Något

Något.


— Jag vill bli något! sa den äldste av fem bröder, Jag vill bli till nytta i världen. Må det vara en aldrig så ringa ställning, bara att det jag uträttar är gott, så är det ändå något. Jag skall slå tegel, sådant kan man inte undvara. Då har jag ändå gjort något!
— Men något allt för litet, sa den andre brodern. Det, du vill göra, är så gott som ingenting. Det är hantlangar-arbete och kan uträttas med maskin. Nej, då är det bättre att bli murare. Det är ändå något, och det vill jag bli. Det är ett yrke! Genom det kommer man in bland skråna, blir borgare, har sin egen fana och sitt eget härberge. Ja, om det går väl, kan jag hålla gesäller, få heta mästare, och min hustru blir mästarinna. Det är något!
— Det är rakt ingenting! sa den tredje. Det är utom klasserna, och i en stad finnas många klasser långt över mästarens. Du kan vara en bra karl, men som mästare är du ändå bara vad man kallar simpel. Nej, då vet jag någonting bättre. Jag vill bli byggmästare, träda in på det konstnärliga, på tankens område, lyfta mig till de högre stående i andens rike. Visserligen måste jag börja nedifrån, ja, jag kan gärna säga det rent ut: jag måste börja som lärgosse, gå med kaskett, men jag är van att gå med fin felbhatt, samt springa och hämta öl och brännvin åt simpla gesäller, och de ska säga du åt mig, och det är påkostande. Men jag ska inbilla mig, att alltsammans är en maskerad, ett maskeradupptåg. I morgon — det vill säga, då jag blir gesäll — går jag min väg, de andra angår mig inte. Jag går på akademien, lär mig att teckna, får heta arkitekt — det är något, det är mycket! Jag kan bli högädel och välbördig, litet till både fram och bak, och jag bygger och bygger, liksom de andra före mig. Det är alltid något, som man kan lita på. Det hela är något!
— Men det något bryr jag mig inte om, sa den fjärde. Jag vill inte gå i kölvattnet, inte bli kopia. Jag vill bli ett snille, bli styvare än er allesammans. Jag skapar en ny stil, ger idéen till en byggnad, passande för landets klimat och material, för landets nationalitet och vår tidsålders utveckling, och så en våning till för mitt eget snille.
— Men om nu klimatet och materialet inte duger, sa den femte. Det vore illa, för det inverkar. Nationaliteten kan också lätt bli så utvidgad, att den blir konstlad. Tidsålderns utveckling kan komma dig att skena för fort, såsom ungdomen ofta gör. Jag märker nog, att ingen av er egentligen blir något, så mycket ni än själva tror det. Men gör som ni vill.
Jag ska inte likna er. Jag ställer mig utanför, jag skall resonera över vad ni uträttar. Det är alltid någonting oriktigt i varje sak. Det ska jag plocka ut och omtala. Det är något! Och det gjorde han, och folk sa om den femte: Honom är det bestämt någonting bevänt med. Han har got huvud, men han gör inte något. — Men därigenom var han något. Se detta är bara en liten historia, och likväl tar den inte slut, så länge världen står. Men blev det då ingenting vidare av de fem bröderna? Det där var ju inte något! Hör nu vidare, det är en hel saga! Den äldste brodern, som slog tegel, märkte, att från varje tegelsten, då den var färdig, trillade en liten slant, visserligen endast av koppar, men många små kopparslantar blir sammanlagda en blank krona, och varest man knackar på med den, hos bagare, slaktare, skräddare, ja, hos dem allesammans, där flyger dörren upp, och man får vad man behöver. Se, detta gav tegelstenarna! Några gick väl i stycken eller mitt i tu, men även de kom till nytta. Uppe på strandbanken ville mor Margareta, den fattiga gumman, så gärna mura sig ett litet hus. Hon fick alla tegelbitarna och så ett par hela stenar till, för ett gott hjärta hade den äldste brodern, om han än i handling endast kom därhän att slå tegel. Den fattiga gumman uppförde själv sitt hus. Litet var det, det ena fönstret satt snett, dörren var allt för låg, och halmtaket kunde ha varit bättre lagt, men skydd gav det, och man kunde därifrån se långt ut åt havet, som våldsamt bröt
sig mot banken. De salta dropparna stänkte över hela huset, som stod ännu, då han var död och borta, som hade slagit teglet.

