Bronssvinet – HC Andersen

BRONSSVINET

I staden Florens, inte långt från Piazza del grand u ca, löper en liten tvärgata, jag tror, att den kallas Portarossa. På denna, framför ett slags basar, där det säljs grönsaker, ligger ett konstgjort, väl arbetat svin av brons. Det friska, klara vattnet porlar ur munnen på djuret, som av ålder är alldeles svartgrönt. Endast trynet glänser, som om det vore blankpolerat. Och är det också av de många hundra barn och lazzaroner, som tar i det med händerna och sätter sin mun intill djurets för att dricka. Det är en hel tavla att se det välformade djuret omfamnas av en vacker, halvnaken gosse, som sätter sin friska mun intill dess tryne.

Alla, som kommer till Florens, finner nog stället. Om inte så frågar han bara fråga den förste person han möter efter bronssvinet. Så hittar han det enkelt.

Det var sent en vinterafton, bergen låg klädda med snö, men det var månsken. Månsken i Italien ger en belysning, vilken är lika god som en mörk vinterdag i Norden. Ja den är bättre, ty luften skiner, luften verkar upplyftande, medan i Norden det kalla, grå blytaket trycker oss till jorden. Den kalla, fuktiga jorden, som en gång skall tynga vår kista.
Borta i hertigens slottsträdgård under pinjens tak, där tusentals rosor blommar om vintern, hade en liten trasig gosse suttit hela dagen. Det var en gosse som kunde varit en bild av Italien, så vacker, så leende och så lidande. Han var hungrig och törstig. Det var ingen som gav honom en slant. Då det blev mörkt och trädgården skulle stängas, körde portvakten bort honom. Länge stod han drömmande på bron över Arno och såg på stjärnorna, som blinkade i vattnet mellan honom och den präktiga marmorbron, della Trinita. Han tog vägen bort till bronssvinet, la sig på knä, slog sina armar om dess hals, satte sin lilla mun intill dess glänsande tryne och drack i stora drag av det friska vattnet. Strax invid låg några sallatsblad och ett par kastanjer, det blev hans kvällsvard. Det fanns inte en människa på gatan. Han var alldeles ensam. Han satte sig på bronssvinets rygg och lutade sig framåt. Hans lilla lockiga huvud vilade på djurets, och innan han själv visste det, somnade han.

Det var midnatt, bronssvinet rörde sig, han hörde, att det sa helt tydligt: ”Du lille gosse, håll dig fast, ty nu springer jag!” och så sprang det med honom. Det var en lustig ritt. Först kom de till Piazza del granduca. Bronshästen, som bar storhertigens staty, gnäggade högt. De brokiga vapnen på det gamla rådhuset lyste som transparenta bilder och Michelangelos David svängde sin slunga. Det var ett sällsamt liv, som där rörde sig i Bronsgrupperna, som föreställde Perseus och Sabinskornas bortrövande, stod endast alltför levande. ett dödsskri från dem gick över det präktiga, ödsliga torget.

Vid Palazzo degli Uffizi, i pelargången, där adeln under fastan samlas till karnevalsglädje, stannade bronssvinet.
”Håll dig fast!” sa djuret, ”håll dig fast, ty nu bär det uppför trappan!” Den lille sa ännu inte ett ord, till hälften darrade han, till hälften var han lycksalig.
De inträdde i ett långt galleri, Han kände det väl, han hade varit här förr. På väggarna prunkade tavlor, här stod statyer och byster, alla i den skönaste belysning, som om det varit dag. Men präktigast var det, då dörren till ett av sidorummen gick upp. Ja, denna härlighet här mindes den lille. Men denna natt var allt i sin skönaste glans.
Här stod en naken, skön kvinna, så fager som endast naturen och marmorns största mästare kunde forma henne. Hon rörde de vackra lemmarna, delfiner lekte vid hennes fot, odödlighet lyste ur hennes ögon.
