Strö salt på skatans stjärt

Strö salt på skatans stjärt

Strö salt på skatans stjärt
Strö salt på skatans stjärt.
Bild från: BIld av Mabel Amber från Pixabay

Det var en gång en liten gosse som alltid gick omkring och drömde om en massa saker. Den lille gossen bodde med sin mor i en liten stuga i skogskanten, de var mycket fattiga. Modern var duktig på att laga mat, så de levde av vad skogen kunde erbjuda. Men den lille gossen, Rudolf, drömde vidare, om att han hade en häst med vagn, eller ett stort slott som låg vackert ner mot sjön på andra sidan staden, där han tillsammans med modern hade gjort besök vid några tillfällen. När han ibland drömde var det om lite mera nära saker, som kanske en liten fällkniv, som han kunde tälja en barkbåt eller så om en båt, som han kunde ha när han rodde ut på sjön nedanför slänten.
Men så tänkte han ibland på vad han skulle göra med alla sakerna, på slottet. Om det var stort så skulle han kanske behöva skaffa sig en prinsessa, som ville gifta sig med honom. Hur skulle han kunna få tag i en sådan, så fattig som han var.
Men så en dag, stötte han på en äldre man, som såg att gossen gick där i egna tankar, Han frågade gossen vad han tänkte på, och Rudolf berättade att han drömde om olika saker, men att hans önskningar aldrig uppfylldes. Den äldre mannen la huvudet på sne, klappade den lille gossen på huvudet och sa:

Gå ut i skogen, där ska du leta efter en skata, strö lite salt på Skatans stjärt, och så länge saltet ligger kvar på skatans stjärt, så kan du önska vad du vill, och få det uppfyllt. Rudolf tackade för tipset, och gav sig genast hem till sin mor och frågade efter salt. Modern undrade vad han skulle ha det till och gossen berättade. Modern tänkte att om han håller sig bara till detta, och inte ställer till med rackartyg, så må det vara hänt att offra några saltkorn till gossen. Hon tog fram en liten bit tyg, som hon la några saltkorn i och så knöt hon samma tygstycket till ett litet knyte.

Gå ut i skogen, där ska du leta efter en skata, strö lite salt på Skatans stjärt, och så länge saltet ligger kvar på skatans stjärt, så kan du önska vad du vill, och få det uppfyllt. Rudolf tackade för tipset, och gav sig genast hem till sin mor och frågade efter salt. Modern undrade vad han skulle ha det till och gossen berättade. Modern tänkte att om han håller sig bara till detta, och inte ställer till med rackartyg, så må det vara hänt att offra några saltkorn till gossen. Hon tog fram en liten bit tyg, som hon la några saltkorn i och så knöt hon samma tygstycket till ett litet knyte.

Varför sitter du där och ser ledsen ut, frågade Skatan?
Rudolf berättade vad som hade hänt, och att han nu hade salt i fickan. Det enda han behövde var nu en skata som satt stilla så pass länge att han kunde strö salt på hennes stjärt.
Skatan skrattade och sa:

Det kan jag hjälpa dig med, om du bara fixar en fin fällkniv åt mig. Rudolf tyckte det var en rimlig ersättning så han satte genast av hemåt. På kvällen hemma var han extra glad, då han tyckte sig ha funnit en lösning på sina önskemål. Till och med modern såg att han var på ett mycket bättre humör än han tidigare varit. Hon undrade och Rudolf berättade om dagens möte med Skatan. Modern log inombords och tänkte, den pojken kommer att ordna det för sig.
Tidigt nästa morgon gick Rudolf upp, han hoppade över frukosten och gav sig ut på stan, för att försöka tjäna ihop lite pengar, så att han kunde skaffa den där fällkniven som skulle lösa hans problem. Först gick han till häststallet och frågade om de behövde hjälp.