Den andre brodern, ja, han kunde nu mura på ett bättre sätt. Han hade ju också lärt sig det. Då gesällprovet var avlagt, snörde han i hop sin ränsel och sjöng handtverkarens visa:
»Jag resa kan, me’n jag är ung,
och ute hem mig bygga;
mitt handtvärk är min penningpung,
mitt ungdomssinn’ min lycka.
Och återser jag fosterland —
jag kärestan gav ordet! —
hurra! lätt driftig handtvärksman
får fötter under bordet.»
Och det gjorde han. Då han kom tillbaka och blev mästare, murade han upp hus vid hus i staden, en hel gata. Då den stod där, såg bra ut och gav staden anseende, så byggde husen åt honom ett litet hus, som skulle vara hans eget. Men hur kunde husen bygga? Ja, fråga dem och de svara inte, men folk svarar och säger: Jo, visst har den gatan byggt honom hans hus! Litet var det och med lergolv, men då han med sin brud dansade fram över detta, blev golvet blankt och bonat, och från varje sten i väggen sprang fram en blomma. Det var lika gott som dyrbara tapeter. Det var ett vackert hus och ett lyckligt äkta par. Skråfanan svajade utanför, och gesäller och lärogossar ropade: Hurra! Jo, det var något! Och så dog han, det var också något. Nu kom arkitekten, den tredje brodern, som först hade varit timmermanslärling, gått med kaskett och sprungit ärenden i staden, men från akademien gått ut som byggmästare, »högädel och välbördig». Ja, hade husen vid gatan byggt ett hus åt brodern, som var murmästare, så fick nu gatan namn efter arkitekten, och det vackraste huset vid gatan blev hans. Det var något, och han var något — och det med en lång titel både fram och bak. Hans barn kallades förnäma barn, och då han dog, var hans änka en änka av stånd — det är något! Och hans namn stod allt jämt på gathörnet och var i folks mun såsom gatunamn — ja, det är något! Sedan kom snillet, den fjärde brodern, som ville hitta på någonting nytt, något eget och en våning till; men den ramlade för honom, och han föll ned och bröt halsen av sig — men han fick en präktig begravning med skråfanor och musik, blommor i tidningen och på gatan fram över stenläggningen, och tre liktal hölls över honom, det ena mycket, längre än det andra, och det skulle ha gjort honom glädje, ty han tyckte mycket om att bli omtalad. En minnesten restes på graven, bara en våning, men det är ändå alltid något. Nu var han död, liksom de tre andra bröderna. Men den siste, han som kritiserade, överlevde dem allesammans, och det var ju det rätta, ty så fick han sista ordet, och det var av stor vikt för honom att ha sista ordet. Han var ju ett gott huvud, sa folk. Nu slog även hans timme, han dog och kom till himmelrikets port. Dit kom alltid två och två. Där stod han nu med en annan själ, som också gärna ville in, och det var just gamla mor Margreta från strandkojan.
— Det är visst för kontrastens skull, som jag och den där usla själen ska komma hit på samma gång, sade kritikern. Nå, vem är hon, mor lilla? Vill hon också in här? frågade han. Och den gamla gumman neg så gott hon kunde. Hon trodde att det var Sankt Peter själv, som talade. Jag är en fattig stackare utan någon anhörig, gamla Margareta från strandkojan.
— Nå, vad har hon gjort och uträttat där nere?
— Jag har, Gud nåde mig, inte uträttat någonting i världen, ingenting som kan öppna för mig här. Det är en verklig nådens gärning, om jag får lov att komma inom porten.
— Hur har hon lämnat världen? frågade han, för att säga något, då det föreföll honom tråkigt att stå där och vänta.