Världen kallar henne den medicinske Venus. På vardera sidan om henne prunkade marmorstodor, hos vilka andens liv hade genomträngt stenen. Det var nakna, ståtliga män. Den ene vässte svärdet, Sliparen kallas han, de brottande gladiatorerna utgjorde den andra gruppen. Svärdet vässtes, kämparna brottades för skönhetsgudinnan.
Gossen var som bländad av all denna. Glans. Väggarna strålade i färger, och allt var liv och rörelse där. Fördubblad visa sig bilden av Venus, den jordiska Venus, så svällande och eldig, som Tizien hade famnat henne vid sitt hjärta. Det var sällsamt att skåda. Två fagra kvinnor var de; sina sköna, obeslöjade lemmar sträckte de på de mjuka hyendena. Deras bröst hävde sig och huvudet rörde sig, så att de rika lockarna föll ner omkring de runda skuldrorna, medan de mörka ögonen uttalade blodets glödande tankar. Men ingen av alla bilderna vågade likväl helt och hållet träda ut ur ramen. Skönhetsgudinnan själv, Gladiatorerna och Sliparen stannade på sina platser, ty glorian, som strålade från Madonna, Jesus och Johannes, band dem.
De heliga bilderna var inte bilder längre, de var de heliga personerna själva. Vilken glans och vilken skönhet från sal till sal, och den lille såg allt. Bronssvinet gick ju steg för steg genom all denna prakt och härlighet. Den ena synen undanträngde den andra. Endast en tavla fäste sig riktigt i tanken, och mest genom de glada, lyckliga barn, som fanns på. Den lille hade en gång vid dagsljus nickat åt dem.
Många vandrar säkerligen lätt förbi denna tavla, och likväl innesluter den en skatt av poesi. Det är Kristus, som stiger ned i underjorden, men det är inte de pinade, man ser omkring honom, nej, det är hedningarna. Florentinaren Angiolo Bronzino har målat denna tavla. Härligast är uttrycket av barnens visshet om, att de ska komma till himmelen. Två små omfamnar redan varandra, en liten räcker handen till en· annan nedanför och pekar på sig själv, som om han sa:
”Jag skall till himmelen”
Alla de äldre stå ovissa, hoppfulla, eller böja sig ödmjukt bedjande för Herren Jesus. På denna tavla såg gossen längre än på någon annan. Bronssvinet vilade stilla framför den. En sakta suck hördes. Kom den från tavlan eller från djurets bröst? Gossen sträckte ut handen mot de leende barnen. Då for djuret åstad med honom, ut genom den öppna försalen.
”Tack och välsignelse, du präktiga djur!” sa den lille gossen och klappade bronssvinet, som duns! Duns, sprang den ned för trappan med honom.
”Tack och välsignelse själv!” sa bronssvinet, ”
”Jag har hjälpt dig och du har hjälpt mig, ty endast med ett oskyldigt barn på min rygg får jag krafter att springa! Ja, ser du, jag vågar till och med gå in under strålen av lampan framför madonnabilden. Jag kan bära dig överallt, bara inte in i kyrkan. Men utanför den kan jag, när du är hos mig, se in genom den öppna dörren! Kliv inte av från min rygg. Gör du det, så ligger jag död, som du ser mig om dagen vara det på gatan Portarossa!”
”Jag stannar hos dig, mitt välsignade djur!” sa den lille, och så gick det i susande fart genom Florens gator, ut till den öppna platsen framför kyrkan Santa Croce.
Den stora flygeldörren sprang upp, ljusen strålade från altaret, genom kyrkan, ut på det ödsliga torget. En sällsam ljusglans utströmmade från ett gravmonument i den vänstra sidogången, tusentals rörliga stjärnor bildade liksom en gloria omkring det. Ett sköldemärke prunkade på graven, en röd stege i blått fält, den tycktes glöda som eld. Det var Galileis grav. Det är ett enkelt monument, men den röda stegen i det blå fältet är ett betydelsefullt sköldemärke, det är som om det vore konstens eget, för här går alltid vägen uppåt på en glödande stege, men till himmelen. Alla andens profeter gå till himmelen såsom profeten Elias.