Du kan göra rent i stallet, så ska du få en peng, sa bonden. Rudolf satte genast igång att mocka i stallet. Till lunch var han klar och han fick den utlovade pengen, men den räckte inte, han var tvungen att skaffa mera pengar. Han passerade en trädgård, som var väldig igenväxt. Han visste att det bodde en rik gumma i huset, Rudolf fick en idé. Han gick in på gården och upp till det stora huset och ringde på dörren. Det gick en god stund innan det stora dörren rörde på sig.

Vem där, frågade kvinnan.

Det är jag, Rudolf, som undrar om tant behöver hjälp med trädgården, den har vuxit igen. Jag behöver ha in lite pengar, och jag kan åta mig att göra trädgården fin.

Det skulle vara bra om du gjorde så, svarade kvinnan. De kom överens om en summa, som gossen tyckte var bra, den översteg kostnaden för en fällkniv. Han satte genast igång med allt arbete. Sent på kvällen, då det nästan börjat mörkna var han klar, han knackade på dörren igen, och kvinnan kom och öppnade, hon hade med sig summan de kommit överens om och gav den till gossen, som tackade och gick hem. Där mötte hans mor, och gav honom lite mat. Rudolf åt med riklig aptit. Efter maten hjälpte han modern att diska och duka av. Sedan sa han godnatt och gick och la sig i sin säng, han somnade genast.
Dagen efter vaknade han åter tidigt, och han gav sig av mot staden utan att ha ätit frukost. Väl i staden gick han genast till järnaffären där han visste att de hade fällknivar. Han tittade genom det stora fönstret och bestämde sig för en ganska stor fällkniv, men han var så tidig att butiken ännu inte hade öppnat. Då satte sig gossen på trottoaren och väntade på att de skulle öppna. När solen hade stigit en hel del upp på himlen, så hörde gossen hur låset vreds om och de öppnade. Gossen gick in, plockade den fina fällkniven han hade valt ut, gick bort till disken la både pengar och fällkniven på plats. Expediten tog pengar som räckte till fällkniven, det blev några slantar över, som gossen tog och la i sin ficka. Så satte han av mot skogen igen, hittade Skatan och visade upp sin fällkniv. Skatan kom fram på lagom avstånd. Tittade på fällkniven, och undersökte den noga. Så sa hon:

Jag är en förtrollade prinsessa, och jag måste ha ordentliga grejer. En fällkniv måste åtminstone ha förgyllda silverinläggningar, det där duger inte åt mig, du får göra om och göra rätt. Men nu vill jag ha en båt i stället. Gossen suckade, men tyckte även denna gång att kravet var rimligt. Han visste var det fanns en båt till salu, och nu visste han också hur han kunde skaffa pengar. Lite missmodig, men ändå på gott humör tog han fällkniven och gick hem igen.
Nästa morgon var han snabbt på fötterna, tog sina saker och gick till staden för att skaffa jobb. Han var välkommen på flera ställen, han arbetade flitigt och länge och belönades med en hel del pengar, som till slut räckte för att köpa båten. Glad i hågen gick Rudolf iväg till stadens båthandlare och utsåg den båt han hade råd till och som han gärna ville ha. Då den var ganska tung fick den ligga kvar vattnet medan Rudolf satte av för att hämta skatan. Det var inte svårt att hitta henne, och hon följde glatt med. När hon fick se den fina båten gav hon upp ett litet glädjetjut, men snart molnade det ner. Hon sa att den båten var inget för en blivande prinsessa, hon vill ha något mera som det anstod en prinsessa att färdas i. Pojken blev åter ledsen, men han hade hoppet kvar, så han frågade då vad det skulle kunna tänkas passa?
Nu vill jag gärna ha ett slott som ligger där i sluttningen ner mot sjön, sa Skatan. Pojken, som nu blivit en liten man, nickade, Han visste numera hur man tjänade pengar, så han sa adjö till Skatan och så satte han igång att jobba, om möjligt än hårdare, än han tidigare gjort. Det gick några år, nästan fem, innan han hade samlat ihop alla pengar och byggt sitt slott i sluttningen, med hundra rum, allt för att tillfredsställa Skatan.
Han traskade än en gång in i skogen, hittade sin skata, och berättade att han nu hade även ett slott. Skatan blev glad och sa att hon genast ville se på slottet.
Det kan du få göra sa pojken, men först vill jag se om du verkligen är en prinsessa? Kyss mig, svarade skatan. Pojken tog ett stadigt grepp om Skatan och kysste henne. Genast förvandlades hon till en vacker prinsessa, med långt ljust hår, vackra blåa ögon och en bedårande kropp. Pojken hade aldrig sett något så vackert. Han höll henne ännu ordentligt, nu över hennes axlar, så böjde han sig fram och viskade, vill du dela mina saker med mig, mitt slott, min båt och min fällkniv.

