bedrövelse med de ungarna. De är rädda för vattnet, ska jag säga dig. Jag kunde inte få ut dem. Jag snattrade och skvattrade, men det hjälpte inte. Låt mig få se på ägget. Ja, det är ett kalkonägg . Låt du det ligga och lär de andra barnen att simma!
– Jag vill ändå ligga litet till på det, sa ankan. Har jag nu legat så länge, så kan jag ligga resten av tiden också!
– Var så god, sa den gamla ankan, och så gick hon.
Äntligen sprack det stora ägget.
– Pip! Pip! sa ungen och vältrade ut.
Han var så stor och ful. Ankan såg på honom. Det var då en förskräckligt stor ankunge det där, sa hon. Ingen av de andra ser så ut. Det måtte väl aldrig vara en kalkonkyckling? Nåja, det ska vi snart komma underfund med. I vattnet skall han, om jag också själv måste sparka ut honom!’”
Följande dag var det utmärkt vackert väder. Solen sken på alla de gröna kardborrarna. Ankmodern med hela sin familj kom fram nere vid kanalen. Plask, sprang hon i vattnet.
– Rapp! Rapp! sa hon, och den ena ankungen plumsade ut efter den andra. Vattnet slog dem över huvudet, men de kom strax upp igen och flöt så vackert. Benen gick av sig själva, och alla var de ute. Till och med den fula, grå ungen simmade med.
– Nej, det är inte någon kalkon, sa ankmodern. Se hur vackert han begagnar benen, hur rak han håller sig. Det är min egen unge. I själva verket är han ju ganska vacker, när man riktigt betraktar honom. Rapp! Rapp! – kom nu med mig, så skall jag föra er in i världen och presentera er i ankgården. Men håll er alltid nära intill mig, så att ingen trampar på er, och akta er för katten.
Och så kom de in i ankgården. Det var ett förskräckligt väsen där inne. Där var två familjer, som slogs om ett ålhuvud. Katten fick det ändå till slut.
– Se, så går det till i världen! sa ankmodern och slickade sig om näbben. Hon ville också haft ålhuvudet.
– Använd nu benen! sa hon och fortsatte se till att ni rappar er och niger med halsen för den gamla ankan därborta. Hon är den förnämsta av dem alla här. Hon är av spanskt blod, därför är hon så tjock. Som ni ser, så har hon en röd trasa om benet! Det är utomordentligt vackert och den största utmärkelse, någon anka kan få. Det betyder så mycket som att man inte vill bli av med henne och att hon skall igenkännas av både djur och människor! – Rappa er – inte ihop med benen. En väluppfostrad ankunge sätter ut benen långt ifrån varandra, liksom far och mor. Se så nig nu med halsen och säg rapp!
Det gjorde de. Men de andra ankorna runt omkring såg på dem och sade helt högt:
– Se så, nu ska vi ha det där följet till? Som om vi inte vore många nog ändå. Fy, så den ena ungen ser ut. Honom vill vi inte tåla.
Strax flög en anka fram och bet honom i nacken.
– Låt honom vara, sa modern, han gör ju ingen något för när.
– Nej, men han är för stor och ovanlig, sa ankan som hade bitit honom, och därför skall han tufsas till.
– Det är vackra barn, mor har, sa den gamla ankan med trasan om benet. Allesammans vackra så när som på den där ena, den har inte lyckats. Jag ville önska, att hon kunde göra om den igen.
– Det går inte för sig, ers nåd, sa ankmodern. Han är inte vacker, men han är så innerligt snäll och simmar lika vackert som någon av de andra. Ja, jag vågar säga, ändå litet bättre. Jag tänker, att han växer till sig eller att han med tiden blir litet mindre. Han har legat för länge i ägget, och därför har han inte fått den rätta skapnaden.
Så pillrade hon honom i nacken och slätade till honom.
– Han är dessutom en ankbonde, sa hon, och då gör det inte så mycket. Jag tror, att han får goda krafter, han slår sig nog igenom.
– De andra ungarna är rara, sa den gamla. Låtsa nu, som om ni var hemma här, och hittar ni något ålhuvud, så kan ni komma till mig med det.
Och så var de som hemma.
Men den stackars ankungen, som kommit sist ur ägget och såg så ful ut, blev biten, knuffad och förhånad. Det både av ankorna och hönsen.
– Han är för stor, skränade de allesammans.
Kalkontuppen, som var född med sporrar och därför trodde sig vara kejsare, blåste upp sig som ett fartyg för fulla segel. Han gick rakt på honom, och så kacklade han och blev alldeles röd i huvudet. Den stackars ankungen visste varken hur han skulle stå eller gå. Han var så bedrövad, därför att han var så ful och till åtlöje för hela ankgården.
Så gick den första dagen, och sedan blev det allt värre och värre. Den stackars ankungen blev jagad av dem allesammans. Till och med hans syskon var så elaka emot honom, och de sa alltid:
– Om bara katten ville ta dig ändå, ditt otäcka spektakel.
Modern sa, Jag önskar, att du vore långt härifrån.
Ankorna bet honom, och hönsen hackade honom. Pigan, som skulle ge djuren mat, sparkade till honom med foten.
Då sprang han och flög över gärdesgården. De små fåglarna i buskarna for förskräckta upp i luften.
Det är för att jag är så ful, tänkte ankungen och slöt ögonen. Men sprang likväl vidare. Så kom han ut i den stora mossen, där vildänderna bodde. Här låg han hela natten, han var så trött och sorgsen.
Om morgonen flög vildänderna upp, och de såg på den nya kamraten.
– Vad är du för en? frågade de.
Ankungen vände sig åt alla sidor och hälsade så gott han kunde.
– Du är förskräckligt ful, sa vildänderna. Men det kan då göra oss detsamma, bara du inte gifter dig in i vår familj.
Den stackaren. Han tänkte visst inte på att gifta sig, bara han fick lov att ligga i vassen och dricka litet kärrvatten.
Där låg han i två hela dagar. Så kom två vildgäss eller rättare vildgåsar. Det var två hannar. Det var icke så värst länge sedan de hade kommit ur ägget, och därför var de så morska av sig.
– Hör på, kamrat, sa de, du är så ful, att vi riktigt tycka om dig. Vill du följa med oss och vara vår lockfågel? I den andra mossen här tätt bredvid finnas några förtjusande söta vildgäss. Allesammans fröknar, som kan säga: Rapp! Du är i stånd att göra din lycka där, så ful är du!
Piff! Paff! lät det i detsamma ovanför, och båda vildgåsarna föll döda ned i vassen. Vattnet blev blodrött.
Piff! Paff! lät det åter, och hela skaror av vildgäss flög upp ur vassen. Så knallade det på nytt. Det var en stor jakt. Jägarna låg runt omkring mossen, ja, några satt uppe i trädgrenarna som sträckte sig långt ut över vassen. Den blå röken gick liksom skyar in mellan de mörka träden och hängde långt fram över vattnet. I gyttjan kom jakthundar, plask, plask. Vass och rör vajade åt alla sidor. Det var en förskräckelse för den stackars ankungen. Han vände och vred på huvudet för att få det under vingen. Just i detsamma stod strax bredvid honom en fruktansvärt stor hund. Tungan hängde långt ut ur halsen på honom. Ögonen glänste så rysligt otäckt. Han sträckte sitt gap ända ned mot ankungen, visade de skarpa tänderna. Plask, Plask gick han igen utan att ta honom.
Gud ske lov, suckade ankungen, jag är så ful, att inte ens hunden gitter bita mig.
Så låg han alldeles stilla, medan haglen susade i vassen och skott på skott knallade.
Först långt fram på dagen blev det tyst. Den stackars ungen vågade ännu icke resa sig. Han väntade flera timmar ännu, innan han såg sig om. Så skyndade han sig bort från mossen allt vad han kunde. Han sprang över fält och äng. Det blåste så att han hade svårt att komma framåt.
Mot aftonen kom han till en fattig liten bondstuga. Den var så eländig, att den icke själv visste, åt vilken sida den skulle ramla. Därför blev den stående. Blåsten susade omkring ankungen, så att han måste sätta sig på stjärten för att hålla emot. Det blev allt värre och värre. Då märkte han, att dörren hade gått av den ena haken och hängde så snett. Genom springan kunde smyga sig in i stugan, och det gjorde han.
Här bodde en gammal gumma med sin katt och sin höna. Katten, som hon kallade ”’Gossen min”, kunde skjuta rygg och spinna. Han gnistrade till och med, men då måste man stryka honom mothårs. Hönan hade mycket små, korta ben, och därför kallades hon ”Kuckelikortben” Hon värpte snällt, och gumman höll av henne som sitt eget barn.