— Ja, hur jag lämnade den, det vet jag inte. Sjuk och klen var jag under de sista åren, ock så tålde jag väl inte vid att krypa ur sängen och komma i köld och frost där utanför. Det är ju en sträng vinter, men nu har jag då överstått det. Det var ett par dagar alldeles lugnt, men bistert kallt, såsom ers välärevördighet nog vet. Isen hade lagt sig så långt ut från stranden, som man kunde se. Alla människor från staden gick ut på isen. Där var vad de kallar skridskoåkning och dans, tror jag. Det var full musik och traktering där ute. Jag kunde höra det ända in, där jag låg i min fattiga stuga. Då var det så där fram emot kvällen, månen var uppe, men han lyste ännu tämligen klent. Jag såg från min säng genom fönstret ända ut över havet, och där, just i kanten av himmel och hav, kom ett underligt, vitt moln. Jag låg och såg på det, såg på den svarta pricken mitt i, som blev större och större. Då visste jag vad det betydde: jag är gammal och erfaren, det tecknet ser man inte ofta. Jag kände igen det och fick en sådan ångest. Jag har två gånger förut i mitt liv sett den där tingesten komma och visste, att det skulle bli en förfärlig storm med springflod, som skulle komma över de arma människorna där ute, vilka nu drack och sprang och jublade. Unga och gamla, hela staden var ju där ute. Vem skulle väl varna dem, om ingen där såg och förstod vad jag nu förstod? Jag blev så rädd, jag fick ett liv i mig, som jag inte hade haft på lång tid. Ur sängen kom jag och fram till fönstret, längre orkade jag inte. Fönstret fick jag emellertid upp. Jag kunde se människorna åka och springa där ute på isen, se de granna flaggorna, höra, hur pojkarn hurrade och flickor och karlar sjöng. Det gick muntert till, men högre och högre steg det vita molnet med den svarta säcken uti. Jag ropade allt vad jag förmådde. Men ingen hörde mig, jag var för långt ifrån. Snart skulle ovädret bryta ut, isen gå i stycken och alla där ute sjunka utan räddning. De kunde inte höra mig, och gå ut till dem förmådde jag inte. Om jag bara kunde få dem i land! Då gav mig vår herre den tanken att tända eld på min säng, hellre låta huset brinna upp, än att så många skulle så ömkligt förgås. Jag fick elden tänd, såg den röda lågan — ja, jag hann utom dörren, men där blev jag liggande, jag förmådde inte mera. Lågan slog ut efter mig och ut genom fönstret, högt över taket. De såg den där ute, och alla sprang de allt vad de orkade för att hjälpa mig, arma stackare, som de trodde brinna inne. Det fanns inte en enda, som inte satte i väg. Jag hörde dem komma. Men jag hörde också, hur det plötsligt susade i luften. Jag hörde det dundra som grova kanonskott. Springfloden lyfte isen, som brast sönder. Men de hann dock till strandbanken, där gnistorna flög omkring mig. Jag fick dem alla räddade. Men jag måtte inte ha tålt vid kölden och förskräckelsen, och så har jag kommit hit upp till himmelrikets port. Det sägs att den upplåtes även för en sådan stackare som jag. Och nu har jag ju intet hus mera där nere på strandbanken. Men detta ger mig då ingen rättighet att komma in här. Då öppnades himmelrikets port, och ängeln förde in den gamla gumman. Hon tappade ett halmstrå utanför, ett av de strån, som hade legat i hennes säng, vilken hon antände för att rädda de många, och det var nu förvandlat till rent guld, men ett guld, som växte och slingade sig i de skönaste former.
— Se, detta förde den fattiga gumman med sig! sade ängeln. Vad för nu du med dig? Ja, jag vet nog, att du ingenting uträttat, inte ens gjort en tegelsten. Om du bara kunde gå tillbaka igen och hämta åtminstone så mycket. Den dugde visserligen inte, om du hade gjort den. Men gjord med god vilja, hade den dock alltid varit något. Men du kan inte gå tillbaka, och jag kan inte göra någonting för dig. Då bad den fattiga själen, gumman från strandkojan, för honom: Hans bror har gjort och givit mig alla de stenar och bitar, av vilka jag byggde min usla koja. Det var ofantligt mycket för mig, arma stackare. Kunna nu inte alla de där stenarna och bitarna få gälla som en tegelsten för honom? Det är en nådens gärning. Nu behöver han den, och här är ju nådens hem!
— Din bror, han, vilken du kallade den ringaste, sade ängeln, han, vars ärliga hantverk syntes dig det lägsta, giver dig sin himmelriksskärv. Du skall inte visas bort, du skall få lov att stå här utanför och tänka över, försöka att hjälpa upp dit liv där nere, men in kommer du inte, förr än du i god gärning har uträttat — något!
— Det där kunde jag ha sagt bättre, tänkte kritikern. Men han sade det inte högt, och det var då redan något.