I kyrkans högra sidogång tycktes varje bildstod på de rika sarkofagerna ha fått liv. Här stod Michelangelo, där Dante med lagerkrans om pannan. Alfieri, Macchiavelli, sida vid sida vila här dessa stormän, Italiens stolthet. Det är en härlig kyrka, vida skönare om än inte så stor som Florens’ marmordomkyrka. Det var som om marmorkläderna rörde sig. Som om de stora gestalterna ännu mera höjde sina huvuden och i natten, under sång och toner, skådade upp mot det brokiga, strålande altaret, där vitklädda gossar svängde gyllene rökelsekar. Den starka doften strömmade från kyrkan ut på den öppna platsen.
Gossen sträckte ut sin hand mot ljusglansen, och i samma ögonblick for bronssvinet iväg. Han måste riktigt klamra sig fast vid det. Vinden susar kring öronen på honom. Han hörde kyrkporten knarra på. Mittemot Galileis grav finns Michelangelos. På monumentet är anbragt hans byst och dessutom tre figurer. Skulpturen, Målarkonsten och Arkitekturen. Tätt bredvid är Dantes grav (själva liket finnes i Ravenna). På monumentet ser man Italien, hon pekar på Dantes kolossala staty, Poesien begråter den förlorade. Ett par steg härifrån är Alfieris gravmonument, som är prytt med lager, lyra och
Masker. Italien gråter över hans kista. Macchiavelli slutat där raden av dessa berömda store män.
Gångjärnen, då den stängdes, men i detsamma tycktes medvetandet övergiva honom. Han kände en isande kyla – och slog upp ögonen. Det var morgon, han satt halvt nedgliden från bronssvinet, som stod där det alltid plägade stå, på gatan Portarossa.
Fruktan och ångest uppfyllde gossen vid tanken på henne, som han kallade moder, hon som i går hade skickat ut honom och sagt, att han skulle skaffa pengar. Inga hade han; hungrig och törstig var han! Ännu en gång tog han bronssvinet om halsen, kysste det på trynet. Nickade åt det och vandrade så bort till en av de smalaste gatorna, endast bred nog för en fullastad åsna. En stor, järnbeslagen dörr stod halvt på glänt, här gick han upp för en murad trappa, med smutsiga väggar och ett halt rep till ledstång och kom till ett öppet galleri, behängt med paltor. En trappa ledde härifrån till gården, där från brunnen stora järntrådar var dragna till husets alla våningar. Den ena vattenspannen svävade bredvid den andra, medan trissan gnisslade och spannen dansa i luften, så att vattnet skvalpade ned på gården. Åter bar det uppför en förfallen, murad trappa. Två matroser, det var ryssar, sprang muntert ned och hade så när stött omkull den stackars gossen. De kom från sin nattliga backanal.
En inte längre ung, men kraftigt byggd kvinna med tjockt, svart hår följde efter.
”Vad har du med dig hem?” sa hon till gossen.
”Var inte ond!” bad han, jag fick ingenting, alls ingenting!” – och han fattade i moderns kjol, som om han velat kyssa den. De klev in i kammaren. Den vill vi inte beskriva. Endast så mycket skall sägas att där stod en grepkruka med koleld, Marito, som den kallas. Denna tog hon på sin arm, värmde fingrarna och knuffade till gossen med armbågen: ”Jo, visst har du pengar!” sa hon.
Gossen grät, hon sparkade till honom med foten. Han jämrade sig högt.
”Vill du vara tyst, annars slår jag sönder ditt skrålande huvud!” sa hon och hon svängde eldkrukan, som hon höll i handen. Gossen hukade sig ner till golvet med ett skrik. Då kom grannhustrun in genom dörren. Även hon hade sin Marito på armen.
”Felicita, vad gör du åt barnet?”