På morgonen märkte man strax den främmande ankungen. Katten började spinna och hönan kackla.
– Vad står nu på, undrade gumman och tittade sig omkring. Men hon såg inte så bra. Hon trodde att ankungen var en fet anka, som hade kommit vilse.
– Det var ju en fin fångst, sa hon, nu kan jag få ankägg, bara det inte är en ankbonde. Det måste vi pröva
Och så blev ankungen antagen på prov i tre veckor. Men inga ägg syntes till. Katten var herre i huset, och hönan var fru. De sa alltid:
– Vi och världen. De trodde att de var hälften, och det den allra bästa delen. Ankungen tyckte, att man också kunde ha en annan åsikt, men det tålde inte hönan.
– Kan du lägga ägg? frågade hon.
– Nej!
– Nå, vill du då hålla munnen!
Och katten fyllde på:
– Kan du skjuta rygg, spinna och gnistra?
– Nej.
– Ja, då skall du inte ha någon åsikt, när förståndigt folk talar!
Ankungen satt i en vrå och var vid dåligt lynne. Så kom han att tänka på den friska luften och solskenet. Han fick en sådan förunderlig lust att flyta på vattnet. Slutligen kunde han inte låta bli, han måste säga det åt hönan.
– Vad går åt dig? frågade hon.
– Du har ingenting att göra, därför kommer de där nyckerna på dig. Lägg ägg eller spinn, så gå de över.
– Men det är så härligt att flyta på vattnet, fortsatte ankungen, så härligt att få det över huvudet och dyka ned till bottnen.
– Jo, det måtte visst vara ett stort nöje, sa hönan. Du har bestämt blivit tokig. Fråga katten, som är den klokaste jag känner, om han tycker om att flyta på vattnet eller dyka ned. Jag vill inte tala om mig själv. Fråga vår matmor, den gamla gumman, klokare än hon finnes ingen i världen. Tror du, att hon har lust att flyta och få vatten över huvudet?
– Ni förstå mig inte.
– Ja, om inte vi förstå dig, vem skulle då förstå dig? Du vill då väl aldrig vara klokare än katten och gumman, för att inte tala om mig själv. Gör dig inte till, barn, och tacka du din Skapare för allt det goda, man gjort för dig. Har du inte kommit in i ett varmt rum och fått ett umgänge, som du kan lära något av. Men du är en pratmakerska. Det är inte roligt att umgås med dig. Mig kan du tro, jag menar väl med dig. Jag säger dig obehagligheter, och därpå kan man känna igen sina verkliga vänner. Se nu bara till, att du lägger ägg och lär dig spinna eller gnistra!
– Jag tror, att jag går ut i vida världen, sa ankungen.
– Ja, gör du det.
Och så gick ankungen. Han flöt på vattnet, han dök ned. Men av alla djur föraktades han för sin fulhet.
Nu inföll hösten, löven i skogen blev gula och bruna. Blåsten tog fatt i dem, så att de dansade omkring. Uppe i luften såg det kallt ut. Skyarna hängde tunga av hagel och snöflingor och på gärdesgården satt korpen och skrek: oj, oj av bara köld. Ja, man kunde riktigt frysa, när man tänkte därpå. Den stackars ankungen hade det sannerligen inte trevligt.
En afton, solen gick så härligt ned, kom en hel flock vackra stora fåglar ut ur buskarna. Ankungen hade aldrig sett några så vackra. De var glänsande vita, med långa, smidiga halsar. Det var svanar. De utstötte ett egendomligt läte. Bredde ut sina präktiga, långa vingar och flög bort från de kalla trakterna till varmare länder, till öppna sjöar. De steg så högt, så högt, att den fule lille ankungen blev så besynnerlig till mods. Han vände sig runt omkring i vattnet liksom ett hjul. Sträckte halsen högt upp i luften efter dem och utstötte ett skri, så högt och förunderligt, att han själv blev rädd. Ack, han kunde icke glömma de vackra fåglarna, de lyckliga fåglarna. Så snart han inte längre kunde skönja dem, dök han ända ner till bottnen. Då han kom upp igen, var han liksom utom sig. Han visste inte vad fåglarna hette, och inte varthän de flög. Han höll ändå av dem, som han aldrig förr hade hållit av någon. Han avundades dem alls icke – hur kunde det väl falla honom in att önska en sådan skönhet. Han skulle ha varit glad om blott ankorna hade velat tåla honom ibland sig, det stackars fula djuret!
Vintern blev så kall, så kall. Ankungen måste simma omkring i vattnet för att hindra det ifrån att alldeles frysa till. Men för varje natt blev öppningen där han simmade, allt mindre och mindre. Det frös, så att det knakade i isskorpan. Ankungen måste ständigt röra på benen, så att vattnet icke skulle slutas till. Slutligen blev han utmattad, låg alldeles stilla och frös så fast i isen.
Tidigt om morgonen kom så en bonde. Han fick se ankungen. Han gick ut och slog sönder isen med sin träsko. Han tog ankungen och bar honom hem till sin hustru. Där blev ankungen åter väckt till liv.
Barnen ville leka med honom, men ankungen trodde att de ville göra honom illa. Han for i förskräckelsen rakt upp i mjölkfatet, så att mjölken skvalpade ut på golvet. Hustrun skrek och slog med händerna i vädret. Då flög han i tråget, där smöret låg. Så ner i mjöltunnan och upp igen. Å vad han såg ut. Hustrun skrek och slog efter honom med eldtången. Barnen sprang omkull varandra för att fånga ankungen. De skrattade och de skrek. Väl var det, att dörren stod öppen. Ut for han bland buskarna och hamnade i den nyfallna snön. Där låg han, liksom i dvala.
Det skulle bli allt för bedrövligt att omtala all den nöd och det elände, han måste uthärda under den stränga vintern. Han låg i mossen bland vassen, då solen åter började skina varmt. Lärkorna sjöng – det var härlig vår.
Då lyfte han med ens sina vingar. De susade starkare än förr och bar honom kraftigt framåt. Innan han visste av det, var han i en stor trädgård, där äppelträden stod i blom. Där syrenerna doftade och hängde på de långa, gröna grenarna ända ned mot de slingrande kanalerna. Ack, här var så vackert, så vårfriskt, och mitt framför honom kom där ur snåret tre vackra, vita svanar. De susade med fjädrarna och flöt så lätt på vattnet. Ankungen kände igen de präktiga djuren och betogs av ett underligt svårmod.
Jag vill flyga bort till dem, de kungliga fåglarna. De kommer att hugga ihjäl mig, därför att jag, som är så ful, vågar närma mig dem. Men det är detsamma. Bättre att dödas av dem än att nypas av ankorna, hackas av hönsen, sparkas av pigan, som sköter hönsgården, och slita ont om vintern!” Han flög ut i vattnet och simmade bort emot de präktiga svanarna. Dessa såg honom och sköta med susande vingar fram emot honom.
– Döda mig bara, sa det stackars djuret och böjde sitt huvud ned mot vattenytan och väntade döden. Men vad såg han i det klara vattnet? Han såg under sig sin egen bild, men han var icke längre en klumpig, svartgrå fågel, ful och otäck, han var själv en svan.
Det gör ingenting att vara född i ankgården, om man bara har legat i ett svanägg!
Han kände sig riktigt glad över all den nöd och alla de vedervärdigheter, han hade utstått; nu förstod han till fullo att uppskatta sin lycka och all den härlighet, som hälsade honom. De stora svanarna simmade runt omkring honom och strök honom med näbben.
I trädgården kom några små barn, de kastade bröd och sädeskorn ut i vattnet. Det minsta ropade: Där är en ny. De andra barnen jublade med. Ja, där har kommit en ny. De klappade händerna och dansade omkring. De sprang efter far och mor. Bröd och kakor kastades i vattnet, och alla sa de: Den nya är den vackraste, så ung och så rar! De gamla svanarna böjde på halsarna för honom.
Då kände han sig helt blyg och stack huvudet bakom vingarna. Han visste icke själv, hur det var fatt med honom. Han var alltför lycklig. Men inte alls stolt, ty ett gott hjärta blir aldrig stolt. Han tänkte på hur han hade varit förföljd och förhånad. Han hörde nu alla säga att han var den vackraste av alla vackra fåglar. Och syrenerna böjde sig med grenarna ända ned i vattnet till honom. Solen sken så varmt och så gott. Då susade hans vingar, den smidiga halsen höjde sig, och av hjärtat jublade han: Så mycken lycka drömde jag inte om, då jag var den fula ankungen.

