En fin bild!

Den här fina bilden hittade jag på en blogg. Språket förstod jag icke, men bilden var fri för publicering och då tänkte jag att den passar alldeles utmärkt här på Sagobloggen. Det är indianer i samspråk. Kanske de berättar något för varandra, en vandringssägen eller ett livsöde. De hade inte de hjälpmedel vi har idag med att lagra och skriva. Bär var det muntlig berättartradition som gällde. Dagens ursprungsbefolkning i Nordamerika har i de flesta fallen tagit till sig de moderna hjälpmedlen. Men jag har en uppfattning om att många använder sig av gamla berättartraditioner.

Jag vill med denna bild bara påminna om att det går att lägga ifrån sig surfplattan elller datorn, sätta sig i en grupp och berätta för varandra. Idag kallas det för storytelling, men det är i grunden en helt vanlig berättelse. Så tappa inte taget, njuta av det mänskliga.

Indianer i samspråk

Indianer i samspråk

Berättelse från förr – En avbruten jakt

En berättelse

Förr i världen fanns där de som kunde skjuta vilket villebråd det önskade. När som helst och var som helst. Den här gången hade de varit ute en torsdagsmorgon och skulle gå på jakt. Men de hade försovit sig. När de väl kom iväg mötte de en kvinna som gick baklänges. Hon ville inte visa ryggen , för den var ihålig som en trädstam. De hade mött skogsjungfrun. För att inte reta upp henne, valde de att avbryta jakten den dagen.

Berättat av en kvinna i femtioårsåldern från Slaka socken.

Berättelse från förr – Min morfar…

En berättelse

Min morfar var arrendator i Bestorp. Han var ofta ute och jagade. Han brukade tala om, att han sett skogsjungfrun flera gånger i hästhagen. Hon var så grant och fint klädd. Men hon aktade sig noga från att visa ryggen. För där såg hon ut som ett ihåligt träd. Dom sa att om någon ville lära sig skjuta, så ska han tala med henne. Hon blåser i bössan och sedan sköt man aldrig fel igen. En gång låg min morfar under en gran ute i skogen. Han hade gett sig iväg på kvällen, och skulle jaga på morgonen därpå. När det var dags att ge sig av på morgonen, var det någon som ropade hans namn, Olajus. Det var skogsjungfrun som hade väckt honom, det var han alldeles säker på.

Berättat av en sextioårig man från Sunds socken.

John Blund – HC Andersen – Måndag

John Blund - Måndag

John Blund – Måndag

Måndag.

”Hör nu på!” sa John Blund om aftonen, då han hade fått Hjalmar i säng. ”Nu ska jag göra fint!” och så blev alla växterna i blomkrukorna stora träd, som sträckte sina långa grenar fram under taket och längs väggarna. Rummet såg ut som det vackraste lusthus, och alla grenarna var fulla av blommor. Varje blomma var vackrare än en ros, luktade så gott, och om man ville äta den, var den sötare än sylt. Frukterna glänste som guld, och så fanns det bullar, som nära nog spruckit av russin; det var makalöst. Men i detsamma började det jämra sig så förskräckligt borta i bordslådan, där Hjalmars skolböcker låg.
”Vad står nu på” frågade John Blund och gick bort till bordet och drog ut lådan. Det var griffeltavlan, som det knakade och knäppte i. Det hade kommit en felaktig siffra i talet, så att det höll på att falla sönder. Griffeln hoppade och sprang i sitt segelgarnssnöre, som om den varit en liten hund. Den ville hjälpa talet till rätta, men den kunde inte det. Och så var det Hjalmars skrivbok, som det jämrade sig. Det var riktigt otäckt att höra! Längs varje sida stod alla de stora bokstäverna., var och en med en liten bredvid sig. En hel rad nedåt. Det var en sådan där förskrift, och bredvid den åter stod några bokstäver, vilka trodde, att de såg ut som denna. Dem hade Hjalmar skrivit. De låg nästan som om de fallit över blyertslinjen, som de skulle stå på.
”Se, så skulle ni hålla er!” sa förskriften. ”se så här åt sidan, med en rask sväng!”
”Ack, vi ville gärna,” sa Hjalmars bokstäver, men vi kan inte, vi är så dåliga”
”Då ska ni ha medicin!” sade John Blund.
”Ack nej!” ropade de, och så stod de så raka, att det var en ren fröjd.
”Ja, nu få vi inte berätta historier!” sade John Blund, ”nu måste jag exercera dem, ett två, ett två” Och så exercerade han bokstäverna, och de stod så raka och så friska som på någon förskrift. Men då John Blund gått, och Hjalmar om morgonen såg på dem, så voro de lika eländiga som förut.

Nästa avsnitt

John Blund – HC Andersen

John Blund har du säkert hört talas om. Här kommer jag att presentera en del varje dag. Inledningen nu, så kommer varje dag en ny del. Sammanlagt åtta delar finns det. Läs och njut.