En av HC Andersens sagor.

Näcken som tappade sin fiol!

I skogen inte så långt från stranden låg ett litet träsk. Därifrån gick en bäck mot sjön. I den bäcken bodde för länge sedan en näck, som i månljusa nätter brukade sitta och spela vid vattenfallet. En liten sjöjungfru som hörde hans spel, brukade simma upp i bäcken och lyssna. Men hon gav sig aldrig tillkänna. Hon hörde på en stund och sam sedan tillbaka.
Men en dag hände något förskräckligt, Näcken kunde inte hitta sin fiol. Hur han än letade var den borta och förblev så. Han frågade skatan, som alltid flög omkring med skvaller, men inte ens den visste något.
Men ett par småtroll, som var på väg hem, hade sett fiolen ligga på en sten. De hade ofta hört Näcken spel och var nu nyfikna på hur han kunde få det att låta så vackert. De nappade fiolen till sig och tog den med. Men hur de än försökte fick den bara ett skärande missljud ur den. Besvikna på sin leksak gav de den åt bysen. Men inte heller han fick den att låta. Ingen av skogens väsen förstod sig på den.
Träskgubben var den enda som visste. Men han tyckte inte om Näckens spel. Han var gammal och vresig och ville ha ro om, nätterna.
”Ge den till Di Sma” sa han och fortsatte ”De tycker om spel och dans”
”Kanske ska vi ge den tillbaka till Näcken” sa Bysen, ”det är ju hans egendom”
”Gör inte det” sa gubben, ”då blir vi ovänner. Nu har jag äntligen blivit fri från oljudet, nu ska jag sova gott.”
Di sma, som bodde i en backe långt därifrån tackade och tog emot presenten. Men inte heller de kunde spela på den.
”Vi ska ge den åt någon av jordfolket” sa de. ”Kanske kan de spela”