Swan

Fästfolket

Fästfolket – HC Andersen

Toppen och bollen låg i en låda tillsammans bland andra leksaker. Så sa toppen till bollen:
”Skulle vi inte kunna bli fästfolk, eftersom vi ändå ligger tillsammans i lådan?”
Men bollen, som var sydd av saffian och var lika inbilsk som en fin fröken, ville inte svara på något sådant.

Nästa dag kom den lille gossen, som rådde om leksakerna. Han målade toppen röd och gul och slog ett mässingsstift mitt uti, det såg riktigt präktigt ut, när toppen snurrade omkring.
”Se på mig” sa han till bollen. ”Vad säger ni nu? skulle vi inte kunna bli fästfolk. Vi passar så bra tillsammans, ni hoppar, och jag dansar. Lyckligare än vi två skulle ingen kunna bli”
”Jaså, tror ni det?” sa bollen. ”Ni vet visst inte, att min far och mor ha varit saffianstofflor, och att jag har en kork i kroppen?”
”Ja, men jag är av mahognyträ!” sa toppen, ”och borgmästaren har själv svarvat mig. Han har sin egen svarvstol och det var honom ett stort nöje”
”Ja, kan jag lita på det?” svarade bollen.
”Måtte jag aldrig mer få smaka piskan, om jag ljuger!” svarade toppen.
”Ni talar mycket vackert för er!” sa bollen; men jag kan likväl inte, jag är så gott som till hälften förlovad med en svala. Var gång jag går till väders sticker han ut huvudet ur boet och säger: ”Vill ni? Vill ni?” Nu har jag inom mig själv svarat ja, och det är så gott som en halv förlovning. Men jag lovar er att jag aldrig skall glömma er”.
”Ja, det var ju också en tröst!” sa toppen, och så talade de inte vidare med varandra.

Nästa dag blev bollen framtagen. Toppen såg hur hon flög högt upp i luften, liksom en fågel. Man kunde slutligen inte ens se henne. Varje gång kom hon tillbaka igen. Men gjorde alltid ett högt spång, när hon rörde vid marken. Och det kom sig antingen av längtan eller att hon hade en kork i kroppen. Den nionde gången blev bollen borta och kom inte mera igen. Gossen sökte och sökte, men hon var borta.
”Jag vet nog var hon är,” suckade toppen, ”hon är i svalboet och är gift med svalan!”

Ju mera toppen tänkte på detta, desto mer betagen blev han i bollen. Bara för att han inte kunde få bollen, blev han än kärare. Hon hade tagit en annan, och det var just det egendomliga. Toppen dansade omkring och snurrade, men alltid tänkte han på bollen, som i tanken blev allt vackrare och vackrare. Sålunda gick många år, så var det en gammal kärlek.
Toppen var inte längre ung! Men så blev han en dag helt och hållet förgylld. Aldrig hade han sett så ståtlig ut. Han var nu en guldtopp och hoppade, så att det surrade efter det. Jo, det kunde vara något! men plötsligt hoppade han för högt och borta var han!

Man sökte och sökte, till och med nere i källaren, men han stod ej att finna.
Var fanns han då?

Han hade hoppat i soptunnan, där det låg allt möjligt, kålstockar, sopor och grus, som hade fallit ned från takrännan.
”Nu ligger jag just vackert. Här kan förgyllningen snart gå av mig. Vad är det för patrask, jag råkat i sällskap med?” Så sneglade han på en lång kålstock, som var alltför nära avplockad. Han såg på ett underligt, runt föremål. som sig ut som ett gammalt äpple. Men det var inte något äpple, utan en gammal boll, som i många år hade legat uppe i takrännan, och som vattnet hade sipprat igenom.

”Gud ske lov, att det ända kommer någon av ens jämlikar, som man kan tala med” sa bollen och betraktade den förgyllda toppen. ”Jag är egentligen av saffian, sydd av frökenhänder, och har en kork i kroppen, men det kan ingen se på mig. Jag var nära att hålla bröllop med en svala, men så föll jag i takränna. Där har jag legat i fem år och sipprat vatten. Det är en lång tid må ni tro, för en ung vacker flicka.