John Blund 1

John Blund 1

JOHN BLUND.
I hela världen finns ingen, som kan så många sagor som John Blund, – han kan minsann berätta!
Så där fram på aftonen, när barnen sitter så snällt vid bordet eller på sin pall, kommer John Blund. Han kommer så tyst uppför trappan, för han går i strumplästen. Han öppnar helt sakta dörren, och vips så sprutar han söt mjölk i ögonen på barnen. Så fint, så fint, men ändå alltid tillräckligt för att de inte ska kunna hålla ögonen öppna och således inte se honom. Han smyger sig bakom dem, blåser dem sakta i nacken. Så blir de tunga i huvudet. Ja, men det gör inte ont, för John Blund menar så väl med barnen. Han vill bara, att de ska vara stilla, och det är det bästa, när man får dem i säng. De måste vara stilla för att han skall kunna berätta historier för dem.
Då barnen nu sover, sätter sig John Blund på sängen. Han är fint klädd, hans rock är av siden,. Det är omöjligt att säga, vilken färg den har, för den lyser grön, röd och blå, allt eftersom han vänder sig. Under vardera armen håller han ett paraply, ett med bilder på. Det spänner han upp, över de snälla barnen, och så drömmer de hela natten de vackraste historier. Det andra paraplyet finns inget på. Det sätter han över de stygga barnen, så sover de så dumt och har inte drömt det allra minsta på morgonen, när de vaknar.
Nu ska vi höra hur John Blund under en hel vecka, var afton, kom till en liten gosse, som hette Hjalmar. Och vad han berättade för honom. Det är hela sju historier, för det är sju dagar i en vecka.

Nästa del:

Gruffalon

Alla bär på en saga. Så gjorde även Julia Donalson. Hon skrev om Gruffalon under 1990 talet och kom ut i England 1999. Då hade hon träffat den tyske illustratören Axel Scheffler. Han tillförde det lilla extra som behövdes för att detta skulle bli en världssuccé.

Här läser du om den svenska utgåvan, www.gruffalon.com

Berättelserna är i sin grund ganska enkla. Det handlar om den svage som vinner över den starke tack vare tänker smartare. Den svage kan därmed besegra i princip vem som helst, bara han eller hon får klura lite. Vi känner igen den i många sagor, den klassiska som jag direkt kommer på är tävlingen mellan sköldpaddan och haren i löpning. Nja, det kanske inte handlar om vem som är smartast, mer om vem som kämpar bäst. Sköldpaddan vinner tack vara sin envishet.

En barnbok har många syften. Dels ska den underhålla barnen och locka till läslust. Förhoppningsvis får barnen sådan lust att läsa, att de alldeles snart själva börjar läsa. Men boken ska också inspirera föräldrarna eller kanske rättare sagt, de som läser. Barn har en förmåga att vilja höra eller se en berättelse flera gånger. Det spelar ingen som helst roll att dom kan vartenda ord, det ska läsa eller tittas på igen. Det här gör att boken måste vara underhållande även för de som läser.

Jag är nog ingen bra sagoberättare. Jo, när jag får tag i en ny bok, barnbarnen sittandes i soffan, då kan det vara skoj och jag kan bli inspirerad. men när något barnbarn kommer med samma bok för sjunde gången, ja då faller inspirationen en del. Då får förhandlingstekniken komma fram. In i barnrummet och hämta en ny bok, en sådan som jag icke har läst. Och så försöka förhandla sig till att vi ska läsa den. Jag lovar, det är inte alltid jag vinner. Det gör inte så mycket, barnbarnen har skoj och jag trivs. Kan det bli bättre.

Det spelande Trollet

Det var en gång ett troll som skulle åka in till staden. Han satte på sig bästa kostymen och så hade han en mask för ansiktet, så att han såg ut som en människa. Det enda lilla problemet var svansen. Den fick han tejpa inne i byxan, mot den ena benet. Var det ingen som tafsade på honom, gick det bra.

Just denna dag ringde trollet och beställde en taxi till skogsbrynet. Taxin kom och trollet hoppade in. Han satte sig i baksätet och trots att han hade tagit de breda byxorna, stramade svansen åt. Han försökte rätta till det hela, men det gick inte. Strunt samma, tänkte han.

De kom snart fram till stadens spelpalats. Trollet kunder inte en enda casinoregel. Han hade dock bestämt sig för att spela. Han växlade in några marker och ställde sig vid ett Roulettebord. Tittade på när de andra spelade. De flesta verkade förlora. Trollet kom fram till att man nog skulle lägga sin marker på en siffra. Kom siffran upp så kom det en hög med nya marker.

Trollet funderade ett tag på vilken siffra han skulle välja. Han tog nummer tretton eftersom han just detta år skulle fylla trettonhundra år. Kulan rullade igång och den stannade på nummer tretton. Oj vilken hög med marker det blev. Han lät allt ligga kvar och det blev naturligtvis nummer tretton igen. Nu kom personalen in med en skottkärra med en stol på. Där placerade dom trollet med lite våld. La i alla marker i skottkärran och körde ut honom på gatan och skjutsade honom hela vägen hem still skogen och tippade av honom. Det var nämligen inte första gången trollet var i staden och spelade. Han använde markerna till att bygga sitt hus. Nu när svansen växte så var han ju tvungen att bygga ut huset.