Ja, det är därför jag önskat mig alla de sakerna, så att du skulle å din önskan uppfylld. Du behöver inte strö salt på min stjärt, utan kan få allt du önskar genom hårt arbete, en sådan person har jag alltid önskat till min man. Och som lite extra bonus, får du nu även mig, och halva kungariket, men du slipper att bo hos min far, vid hans slott, vi har numera ett eget. Kan du visa mig slottet nu?
Det ska jag visst göra, sa pojken. Han tog prinsessan i handen och de gick in i staden, ner mot bryggan där han hade sin båt. Han ledde prinsessan ner i båten, och så satte han sig att ro ut på sjön. Strax vände han båten mot stranden igen, dit där slottet låg. Nu såg prinsessan slottet för första gången. Hon blev strålande glad, hon visste att här skulle hon trivas. De stega av båten vid slottets brygga, så gick de båda sakta upp mot det vackra slottet. Porten öppnades, och de unga, steg gemensamt in i slottet för första gången. Rudolf hade inte sparat på något, hela slottet var fyllt med guld och silver, allt för att prinsessan skulle bli nöjd. Och hon blev nöjd, riktigt nöjd. Inom kort fylldes den stora slottsgården av små springande barn, de skaffade många små barn, och de levde gott i alla sina dagar.

Här finns flera sagor i kategorin Egna Sagor.

Strö salt på min stjärt
Strö salt på min stjärt.
Bild från: BIld av Elsemargriet från Pixabay

Kopparkitteln fylld med silverpenningar

Det fanns en gång två grannar, två bönder. De bodde bredvid varandra och de hade båda ett ganska behagligt liv. Den ene bonden var visserligen väldigt rik, den andre, om inte fattig, så fick han åtminstone vända på slantarna.
En kväll bestämde sig den fattige bonden för att palla lite av den rikte bondens väldigt fina äpplen. Så den fattige bonden klättrade över staketet och upp i det stora äppelträdet. Väl han satt där så fick han höra någon komma gåendes. Han tittade ner och fick se den rike b onden komma och bära på en stor kopparkittel full med mynt. Han hade också en spade med sig. Och han började gräva en stor och ganska djup grop. Så satte han ner kitteln och fyllde igen hålet och sa:
– Den här ska ingen kunna gräva upp förrän någon sätter två oanvända träskålar över, den ene fylld med mjölk, den andra med havregrynsgröt. Den fattige bondens öron var stora och han lyssnade mycket noga.
Efter det att den rike bonden gått tillbaka in i sitt hus, klättrade den fattige bonden ner från sitt träd och satte högsta fart hem till sitt. Han hade famnen full med äpplen. Hustrun blev väldigt glad när han kom, och hon började genast att baka en äppelkaka.
Bonden gick ut i snickarboa, trots den sena timmen. men han satt där och först när gryningen kom, lämnade han snickarboa med sina två nya träskålar. Sedan gicjk han in till mor i stugan och bad henne koka havregrynsgröt och hälla upp i ena skålen. I den andraa ville han ha mjölk. Hustrun undrade varför, men han sa inget. När hon var klar tog bonden de båda skålarna och gick till äppelträdet. Han satte en skål på var sida. Och kan du tänka dig, gropen öppnades av sig själv och han kunde lyfta upp grytan full med silverpenningar.Den borde vara ganska tung, men av detta märkte bonden inget. Nu var han rik, minst lika rik som sin granne.
Den tidigare fattige bonden ställde till med ett gigantsikt kalas. Den rike bonden kom naturligtvis och han undrade hur den fattige hade råd med all denna överflöd. Han avslöjade inget vid denna tidpunkt. Det var först några år senare, då den rike bonden började bli fattig, som han kom underfund med vad som hade hänt. Den rike ville hämta upp sin skatt, men det enda han såg var två tomma träskålar…