Men toppen sa ingenting. Han tänkte på sin gamla käresta, och ju mera han hörde, desto tydligare blev det för honom, att det var hon.
Då kom tjänstflickan och skulle till att vända på tunna.
”Hejsan, där är guldtoppen” sa hon.
Och Toppen kom tillbaka i rummet i stor aktning och ära. Men bollen hörde man ingenting om. Toppen talade aldrig mer om sin gamla kärlek. Den går över om kärestan legat fem år i en takränna och sipprat vatten. Ja framförallt känner man inte igen henne om man träffar på henne i en soptunna.

Rosenalfen

ROSEN ALFEN.
Mitt i en trädgård växte ett rosenträd, som var alldeles fullt med rosor, och i en av dessa, den vackraste av dem alla, bodde en alf. Han var så ytterst liten, att intet mänskligt öga kunde se honom. Bakom varje blad i rosen hade han en sängkammare. Han var så välskapad och vacker som något barn kunde vara och hade vingar från skuldrorna ända ned till fötterna.
0, vilken doft det var i hans rum, och vad väggarna var ljusa och vackra! De var ju de blekröda, fina rosenbladen. Hela dagen fröjdade han sig i det varma solskenet, flög från blomma till blomma, dansade på den flygande fjärilens vingar och mätte, hur många steg han måste gå för att vandra genom alla de vägar och stigar, som fanns på ett enda lindblad. Det var vad vi kallar ådrorna i bladet, som han ansåg för vägar och stigar. Ja, det var en evinnerlig väg för honom, ty innan han blev färdig, gick solen ner. Han hade också börjat så sent.
Det blev så kallt, daggen föll och vinden blåste. Nu var det allt bäst att bege sig hem. Han skyndade sig allt vad han kunde, men rosen hade slutit sig, han kunde inte komma in. Det fanns en enda ros stod öppen. Den stackars lille alfen blev så förskräckt, han hade aldrig varit ute om natten förr. Han hade alltid sovit så sött bakom de lugna rosenbladen. Det skulle visst bli hans död!
I den andra ändan av trädgården visste han, att det fanns en lövsal med vackra kaprifoler, blommorna såg ut som stora, målade horn. I en av dessa ville han krypa ned och sova till följande morgon.
Han flög dit. Tyst i det var två människor där inne, en ung, vacker man och den fagraste jungfru. De satt bredvid varandra och önskade, att de aldrig i evighet skulle skiljas åt. De höll så mycket av varandra, långt mera än det bästa barn kan hålla av sin mor och far.
”Vi måste likväl skiljas!” sa den unge mannen. ”din bror är oss obevågen, därför sänder han mig i ett ärende så långt bort över berg och sjöar! Farväl, min ljuva fästmö, ty det är du ändå för mig!”
Och så kysste de varandra. Den unga flickan grät och gav honom en ros. Men innan hon räckte honom den, tryckte hon en kyss på den, så fast och innerligt, att blomman öppnade sig. Då flög den lille alfen in i den och lutade sitt huvud mot de fina, doftande väggarna. Men han kunde tydligt höra, att det sades farväl, farväl och han kände, att rosen fick plats vid den unge mannens bröst – o, hur hjärtat klappade där inne. Den lille alfen kunde alls inte somna, så klappade det.
Länge låg rosen icke stilla vid bröstet, den unge mannen tog fram den, och medan han gick ensam genom den mörka skogen, kysste han blomman, ack, så ofta och så hårt, att den lille alfen var nära att bli ihjälklämd. Han kunde genom bladet känna, hur den unge mannens läppar brann, och rosen själv hade öppnat sig, liksom vid den starkaste middagssol.
Då kom där en annan man, mörk och vred. Han var den vackra flickans elake broder. En kniv, så vass och stor, tog han fram, och medan den andre kysste rosen, stack den elake mannen ihjäl honom, skar av hans huvud och begravde det jämte kroppen i den mjuka jorden under linden.
”Nu är han glömd och borta,” tänkte den elake brodern, ”han kommer aldrig mer tillbaka. En lång resa skulle han göra, över berg och sjöar, då kan man lätt mista livet, och det har han gjort. Han kommer inte mer tillbaka, och mig vågar min syster aldrig fråga om honom.”
Så skrapade han med foten vissna löv över den uppgrävda jorden och gick hem igen i den mörka natten. Men han gick inte ensam, såsom han trodde. Den lille alfen följde med. Han satt i ett visset, hoprullat lindblad, som hade fallit i håret på den elake mannen, när han grävde graven. Hatten satt nu ovanpå. Det var så mörkt där inne, och alfen darrade av förskräckelse och vrede över den ohyggliga gärningen.
I morgonstunden kom den elake mannen hem. Han tog av sig sin hatt och gick in i systerns sängkammare. Där låg den vackra, blomstrande flickan och drömde om honom, som hon höll så mycket av och som hon nu trodde gick över berg och genom skogar. Den elake brodern lutade sig över henne och log otäckt, så som en djävul kan le. Då föll det vissna bladet från hans hår ned på sängtäcket. Men han märkte det ej och gick ut för att själv sova litet på morgonstunden.
Alfen smög sig ut ur det vissna bladet, gick in i örat på den sovande flickan och berättade för henne, som i en dröm, om det förfärliga mordet. Han beskrev för henne stället, där brodern hade dödat honom och lagt hans lik, berättade om den blommande linden tätt bredvid och sa: ”För att du inte skall tro, att det bara är en dröm, som jag har berättat för dig, så skall du på din säng finna ett visset blad”. Och det fann hon, då hon vaknade.
O, vad hon grät bittra tårar! Hon vågade inte anförtro sin sorg till någon. Fönstret stod öppet hela dagen, den lille alfen hade lätt kunnat komma ut i trädgården till rosorna och alla de andra blommorna, men han nändes icke överge den bedrövade. I fönstret stod ett träd med månadsrosor. I en av blommorna där satte han sig och såg på den stackars flickan. Hennes bror kom många gånger in i rummet, och han var så munter och elak. Men hon vågade icke säga ett ord om sin stora hjärtesorg.
Så snart det blev natt, smög hon sig ut ur huset, gick i skogen till det ställe, där linden stod, rev undan löven från marken, grävde ned i den och fann genast honom, som blivit mördad. Ack, vad hon grät, och bad Vår Herre, att hon också snart måtte få dö.
Gärna skulle hon velat föra liket med sig hem, men det kunde hon inte. Då tog hon det bleka huvudet med de slutna ögonen, kysste den kalla munnen och skakade jorden ur hans vackra hår. ”Det vill jag äga!” sa hon. Och sedan hon lagt jord och blad på den döda kroppen, tog hon huvudet med sig hem jämte en liten gren av den jasminbuske, som blommade i skogen, där han hade blivit mördad.
Så snart hon kommit på sitt rum, tog hon den största blomkruka, som stod att finna. I den la hon den dödes huvud, fyllde jord där ovanpå och planterade så jasminkvisten i krukan.
”Farväl farväl” viskade den lille alfen. Han kunde inte längre uthärda att se all denna sorg och flög därför ut i trädgården till sin ros. Men den var utblommad, endast några bleka blad hängde kvar vid det gröna nyponet.
”Ack, vad det ändå är snart förbi med allt det sköna och gode.” suckade alfen. Slutligen fann han åter en ros. Den blev hans hus, bakom dess fina, doftande blad kunde han bygga och bo.
Var morgonstund flög han till den stackars flickans fönster, och där stod hon alltid vid blomkrukan och grät. De bittra tårarna föll på jasminkvisten, och för varje dag, som hon blev blekare och blekare, stod kvisten mera frisk och grön. Det ena skottet växte fram efter det andra, det kom små vita blomknoppar, och hon kysste dem. Men den elake brodern grälade och frågade, om hon hade blivit tokig. Han kunde inte tåla eller begripa, att hon ständigt grät över den där blomkrukan. Han visste ju inte, vilka ögon där var slutna och vilka röda läppar där hade blivit till jord. Hon lutade sitt huvud mot blomkrukan, och den lille alfen från rosen fann henne sålunda slumrande.
Då steg han in i hennes öra, berättade om aftonen i lövsalen, om rosens doft och alfernas kärlek. Hon drömde så ljuvt, och medan hon drömde, svann livet bort. Hon hade dött en stilla död, hon var i himmelen hos honom, som hon hade kär.
Och jasminblommorna öppnade sina stora, vita klockor. De doftade så underbart ljuvt, på annat sätt kunde de inte gråta över den döda. Men den elake brodern såg på det vackra, blommande trädet, tog det till sig som ett arv och satte in det i sin sängkammare. Strax invid sängen, ty det var vackert att se på och doften var så ljuv och behaglig.
Den lille rosenalfen följde med, flög från blomma till blomma. I var och en bodde ju en liten själ, och för denna berättade han om den mördade unge mannen, vars huvud nu var jord under jorden, berättade om den elake brodern och den stackars system.
”Vi veta det!” sa varje själ i blommorna, ”vi vet det har vi inte vuxit fram ur den mördades ögon och läppar? Vi veta det, vi veta det” och så nickade de så underligt med huvudet.
Rosenalfen kunde ej förstå, huru de kunde vara så lugna, och han flög ut till bien, som samlade honung, berättade för dem historien om den elake brodern. Bien sa det till sin drottning, som befallde, att de alla följande morgon skulle dräpa mördaren.
Men natten förut, det var första natten efter systerns död, då brodern sov i sin säng tätt invid det doftande jasminträdet, öppnade sig varje blomkalk, och osynliga, men med giftiga spjut steg blomstersjälarna ut. De satte sig först vid hans öra och berättade honom elaka drömmar. De flög därefter över hans läppar och stack hans tunga med de giftiga spjuten. ”Nu ha vi hämnats den döde” sa de och begav sig åter tillbaka in i jasminens vita klockor.
Då det blev morgon och fönstret till sängkammaren hastigt slogs upp, for rosenalfen med bidrottningen och hela bisvärmen in för att döda honom. Men han var redan död. Folk stod runt omkring sängen, och de sade: ”Jasmindoften har dödat honom”
Då förstod rosenalfen blommornas hämnd, och han berättade det för bidrottningen. Hon surrade med hela sin svärm omkring blomkrukan. Bien kunde inte förjagas. Då tog en man bort blomkrukan och ett av bien stack hans hand, så att han släppte krukan, som gick itu.
Då såg de den vita dödskallen, och de visste, att den döde i sängen var en mördare. Bidrottningen surrade i luften och sjöng om blommornas hämnd och om rosenalfen, och att bakom det minsta blad bor en, som kan omtala och hämnas det onda.