Den lilla sjöjungfrun sam upp varje natt i bäcken. Men de sista nätterna var det tyst. Näcken satt ensam på sin sten. Hon sam närmare och rörde vid honom. Han såg upp och sa:
”Vem är du?”
”Jag kommer från havet och har hört dig spela. Men du såg mig inte och jag ville inte störa. Varför spelar du inte mera?”
”Jag har tappat min fiol. Den kan väl aldrig ha flutit ut i sjön?”
”Nej” svarade sjöjungfrun, ”då hade vi hittat den och gett den tillbaka. Följ med till min Mor, havsfrun, kanske hon kan hjälpa dig få den åter”
De följdes åt och havsfrun tog vänligt emot Näcken.
”Jag ska skaffa dig en ny fiol” sa hon. ”Men då får du stanna hos oss. Gift dig med min dotter och bo här nere i våra salar”
Näcken gick med på detta, bara bara han vart tionde år en enda natt fick sitta och spela vid sitt gamla vattenfall.
”Visst får du det, men jag tror inte du kommer att längta dit mera” sa havsfrun.
Sjöjungfrun och Näcken trivdes bra med varandra. De var ju av samma släke och lika barn leka bäst.
Näckens gamla fiol hängde Di sma i en tall. Där hängde den i många år. Men så en natt gick en dräng hem från en lekstuga. Han fick se den gamla fiolen, tog ner den och började spela. De var som om årens all tystnad bröt ut. Tonerna bara vällde fram och han kunde inte sluta. Han spelade båda natt och dag och folk som hörde blev allt mer tokiga. Till slut fick man be prästen komma och läsa speldjävulen ur honom. Men nu var han så trött på trolltyget, så han kastade den i sjön. Strax dök dör upp en liten sjöjungfru och tog fiolen med sig i djupet. Äntligen kom den tillrätta.
Näcken grep tag om sin förlorade fiol. Han dök upp ur havet och försvann. Han återvände till sin älskade fors, till skogens tystnad, månens stilla sken och älvornas dans i den lusa sommarnatten. I skogen var han född och där trivdes han bäst. Han glömde snabbt den vackra sjöjungfrun. Hon kom i stället att gifta sig med havskungen. Men ibland sam hon och hennes systrar upp från havet och lyssnade på Näckens spel. Det var de nätter han spelade som allra vackrast.

Näcken som tappade sin fiol

Näcken som tappade sin fiol

Ny bettingsida

Trots att Sverige nu är utslaget ur hockey–VM så återstår det några matcher. Enligt mitt sätt att se på saken så bör det vara två ganska klara matchvinnare. Kanada och Ryssland. Men vänta nu, hemmanationen Tjeckien är ju ännu kvar. Ja, säga vad man vill, men Jaromir Jagr och hans kompisar i det tjeckiska laget har nog nått sin höjdpunkt. Minns att Sverige vann mot detta tjeckiska lag. Visserligen i inledningen av turnerinegn, men ändå. Mycket har hänt under de här sista två veckorna, men ändå. Kanada har ett riktigt gott gäng, och de har än så länge övertygat ganska väl. Jag är övertygad om att Kanada vinner över Tjeckien. Arenan, en ny O2– arena (De finns ju även i Hamburg, Berlin och London) har en fanatisk hemmapublik. Trots denna fantastiska inramning tror jag inte det hjälper tjeckerna.
Den andra semifinalen, Ryssland mot USA är också helt klar i sin utgång. Ryssland har fått upp ångan och guldvittringen. De behöver nästan bara ställa in sina skridskor, så är den vinsten hemma.
Återstår då finalen mellan Kanada och Ryssland. Mitt tips är att det avgörs på straffar, med Kanada som slutsegrare.
Lycka till
Ps, behöver du lära dig mera om betting, kolla in då in en ny sida om detta, Bettingsite.se.