Kasinospel

Att spela kasino kan vara förödande eller vinstgivande. Personligen föredrar jag det senare, det känns bättre i kassan vid sådana tillfällen.

Jag har varit på några ställen och sett hur det går till. En gång var jag på en klubb i Stockholm. Vet egentligen inte riktigt hur jag hamnad där, men så var det i vart fall. Jag ställde mig lite vid sidan om och tittade. Jag såg hur en tjej la en 100-kronorsmarker på nr 36. En enda marker på hela spelplan la hon. Ja det är ju en chans på 37. Kulan snurrade igång och den hamnade på, just det, 36. Jag vet inte vad utdelningen var, det kan ha varit 30 gånger. Strunt samma, hon tog nu två marker och la på nummer 7. Kulan snurrar och … Visst blir det nummer sju. Ny hög med marker till flickan. Nu tog hon fem marker och la det på nollan. Kulan igång och många tittade extra noga vart den hamnade. Japp en alldeles glasklar nolla. Fint, nu hade hon dragtit in 210 100-kroners marker. 21 000 kronor.

Ja, hon och jag hade ett förhållande då. Det blev en väldigt trevlig kväll, där mycket av vinsten spenderades. Vi vaknade upp i ett av stadens bättre hotell, men det var det värt. Minns det som i går.

Om du inte vet hur du ska spela, eller vill kolla in lite mera information ska du besöka http://spelakasinospel.nu/. Där hittar du mycket bra info.

Lammen i höghuset. Sant eller falskt?

Lamm är ett gotländskt uttryck och med det menas får. Fårens barn, som man på fastlandet kallar lamm, heter på gotländska lammungar.

I ett av stadens högre hus har man sedan ett bra tag haft lammuppfödning. Det är kanske inte det allra smartaste eftersom lamm vägrar att åka hiss eller ens gå i trappor. Så lammskötarna får då bära de små djuren upp och nerför alla trapporna.

Från stjärnlägenheten, den på översta våningen är det nio våningar. Skötarna har både glada och ledsna miner. De ledsna är de som tycker det bara är jobbigt, de är ganska otränade. De som tränar och samlar på sig muskler tycker det är riktigt bra, träna på jobbet. Det var därför de fick löneavdrag. De otränade han inte med så mycket, så de fick behålla sin lön.

De otränade såg gärna en återgång till de tidigare ängarna, där de bara skildes åt av en gammal stenbro. Den kunde till och med gamla gubbar med käpp passeras. Lammen hade inga som helst problem. Stenbron var uppförd för många hundra år sedan, och konstruktionen var mycket säker. En så kallad valvkonstruktion. Ännu hade inget lamm fallit ner i den rinnande floden.

I höghuset har man sängar och kan då få sova hela nätterna. På ängarna fick man då ta en plats som fanns tillgänglig. Och ville inte lammen stanna, så fick man självklar bara följa med. Man var tvungen att hela tiden hålla ett öga på lammen, och kunde då bara sova med ett öga åt gången.

En resa från Orsa!!!

En resa från Orsa – och åter!!!

En blondin från Orsa tyckte det var ganska tråkigt där. Hon ville gärna posera för den stora modetidningen L, eller egentligen Elle. Blondinen bokade ett flyg, som tog henne hela vägen från Orsa till Falun, allt i tro och hopp att L fanns på plats. Hon började sin resa ut i det okända.

Blondinen, som hette Elsa, hade aldrig varit utanför Orsa tidigare. När hon steg av flyget på Faluns flygplats kände hon en viss oro. Det verkade som om skuggorna var längre och större här i Falun. Det var spännande och lite oroligt. En resa innebär alltid nya upplevelser.

Hon blev allt mera förvirrad och tog sin tillflykt in i ett stort hus. Där bodde Bo och han hade varit i Borlänge. Han visste hur världen såg ut. I stället för att ta flyget till Falun, skulle du ha tagit bron över Dalälven, sa Bo till Elsa.

Du kan börja din promenad härifrån, och när du då passerat bron, så kommer du att se världen som en blixt från en klar himmel. Det är som om du tittar genom ett nyckelhål. Vill du inte gå in i den världen, jag då tittar du in i nästa nyckelhål. När du ser vad du önskar dig, då är det bara att kliva in i rummet och leva livet.

Elsa provade att titta in i de olika nyckelhålen. Hon blev inte klokare av avd hon såg. I stället blev hon mer och mer förvirrad. Hon ville resa, men det fanns ju inget ställe som visade på härliga resor och rese minnen.

Hennes önskan att få bli fotograferad av L kom också på skam. När Elsa funderat tillräckligt länge insåg hon att inget var speciellt lockade och kul. Hon tog därför tåget tillbaka till Orsa, och där lever hon ännu och mår riktigt bra i det verkliga jordnära livet.