Statyn av HC Andersen

Här finns ju en hel del sagor efter HC Andersen. När jag besökta Köpenhamn strax innan jul, tog jag några bilder av statyn. Han sitter utanför rådhuset i Köpenhamn, självklart på H.C.Andersens Boulevard. Har du vägarna förbi, stanna gärna till och begrunda denna person, som gett oss så många härliga stunder i sagornas värld.

HC Andersen, Staty utanför Rådhuset i Köpenhamn

HC Andersen, Staty utanför Rådhuset i Köpenhamn

Svinaherden – HC Andersen

Det var en gång en fattig prins. Han hade ett kungarike, som var helt litet, men det var då i alla fall stort nog till att gifta sig på. Och gifta sig, det ville han.
Nu var det visserligen något djärvt av honom, att han vågade säga till kejsarens dotter: ”Vill du ha mig?” men det vågade han emellertid, ty hans namn var vitt och brett berömt. Det fanns hundratals prinsessor, som skulle ha tackat till på köpet. Men tro inte, att hon det gjorde.
Nu ska vi höra:
På prinsens faders grav växte ett rosenträd, ack, ett sådant vackert rosenträd. Det blommade endast vart femte år och bar då blott en enda blomma. Men det var en ros, som doftade så ljuvt, att då man luktade på den, glömde man alla sina sorger och bekymmer. Så hade han en näktergal, vilken kunde sjunga, som om alla vackra melodier suttit i dess lilla strupe. Den rosen och den näktergalen skulle prinsessan ha, och därför lades de båda två i stora silverfodral och skickades till henne.
Kejsaren lät bära dem framför sig in i stora salen, där prinsessan gick och lekte ”främmande” med sina hovdamer; de hade icke annat att göra; och då hon fick se de stora fodralen med presenterna uti, klappade hon händerna av glädje.
”Bara det vore en liten kissekatt!” sa hon, men så kom den härliga rosen fram.
”‘Nej, vad den är nätt gjord!” sa alla hovdamerna. ”Den är mer än nätt!” sa kejsaren, ”den är riktigt vacker!”
Men prinsessan kände på den, och då var hon färdig att gråta.
”Fy, pappa!” sa hon, ”den är inte konstgjord, den är naturlig”
”Fy” sa allt hovfolket, ”den är naturlig” ”Låt oss nu först se, vad som finns i det andra fodralet, innan vi bli onda!” menade kejsaren, och så kom näktergalen fram; han sjöng då så vackert, att man icke strax kunde säga något ont om honom.
”Super charmant!” sa hovdamerna, ty de talade allesammans franska, den ena värre än den andra. ‘”Vad den fågeln påminner mig om högsalig kejsarinnans speldosa!”‘ sa en gammal kavaljer; ”ack ja, det är alldeles samma ton, samma föredrag”
”Ja” sa kejsaren och så grät han som ett litet barn.
”Jag vill emellertid tro, att han inte är naturlig” sa prinsessan.
”Jo, det är en naturlig fågel” sa de, som fört dit honom.
”Ja, låt då den fågeln flyga,” sa prinsessan, och hon ville på inga villkor tillåta, att prinsen kom.
Men han lät icke modet falla, Han smorde sig i ansiktet med brunt och svart, tryckte mössan ned i pannan och knackade på.
”God dag, kejsare!” sade han, ”‘skulle jag inte kunna få någon plats här på slottet?”
”Ja, här äro så många som söka!” sa kejsaren: ”men, låt mig se! Jag behöver någon, som kan vakta svinen, ty sådana ha vi många!”
Och så blev prinsen anställd som kejserlig svinaherde. Han fick en usel liten kammare nere bredvid svinstian, och där måste han stanna; men hela dagen satt han och arbetade, och när det blev kväll, hade han gjort en näpen liten gryta; runt omkring på den häng­ de bjällror, och så snart grytan kokade, pinglade de så vackert och spelade den gamla melodin:
”Ach, du lieber Augustin, Alles ist weg, weg, wegl”

