Ett resande teatersällskap

Ett resande teatersällskap skulle sätta upp en pjäs. Man hade hittat berättelsen i en lättläst bok. En del av karaktärerna var glada, andra mindre glada. Det var ganska stor bekymmer med att läsa boken, den var på ryska, satt med kryllsika bokstäver.

Vid ett tillfälle fick en av gruppens medlemmar en stjärnklar idé. Vi skaffar oss ett grupp människor som kan ryska och som då får bli vårt skyddsnät. Ingen av oss kan ryska, och det skulle ju kännas ganska skönt att veta att vi vet vad som står, och att vi spelar rätt pjäs. En annan medlem ur det resande teatersällskapet förslog att de skulle resa till Ryssland och sätt upp pjäsen där. Men, sa då någon annan, vi kan ju inte mera ryska för det.

Korrekt svarade den första, men vi vet att dom vet, men dom vet inte att vi inte vet, så då får dom försöka tolka vår tolkning av ett stycke. Allas tyckte idén var bra, så det resande teatersällskapet tog sin gamla buss och ställde kosan mot Ryssland. Väl där höll de på att överhuvudtaget inte ens bli insläppta i Landet. De hade vare sig pass eller röda strumpor med sig. Passen kunde de få låna av en hjälpsam herre från Västerbotten.

Han skulle ju ändå åka hem, så han behövde inget pass. Strumporna var betydligt värre. En hjälpsam rysk tulltjänsteman kom fram till gruppen och sa

– Jag kan ge er ett tips, men det kostar 500 rubel. Tja, svarade gruppen, det må vara hänt. Tulltjänstemannen fick sina 500 rubel och gav resesällskapet en internetadress. Ett brasilianskt företag som hade hur mycket röda sockor som helst. Man var tvungen att beställa minst 2 500 par. Det var bara att beställa, det tillkom extra kostnader för man ville ju ha det med flyg till tullstationen. Pengar drogs på ett kontokort och sockorna lastades på ett kinesiskt flyg som skulle till Peking.

Exakt klockan fyra, en fredag eftermiddag släppte planet paketet med de röda brasilianska strumporna straxt väster om den ryska tullstationen. Resesällskapet sprang genast ut och tog emot paketet, som inte behövde kvitteras. Ivrigt öppnades paketet. Till sin uppenbara förvåning låg där en säng i paketet. Resesällskapets beställare kontaktade genast den Brasilianska leverantören av röds sockor. Han harklade sig och sa, jaså du sa RED, jag tyckte du sa BED. Jag har skickat 1 med flyg, resten 2 499 kommer med båt mot postförskott. Resesällskapet tröttnade då, och tog första bästa flyg hem.

Bästa – ett av alla skogsrån

Bästa

Det var en dag på sensommaren. Klockan var sju på morgonen. Uppe på fäbodvallen var allt stilla. Kullorna hade redan en timma förut gått till skogs med kreaturen. Jag satt ensam i stugan. Elden på hällen hade nästan slocknat.

Då och då flammade den upp och kastade långa skuggor på de låga mörka väggarna. Tystnaden, skuggorna och prasslandet av bara löv, som då och då blåste över stugtaket gjorde att mina tankar helt omedvetet kommer att riktas mot en punkt, spöken. Hur många gånger hade jag inte hört de gamla tala om att där och där i bergen hade de sett Bästa( Skogsrået) ibland alldeles ensam, ibland vallande sin ko, som hon tagit från någon ladugård? Och hur många gånger hade jag inte hört varningen: ”Kom ihåg, Bästa uppträder i vilken skepnad som helst, var på din vakt!”

Nu satt jag och tänkte på allt detta. Plötsligt ryckte jag till, dörren öppnades, och min kamrat här uppe på vallen kom in. ”Det var bra, du kom, vi äro ju alldeles ensamma på vallen idag, du och jag”. Sade jag utan att resa mig upp. Intet svar kom. Då reste jag mig och gick fram till honom. I det svaga skenet från glöden på hällen såg jag att hans ansikte var likblekt. ”Vad fattas dig, är du sjuk?” frågade jag. ”Nej, nu har det hänt, jag har sett henne,” väste han fram med en darrande röst. ”Vad har du sett?” En stund såg han på mig. Det var, som om han inte hade hört min fråga. Jag upprepade därför ”Säg mig, vad har du sett?”

Bästa,. Naturligtvis, svarade han genast. Jag kände att mitt ansikte skiftade färg. Det var nog inte bara upplysningen om Bästa, som gjorde att jag kände mig konstig, utan också det fåniga spöklika uttrycket i min kamrats ansikte, när han omtalade händelsen.

Vi voro tysta några minuter. Därpå sade jag: Sätt dig här och omtala hela historien från början. Han satte sig ned på bänken. Efter en stund började han med låg röst. ”Som du vet, gick dom ut med korna tidigt i morse. Mor och de andra hade redan försvunnit, när jag steg upp. Jag hade klätt mig och druckit en kopp kaffe, då jag hörde någon komma utanför stugan. Jag trodde det var mor som redan kommit tillbaks. Det knackade på dörren. På mitt ”Kom in” inträdde en lång stilig kvinna, klädd i de vackraste kläder. Jag blev förvånad men frågade, om det var något hon önskade. Utan att svara satte hon sig på bänken vid dörren.

Emellertid slog jag i en kopp kaffe, tog socker och grädde och satte alltsammans till henne på bänken. Men med ens kom det över mig: ”Kan det vara Bästa?” Jag hann inte tänka min tanke till slut, förrän kvinnan vid dörren var försvunnen. Jag blev rädd, sprang till dig och nu är jag här. Nu har du hört alltsammans”

Åter rådde en stunds tystnad i stugan. Till slut framkastade jag att det kanske inte var så farligt. Kanske alltsammans var en dröm. ”Om så väl vore”, sade han ”men tro mig, det är allt för sant, jag har sett Bästa.

På min kamrats önskan gick jag med honom hem till stugan. Efter några minuter voro vi framme. Det första, jag märkte då vi kommo in i stugan, var kaffekoppen som fylld med nästan kallt kaffe stod kvar på bänken vid dörren.

När vallkorna senare på dagen kommo hem berättade vi hela historien för dem. Min kamrats mor sade då med mycket allvar i rösten: ”Jag tror du kan känna dig lycklig pojk, att du kom undan så lindrigt”. Det är bästa att ni bägge gå hem till byggda i morron. Vi gamla som ha varit här uppe i flera herras år, vi ska nog veta att vara på vår vakt, i vilken skepnad hon än må komma.

Vi gjorde som gumman sade, och gingo hem dagen därpå. Men flera gånger efter den nu omtalade händelsen har Bästa visat sig däruppe i bergen.