”Barnet är mitt” svarade Felicita. ”Jag kan mörda det, om jag vill, och dig med, Gianina !” och hon svängde sin eldkruka. Den andra höjde parerande sin i vädret, och båda krukorna for emot varandra, så att skärvorna, elden och askan flög omkring i rummet. Men gossen var i samma ögonblick utom dörren, över gården och ute ur huset. Den stackars gossen sprang, så att han till slut inte kunde dra andan. Han stannade vid kyrkan Santa Croce. Kyrkan, vars stora dörr sista natten hade öppnat sig för honom, och han gick dit in. Allt strålade. Han knäböjde vid den första graven till höger. Det var Michelangelos, och snart snyftade han högt. Folk kom och gick, mässan lästes och ingen brydde sig om gossen. Endast en äldre man stannade, såg på honom och gick därefter bort liksom de andra.
Hunger och törst plågade den lille. Han var alldeles vanmäktig och sjuk. Han kröp in i vrån mellan väggen och marmormonumentet och föll i sömn. Det var fram emot aftonen, då han åter vaknade vid att någon ruskade i honom. Han for upp, och samme gamle man stod framför honom.
”Är du sjuk? Var har du hemma? Har du varit här hela dagen?” var ett par av de många frågor den gamle frågade honom. De blev besvarade, och den gamle mannen tog honom med sig till ett litet hus strax invid på en av sidogatorna. Det var en handskmakarverkstad. De gick in och fick se mannens hustru sitta och flitigt sy, då de kom En liten vit bologneserhund, klippt så nära, att man kunde se den rosenröda huden, hoppade på bordet och sprang fram till den lille gossen.
”De oskyldiga själarna. Känner varandra,” sa hustrun och klappade hunden och gossen. Han fick att äta och dricka hos de goda människorna. De sa att han skulle få lov att stanna där över natten. Följande dag skulle fader Giuseppe tala vid hans mor. Han fick en liten tarvlig säng; men den var kungligt präktig för honom, som ofta måste sova på det hårda stengolvet. Han sov så gott och drömde om de härliga bilderna och om bronssvinet.
Fader Giuseppe gick ut nästa morgon. Den stackars gossen var inte speciellt glad för detta. Han visste att han gick ut för att föra honom till hans mor. Han grät och kysste den lilla livliga hunden, och hustrun nickade åt dem båda.
Vad hade fader Giuseppe för besked med sig hem? Han talade mycket med sin hustru, och hon nickade och klappade gossen. ”Det är ett vackert barn” sa hon. ”Han kan nog bli en duktig handskmakare, liksom du varit! Fingrar har han, så fina och böjliga. Madonna har bestämt honom till att bli handskmakare!”
Gossen stannade där i huset, och hustrun själv lärde honom att sy. Han fick god mat. han sov gott, han blev munter och han började retas med Bellissima, så som den lilla hunden hette. Hustrun hotade med fingret, bannades och blev ond. Det gick gossen till hjärtat, tankfull satt han i sin lilla kammare, som vette utåt gatan, det torkades skinn där inne. Tjocka järnstänger satt för fönstren. Han kunde inte sova. Bronssvinet var i hans tankar, och plötsligt hörde han utanför: ”Klatsch, klatsch!” Ja, det var bestämt det. Han sprang fram till fönstret, men där var inget att se, det var redan förbi.
”Hjälp signore att bära hans färglåda” sa hustrun på morgonen till gossen, då den unge grannen, målaren, själv kom släpande med denna och ett stort stycke hoprullat lärft. Gossen tog lådan, följde efter målaren. De tog vägen till galleriet, gick uppför samma trappa, som han väl kände från den natten, då han red på bronssvinet. Han kände igen statyer och tavlor, den sköna marmor Venus och de som levde i färger. Han återsåg Guds moder, Jesus och Johannes.
Nu stannade de framför tavlan av Bronzino, där Kristus stiger ned till underjorden och barnen runt omkring småler i ljuv visshet om himmelen. Den fattige gossen smålog också, ty han var här i sin himmel.
”Ja, gå nu hem!” sa målaren till honom, då han redan hade stått så länge, att målaren hunnit ställa upp sitt staffli.
”Får jag se på, medan ni målar” frågade gossen, ”får jag se, hur ni får bilden hit över på det vita tygstycket.”