Men det allra märkvärdigaste var ändå, att när man höll fingret in i dimman från grytan, så kunde man genast lukta sig till, vilken mat som lagades i varenda spis, som fanns i staden. Se, det var minsann något helt annat än en ros.
Nu kom prinsessan spatserande med alla sina hovdamer, och då hon hörde melodin, stannade hon och såg så belåten ut, ty hon kunde också spela: ”Ach, du lieber Augustin !” det var det enda hon kunde, men den spelade hon med ett finger.
”Det är ju den jag kan!”‘ sade hon, ”det måste således vara en bildad svinaherde, hör på, gå in och fråga honom, vad det där instrumentet kostar.”
Och så måste en av hovdamerna springa in, men hon tog på sig träbottnade skor.
”Vad vill du ha för den där grytan?” sa hovdamen.
”Jag vill ha tio kyssar av prinsessan!” sade svinaherden.
”Gud bevare oss!” sade hovdamen.
”Ja, det kan inte bli för mindre” sa svinaherden. ”Nå, vad säger han?” frågade prinsessan.
”Det kan jag verkligen inte säga!” sa hovdamen, ”det är så rysligt”
”Då kan du ju viska!” Och så viskade hon.
”Han är ju oförsynt!” sade prinsessan och gick strax. Men då hon hade gått ett litet stycke, klingade bjällrorna så vackert:

”Ach, du lieber Augustin,
Alles ist weg, weg, weg I”

”Hör nu,” sa prinsessan, ”fråga honom, om han inte vill ha tio kyssar av mina hovdamer?”
”Nej tack!” sa svinaherden, ”tio kyssar av prinsessan, eller jag behåller grytan.”
”Vad det är tråkigt!” sa prinsessan, ”men då måste ni stå för, så att ingen ser det”
Och hovdamerna ställde sig för, och så bredde de ut sina klänningar, och så fick svinaherden de tio kyssarna, och hon fick grytan.
Nå, det blev en glädje hela aftonen och hela dagen måste grytan koka. Det fanns ej en enda spis i hela staden, utan att de visste vad som kokades där, både hos kammarherrns och skomakarens. Hovdamerna dansade och klappade händerna. ”Vi veta, vem som skall ha saftsoppa och pannkakor. Vi veta, vem som skall ha gröt och kotletter, vad det är intressant”
”Högst intressant” sa överhovmästarinnan.
”Ja, men håll bara tyst med det, ty jag är kejsarens dotter!”
”Gud bevare oss” sa de allesammans.
Svinaherden, det vill säga prinsen, men de visste ju icke annat, än att han var en verklig svinaherde, lät icke dagen förgå, utan att han gjorde något, och så förfärdigade han en skallra. När man svängde den runt, klingade alla de valser, galopper och polkor, som man kände från världens skapelse.
”Men det är ju superbt” sa prinsessan, i det hon gick förbi, ”jag har aldrig hört en vackrare komposition. Hör på, gå in och fråga honom, vad det där instrumentet kostar. Men jag vill inte kyssas”
”Han vill ha hundra kyssar av prinsessan,” sade hovdamen, som hade varit inne och frågat.
”Jag tror, att han är tokig!” sade prinsessan, och så gick hon. Men då hon hade gått ett litet stycke, stannade hon. ”Man måste uppmuntra konsten” sa hon, ”jag är kejsarens dotter! Säg honom, att han skall få tio kyssar liksom i går, resten kan han få hos mina hovdamer”
”Ja, men vi vilja så ogärna!” sade hovdamerna. ”Ah prat!'” sade prinsessan, ”när jag kan kyssa honom, så kan ni också. Kom ihåg, att jag ger er kost och lön” och så måste hovdamen in till honom igen. ”Hundra kyssar av prinsessan,” sade han, ”eller var och en behåller sitt.”
”Stå för det” sa hon, och så ställde alla hovdamerna sig för, och sedan kysste han.
”Vad kan det vara för en folksamling där nere vid svinstian?” undrade kejsaren, som hade gått ut på altanen. Han gnuggade sig i ögonen och satte glasögonen på sig. ”Det är ju hovdamerna, som äro i farten. Jag måste bestämt ned till dem” och så drog han upp tofflorna baktill, ty det var skodon som han hade trampat ned.
Kors, vad han hade bråttom. Så snart han kom ner på gården, gick han helt sakta. Hovdamerna hade så mycket att göra med att räkna kyssarna, så att det skulle gå ärligt till och han icke få för många, men ej heller för få. De märkte alls icke kejsaren. Han reste sig på tårna.
”Vad för slag?” sa han, då han såg, att de kysstes, och så slog han dem i huvudet med sin toffel, just som svinaherden fick den åttiosjätte kyssen. ”Ut med er!” sa kejsaren, ty nu var han ond, och både prinsessan och svinaherden blev utkörda ur hans kungarike.
Där stod hon nu och grät, svinaherden grälade och regnet öste ned.
”Ack, jag arma människa” sa prinsessan, ”om jag ändå hade tagit den vackre prinsen. Ack, vad jag är olycklig!”
Och svinaherden gick bakom ett träd, torkade den svarta och bruna färgen ur sitt ansikte, kastade bort de dåliga kläderna och trädde nu fram i sin prinsdräkt, så vacker, att prinsessan måste niga vid hans åsyn.
”Jag har kommit till att förakta dig, du” sade han. ”‘Du ville inte ha en ärlig prins. Du förstod dig inte på rosen och näktergalen, men svinaherden kunde du kyssa för en leksak. Nu kan du ha det som du har det. Och så gick han in i sitt kungarike, stängde dörren och sköt regeln för. Så kunde hon verkligen få stå utanför och sjunga:

”Ach, du Iieber Augustin, Alles ist weg, weg-, wegl”