De vilda svanarna – HC Andersen – Del 3

Du hittar del 2 här

Just som solen sänkte sig under vattnet, föll plötsligt beklädnaden och där stod elva vackra prinsar, Elisas bröder. Hon gav upp ett högt rop. Ty fastän de hade förändrat sig mycket, visste hon dock att det var de, kände att det måste vara de. Hon sprang i deras armar, kallade dem vid namn. De blev så hjärtans glada, då de såg och kände igen sin lillasyster, som nu var så stor och vacker. De skrattade och de grät, och snart hade de anförtrott varandra,hur elak deras styvmoder varit mot dem alla.
– Vi bröder, sade den äldste, flyger som vilda svanar,så länge solen står på himlen. När hon gått ned återfår vi vår mänskliga gestalt. Därför måste vi alltid vid solnedgången passa på att ha vila för foten, för om vi då flyger uppe mot skyarna, måste vi som människor störta i djupet. Här bo vi inte. Det ligger ett land, lika vackert som detta, på andra sidan havet. Men vägen dit är lång, det stora havet måste vi över. På vår väg finns det ingen Ö, där vi kan vila över natten. Det är bara en liten enslig klippa som sticker upp mitt där ute. Den är inte större, än att vi sida vid sida kan vila på den. Går sjön stark, så sprutar vattnet högt över oss. Men likväl tacka vi vår Gud för den. Där tillbringa vi natten i vår gestalt som människor, och utan denna klippa skulle vi aldrig kunna gästa vårt kära fädernesland. Vi behöver två av årets längsta dagar till vår flykt. Endast en gång om året är det oss förunnat att besöka vårt fädernehem. Elva dagar våga vi stanna här, flyga över denna stora skog, varifrån vi kan skönja slottet, där vi föddes och där vår fader bor, och se det höga tornet på kyrkan, där vår moder är begraven. Här tycker vi, att träd och buskar är släkt med oss, här springer de vilda hästarna fram över slätterna, som vi såg det i vår barndom. Här sjunger kolaren de gamla visorna, efter vilka vi dansade som barn. Här är vårt fädernesland, hit känna vi oss dragna, och här ha vi funnit dig, du kära, lilla syster. Två dagar till vågar vi stanna här. Sedan måste vi bort över havet till ett vackert land, som dock inte är vårt fädernesland. Hur ska vi få dig med oss? Vi ha varken fartyg eller båt!
– Hur skall jag kunna rädda er? sade systern.

De talade med varandra nästan hela natten. Endast några timmar slumrade man. Elisa vaknade vid ljudet av svan vingarna, som, susade över henne. Bröderna var åter förvandlade, och de flög i stora kretsar och till slut långt bort. En av dem, den yngste, stannade kvar, och svanen la sitt huvud i hennes sköte, och hon klappade hans vita vingar. Hela dagen var de tillsammans. Mot aftonen kom de andra tillbaka, och då solen gått ned, stod de i sin naturliga gestalt.
– I morgon flyger vi härifrån och får inte komma tillbaka förrän om ett helt år. Dig kan vi inte lämna så här. Har du mod att följa med? Min arm är stark nog för att kunna bära dig genom skogen. Skulle inte då vi alla ha tillräckligt starka vingar för att flyga med dig över havet?
– Ja tag mig med! sade Elisa.
Hela natten tillbringade de med att fläta ett nät av den smidiga pilbarken och den sega säven. Det blev stort och starkt. På detta la sig Elisa, och då solen så kom fram och bröderna förvandlades till vilda svanar, fattade de i nätet med sina näbbar och flög högt mot skyarna med den kära systern, som ännu sov.
Solstrålarna föll rätt ned på hennes ansikte, och därför flög en av svanarna över hennes huvud, så att hans breda vingar skulle ge skugga. De var långt ifrån land, då Elisa vaknade. Hon trodde att hon ännu drömde. Så konstig kändes det att färdas över havet, högt upp i luften. Vid hennes sida låg en gren med vackra, mogna bär och en knippa välsmakande rötter. Dessa hade den yngsta av bröderna samlat och lagt bredvid henne. Hon log tacksamt mot honom. Hon kände att det var han som flög rakt över hennes huvud och skuggade henne med vingarna.
De var så högt uppe, att det första fartyg de såg under sig, såg ut som en fiskmås som låg på vattnet. Ett stort moln stod bakom dem, det var ett riktigt berg, och på detta såg Elisa skuggan av sig själv och de elva svanarna. Så jättestora flög de där. Det var en tavla, präktigare än någon hon sett förut. Men allt eftersom solen steg högre och molnet kom längre bakom dem, försvann den svävande skuggbilden.
Hela dagen flög de framåt, som en susande pil genom luften. Men ändå gick det långsammare än förra gången. Nu hade de systern att bära. Ett oväder drog upp och aftonen närmade sig. Ängslig såg Elisa solen sjunka. Ännu syntes ej en skymt av den ensliga klippan i havet. Det förekom henne, som om svanarna gjorde starkare slag med vingarna. Ack, det var hennes skuld, att de ej kom hastigt nog framåt. Då solen gått ned, skulle de bli människor och störta i havet och drunkna. Då bad hon i sitt innersta en bön till Vår Herre. Men ännu kunde hon inte se någon klippa. Det svarta molnet kom allt närmare, de starka vindstötarna bådade en storm. Skyarna stod som en enda stor, hotande våg. Den sköt, tung som bly, framåt blixt på blixt.
Nu var solen nästan vid havets rand. Elisas hjärta bävade. Då åkte svanarna nedåt så hastigt, att hon trodde sig falla. Men nu svävade de åter. Solen var till hälften nere i vattnet. Då fick hon syn på den lilla klippan under sig. Den såg inte större ut än en sälhund, som stack upp huvudet ur vattnet. Solen sjönk så hastigt, nu var den endast som en stjärna. Då rörde hennes fot vid fast mark, och solen slocknade liksom den sista gnistan i ett brinnande papper. Hon såg bröderna stå omkring henne arm i arm. Det fanns inte mera plats än nätt och jämnt till dem och henne. Sjön slog mot klippan och gick som ett hällregn över dem. Himlen lyste i en ständigt flammande eld, och slag på slag rullade åskan, men syster och bröder höll varandra i händerna och sjöng en psalm. I den fick de tröst och mod.