”Nu målar jag inte!” svarade mannen och tog fram sin svartkrita. Hastigt rörde handen sig, ögat mätte den stora tavlan, och det endast var ett fint streck, som kom fram, så stod Kristus där likväl svävande, som på den målade tavlan.
”Men så gå då!” sa målaren, och gossen vandrade stilla hemåt, satte sig på bordet och lärde sig sy handskar.
Men hela dagen voro tankarna i tavelsalen, och därför stack han sig i fingrarna, bar sig tafatt åt, men retades inte heller med Bellissima.
Då det blev afton och porten åt gatan just stod öppen, smög han sig ut. Det var kallt, men stjärnklart, så vackert och ljust Han vandrade framåt genom gatorna, där det redan var tyst och stilla. Snart stod han framför bronssvinet. Han lutade sig ned över det, kysste dess blanka tryne och satte sig på dess rygg.
”Du välsignade djur” sa han, ”vad jag har längtat efter dig. I natt måste vi rida en tur!”
Bronssvinet låg orörligt, och det friska vattenflödet kvällde fram ur dess mun. Den lille satt som ryttare. Så drog någon honom i kläderna. Han såg åt sidan, det var Bellissima, den lilla barklippta Bellissima. Hunden hade också smugit sig ut ur huset och följt den lille, utan att han märkte det. Bellissima bjäbbade, som om hon ville säga: ”Ser du, jag är med. Varför sätter du dig här’?”
Ingen eldsprutande drake skulle kunna skrämma gossen mera, än den lilla hunden på detta ställe. Bellissima på gatan, och det utan att vara påklädd, som den gamla hustrun kallade det. Vad skulle det bli av? Hunden kom aldrig ut om vintern, utan att hon kläddes i ett litet fårskinn, som var klippt och sytt åt henne. Skinnet kunde bindas fast kring halsen med ett rött band. Där fanns handrosett och bjällra på det, och det kunde likaledes bindas under magen. Hunden såg nästan ut som en liten killing, då hon om vintern i denna dräkt fick trippa ut med signoran. Bellissima var med utan att vare påklädd. Vad skulle det bli av? Alla fantasier var försvunna. Gossen kysste likväl bronssvinet och tog Bellissima på armen. Djuret darrade av köld, och därför sprang gossen allt vad han orkade.
”Vad springer du med där?” ropade två poliser, som han mötte. Bellissima skällde. ”Var har du stulit den där vackra hunden?” frågade de och tog den ifrån honom.
”Ack, ge mig igen den” klagade gossen.
”Om du inte har stulit den, så kan du säga hemma, att hunden får hämtas på vaktkontoret” och de nämnde stället och gick med Bellissima.
Det var en jämmer och ett elände. Han visste inte, om han skulle hoppa i Arno eller gå hem och bekänna allt. De skulle visst slå ihjäl honom, tänkte han. ”Men jag vill gärna bli ihjälslagen. Jag vill dö, så kommer jag till Jesus och Madonna!”
Han gick hem, mest för att bli ihjälslagen. Porten var stängd, han nådde inte upp till portklappen, där fanns ingen på gatan. Men en sten lag lös och med den dundrade han på.
”Vem är den” ropade man innanför.
”Det är jag!” sa han, ”Bellissima är borta! Öppna för mig och slå ihjäl mig”
Det blev en förskräckelse för den stackars Bellissima, i synnerhet hos hustrun. Hon såg genast åt väggen, där hundens draperi skulle hänga, Det lilla fårskinnet hängde där.
”Bellissima på vaktkontoret! ropade hon helt högt.” Du elaka barn. Hur fick du ut henne? Hon fryser ihjäl. Det fina djuret hos de grova soldaterna!”
Och fader Giuseppe måste genast ut. Hustrun jämrade sig och gossen grät! Allt folk i huset samlades, målaren också. Han tog gossen mellan sina knän och frågade ut honom. I avbrutna meningar fick han höra hela historien, om bronssvinet och om tavelgalleriet. Det var inte lätt att förstå. Men målaren tröstade den lille och talade lugnande ord med gumman. Hon blev inte tillfreds, förrän fader Giuseppe kom med Bellissima, som hade varit bland soldaterna. Det var en glädje, och målaren klappade den stackars gossen och gav honom en handfull teckningar.