Bovetet

Bovetet
Bovetet - Saga av HC Andersen

Bovetet – Saga av HC Andersen

Titt och ofta, då man efter ett åskväder går förbi en åker, där det växer bovete, ser man, att den blivit helt svart och svedd. Det är, som om en eldslåga hade gått fram över den, och bonden säger då: ”Det där har den fått av blixten” men varför har den fått det?
Jag ska berätta, vad gråsparven sagt mig, och gråsparven har hört det av ett gammalt pilträd, som stod vid en boveteåker och står där ännu. Det är ett sådant ärevördigt, stort pilträd, men skrumpet och gammalt. Det har rämnat mitt itu, och det växer gräs och björnbärsrankor ut ur rämnan. Trädet lutar framåt, och grenarna hänger ända ned till marken, som om de vore långt, grönt hår.
På alla fälten runt omkring växte säd, både råg, korn och havre, ja, den vackra havren, vilken, när den är mogen, ser ut som en hel mängd små gula kanariefåglar på en gren. Säden stod så frodig, och ju tyngre den var, desto djupare böjde den sig i from ödmjukhet.
Men där fanns även en åker med bovete, och den åkern låg mittför det gamla pilträdet. Bovetet böjde sig icke alls, såsom den andra säden, utan sträckte på sig stolt och styvt.
”‘Jag är fullt ut så rik som sädesaxet,” sade det, ”jag är dessutom mycket vackrare. Mina blommor äro sköna som äppelträdets blommor. Det är en fröjd att se på mig och de mina. Känner du någon präktigare än oss, du gamla pilträd?”
Och pilträdet nickade med huvudet, som om det ville säga: ”Jo, det gör jag visst.” men bovetet pöste av idel högfärd och sade: ”Det dumma trädet, det är så gammalt, att det växer gräs i magen på det!”
Nu utbröt ett förskräckligt oväder. Alla blommor fällde ihop sina blad eller böjde sina fina huvuden, medan stormen for fram över dem. Men bovetet sträckte på sig i sin stolthet.
”Böj ditt huvud som vi!” sade blommorna. ”Det behöver jag inte alls” sa bovetet.
”Böj ditt huvud, som vi” ropade säden” Nu kommer stormens ängel flygande. Han har vingar, som räcker uppifrån skyarna och ända ned till jorden. Han hugger dig mitt av, innan du hinner be honom vara dig nådig”
”Ja, men jag vill inte böja mig!” sa bovetet. ”Slut dina blommor och böj dina blad”‘ sa det gamla pilträdet, ”se inte upp mot blixten, när molnet rämnar, inte ens människorna våga det, ty i blixten kan man se in i Guds himmel, men den synen kan till och med göra människorna blinda. Vad skulle då inte hända, med oss, jordens växter, om vi vågade något sådant, vi som är mycket ringare”
”Mycket ringare? ” sa bovetet. ”Just nu vill jag se in i Guds himmel” och det gjorde så i övermod och stolthet. Det var, som om hela världen stått i eld och lågor, så blixtrade det.
Då ovädret sedan var förbi, stod blommor och säd i den stilla, rena luften så uppfriskade av regnet. Men bovetet hade bränts kolsvart av blixten. Det var nu en död, onyttig ört på marken.
Och det gamla pilträdet rörde sina grenar för vinden, och stora vattendroppar föll från de gröna bladen. Som om trädet grät, och sparvarna frågade: ”Varför gråter du? Här är ju så ljuvligt! Se hur solen skiner, se hur molnen gå, känner du inte doften från blommor och buskar? varför gråter du, gamla pilträd ?”
Och pilträdet berättade om bovetets stolthet, övermod och straff. Sådant följer alltid. Jag, som berättar historien, har hört den av sparvarna. De berättade den för mig en afton, då jag bad om en saga.

John Blund – HC Andersen – Söndag

John Blund Söndag

John Blund Söndag

Söndag.

”God afton!” sa John Blund, och Hjalmar nickade, men sprang bort och vände stamfaderns porträtt mot väggen, så att det inte skulle prata med, liksom det gjorde kvällen förut.
”Nu skall du berätta historier för mig: om ”de fem gröna ärterna, som bodde i en ärtskida” och om ”tuppbenet som friade till hönsbenet,” och om ”stoppnålen, som var så fin av sig, att hon inbillade sig vara en synål!’0
”Man kan också få för mycket av det goda!” sa John Blund ; ”jag vill helst visa dig något, det vet du väl. Jag vill visa dig min bror. Han heter också John Blund, men han kommer aldrig till någon mer än en gång. När han kommer, tar han med sig oss på sin häst och berättar historier för. Han kan bara två. En, som är så makalöst vacker, att ingen i världen kan tänka sig den, och en, som är så otäck och ryslig ja, det kan inte beskrivas!” Så lyfte John Blund lille Hjalmar upp i fönstret och sa ”Där kan du se min bror, den andre John Blund. Man kallar honom också Döden. Ser du, han ser alls inte stygg ut, som i bilderböckerna, där han är bara ben och knotor. Nej, det är silverbroderi han har på rocken: det är den vackraste husaruniform. En kappa av svart sammet fladdrar efter honom över hästen! se hur han rider i galopp.”

Hjalmar såg, hur denne John Blund red framåt och tog både unga och gamla människor upp på hästen. Några satte han framtill, och andra satte han baktill. Men alltid frågade han först: ”Hur står det till med betygsboken?” ”Bra” sa de allesammans; ”ja, låt mig själv se!” sa han, och så måste de visa honom boken. Alla de, som hade ”mycket gott” och ”utmärkt gott”, kom framtill på hästen och fick höra den vackra historien, men de, som hade ”tämligen gott” och ”medelmåttigt”, de måste sitta baktill och fick höra den rysliga historien. De darrade och grät, de ville hoppa av hästen. Men de kunde inte det, ty de hade genast vuxit fast vid hästen.
”Men Döden är ju den vackraste John Blund!” sa Hjalmar, ”honom är jag inte rädd för!”
”Det skall du inte heller vara!” sade John Blund, ”se bara till, att du har en god betygsbok”
”Ja, det är lärorikt” mumlade stamfaderns porträtt, ”det hjälper ändå att säga sin mening” och så var han belåten.
Se, detta är historien om John Blund. Nu kan han själv i afton berätta dig något mera.

John Blund – HC Andersen – Lördag

John Blund Lördag

John Blund Lördag

Lördag.

”Får jag nu höra några historier ” sade lille Hjalmar, så snart John Blund hade fått honom i säng.
”I afton har vi inte tid med det,” sade John och spände upp sitt vackraste paraply över honom. ”Se nu på de här kineserna” Hela paraplyet såg ut som en stor, kinesisk skål med blå träd och spetsiga broar med små kineser på, som stod och nickade med huvudet. ”Vi ska ha hela världen uppsnyggad till i morgon,” sa John, ”det är ju då en helig dag, det är söndag. Jag skall upp i kyrktornet för att se efter, om de små kyrktomtarna polerar klockorna, så att de ljuder vackert. Jag ska ut på fältet och se efter, om vindarna blåser dammet av gräs och blad. Det som är det största arbetet, jag skall ta ner alla stjärnorna och polera upp dem. Jag tar dem i mitt förkläde. Men först måste var och en numreras, och hålen, vari de sitter där uppe, måste också numreras, så att de kommer på sina rätta platser igen. Annars skulle de inte sitta fast och vi få för många stjärnskott, då den ene efter den andra ramlar ner.”
”Hör nu, vet ni vad, herr Blund” sa ett gammalt porträtt, som hängde på väggen i rummet, där Hjalmar sov. ”Jag är Hjalmars stamfar. Ni ska ha tack för att ni berättar historier för gossen, men ni får inte förvilla hans begrepp. Stjärnorna kan inte tas ned och poleras. Stjärnorna är klot liksom vår jord, och det är just det goda med dem.”
”Tack ska du ha, du gamle stamfar!” sade John Blund.” Tack ska du ha. Du är ju huvudet för familjen. Men jag är äldre än du. Jag är en gammal hedning. Romarna och grekerna kallade de mig Drömmarnas gud. Jag har varit i de förnämsta hus och besöker dem ännu. Jag förstår att umgås med både små och stora. Nu kan du berätta” Därmed gick John Blund och tog paraplyet med sig.
”Nu får man tydligen inte mera säga sin mening!” sa det gamla porträttet.
Och så vaknade Hjalmar.