Hasardspel

Ordet Hasardspel kommer från franskans hasard. Det är en sorts tärningskast. Det kan i sin tur komma från arabiskan. Man spelar om pengar eller någon annan egendom. I spelet har slumpen ett ganska stort inflytande.

Man har utvecklat hasardspelet från att tidigare bara handlat om tärningsspel till att numera innefatta även lotterier, vissa kortspel och bingo. Alla med slumpen som avgör.

På de stora casinon runt om i världen finns det naturligtvis inslag av hasardspel. Då med tärningar och kanske enarmade banditer kan räknas dit. Kortspel är ju skicklighetsspel. Roulette, nja, av slumpen kan man säkerligen räkna ut någon form av statistik, men det kan nog räknas till hasardspelen.

Någon idé på att tjäna pengar läste jag på Internet. Det gick ut på att man spelade på rött eller svart så länge så att det slog in. Förlorade man, så dubblade man insatsen. Självklart kan man spela på det sättet och veta att sin satsade färg alltid kommer fram. Men hur lång tid tar det? Minns berättelsen om killen som uppfann scackspelet. Han ville ju bara ha ett riskorn i den första rutan. Sedan skulle det fördubblas i varje ruta. Nu minns jag inte på rak arm vad resultatet blev. Jag har för mig att det skulle täcka Sveriges yta, med nio meter.

Du hittar mera info om hasardspel på www.hasardbonusar.se

Lycka till

Vad jag kan om poker?

Jag fick frågan, vad jag kan om poker. men käre någon, det är inte mycket. Jag vet att har med fem hjärter, från 10 till ess, då vinner man. Hur ofta får man det?

Sedan ska det finnas strategier och slughet i detta spel. Jag är ännu inne på modellen att det är mycket tur, för hur kan man, åtminstone i början, kunna lista ut vilket kort det är som kommer. Ja sannolikheten, visserligen. Men icke vilket kort som kommer. Sannolikheten ökar ju om man “bara” behöver en kung och det finns tre ute. Eller så kan jag behöva ett svart kort, det finns det tretton av.

Jag fick uppdraget att skriva om min okunskap här på min sagoblogg. Det är i och för sig tur, på den här bloggen handlar det om sagor och och sägner. Många är väl de historier, som nu kanske blivit sagor, om män som sitter med höga pokerhänder. Innan de rakar hem vinsten får de en kula i huvudet i stället för en massa pengar. Hur kul är det?

Jag skriver män, eftersom jag tror att kvinnor har bättre förstånd och inte ger sig in i dessa lekar. Läs en saga i stället, det är skojigare. Vill du ändå ge dig på poker, här har du en länk där det finns en del info. www.pokerodds.nu

Mycket Nöje
GW