O, det var präktiga stycken, komiska huvuden. Men framför allt, där var själva bronssvinet livslevande. Ack, ingenting kunde vara härligare. Med ett par streck stod det på papperet, och själva huset bakom det var antytt.
”Den som ändå kunde rita och måla, då kunde man få hela världen till sig!”
Följande dag vid första ensamma ögonblick fattade den lille blyertspennan, och på den vita sidan av en bland bilderna sökte han återgiva teckningen av bronssvinet, och det lyckades. Litet snett, litet upp och ned, ett ben tjockt, ett annat smalt, men man kunde ändå förstå, vad det skulle vara. Själv jublade han däröver. Blyertspennan ville bara inte gå så ordentligt som den skulle. Det märkte han nog. Men följande dag stod där ett bronssvin bredvid det andra, och det var hundra gånger bättre. Det tredje var så bra, att var och en kunde känna igen det.
Men det gick dåligt med handsksömnaden, det gick långsamt med ärendena ute i staden. Ty bronssvinet hade nu lärt honom, att alla bilder måste kunna överflyttas på papperet. Staden Florens är en hel bilderbok, om man vill bläddra i den. På Piazza della Trinitá står en smärt pelare och överst på denna står Rättvisans gudinna med förbundna Ögon och vågskålar. Snart stod hon på papperet, och det var handskmakarens lille lärgosse, som hade satt dit henne. Bildsamlingen ökades, men allt i den var ännu döda ting. Då hoppade en dag Bellissima framför honom.
”Stå stilla!” sa han, ”så skall du bli vacker och få komma med bland mina bilder!”
Men Bellissima ville inte stå stilla. Så hon måste bindas. Huvud och svans blev bundna. Hon bjäbbade och gjorde språng, och snöret måste dras åt. Då kom signoran:
”Din ogudaktige pojke. Det stackars djuret” var allt vad hon fick fram. Hon knuffade undan gossen.
Sparkade honom med sin fot, visade ut honom ur sitt hus. Han som var den otacksammaste usling, det ogudaktigaste barn. Gråtande kysste hon sin lilla halvkvävda Bellissima.
Målaren kom i detsamma uppför trappan och –- – här är vändpunkten i historien. – –
År 1834 var det en utställning i Accademia de11a erte i Florens. Två tavlor, upphängda bredvid varandra, samlade en mängd åskådare. På den minsta tavlan var framställd en liten munter gosse, som satt och ritade. Till modell hade han en liten vit, kortklippt pudel. Men djuret ville inte stå stilla och var därför bundet med segelgarn. Både om huvud och svans. Det var ett liv och en sanning där, som måste tilltala var och en. Målaren var, berättade man, en ung florentinare, som skulle ha blivit funnen på gatan som litet barn och uppfostrats av en gammal handskmakare. Han hade själv lärt sig att teckna. En nu berömd målare hade upptäckt denna talang, då gossen en gång skulle köras bort, därför att han hade bundit hustruns favorit, den lilla pudeln, och tagit denna till modell.
Handskmakarpojken hade blivit en stor målare. Det visar denna tavla, det visar i synnerhet den större där bredvid. Här var bara en enda figur, en trasig, vacker gosse, som satt och sov på gatan. Han lutade sig emot bronssvinet på gatan Portarossa. Alla åskådarna kände stället. Barnets armar vilade på svinets huvud. Den lille sov så tryggt, lampan vid madonnabilden kastade ett starkt, effektfullt ljus på barnets bleka, härliga ansikte. Det var en präktig tavla. En stor, förgylld ram omgav den, och på ena hörnet av ramen hängde en lagerkrans. Men mellan de gröna bladen slingrade sig ett svart band, ett långt sorgflor hängde ned därifrån. Den unge konstnären var i dessa dagar, död.

•· Bronssvinet är en avgjutning. Originalet är antikt och av marmor. Det står vid ingången till galleriet i Palazzo degli Ufjizi.

Lämna ett svar