John Blund – HC Andersen – Fredag

John Blund Fredag

John Blund Fredag

Fredag.

”Det är otroligt, vad det finns mycket äldre folk, som gärna vilja ha fatt på mig!” sa John Blund, ”det är i synnerhet sådana, som ha gjort något ont. ‘Käre, lille John,’ säger de till mig, ”vi kan inte få ihop ögonen, och så ligger vi hela natten och se alla våra onda gärningar. Vilka som leder de små trollen att sitta på sängkanten och spruta hett vatten över oss. Om du ändå ville komma och jaga bort dem, så att vi kan sova gott.” Så suckar de så djupt. ”Vi vill så gärna betala för det. God natt, John. Pengarna ligger i fönstret” ”Men jag gör det inte för pengar,” sa John Blund.
”Vad ska vi nu ha för oss i natt ” frågade Hjalmar.
”Ja, jag vet inte, om du har lust att komma på bröllop i natt igen, det är av annat slag än det i går.
Din systers stora docka, hon som ser ut som en karl och kallas Herman, skall gifta sig med dockan Berta. Det är dessutom dockans födelsedag, och därför skall det komma så många presenter.”
”Ja, det känner jag nog till!” sa Hjalmar. ”alltid när dockorna behöver nya kläder, så låter min syster dem fira födelsedag eller hålla bröllop. Det har visst skett minst hundra gånger!”
”Ja, men i natt blir det bröllopet hundra ett, och när hundra ett är slut, så är allt förbi. Därför blir också detta så makalöst. Se bara!”
Och Hjalmar kastade en blick bort åt bordet; där stod det lilla papphuset med ljus i fönstren, och alla tennsoldaterna skyldrade gevär utanför. Brudparet satt på golvet och lutade sig emot bordsbenet helt tankfullt, och det kunde det ju ha skäl till. Men John Blund, klädd i farmors svarta kjol, vigde dem. Då vigseln var över, stämde alla möblerna i rummet följande vackra sång, som var skriven av blyertspennan; den gick på taptomelodien.

Vår sång skall komma som en vind till brudeparet i salen in.
De stå så stolta som en pinn’ och är gjorda av handskeskinn.
Hurra, hurra, för pinn’ och skinn!
Det sjunga vi högt i väder och vind:

Och nu fingo de presenter, men de hade undanbett sig alla ätbara saker, De hade nog av sin kärlek.
”Ska vi nu ligga på landet eller resa utrikes?” frågade brudgummen. Så blev svalan, som hade rest mycket, och den gamla gårdshönan, som fem gånger hade legat ut kycklingar, tagna till råds. Svalan berättade om de härliga, varma länderna, där vindruvorna hängde så stora och tunga, där luften var så mild, och bergen hade färger, som man här alls icke känner till.
”De ha likväl inte vår grönkål!” sade hönan. ”Jag låg en sommar med alla mina kycklingar på landet. Där var en sandgrop, som vi kunde gå och krafsa i, och så hade vi tillträde till en täppa med grönkål. Ack, vad den var grön. Jag kan inte tänka mig något vackrare.”
”Men den ena kålstocken ser ut liksom den andra,” sade svalan, ”och så är här ofta så fult väder”
”Ja, det är man van vid!” sade hönan. ”Men här är kallt, det fryser”
”Det gör kålen gott!” sade hönan. ”Dessutom kan vi också ha varmt! hade vi inte för fyra år sedan en sommar, som varade i fem veckor. Här var så hett, att man inte ens kunde dra andan, och så har vi inte alla de giftiga djur, som de har utomlands. Vi är fria från rövare. Den är en dålig varelse, som inte tycker att vårt land är det vackraste. Han förtjänade sannerligen inte att vara här” Så grät hönan. ”Jag har också rest; jag har åkt i en bytta över tolv mil. Det är alls inte något nöje att resa!”
”Ja, hönan är en förståndig kvinna” sa dockan Berta, ”jag tycker inte heller om att resa bland berg, det är bara upp och så ned igen. Nej, vi ska flytta ut till sandgropen och promenera i kålgården”
Och därvid blev det.

John Blund – HC Andersen – Torsdag

John Blund Torsdag

John Blund Torsdag

Torsdag.

”Vet du vad”, sa John Blund, ”bli nu inte rädd. Här ska du få se en liten råtta” och så höll han sin hand med det lätta, täcka djuret fram emot honom. ”Hon har kommit för att bjuda dig på bröllop. Här är två små råttor, som i natt ämna inträda i det äkta ståndet. De bor nere under din mammas skafferigolv, det skall vara en så trevlig lägenhet.”
”Men hur skall jag kunna komma genom det lilla råtthålet i golvet ” frågade Hjalmar.
”Låt det bli min sak” sade John Blund ; ”jag skall nog få dig liten.” Så rörde han med sin trollspruta vid Hjalmar, som strax blev allt mindre och mindre. Slutligen var han så stor som ett finger. ”Nu kan du låna tennsoldatens kläder. Jag tänker, att de ska passa, och det ser så stiligt ut med uniform, när man är på kalas”
”Ja visst!” sade Hjalmar, och så var han i ögonblicket klädd som den grannaste tennsoldat.
”Vill ni inte vara så god och sätta er i er mammas fingerborg,” sade den lilla råttan, ”så skall jag ha den äran att dra er!”
”Nej män, skall fröken själv göra sig besvär!” sade Hjalmar, och så åkte de till råttbröllop.
Först kom de in under golvet i en lång gång, som inte var högre, än att de nätt och jämnt kunde köra där med en fingerborg. hela gången var illuminerad med lysved.
”Luktar här inte gott? ” sa råttan, som drog honom. ”Hela gången är smord med fläsksvål. Det kan inte vara bättre!”
Nu kom de in i bröllopssalen. Här stod till höger alla de små råttdamerna, och de tisslade och tasslade, som om de gjorde narr av varandra. Till vänster stod alla råttherrarna och strök sig med tassen om mustascherna. Mitt på golvet såg man brudparet. De stod i en urholkad ostkant och kysstes så förskräckligt mycket inför allas ögon, de var ju förlovade, och nu skulle de strax hålla bröllop.
Det kom allt fler och fler gäster. Den ena råttan var nära att trampa ihjäl den andra. Brudparet hade ställt sig mitt i dörren, så att man varken kunde komma ut eller in. Hela rummet var, liksom gången, smort med fläsksvål. Det var hela trakteringen. Till dessert förevisades en ärt, i vilken en liten råtta av släkten bitit in brudparets namn. Det vill säga första bokstaven. Det var något alldeles utomordentligt.
Alla råttorna sa, att det var ett ståtligt bröl1op och att konversationen hade varit så utmärkt.
Så åkte Hjalmer hem igen. Han hade visserligen varit på fint kalas, men så hade han också måst krypa ihop ordentligt, göra sig liten och ta på sig tennsoldatsuniform.