Det spelande Trollet

Det var en gång ett troll som skulle åka in till staden. Han satte på sig bästa kostymen och så hade han en mask för ansiktet, så att han såg ut som en människa. Det enda lilla problemet var svansen. Den fick han tejpa inne i byxan, mot den ena benet. Var det ingen som tafsade på honom, gick det bra.

Just denna dag ringde trollet och beställde en taxi till skogsbrynet. Taxin kom och trollet hoppade in. Han satte sig i baksätet och trots att han hade tagit de breda byxorna, stramade svansen åt. Han försökte rätta till det hela, men det gick inte. Strunt samma, tänkte han.

De kom snart fram till stadens spelpalats. Trollet kunder inte en enda casinoregel. Han hade dock bestämt sig för att spela. Han växlade in några marker och ställde sig vid ett Roulettebord. Tittade på när de andra spelade. De flesta verkade förlora. Trollet kom fram till att man nog skulle lägga sin marker på en siffra. Kom siffran upp så kom det en hög med nya marker.

Trollet funderade ett tag på vilken siffra han skulle välja. Han tog nummer tretton eftersom han just detta år skulle fylla trettonhundra år. Kulan rullade igång och den stannade på nummer tretton. Oj vilken hög med marker det blev. Han lät allt ligga kvar och det blev naturligtvis nummer tretton igen. Nu kom personalen in med en skottkärra med en stol på. Där placerade dom trollet med lite våld. La i alla marker i skottkärran och körde ut honom på gatan och skjutsade honom hela vägen hem still skogen och tippade av honom. Det var nämligen inte första gången trollet var i staden och spelade. Han använde markerna till att bygga sitt hus. Nu när svansen växte så var han ju tvungen att bygga ut huset.

Gummorna som spelade poker

Det var en gång en gammal gumma, Märta, som bodde långt ut på landet. Det enda som hon var riktigt bra på var att spela poker.
En dag kom det en annan gumma gåendes på stigen utanför Märtas hus. Gumman, Stina gick förbi Märtas hus utan att egentligen se huset. Det var Märtas som först såg Stina inifrån huset och då öppnade hon fönstret och ropade.
– Hallå, vart ska du ta vägen, hojtade Märta
Lite förvånad tittade Stina upp och såg då huset, en bit in i skogen.
– Jag vet inte riktigt, jag bara tar en promenad.
– Kom in, så ska du få lite kaffe, sa Märta
– Ja, det kan jag göra.

Och så tog hon sig in i det lilla huset. Märta satte genast på kaffepannan och de båda damerna började småprata. Men det gick lite trögt.
– Ska vi spela poker, frågade Märta
– Jodå, svarade Stina

Märta hämtade sin kortlek och snart var spelet i full gång. Kaffet hälldes upp och de båda damerna spelade och spelade. De vann och de förlorade och tiden gick och gick.

Mitt i natten tittade Stina ut genom fönstret. Det var alldeles becksvart därute.
– Nu vågar jag inte gå hem, sa Stina
– Det tror jag det, svarade Märta.
– När vi blir trötta, kan du få sova i gästrummet. Men nu spelar vi igen, sa Märta.

De båda damerna fortsatte att spela. När det ljusnade på morgonen insåg de båda att de hade haft en fantastisk natt. De kröp i var sin säng, efter att ha lovat varandra att fortsätta att spela när de vaknade och då kanske även spela lite kasino.

Så skedde, och vad jag vet så sitter de båda gummorna ännu där och spelar, ömse om kasion ömse om poker. Om du vill lära dig mera om dessa spel ska du kika in på http://pokerkasino.se/